Martin Hägglund som skulle ha varit här idag blev när han hörde att Andreas Malm skulle få årets Leninpris spontant otroligt glad, ingen, menade han, kunde vara mer självklar som pristagare. Det visade sig att Martin inte bara läst alla Andreas böcker utan han sa att det i hans amerikanska vänstermiljö skulle ha varit märkligt om han inte hade gjort det. De böcker Andreas skrivit de senaste tio åren har tagit den internationella miljörörelsen med storm och han har på kort tid blivit en av de absolut mest citerade forskarna i klimatdebatten. Att Naomi Klein och Sally Rooney vanemässigt hänvisat till hans forskning speglar väl att han som Martin sa, är minst tio gånger så känd internationellt som i Sverige. I väntan på Martins text i nästa års Myrdaliana så får ni hålla till godo med berättelsen om hur jag snöade in på denne idag 48 år gamle man som jag snubblade över 2002 när han var 25!

Det ska då ändå sägas att han med sin position som syndikalist som tidigt började skriva i Arbetaren för att sen åtta år och några böcker senare konvertera till trotskistiska Internationalen inte gjorde det lättare för honom att nå fram till en gammal fyrkantig maoist som mig, men nådde fram gjorde han på nåt sätt ändå!

2002 kom hans skakande rapport från Palestina Bulldozers mot ett folk – om ockupationen av Palestina och det svenska sveket, där man får följa hur denne aktivist med den egna kroppen som sköld mot det israeliska övervåldet med egna ögon ser, känner och rapporterar. Som den organisatör han också är hade han då också varit drivande och startat den svenska sektionen av International Soldarity Movement.

Två år senare 2004 gav han som 27-åring ut den helt självständiga analysen När kapitalet tar till vapen – om imperialism i vår tid, ett skarpsinnigt marxistiskt lärdomsprov av sällan skådat slag skrivet utanför akademin och som gav en föraning av vad som komma skulle. Under dessa år grundlades intresset för det som framöver skulle bli hans stora livsgärning, kampen mot fossilkapitalets förstörelse av vår planet. Han engagerade sig i aktionsgruppen Klimax i civila olydnadsaktioner liknande dem som idag gjort Palestine Action i Storbritannien terrorklassat och redan 2007 kom i Sverige hans lika lärda som pedagogiskt lättlästa Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent och jag tvingas väl erkänna att detta var den bok som för första gången fick mig att på djupet förstå allvaret i planetens situation. Samtidigt med detta gav han i förbifarten ut den första internationella översikten på engelska om Irans moderna arbetarrörelse och en 500-sidig prisbelönt översikt om den växande islamofobin i Europa och Sverige.

2009 gick Andreas in i akademin i Lund under professor Alf Hornborgs ledning och påbörjade då sitt arbete om fossilkapitalets framväxt och historia där han kunde kombinera sina breda kunskaper om miljön med sin marxistiska metod, ett arbete som 2016 publicerades på det ledande internationella vänsterförlaget Verso under namnet Fossil Capital och som omedelbart fick t.ex. Naomi Klein att förstå att det var kapitalismens inre mekanismer som tvingat fram hela klimatkrisen. Andreas visar i den i motsats till tidigare etablerade uppfattningar att ångan från fossila bränslen inte erbjöd billigare eller rikligare energi, den erbjöd överlägsen kontroll över den underordnade arbetskraften. Den gav alltså möjlighet att koncentrera produktionen till de mest lönsamma platserna under den för arbetsköparen mest bekväma tidpunkten, vilket än idag gör fossilkraftsindustrin till den mest lönsamma och därför också mest seglivade och svårbesegrade produktionsformen trots dess idag för alla uppenbara livsfientliga nackdelar för hela mänskligheten. Fossil Capital blev omedelbart en modern klassiker för den internationella miljörörelsen.

Året efter år 2017 kom Stormens utveckling med undertiteln Att leva i den globala uppvärmningens tid som inte bara beskriver hur kapitalets vinstintressen styr klimatkrisens accelererande effekter utan därtill gör processen kort med alla de postmodernistiska internationella teoribildningar som dittills dominerat akademierna världen över och på så sätt fördröjt det nödvändiga ideologiska motståndet. Det var ett intellektuellt renhållningsarbete och en polemik som i sitt engagemang och brutalitet för mig påminde om 1850-talets i debatten vilt svingande Karl Marx. Sällan har jag haft så kul som under omläsningen av denna bok för bara några veckor sedan. Detta blev hans andra klassiker för den internationella miljörörelsen.

Fyra år senare kom den pamflett som snabbt kom att översättas från engelska till en mängd språk, dock aldrig till svenska trots att den snabbt var klar för utgivning på Modernista. Det var något med dess titel How to Blow Up a Pipeline som inte bara gjorde att den lästes av alla Greta Thunbergs kompisar jorden runt, den gav också motståndarna skrämselhicka med sina passionerade råd till den internationella miljöaktivismen att gå från ord till handling inför den ekologiska kollapsen. Vi måste, predikade boken, med våra kroppar som insats börja desarmera och förstöra fossilkapitalets verktyg. Vi måste skapa strategisk acceptans för egendomsförstörelse menar denne rabulist och där går som bekant alla kapitalisters absolut röda linje! Vad som helst men rör för fan inte min egendom! Efter att boken hittats i fickorna på franska miljöaktivister som misstänkts för sabotage i denna anda har Andreas kommit att bli något av en internationell intellektuell miljöterrorist och uppmärksammats av all världens säkerhetstjänster samtidigt som den alltså blev hans tredje klassiker för den internationella miljörörelsen. Bokens utgivning på svenska har av någon märklig anledning ställts in!

