Wow! Det känns fantastiskt. Varbergs teater. Att få ta emot Robespierrepriset och att få stå här i underbara Varberg och fira det med er. Varje gång jag kommer hit blir jag sugen på att flytta hit. Jag känner mig otroligt glad och tacksam. Förutom att säga tack så vill jag även berätta lite om bakgrunden till att jag står här idag.
Jag heter Fanny Klang, jag bor i Stockholm och pluggar juridik. I september kom min debutroman Sluten anstalt ut på Ordfront förlag.
Det är en roman som handlar om Kriminalvården. Jag har själv jobbat på myndigheten under flera år, på olika anstalter och häkten runt om i Sverige, och boken är sprungen ur mina erfarenheter. Kriminalvården är en verksamhet i totalt sönderfall, och jag är chockad över att en statlig myndighet får bedrivas på ett så oprofessionellt vis. Jag började föra anteckningar för att hantera min uppgivenhet och frustration, och så småningom insåg jag att det till och med borde bli en bok. Det fanns ingen arbetsplatsskildring inifrån Kriminalvården, och jag ville berätta om en viktig del av vårt samhälle som väldigt sällan skildras.
Jag fick ett tips av min mamma om något som hette Leninland, en kulturell fristad för skrivande människor med hjärtat till vänster. Och den 8 november 2022, alltså nästan exakt två år sedan skickade jag min ansökan. Några månader senare befann jag mig i Varberg, för första gången. Det blev kärlek vid första ögonkastet och varje gång jag kommer tillbaka hit så funderar jag på om jag kanske ska flytta hit någon dag.
Mitt i vintern tillbringade jag två intensiva veckor med att skriva det som senare skulle bli Sluten anstalt. Den enda pausen från arbetet var långa promenader längs med havet. Jag arbetade från sex på morgonen till tio på kvällen, nästan maniskt blev det till slut. Jag hade svårt att sova, jag gick helt in i den fiktiva världen som skrevs fram i min dator. Jag överlevde på mikropopcorn och snabbnudlar, för att jag inte ville ta någon tid från skrivprocessen. Tur att det bara var två veckor…
Nu, på dagen två år efter att jag skickade in min ansökan till Leninland, står jag här. Det känns surrealistiskt. Det finns en bok nu! Jag har fått prata om Kriminalvården i P1, på TV4 och på Bokmässan. Boken är efterfrågad inne på anstalterna har jag hört, vilket känns extra roligt.
Och det känns som att det börjar hända grejer. P4 Västernorrland har en reportageserie om missförhållandena på anstalter och häkten. En släkting till mig har trätt fram i KV:s personaltidning om hur kriminalvårdare provocerar de intagna till att få utbrott, och dessutom slår vad om det, bara för att det är kul att det händer något. Helt vidriga saker som kommer fram. Men de kommer i alla fall fram nu!
Det känns helt fantastiskt att få vara en del av att bryta upp den tunga tystnadskulturen, som har bakbundit KV under väldigt lång tid.
Det här visar vilken otrolig kraft som finns i stipendiatvistelser och litteraturpris. För Sluten anstalt hade inte blivit till utan de där januariveckorna i Varberg 2023. Ett stort tack till dig, Lasse, för att du gav mig möjligheten att komma till Leninland. Och ett lika stort tack till Eva Falk och Gustaf Erling.
Men förstås ett ännu större tack för det jag är här för idag: Robespierrepriset. Det är roligt att det är just Robespierre som priset är uppkallat efter, eftersom han förutom att vara en av de ledande figurerna under den franska revolutionen, så var han också jurist. Jag pluggar juridik nu. Han var med och införde den första deklarationen för mänskliga rättigheter – ett arv som jag vill fortsätta förvalta. Min ambition är att använda juridiken för att fortsätta den eviga kampen för våra fri- och rättigheter.
Det är en kamp som känns särskilt viktig just nu. Det händer mycket i världen och i Sverige. Regeringen jobbar aktivt och systematiskt med att montera ned rättssäkerheten och välfärdssamhället, EU, NATO och storföretagen får allt mer makt, och public service vägrar att rapportera opartiskt om Israels folkmord på palestinierna.
Det kan kännas väldigt mörkt.
Antingen går man under i hopplöshet, eller så organiserar man sig och tar ställning för det man tycker är viktigt.
Den vägen väljer jag.
Jag väljer att fortsätta vara medmänsklig och empatisk även när världen känns mörk.
Det är därför med stor tacksamhet tar jag emot Robespierrepriset och lovar att fortsätta verka för rättvisa och frihet.
Tack.