”I en tid då ropen på strängare straff skallar allt högre och de överbelagda fängelserna ska expandera i rekordfart är det mer relevant än någonsin att skildra och granska den svenska kriminalvården, något Fanny Klang efter flera års arbete på golvet inom myndigheten gör med stor insikt och sylvass skärpa i sin debutroman Sluten anstalt, som lyckas med konststycket att vara såväl ett blytungt debattinlägg i en brännande samhällsfråga som sensationellt bra litteratur.”
Med den motiveringen tilldelas Fanny Klang idag Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset.
I boken Sluten anstalt bryter hon ny mark genom att skildra just den svenska kriminalvården, en arbetsplatsskildring från insidan som fram till nu lyst med sin frånvaro i svensk litteratur.
Samtidigt knyter hon an till såväl en fin tradition av arbetsplatsskildringar i romanform, där hennes bok sällar sig till exempelvis den moderna klassikern Yarden av Kristian Lundberg om slavliknande förhållanden i Malmös bilhamn eller varför inte 2015 års Robespierrepristagare Sara Beichers Jag ska egentligen inte jobba här om äldreomsorgen, som till en typ av grävande journalistik under förklädnad, främst förknippad med Günter Wallraffs reportage från 70-talet och framåt men som sträcker sig bakåt till Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor och Jack Londons Avgrundens folk, båda tidigt 1900-tal.
Även om Fanny, såvitt jag vet i alla fall, inte använt falsk identitet när hon arbetat på olika anstalter, så kan man verkligen säga att hon wallraffat. Hon har iakttagit och samlat information, men också själv varit med om och deltagit.
Resultatet är romanen Sluten anstalt, där vi får följa huvudpersonen Jonnas väg från introduktionen på nya anstaltsjobbet till det i boken obesvarade erbjudandet om tillsvidareanställning ett år senare. Genom Jonnas resa under det här året får vi veta mer om förhållandena för både personal och klienter på anstalten mot fonden av kriminalvårdens massiva överbeläggning och politiska beslut om kapacitetsökning.
Det här kanske inte låter som någon omedelbart rolig läsning, men jag kan ändå varmt rekommendera boken som ger ett väldigt viktigt perspektiv på hela debatten kring brott och straff.” Att författaren själv arbetat flera år inom den verksamhet som beskrivs bidrar starkt till bokens odiskutabla tyngd som debattinlägg.
För att sammanfatta skulle jag vilja säga att Fanny Klang skrivit en extremt angelägen reportagebok, fast klädd i en elegant romanskrud. Och jag hoppas det stämmer som Fanny sagt i en intervju, att en skönlitterär bok om kriminalvården har potential att nå fler läsare än en fackbok i ämnet hade gjort.
Slutligen vill jag även flika in att det är extra roligt att den här boken delvis skrivits i stipendiatboendet Leninland här i Varberg, där Fanny haft två givande vistelser. För den som inte är bekant med Leninland så kan jag berätta att det är en slags kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster och en chans för sådana att arbeta koncentrerat med sina projekt under några veckor.
Fanny var en av de första stipendiaterna i början av 2023 och nu är det alltså första gången en Leninland-stipendiat tar emot pris här på Varbergs Teater. Det tycker vi är fantastiskt kul!