Det senaste året har Andreas kommit med en förnyad rapport om folkmordet i Gaza vilket också samtidigt är en fullskalig miljökatastrof som han sätter in i sitt historiska sammanhang vilket också ger perspektiv på den kampanj han personligen utsatts för i den politiska korrekthetens namn efter att ha insisterat på att se det palestinska motståndets alla delar i ljuset av det hundraåriga koloniala förtryck detta plågade folk utsatts för.

Slutligen har det kommit ytterligare två tegelstenar på engelska som jag skam till sägandes ännu inte hunnit läsa men där jag kunnat ana Lenins stora fråga om Vad som bör göras i en värld där det oacceptabla blivit verklighet, en fas av kapitalismens klimatkris som sannolikt kommer att vara under resten av våra liv. Den ökande uppvärmningen av jorden tycks numera officiellt av de politiskt härskande kretsarna acceptabel samtidigt som motståndskampen mot denna förintelse inte är det. Ansvaret för att förhindra denna förgörande ordning faller på oss alla tillsammans.

Välkommen fram Andreas Malm och ta emot ditt välförtjänta 2025 års Jan Myrdals stora pris – Leninpriset.

När vi idag ska dela ut 2025 års Jan Myrdals stora pris – Leninpriset till Andreas Malm är det för 17:e gången vi delar ut detta pris och vi kan med stolthet och viss förundran se tillbaka på dess historia. När Jan Myrdal under de första 10 åren själv höll talen till pristagarna återkom han gång på gång till bilden av en solfjäder som för vart år representerade ett allt bredare spektrum av intellektuella och konstnärliga erfarenheter som ändå i koncentrat representerade det han själv med sin livsgärning velat åstadkomma.

En sommardag 2008 hade jag för att framföra några idéer tagit med Jan på en skogspromenad i trakterna av Skinnskatteberg dit han tillsammans med sin livskamrat Gun Kessle flyttat 10 år tidigare. På mitt första förslag om att skapa ett litterärt sällskap i hans namn med uppgift att föra både hans intellektuella verk och det materiella i form av hans enorma bibliotek vidare till kommande generationer var han omedelbart positiv. Till det andra förslaget om ett pris i hans namn var han också positiv liksom att namnet på priset också gärna fick inkludera den avgörande personen för det enorma försök under 1900-talet att avskaffa krig och klassorättvisor som symboliserades av namnet Lenin.

Jan hade formats av den franska revolutionens erfarenheter så som de analyserats av Karl Marx och den arbetarrörelse som därefter strävade efter att upphäva den samtid Jan kom att se som onödig. Han ansåg att en annan värld faktiskt var möjlig.

I sin 75-åriga skriftställargärning som många av oss 68-or girigt sög i oss analyserade han inte bara bakgrunden till den då snabbt eskalerande motståndskampen i Indokina och Palestina utan han strävade alltid efter att ge den breda historiska bilden av klassamhällenas historia med särskild betoning på de senaste 400 årens antikoloniala kamp över hela vårt klot riktad mot Västerlandets imperiedrömmar och civilisationsförsök. Antiimperialismen hade sammansmält med antikapitalismen och antifascismen som under Jans barndom och ungdom fått sin brännpunkt i det stora antifascistiska kriget där Sovjetunionen till priset av enorma offer lyckades besegra själva ondskan och ge den fortsatta antikoloniala kampen nytt mod och segervittring. Som 22-åring fick han vara med och bevittna Maos avgörande befrielseverk i Kina och för Jan förblev rätten att göra uppror en grundbult under hela hans liv.

Som 30-åring fick han från den amerikanske författarvännen Richard Wright förutsägelsen om att framtidens stora klasskonflikter skulle gömmas i ras och religion, vilket den åldrande Jan menade ha visat sig alltför riktigt. Detta skulle också komma att prägla Jans studier och skrivande under resten av sitt liv då rasismen och främst islamofobin blev bärande delar i det ideologiska klasskriget mot världens folk. På så sätt blev också bildningen och humanismen ett avgörande fundament för Jan med hans ständiga strävan efter att gå till läggen och läsa klassikerna för att den vägen vrida makten över tankelagarna ur motståndarnas händer.

