Min vän Björn Boring – en vanlig kille från Hisingen, som Björns syster Monica tyckte jag skulle kalla denna lilla betraktelse.
Jag har i mitt liv hittilldags i hög grad förskonats från dödens påträngande obeveklighet i min familj och bland mina närmaste. De som dött har följt det normala i livets gång och på så sätt inte skapat omedelbar och ångestladdad tomhet. Undantaget är han som under dryga 40 år var min bäste vän, Björn Boring. Det var också han som ledde mig till Martin Hägglunds filosofi långt före Martins bok ”Vårt enda liv: Sekulär tro och andlig frihet” hamnade på landets alla kultursidor.
Björn hade då inte bara på något sätt hittat boken utan också fångats av bokens budskap och trots att den då bara fanns på engelska och Björn var ungefär lika halvdålig som jag på att läsa böcker på relativt hög abstraktionsnivå på annat språk än svenska, blev han närmast besatt av bokens budskap om livets obönhörliga begränsning och dödens obetvinglighet. Att han samtidigt just då personligen blivit bryskt påmind om samma livets ändlighet, genom att den cancer han trodde sig ha besegrat kommit tillbaka, var en helt avgörande sak.
Omedelbart kontaktade han mig och ingenting var mer naturligt än att vi då började läsa boken tillsammans som vi så många gånger gjort tidigare med texter av Marx och Platon och böcker om samtidens viktigaste ödesfrågor. Att läsa tillsammans och kontinuerligt diskutera texten var i detta fall extra givande och nödvändigt för att vi skulle orka anstränga oss att förstå denna rätt omfångsrika filosofiska grundtext. Även jag påverkades direkt av bokens tvingande logik och existentiella allvar. Jag hade tiotalet år tidigare drabbats av en för mig avgörande livskris då jag i mitt liv plötsligt fått en större medvetenhet om dödens ständiga närvaro i livet och i en intervjubok om mitt liv hade författaren därför valt att inleda min berättelse med Konfucius ord om att alla människor har två liv och att det andra börjar när vi inser att vi bara har ett.
Vår läsning av Hägglund kom sen under detta sista år i Björns liv att få springa jämsides med döden och när boken skulle komma på svenska 2020 och Martin Hägglund skulle komma från New York för lansering i Sverige så kontaktade jag honom och berättade om bokens betydelse för Björn. Vi blev snabbt överens om att i samband med detta Sverigebesök försöka ordna ett möte med Björn och det bestämdes och planerades, men tre dagar före Martins ankomst tog Björns liv slut.
Björns föräldrar träffades på sjön där hans pappa Kalle jobbade som kock och hans mamma Randi som kallskänka. Kalle var från Småland och fick leva ett långt och innehållsrikt liv medan Randi dog i cancer 49 år gammal. Hon var utomäktenskapligt barn från Nordnorge och Björn berättade med sin vanliga oefterhärmliga humor att hans mammas halvsyster då i samband med arvskiftet när Björn krävt sin rätt till mammans del av arvet, hade ställt sig upp och indignerat med hög röst inför alla sagt: ”Jaha, det är tacken för att man är född inom äktenskapet!”
Björn växte upp på Hisingen, spelade fotboll med Glenn Hysén och de andra grabbarna på samma gård och slarvade sig igenom skolan fram till gymnasiet där han fick den disputerade läroverkslektorn och historikern Lars Linge som historielärare. Denne fick på något sätt Björn intresserad av något mer än GAIS och att skämta sig fram genom livet. Efter några år som bussförare där han på ändhållplatsernas fem minutersraster lärde sig att dricka skållhett kaffe genom att på ett speciellt sätt dra in kalluft under tungan samtidigt som han svalde började han läsa historia på Göteborgs universitet på samma gång som jag. Han hade då också hunnit med en blixtsnabb karriär som slamsugare som fått avbrytas efter att han vid tömningen av en sommarstugas septiktank råkat trycka på backspolningsknappen, vilket inte upptäcktes förrän källaren var fylld och skit började sippra ut mellan tröskel och ytterdörr.
Som student blev Björn och jag snabbt kompisar om än han tog läsningen av kurslitteraturen med samma lätthet som allt annat i livet och till min oförställda häpenhet inte ens excerperade och likt mig skrev kompendier på alla läroböcker men väl snabbt sen en trebetygsuppsats i historia om den svenska ojämlikheten och de femton familjernas orimliga makt över vanligt folks liv. Samtidigt hade han också utan att först rådfråga mig till min förskräckelse gått med i r:arna och således i mina ögon blivit fel slags kommunist och börjat sälja Proletären.
Med sin vanliga entusiasm hade han då också fått med pappa Kalle som i sin tur blev en legendarisk propagandist med specialiteten att omärkligt vid Konsums tidningsställ var vecka lyckas blada in flygblad från Kommunistiska partiet i varje enskilt exemplar i högarna med Expressen. Trots våra delvis olika vänstersvängar genom livet kom vi på mitt initiativ att tillsammans grundligt läsa Jan Myrdal vilket Björn vid denna tid hade vissa svårigheter att legitimera inom sitt parti, men för vår fortsatta intellektuella resa blev detta livsavgörande.
Istället för buss och slamsugning valde Björn likt mig lärarbanan som vi båda tyckte var det mest hedervärda arbete man kunde ägna sig åt. Om än man samtidigt blev en kugge i överhetens ideologiproduktion kunde man där skapa sig visst utrymme för att sprida upprorets frö och förnuftets söta lockelse i arbetarklassens barn, resonerade vi. Björn kom snart att på Komvux under flera decennier bli en inspiratör för väldigt många, som mottagligt sökande just på Komvux, letade efter en nystart i livet.
