Stort tack. Det är verkligen en ära att vara här och tilldelas detta pris, vars tidigare mottagare inkluderar så många skrivare och tänkare vars verk har inspirerat mitt eget arbete. Jag vill inleda mina reflektioner med en formulering av Lenin, som var det första jag tänkte på när jag fick veta att jag fått priset. I en berömd passage framhåller Lenin att det är omöjligt att förstå Marxs analys av kapitalismen utan att först studera och grundligt greppa den största boken av filosofen Hegel. Det är en bok som bär titeln Vetenskapens Logik och som vi enligt Lenin måste förstå i dess helhet för att kunna förstå Marx.
Lenin själv arbetade under en tid med att skriva vad han kallade ett sammandrag – ett konspektus – av Hegels bok. Men både hans sammandrag av boken och hans förståelse av den dialektiska logiken förblev fragmentarisk. Inom Marxismen är det i sin tur bara ett fåtal som har försökt att följa Lenins råd om nödvändigheten av att studera Hegels Logik på allvar. Istället har Hegel för det mesta reducerats till en förlegad idealist, som Marx förvisso läste och uppskattade men förment lämnade bakom sig när han blev en sann materialist. Således har marxister i regel behandlat Hegel som en undgänglig läsning, vilken man kan skumma eller hoppa över och gå direkt till Marx.
För mig var det precis tvärtom. Innan jag ens började att läsa Marx på riktigt – och utan att känna till Lenins råd – hade jag redan ägnat ett antal år åt att studera Hegels Logik. Det är fortfarande den enda boken som jag tänker på varje dag och som alltid är en källa till nya filosofiska insikter för mig. Ja, varje gång jag tror att jag har fått en ny filosofisk insikt så inser jag snart att vad som i själva verket har hänt är att jag nu förstår ytterligare en aspekt av Hegels logik i dess helhet. Det var också ur detta arbete med Hegels Logik som de avgörande insikterna i Vårt enda liv växte fram.
På ett häpnadsväckande sätt visar Hegel att det ideella och det materiella, det teoretiska och det praktiska, inte kan skiljas åt utan är aspekter av varandra. Vad jag med Hegel kallar för vår andliga frihet – vår Geist – är därför inte någonting immateriellt eller odödligt som kan skiljas från våra kroppsliga liv. Vi är inte andligt fria för att vi har någon övernaturlig förmåga eller för att vi kan sväva i harmoni med universum. Vi är andligt fria för att vi är sociala, historiska varelser som kan ifrågasätta och förändra vårt sätt att leva. Den revolutionära förmågan utgör vår andliga frihet, som alltid är beroende av materiella villkor.
I Vårt enda liv förvaltar jag den insikten genom att visa hur existentiella frågor om ändamålen i vår tillvaro – vad vi lever för, vad som gör livet värt att leva – inte kan separeras från ekonomiska frågor om hur vi organiserar vårt samhälle. Vår ekonomi är inte en separat sfär. Vår ekonomi är ett uttryck för vad vi i praktiken prioriterar och värderar. Existentiella, andliga frågor – frågor om vad vi värderar, vad som verkligen är värdefullt, vad som är värt att göra med våra liv – kan därför inte skiljas från ekonomiska, materiella frågor om hur vi producerar och konsumerar i vårt samhälle.
Hegel själv banar vägen för en sådan slutsats, eftersom hans idé om frihet formulerar det mest revolutionära kravet man kan tänka sig: ingen är fri förrän alla är fria, som han uttrycker det i sin historiefilosofi. Denna idé om frihet är radikal, eftersom Hegel framhåller att den inte kan separeras från materiella och sociala villkor. Idén om frihet är inte abstrakt utan måste förkroppsligas i institutionella former som är konkreta och rationella i den bemärkelsen att de möjliggör för alla att leva sjävbestämmande liv som sociala individer och erkänner vårt ömsesidiga beroende av varandra. Likväl fullföljer Hegel inte implikationerna av sin egen idé om frihet, som endast kan förverkligas genom ett övervinnande av kapitalismen som samhällsform. Som jag visar i Vårt enda liv är vår oförmåga att upprätthålla rationella institutioner under kapitalismen ingen tillfällighet. Tvärtom beror bristen på rationella, demokratiska institutioner på vad Hegel själv medger är en ”djup defekt” i produktionen av rikedom under kapitalismen – ett produktionssätt som är oförenligt med förverkligandet av vår sociala frihet. Endast radikaliseringen av Hegels idé om frihet genom Marx kritik av kapitalismen kan leda oss till den demokratiska form av socialism som är förutsättningen för ett verkligt fritt samhälle.