I denna Jans livslånga politiska skrivargärning kom han att använda sig av alla för honom tillgängliga medel och det avgörande för honom var i varje läge den politiska verkan och kraft han trodde sig kunna uppnå. Som skönlitterär författare förespråkade han en fabulerande realism där alla konstnärliga tricks var tillåtna när verkligheten skulle vridas upp i fiktion och klassamhällets alla karaktärer skulle gestaltas och kläs av i satir och burleskeri men också i vardagsnära objektifierande realism och i de allra djupast personliga jagböcker med sig själv som främsta mänskliga studieobjekt, en genre han förde vidare från Strindberg och som idag blivit en av våra främsta. Med reseskildringar, men också i rapportböcker med sociologiska perspektiv från sällan på allvar skildrade asiatiska kulturer öppnade han världen för sina västerländska läsare och i djuplodande litteraturhistoriska exposéer påvisade han för oss yngre andra ofta glömda litterära traditioner än de hos oss förhärskande och dominerande. Hans dialektiska syn på den omgivande verkligheten gjorde att han föredrog att tydliggöra motsättningar i polemisk debatt och dramatiserad form och såväl hans hörspel som kortessäer i form av skriftställningar kom att bilda egna genrer när han livslångt lät publicera dessa senare i 21 volymer.

Därtill skapade han filmhistoria med Myglaren och samman med Gun Kessle såg han den klassiska konsten, fotografin och karikatyren med sina egna alldeles speciella klasskampsögon. Att han också ville leva fullt ut visade han med att kombinera politisk aktivism med en närmast omåttlig kärlek till mat, vin, musik och kärleksliv, allt nogsamt redovisat och analyserat i hans skrivna verk. Han gick alltid modigt och refraktärt sin egen väg mot makten och lika självklart gick han nog vilse ibland och högg i sten ibland för annars vore han väl ingen människa.  Pristagare som på olika sätt speglat dessa Jans strävanden har vi sen alltid letat efter och när vi nu ser tillbaka på de 16 hittills valda och den Andreas Malm som idag ska få Jan Myrdals stora pris – Leninpriset kan vi nog konstatera att många av dessa har i mängder av frågor haft andra åsikter och gjort andra ställningstaganden än Jan men att de ändå på något sätt varit på samma väg och i stort haft samma riktning. Det är väl också därför de alla av maktens megafoner blivit så in i helvete unisont utskällda.

Låt oss lite rapsodiskt titta på denna Jans solfjäder av pristagare och hur var och en av dem på olika sätt gjort vägen mot en annan bättre framtid lite bredare och starkare utan att någonsin glömma bort vart man är på väg.

2009 Mattias Gardell

Denne professor i religionsvetenskap med antikolonial inriktning mot rasism och mot islamofobi är också politisk aktivist och en av initiativtagarna till Ship to Gaza och en i det offentliga samtalet mycket närvarande röst med rötterna i en helt annan del av vänstern än Jan. Han visade ett omedelbart stort mod som förste mottagare av Leninpriset då detta direkt skulle kunna försvåra hans akademiska karriär på en rad olika sätt. Detta första pris gav upphov till en medial skitstorm som Mattias behandlade med suverän iskyla och vetenskapligt lugn.

2010 Roy Andersson

Vår andre pristagare satte omedelbart standarden för detta pris genom sin ständigt växande världsberömmelse som filmskapande civilisations- och samhällskritiker i sina skildringar av det raserade folkhemmet. Som bildad humanist betonade han likt Jan det djupt personliga moraliska ansvar vi alla har inför all världens djävligheter. När jag kom till Stockholm för att fråga om han ville ta emot priset så log han och sa att han alltid beundrat Jan och drog mig snabbt med upp på övervåningen på sin studio på Sibyllegatan och pekade mot väggen ovanför dörren. Där hängde ett stort porträtt av Lenin. Det var också Roy som senare skänkte vårt stora sovjetiska emblem i frigolit som varit med i filmen Gorkijparken. Så socialdemokrat han är så försvarade han i en intervju inte bara Lenins roll i världshistorien utan på frågan om Stalin bad han att få fundera för att väga samman allt. Stalin hade dock räddat oss från fascismen i andra världskriget konkluderade han därefter eftertänksamt på Hallands Nyheters fråga.

2011 Maj Wechselmann

Med en okuvlig energi jämbördig med Jans har hon under mer än 50 år producerat och regisserat en film om året utom de år hon gjort två. Mot krig, orättvisor och maktens manipulationer har hon förblivit inte bara filmskapande utan också en barrikadkämpe och aktivist. Hon tog emot priset trots djup oenighet med Jan i många frågor. Väl på plats i Varberg den gången kom hon av någon anledning att bo hemma hos mig och gjorde då ett outplånligt intryck på min då 18-årige son Albin genom att omedelbart sätta sig med honom och noggrant penetrera läxan i franska.

