Idag tilldelas Martin Hägglund Jan Myrdals stora pris – Leninpriset, för sitt profetiska gravallvar och sin suveräna filosofiska överblick i sitt monumentala verk Vårt enda liv – sekulär tro och andlig frihet.
Grunden i Hägglunds filosofi är idén att vi människor är de enda varelser som saknar en given, förutbestämd väg i livet. Vare sig vi vill det eller inte, står vi hela tiden inför frågan om hur vi ska leva våra liv och vad som gör dem värda att leva. Men med den möjligheten, och utmaningen, som det innebär att kunna ställa denna fråga följer också både frihet och ansvar; vi måste nämligen skapa mening inte bara för oss själva, utan även i relation till andra.
Denna tanke utgör kärnan i vad Hägglund kallar för sekulär tro – en tro, inte på det övernaturliga eller eviga, utan på våra egna liv och förmågan att engagera oss i såväl världen som gemenskapen, samt att värna och att sörja om det bräckliga liv som vi vet är ändligt.
Genom att knyta an till en lång tradition av diktare som Dante, Proust och Karl Ove Knausgård förankrar Hägglund sina idéer i litteraturens historia, med hjälp av tänkare som Augustinus, Hegel, Marx och Kierkegaard och skapar därmed ett tankesystem som förenar filosofiskt djup med litterär känslighet.
På så vis bygger Hägglund med Vårt enda liv en bro mellan traditioner och öppnar nya vägar för oss läsare att förstå vad det innebär att leva ett ändligt och meningsfullt liv. Med den sekulära tron visar han hur vi inte bara kan förstå livet baklänges, utan också finna dess mening genom att fästa blicken på de ändliga ögonblick som utgör vårt liv här och nu.
Men för Hägglund är sekulär tro inte enbart en fråga om personlig mening, utan en grundläggande utgångspunkt för hans kritik av kapitalismen och hans vision för ett samhälle byggt på demokratisk socialism. Hägglund visar hur vårt nuvarande ekonomiska system förvränger vår syn på frihet genom att underordna den konsumtionen och ständiga ekonomiska tillväxten. För så länge samhällets överordnade mål är att maximera vinst, kan vi aldrig skapa de förutsättningar som krävs för verklig frihet.
Tvärtom, menar Hägglund, måste ett demokratiskt socialistiskt samhälle främja möjligheten till meningsfulla liv tillsammans. Detta kräver att vi får utrymme för vad han kallar fri tid – den tid som går utöver återhämtning från arbete, och istället ger oss möjlighet att ägna oss åt det vi finns värdefullt och som Hägglund kallas ändamål i sig självt.
I Hägglunds filosofi blir demokratisk socialism och fri tid därför en konkret uttrycksform för sekulär tro, eftersom de både aktualiserar frågan om hur vi ska leva våra liv och vad som gör dem värda att leva, samtidigt som de engagerar oss i världen på ett sätt som speglar våra gemensamma värden och vår ändlighet.
Med Vårt enda liv har Martin Hägglund inte bara skrivit en filosofisk och politisk text, utan också en litterär studie som erbjuder en ny väg för oss att förstå och ompröva våra mest grundläggande värden. I sitt tänkande tar han med oss på en resa genom både litteratur- och filosofihistorien och bygger, med de stora tänkarna och författarna som sällskap, en tankekatedral där frihetens och rättvisans värden förenas.
Det är ett verk som inbjuder oss att dröja, att reflektera och att sörja – över vad det innebär att vara människa, att leva i en mänsklig värld, och att känna den svindel som bara livets ändlighet kan väcka.