Hej allihop!
Jag heter Amanda Werne och är förra årets mottagare av Robespierrepriset. Nu har jag äran att presentera årets pristagare Fanny Klang!
Hon har gett ut sin debutroman Sluten anstalt och jag har läst den. Den väcker hos mig väldigt många tankar och känslor om kärlek och motstånd. Jag tänker på det tysta motståndet, det som inte måste föregås av teori, motståndet som väcks inom oss som är mänskliga i ett omänskligt system. Motståndet kan bestå av nåt helt vardagligt, nåt som man nödvändigtvis inte tänker på är politiskt. Nåt man hade gjort ändå. Som en förälskelse, som överträder en gräns.
Det spontana motståndet, det oreflekterade motståndet, som går ut på att leva, kan aldrig systemet hinna ikapp. Det motståndet som är officiellt, där man sätter ner foten och säger hit men inte längre, det kan systemet bemöta, genom att till exempel ge en sparken från sitt jobb som plit. Det kräver stort mod både att förälska sig och att säga ifrån.
Reklamen för att jobba inom kriminalvården har nog inte undgått någon. Vi vet att i princip vem som helst kan förvandlas till en maskindel. Göras till ett redskap för frihetsberövandet. Jag tänker på när den livstidsdömde Wallin frågar huvudpersonen Jonna om hon är fri, och en tvekan uppstår. ”Jo men det skulle jag säga” svarar hon. Jag börjar direkt tänka på den ofrihet som går bortom rollen som plit eller fånge. Det finns en ömsesidighet i deras samtal, som vittnar om att båda två sitter fast i samma maskin.
Sluten anstalt är en klarsynt samtidsroman, som ger en träffande bild av samhället vi lever i. Den talar om en ofrihet som inte är specifikt begränsad till kriminalvården utan samhället i stort. Boken är en kärleksförklaring till det mänskliga, det genuina motståndet, just precis för att tyranniet skiter i det mänskliga. Men det är jag, det här är vi, det här är här, det behövs inga resonemang därför att motståndet är naturligt när förtrycket är onaturligt.