2012 Sven Lindqvist

Av alla pristagare är Sven Lindqvist den som genom livet närmast följt Jan i spåren och ofta själv varit den som spårat och då från sin stabilt socialdemokratiska utkikspunkt. Han har rapporterat från världens många hörn och skrivit avgörande civilisationskritik som lästs långt utanför Sveriges gränser. Hans texter om rasismen, krigens och kolonialismens anatomi var avgörande och likt Jan hävdade han alltid rätten att göra uppror. Som vetenskapsman och essäist har han grävt djupt i litteraturhistorien och hans grävande i det egna livet och den egna identiteten var lika hänsynslös som Jans. På område efter område tävlade han med Jan så inte var det konstigt att hans första fråga till mig efter beskedet om priset var: Vet Myrdal om detta? Sen höll han ett tacktal mot leninismen och på kvällen förvånade han mig med att på min direkta fråga meddela att han som läst närmast allt aldrig haft tid att ta sig igenom Kapitalets tre delar. Hans fantastiska lilla tänkebok En underjordisk stjärnhimmel har jag både före och efter citerat ur vid nästan varje prisutdelning. Slutligen tog han som hittills ende pristagare inför de andra en smula förvånade badarna på ett alldeles självklart sätt med sig nudistkulturen till Leninbadet.

2013 Maj Sjöwall

Med sin fabulerande realism och socialistiska samhällskritik tog hon den svenska deckaren till en helt ny nivå och inspirerade de författare som sen stod för det internationella svenska deckarundret i just den genre Jan gillade allra mest. På ett ikoniskt foto där hon omgavs alla barn och barnbarn på sin 80-årsdag var alla utom hon själv iklädd Leninmask.

2014 Jan Guillou

Ännu en antiimperialistisk veteran från såväl Vietnam- som Palestinademonstrationernas 60-tal, som blev skönlitterär romanförfattare i Sjöwall/Wahlöös anda, journalistisk legendar och den ende som i samhällsdebatten under mer än 50 år med sitt vänsterperspektiv kunnat tävla med Jan Myrdal i polemik och publikt genomslag. Själva prisutdelningen blev en rysare då den sammanföll med Expressens 22 dagar långa löpsedelskampanj där han utpekades som KGB-agent och när han därför såg Roy Anderssons fina sovjetiska emblem hänga här bakom vägrade han först att komma in på teatern då han visste att bilden på honom under detta emblem sen skulle kunna följa honom under resten av livet i Expressens hatkampanjer. Till slut höll han ändå sitt tacktal under den tiotaggare till älg jag också smyckat scenen med om än han själv menade sig vara den 20-taggare Expressen alltid velat skjuta.

2015 Mikael Wiehe

Redan i sin första stora intervju i Aftonbladet förklarade han att han ville bli den progressiva musikens svar på Jan Myrdal. Och så blev han också det med sina intellektuella texter i kampen mot rasismen, imperialismen och den kapitalistiska världsordningens oförnuft. Dessutom den gladaste mottagaren av Leninpriset någonsin som på Kulturnyheternas provokativt kritiska fråga om Lenin med entusiasm slog fast att han längtat efter detta pris! Grattis igen Mikael!

2016 Mikael Nyberg

Denne marxistiske kritiker har hårdare och mer envist än någon annan analyserat och visat upp kapitalismens oförnuft och kartlagt folkhemmets nedmontering. Under 40 år redaktör för Clarté som under denna tid introducerat de viktigaste internationella debatterna i de allra viktigaste samtidsfrågorna. Som gammal FNL-aktivist och antiimperialist är han en av få skribenter som fortfarande gör Aftonbladet värd att läsa. På denna scen han dessutom varje år efter 2016 varit med och sjungit Internationalen vid prisutdelningens final! Tack Mikael!

2017 Stefan Jarl

Denne ständigt nyfikne dokumentärfilmare har inte bara gett oss vår mest ikoniska bild av 60-talet utan också borrat djupt i vad kapitalismen gjort med naturen och klimatet, varit med och skapat Folkets Bio, gett oss oförglömliga scener ur Vardagssverige och skarpsinnigt visat på vad som händer om kriget kommer.

2018 Sven Wollter

Som gudabenådad scenkonstnär har han gestaltat den klassiska dramatikens, humanismens och bildningens alla stora roller. Samtidigt har han som revolutionär aktivist alltid gjort sin oefterhärmliga antikapitalistiska röst hörd mot all världens klassorättvisor, samt hållit Leninprisets i särklass längsta tacktal.

2019 Göran Therborn

Denne världsberömde sociolog som med encyklopedisk beläsenhet och överblick avslöjat vår tids galopperande orättvisor liksom han visat upp vad och hur den härskande klassen bär sig åt för att härska har som 80-plussare återvänt till den svenska debatten med en energi och slagkraft som få andra.

2020 Kajsa Ekis Ekman

Första Robespierrepristagaren som också fått Leninpriset. Totalt orädd och modig marxistisk samhällsanalytiker och aktivist med extrem integritet och internationell räckvidd. Essäistik och journalistik som alla läser och alla lyssnar till. Alltid.

2021 Nina Björk

Redan klassisk feministisk och marxistisk självtänkare som dissekerat de grundläggande existentiella villkoren i vår nyliberala civilisation. Med knivskarp logik argumenterar hon med förkrossande tyngd mot alla kapitalismens svartaste sidor.