Inför alla kursstarter i historia, samhällskunskap och religion, vilka var Björns ämnen under hela denna hans långa lärargärning, kom han av intellektuell nyfikenhet och för att inte stelna i ingrodda tankebanor, att alltid läsa ytterligare några böcker i just det ämne som på nytt skulle förmedlas. Det var för övrigt också här han hittade sin Maria som sjunger för oss idag och jag hann under tiden för denna kärlekens mognadsprocess bli ganska trött på Björns långa utläggningar om karaktären av och lystern i hyn hos just denna märkligt unika elev.
Nåväl, våra träffar och intellektuella pratfester fortsatte och till detta tog han sig alltid gott om tid. Björn hade nämligen trots en växande försörjningsplikt för de två tillsammans med Maria nyproducerade barnen Ida och Elma, fortsatt att skapa sig vad Hägglund kallar fri tid, inte att förväxla med den fritid som används enbart för att orka reproducera den egna arbetskraften och just därför på grund av trötthet och lättja ofta slarvas bort på förströelser av enklare slag. Vårt samhälle är oändligt effektivt vad gäller den typen, av enligt Björn, tomma lockelser av konsumism och eskapism.
På grund av just denna längtan efter verkligt fri tid jobbade Björn medvetet aldrig heltid utan alltid deltid med lägre lön i ett på så sätt framtvingat men självvalt krig mot konsumtionssamhällets onödigheter. Han ville alltså ha fri tid för att orka ägna sig åt det liv Marx menat vi människor egentligen var ämnade för, åt livets väsentligheter som kärlek, bildande samtal, musicerande, dansa salsa och läsning även av krävande, tjocka och stundom endast på främmande språk tillgängliga böcker.
Björns vilja att förmedla denna sin i grunden mycket allvarliga syn på livets mening rönte såväl framgångar som tillfälliga motgångar. Jag glömmer aldrig det Björns förtvivlade ansiktsuttryck han visade efter att en gång i min åsyn för sin dotter Ida ha högläst ur Sven Wernströms starkt didaktiska appell mot konsumtionssamhället, ”Max Svensson Lurifax” och efter läsningens slut förväntansfullt fäst blicken på sin älskade femåriga dotter som då något misstrogen sammanfattade vad hon tyckte sig ha hört med orden: ”Jag älskar att shoppa”. Det var en av få gånger jag såg Björn bli uppriktigt förbannad och vråla mot sin då plötsligt förskrämda dotter: ”Du vet väl för fan inte vad shoppa är för något! Det har vi ju aldrig gjort någon enda jävla gång!” Efter denna händelse fanns denna djupt pedagogiska erfarenhet ständigt med i våra diskussioner om vilka vägar konsumismens gift smyger sig in i allas våra själar.
Som pedagog lyckades dock Björn långt oftare än han misslyckades. När jag förberedde detta tal och frågade min nu 49-årige son Erik om hur och varför Björn kom att spela så enormt stor roll i hans liv från tidig barndom fram till deras sista möte i Eriks hem, där de bara några dagar före Björns död skulle sitta tillsammans i fullständig gemensam visshet om denna Björns förestående död och ömsom gråta och ömsom bullrande skratta, så gav Erik mig några exempel. Han sa: Om man som Björn i en tioåring kunde så ett frö som fick denne att glatt anamma världens i särklass tråkigaste sport för en sådan tioåring, nämligen långdistanslöpning, då är man på något sätt en magisk pedagog.
Erik som idag 40 år senare springer maraton på 2 och 45 berättade också om den enorma förvånade befrielse han som barn kände när han första gången hörde Björn reagera på en av sin pappas långa och tvärsäkra utläggningar om hur man självklart måste bete sig i någon viss situation. Det var en utläggning av det slag Erik ständigt fått lära sig att lyssna till och bejaka som om vore det gud som talat. Björn hade den gången lagt av ett skallande gapskratt åt min allvarliga predikan och efter denna händelse, berättade Erik, fanns detta Björns gapskratt alltid med honom som en hemlig följeslagare och kompis när han under resten av sin barndom tvingades lyssna på mina tvärsäkra moraliteter.
När Björn 60 år gammal valde att trappa ner ytterligare från löneslaveriet för att få än mer fri tid åt det verkligt mänskliga livet i Marx och Hägglunds mening, ja då kom sjukdomen och den med sjukdomen medföljande accentuerade medvetenheten om livets obönhörliga slut att framstå än tydligare och bli allt omöjligare för honom att vända bort blicken ifrån. Detta sista år i Björns liv fylldes av vår närläsning av Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv: Sekulär tro och andlig frihet” som då hjälpte Björn uppleva en intensitet och fördjupad närvaro i varje sekund som gladde och lyfte honom om än då livet ständigt och i allt högre fart pendlade mellan hopp och förtvivlan.
Dödsångesten jag mötte i Björns blick på sjukhuset dagen före hans död glömmer jag aldrig. Den har tvingat mig att dessa följande år varje år läsa om Hägglunds bok och skärpa inte bara blicken på världen utan också stärka övertygelsen om såväl nödvändigheten som möjligheten att skapa en helt annan värld än den ovärdiga vi idag framlever våra liv i, en värld där kapitalismens inneboende jakt på tillväxt styr våra liv och riskerar att utrota människan som art i krig, klimatkris och profitjakt. Björn menade då alltid att enda möjliga alternativet var motstånd, alltid motstånd!