Marx uttrycker det själv på ett vackert sätt i sin kritik av Hegels rättsfilosofi. ”Tankens blixt” – vilket är Marx metafor för Hegels tänkande – tankens blixt, säger Marx, måste slå ned i folkets jord för att vår frihet ska kunna förverkligas. Detta innebär, som Marx understryker, att vår frigörelse endast är möjlig i praktiken utifrån den teori ”som förklarar människan som människans högsta väsen” och vårt liv tillsammans, vårt enda liv tillsammans, som det högsta goda. Proletariatet måste därför finna vad Marx kallar dess ”andliga vapen” i filosofin, medan filosofin måste finna sitt ”materiella vapen” i proletariatet. ”Filosofin,” skriver Marx, ”är hjärnan hos denna emancipation, dess hjärta är proletariatet. Filosofin kan inte förverkligas utan proletariatets upphävande och proletariatet kan inte upphävas utan att filosofin förverkligas.” Detta är innebörden av att tankens blixt måste slå ned i folkets jord.
Medan jag skrev Vårt enda liv genljöd dessa rader ständigt i mig som en uppmaning: hur kan jag, hur kan lilla jag, bidra till att låta tankens blixt slå ned i folkets jord? För att svara på den uppmaningen blev mitt motto att skriva med både minimala alibin och maximala ambitioner. Vad jag menade med detta var att jag ville skriva på ett sätt som var så tillgängligt som möjligt för läsaren – utan att gömma mig bakom akademiska alibin eller akademisk jargong – samtidigt som jag ville att min bok skulle vara så djupgående, så vidsträckt, och så systematisk som möjligt, när jag nu föresatte mig att förbinda fundamentala existentiella frågor om liv och död med grundläggande politiska frågor om hur vi lever tillsammans.
Gensvaret som boken väckt har gått långt utöver vad jag någonsin hade väntat mig, med alltifrån djupgående artiklar om boken av Hegel och Marx specialister, till konkreta användningar av politiska aktivister, och en strid ström av brev från läsare från många olika bakgrunder och olika delar av världen. Det som har betytt mest för mig i allt detta är att höra från läsare som har gripit tag i boken på ett både personligt och politiskt plan, såsom Lasse Diding och hans vän Björn Boring. När Björn sammanfattade budskapet i min bok gjorde han det med devisen frihet på riktigt, frihet för alla, och desto mer jag har fått veta om Björn och det liv han levde, desto mer har jag gripits av hans öde och hans engagemang. Det känns därför särskilt hedrande att få motta priset just i år, när det utdelas i minne av Björn.
Under mina dagar här i Varberg har det även varit en ynnest att få se hur Lasse Diding i sin praktik arbetar för att skapa materiella och sociala villkor som kan låta tankens blixt slå ned i folkets jord. Liksom Engels spenderade sitt kapital på att ge Marx möjligheten att skriva, så fördelar Lasse sin rikedom för att ge människor tid att tänka och se tillvaron på ett nytt sätt, med en unik fingertoppskänsla för hur man bygger miljöer och skapar rum för människors oersättliga värden. Jag kan därför inte tänka mig en mer inspirerande miljö än denna för att ta emot ett pris. Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka Lasse, tacka Björn, tacka Anton, tacka alla som arbetar i kulisserna för att göra denna dag möjlig, och tacka alla er som har tagit er tid att var här idag. Det ger mig kraft och mod att fortsätta tänka och skriva. Tack!