2022 Carl-Göran Ekerwald

Denne egensinnige enmansencyklopedi, folkbildare och bildningsgigant som med konsekvent underifrånperspektiv som under 101 år ständigt förundrad alltid upptäckte nya sidor av vår historia och existensens grundvillkor. Ingen annan Leninpristagare har i intervjuer särskilt framhållit Lenins förhållande till katter och sin fru som vägande argument för att ta emot priset. Inte heller har någon annan pristagare hälsat raden av sina pensionerade barn välkomna i publiken eller börjat ett tal med att acapella sjunga de två första verserna av Gläns över sjö och strand. Tack för allt Carl-Göran!

2023 Karl Ove Knausgård

Autofiktionens internationella gigant som sa sig ha Jan Myrdal att tacka för allt när han framhållit denne som sin i särklass störste föregångare och som med sitt i DN publicerade tacktal för Leninpriset fullständigt rehabiliterade Jan Myrdals litterära storhet efter alla hatiska angrepp på denne efter publiceringen av den infama nidskriften De hemliga breven. Efter tre års död hamnade Jan Myrdal återigen i kulturdebattens absoluta fokus och Knausgård satte måttstocken.

2024 Martin Hägglund

Marxisten och hegelianen med ett moraliskt patos som det anstår en samtida europeisk intellektuell som likt Jan Myrdal predikar en sekulär tro där allt man gör i varje sekund är med livet som insats och här och nu och då är vi sannerligen värda något bättre än kapitalismens växande elände. En annan värld är alltid möjlig.

Jag heter Fanny Klang och är författare till romanen Sluten anstalt. För den blev jag tilldelad förra årets Robespierrepris. Just idag har jag den stora äran att få hålla tal till mottagaren av 2025 års Robespierrepris, som går till Andi Olluri, skribent, författare och aktivist.

Andi, du är född 2002 och ligger redan bakom en gedigen samling texter med mycket stor bredd. Som 21-åring skrev du boken Bortom Ukraina, du har publicerat ett flertal ytterst läsvärda texter i magasinet Parabol och du medverkar med en välskriven essä i Myrdaliana volym två, som kommer ut idag. Du ryggar inte för några ämnen och kan till synes skriva om det mesta som är relevant för vår samtid – allt ifrån hur snabbmatsindustrin och läkemedelsindustrin påverkar folkhälsan, till det svenska inträdet i NATO, som du så träffande beskriver som en anfallsallians.

Ett genomgående tema i dina texter är västvärldens och massmediernas dubbelmoral. Det mest framträdande exemplet, som du har behandlat i flera av dina texter, är hur kriget i Ukraina behandlats och porträtteras, jämfört med Israels folkmord på palestinierna.

Du har skrivit en mycket klargörande essä i Parabol, med en skarp analys av Dagens Nyheters dubbla måttstockar när det gäller just rapporteringen om Ukraina och Palestina. Du förklarar att den här uppenbara dubbelmoralen beror på ett enkelt faktum: Ryssland är fiende medan Israel är allierad.

Du skriver även om studentprotesterna i maj 2024, ett ämne som ligger mig extra varmt om hjärtat, eftersom jag själv var delaktig i tältprotesterna vid Stockholms universitet, medan du var i Göteborgs universitet. Även detta är ett solklart exempel på dubbelmoralen, den här gången från lärosätenas sida – de var mycket snabba att avsluta alla akademiska samarbeten med Ryssland, men när det gäller bojkott av Israel är det plötsligt inte universitetens uppgift att vara politiska, något som i sig kan tyckas djupt politiskt.

I dina texter visar du prov på klarsynthet, insikt och övergripande systemförståelse. Ett av dina mest grundliga verk hittills är ditt bidrag till Myrdaliana volym två. Där återfinns din initierade genomgång av de svenska mediernas medlöperi till Israels folkmord i Palestina. Alla som läser tidningen vet att mantrat att “Israel har rätt att försvara sig” har upprepats dag ut och dag in på de stora tidningarnas ledarsidor under de senaste åren. Men frågan huruvida ockupanter har rätt till självförsvar gentemot dem de illegalt ockuperar, lyser med sin frånvaro. I din granskning framkommer att palestiniernas rätt till självförsvar, palestiniernas rätt till väpnat motstånd, bara nämns i ett enda av 19 000 granskade inlägg från riksmedia. Det är hisnande siffror. Vill ni läsa essän i sin helhet, vilket jag verkligen rekommenderar, så finns den som sagt i Myrdaliana volym två.

För några veckor sedan läste jag en artikel i norska Klassekampen, av Ali Esbati. Esbati skriver att de fem rikaste männen i världen är inblandade i att kontrollera medier, från X till Facebook och Washington Post, och han formulerar det som att: “De superrika köper kontroll över den dominerande berättelsen om samhället”. I Sverige kan vi parallellt se att mediestödet minskar kraftigt, och sammantaget blir följden att de perspektiv man kan ta del av blir allt färre.

Du, Andi Olluri, är en uppfriskande och nödvändig motvikt till denna utveckling. Samtiden är i stort behov av din granskande blick, och det är viktigare än någonsin med folk som vågar ifrågasätta de etablerade mediernas vinklar, metoder och retorik.

Att du inte är särskilt gammal är egentligen ovidkommande: texterna du har skrivit hade varit alldeles utmärkta oavsett vem som hade givit upphov till dem, men jag måste tillstå att det känns mycket lovande att du redan som tjugotreåring har ett så skarpt intellekt, en så uppfriskande samhällskritik och det stora mod som krävs för att positionera sig utanför ledarsidornas bekväma fålla.

Andi Olluri – stort grattis till 2025 års Robespierrepris. En värdig pristagare.

En förkortad version av nedanstående tal framfördes i samband med prisutdelning. Detta är det oavkortade talet.

Kära vänner, kära pristagare, kära tidigare pristagare!

Idag är det den 25:e dagen i Dimmans månad, år 234. Detta enligt den franska revolutionskalendern och vi ska dela ut Robespierrepriset – eller, som det också heter, Jan Myrdals lilla pris. Priset går år 234, eller 2025 om man så vill, till en aktivist och skribent som verkar i Myrdals och Robespierres refraktära anda: Andi Olluri!

Motiveringen lyder så här:

”Den unge aktivisten och studenten Andi Olluri har redan som 20-åring profilerat sig som en sylvass medie- och systemkritiker när det gäller makten över våra tankar. I Jan Myrdals anda har han systematiskt gått till läggen och med bedövande empiri och logik visat på den fördumning, det hyckleri och de dubbla måttstockar som regelmässigt styr vårt offentliga samtal i såväl Sverige som övriga västvärlden när konflikter i spåren av kolonialismens härjningar presenteras och diskuteras inför allt folket och där själva tankelagarna representerar de härskandes tankar i en enögd värld.”

Jan Myrdal talade ibland om ”på vår kant” och syftade på den vänster som inte består av ständiga kappvändare. Som inte ser en anställning på Timbro som det bästa av karriärval. Han menade inte en vänster där alla var överens om allting, långt därifrån, utan den vänster som aktivt valt att inte anpassa sig till det rådande politiska klimatet. Den vänster som känner fascismen på gången.

Jan Myrdal skriver så här:

”Vi är formade av och bundna i vår tid men vi är inte tvunget dömda att delta i dess stora offentliga lögner!”

Andi, det är på vår kant du hör hemma. Och det är där du befinner dig nu. Och du är varmt välkommen! Om jag förstått dig rätt har du kanske visat större intresse för Bakunin än för Marx, föredragit Emma Goldman framför Rosa Luxemburg, tyckt att Britta Gröndahl är intressantare än Hilding Hagberg. Kanske retar det någon men det spelar ingen roll.

Din bok från 2023 fick namnet Bortom Ukraina – Svensk ideologi och propaganda i det nya kalla kriget. Göran Therborn, som tog emot Leninpriset här på teatern i Varberg 2019, ja, eller år 227, skriver i bokens förord att: ”…huvudtemat är västmakternas och deras svenska tjänares och ideologers bottenlösa självsmicker, hyckleri och råa hänsynslöshet. Den bärs av ett brinnande moraliskt engagemang, var och en av oss har ett moraliskt ansvar för vårt ställningstagande till världens förtryck, konflikter och krig.”

Det är bara att instämma. Dina texter brinner verkligen, du låter ingen komma undan, du räds inte dräpande formuleringar spetsade med vitriol och om någon skulle tvivla på det du skriver finns källorna i omfattande notapparater. Dessutom väljer du ord med stor noggrannhet och ett mått av ironi. Som läsare måste jag ibland stanna upp och tänka efter, förstå dina tankegångar, det är stimulerande även om det nog mest beror på min egen fyrkantighet. Vi känner igen ett myrdalskt språk. Det fastslående, det underbyggda, det polemiskt raka. Men det är ingen kopia av Myrdals stil vi ser hos dig, din stil vilar i sin egen rätt och är, vågar jag påstå, unik i dagens debatt.

Dina texter utgör en sorts undersökande journalistik. Du hittar samband, heliga och oheliga allianser, politikers och mediers anpasslighet och ryggradslöshet. Experternas tomsäckar, fyllda mer med skit än fakta. I dina texter kläs makten av och får stå med skammen. Du påpekar i en artikel om Nato att det inte är den snabba och dåligt förankrade anslutningsprocessen som är det stora problemet. Det hade inte spelat någon roll om det tagit fyra år att bli medlem, problemet är Nato, den militära grupp du kallar anfallsallians. Du visar upp det som egentligen inte får sägas, eller i vart fall aldrig sägs i media. Nämligen att våra makthavare ivrigt påhejade av knektar, medier och så kallade experter helt enkelt bestämt sig för att vara överens. Folkviljan ligger ogill men för syns skull bjuds på lite klädsamt tjafsande om själva processen.

I en annan artikel tar du heder och ära av Magnus Ranstorp och avslutar med: ”Genomgående i Ranstorps analyser är att han påstår saker som inte har någon grund i fakta, och som han inte skulle komma undan med ens i israeliska eller amerikanska medier. Här i Sverige får han dock hållas.” Detta är mycket konkret en politisk och aktivistisk gonzojournalistik, helt i Hunter S Thompsons anda. En i Sverige i huvudsak obefintlig del av det journalistiska hantverket.

Det är tydligt att du också sällar dig till en annan viktig tradition: den av nästan ständigt läsande och nästan ständigt skrivande. Gör man inte det ena, får det bli det andra. Det gäller att göra det bästa möjliga av den tid som gives. Myrdal ser den utmätta tiden som Balzacs chagrängskinn, det krymper hela tiden. Man kan iaktta Robespierre. Den anspråkslöse advokaten, med välskötta men enkla kläder, ständigt i arbete, läsande, skrivande, argumenterande, av den nödvändighet revolutionen krävde av honom. Men det innebär självklart inte att skrivandet är ett uttryck för ett asketiskt liv. Att unna sig, vin, kvinnor och sång, lämna den lärda kammaren ibland, ge sig hän och ut. Det visste Myrdal. Robespierre fattade det nog aldrig.

Att läsa krävande texter, långa texter – och att skriva dessa texter – är motståndshandlingar. I hög grad politiska motståndshandlingar. Mot den språkliga förflackningen. Hur uttrycker sig de politiker som själva av andra kräver språktester och urarvar skolbiblioteken? Polariserat och dumt! Som om utrymmet under hattparkeringen var helt öde, tomt.

I Oktoberdikter låter Lars Forssell Lenin utropa:

”Jag måste använda ord

när jag talar till er.

Ni måste lära er ord”

De svåra orden, i komplicerade sammanhang, blir angelägna i ett samhällsklimat som det rådande. Medierna förenklar, som om de vore maktens vasaller, bundna av trohetseder. På vår kant gäller det att slå hål på förenklingarna. Din slagborrsliknande prosa behövs i debatten.

Det värsta med att vara en skrivande människa är att det finns redaktörer. Oftast okunniga, fyrkantiga och allmänt oförstående inför texters storhet. Rena idioter, helt enkelt. Som har svårt att fatta att texter inte kan kortas, att orden som är valda är de enda möjliga. När jag bad dig korta din text, den som nu finns i Myrdaliana 2025 gjorde du det med gott humör och med förståelse för att man ibland måste korta. Jag var lite orolig, det ska sägas, inför ditt svar på min begäran. Peter Himmelstrand, som inte bara skrev schlagertexter utan också var språkvårdare på Expressen brukade säga: ”En text som är längre än tjugo rader är för lång.” Ibland är det faktiskt sant. Fast oftast inte. Något att tänka på ibland under dina många kommande år i den refraktära publicistikens tjänst, där också den komprimerade retoriken har en viktig plats.

Grattis till priset!

Tack så mycket. Jag vill tacka Diding och hans kollegor för det fina priset.

Det finns vid det här laget oändligt med exempel, från alla regioner i världen, som illustrerar hur statlig västerländsk propaganda accepteras nästan undantagslöst tvärs igenom mediespektrumet.

Inget utrymme finns här för att beskriva systemet utförligt, så låt oss bara ta några av de aktuella frågorna.

Frågan om Mellanöstern är en briljant illustration på detta propagandasystems effektivitet, med massiv taktisk debatt, men där alla accepterar statens principiella defensiva antaganden.

Ta till exempel Gaza. Sedan dag ett gjorde Israel fullständigt klart att syftet var att “Kriga mot Gaza som stat”, och att “ockupera” det. Det förklarar varför civila – inte Hamas – var de specifika måltavlorna (160 civila : 1 kombattanter dödades enligt västerländska militärunderrättelser) med dagliga massakrer som på samma skala och stil som Pol Pot.

I media har en passande saga skapats: det var ett från början rättfärdigt krig, men som urartade till “övervåld” för att citera Socialdemokraternas högsta ledarskikt. Att en ockupant har rätt att försvara sig, ungefär att Kreml har rätt att försvara sig mot Ukraina, är alltså en dominant uppfattning i svensk press, med en nivå av disciplin som ingen respektabel intellektuell skulle få för sig att trotsa.

Den taktiska frågan som väcker debatt – massiv debatt – i och med att Israel inte lyckats underordna Gaza tillräckligt fort, är att “Israel har all rätt att försvara sig. Men kriget i dag är varken proportionellt eller legitimt” (Ander Lindberg); för många dör, tar för lång tid, skadar vår bild i globala Syd osv. “För Israel handlar det, ytterst, om rätten att existera”, men “Netanyahus regering [är] ett av de största hoten mot den judiska statens framtid” p.g.a. publicitetsskadan, i Henrik Torehammars ord. Kort sagt: årtiondets kanske brutalaste anfallskrig och folkmord mot ett decennier långt ockuperat folk är OK, men de PR-skador och taktiska besvär det kan orsaka är inte det. I en terrorkultur tas det för givet att det enda som meriterar debatt är våldets framgångar och utsikter, allt annat är sekundärt.

I Libanon är situationen helt annorlunda. Det senaste året har Israel genomfört nästan dagliga terrorattentat mot civilbefolkningen, och FN-fredstrupper, och illegalt ockuperat södra Libanon i strid mot sina egna ingångna avtal. Human Rights Watch och Amnesty International har publicerat ett antal rapporter om vad de kallar brutala “krigsbrott” och “brott mot mänskligheten”, men inget rapporteras i svenska tidningar som är upptagna med att hylla Israels “innovativa” operationer som “kommer gå till historien” (Magnus Ranstorp, ledande “terrorspecialist”, vilket han är). Nu, under militärt och finansiellt hot, tvingar Washington sin underordnade libanesiska regering avväpna Hizbollah, landets enda försvar mot fortsatt israelisk ockupation – något som passerar obemärkt i svensk press, som helt enkelt beklagar det faktum att Libanon “[inte] kan bli kvitt Hizbollah med militära medel” (Nathan Shachar, som inte nämner att landet trots allt är under militär attack av en illegal angripare).

Det är helt naturligt, då, att Västs succéer i Libanon meriterar noll kommentarer i media, och att ingen vidare taktisk debatt råder, eftersom västerländsk terror och våld fungerar bra, och inte orsakar några PR-problem. Men vi kan läsa guldkorn av lycka om att Israel som “regional dominant är ett vitalt intresse för den demokratiska världen” (P M Nilsson). Eller Segerstedtinstitutets Eli Göndör, som jublar “att respekten för Israels kapacitet är återupprättad … [i] hela världen. Rimligtvis har detta varit viktigare för att framöver kunna uppnå avtal som leder till både fred och stabilitet” än diplomati – och här bör vi förstå “fred och stabilitet” som på USA:s och Israels villkor, ungefär som nazipressen jublade över den “fred och stabilitet” som Führern försökte upprätta på sina villkor.

Exakt samma dynamik råder med Iran. Det är överflödigt att dokumentera den effektivitet och entusiasm med vilken svenska intellektuella utförde sin tilldelade roll när USA och Israel utförde vad som sedan WWII är ett av skolboksexemplen på ett oprovocerat, ohöljt aggressionskrig med patetiska ursäkter som inte ens CIA trodde på. Således jublade Peter Wolodarski att ”något avgörande åstadkommits”, och att Washington måste “sätta maximal press på Iran att återgå till förhandlingsbordet”. Den maffiamentalitet som är svenska intelligentians definierande egenskap visas här tillräckligt tydligt och behöver inte kommenteras vidare. Och det är uniformt i media, med enstaka oro över att attacken kanske skulle ha skadat Israels säkerhet. Allt detta föregicks av ett decennielångt illegalt sanktionskrig och otaliga israelisk-amerikanska attacker inuti iranskt territorium – men kan inte nämnas, eftersom det hade röjt kulisserna, och intellektuella lyder tystnadsplikten än idag med imponerande disciplin.

Återigen, i dessa fall är principiell debatt nästan obefintlig, eftersom Washingtons planer fungerar: regionen är nästan helt dominerad, och därför sitter vi lydigt tysta – en enormt imponerande prestation av terrorismens kultur.

Modellen som vi påtvingat regionen med våld och terror är också talande. Den beskrevs väl av Hal Brands Henry: nämligen, USA “delegerar likasinnade sheriffer i regioner runtom i världen, vilket frigör amerikanska resurser på den globala arenan”. I Mellanöstern innebär detta vad han kallade “remarkabla” anfallskrig mot allt motstånd, såsom Iran. I regionen har “Israel gjort mer” för västerländsk hegemoni än någon annan, och “krossat USA:s fiender: Hamas, Hizbollah och nu Iran”, och “nu vill Trump ha liknande” sheriffer i Europa, och övriga världen där USA delegerar sin terrorism till “frontstater” med USA i full kontroll, avslutar Brands.

I svensk press hyllas detta som “regional stabilitet” eller “Abrahamavtalen”, för att låna klyschorna som är i mode. Alltså skrev regeringen i en gemensam text i SvD: “ser man till den större bilden i Mellanöstern är inte allt så nattsvart som man skulle kunna tro …. Det finns flera öppningar just nu som skulle kunna så frön till ett helt nytt Mellanöstern”, med attackerna mot Gaza, Libanon och Syrien som exempel på frisk “morgonluft” – ett uttalande som väckte noll kritik, som förväntat.

Allt detta förklarar den centrala dogmen varje utbildad svensk måste hysa om man vill accepteras in i värmen och allmän debatt. Och det är att vi har rätt att attackera och krossa vem vi vill, och ifall någon skulle försöka försvara sig mot västerländsk attack väcker det endast helvetisk ilska och okontrollerat ursinne. Alltså är själva idén om att Iran, Jemen, Palestina eller någon annan som utsätts för attack av “sherifferna” är bokstavligen talat obefintlig i svensk mainstreampress. Eller förslaget att vi skulle komma till undsättning, och skicka dem tiotals miljarder i vapen, som vi gör i exempelvis Ukrainas fall. Det är inte så att folk inte håller med – istället kan själva tanken att de har rätt till självförsvar inte ens förstås psykologiskt, ungefär som ett obegripligt språk, eller 1 + 1 = 5. Så är det ofta med opassande idéer i samhällen där tankekontroll och hjärntvätt är florerande och livliga industrier.

Därför kan vi unisont förklara att Israel har rätt till självförsvar, och hylla attacken mot Iran som “verkar ha varit oerhört framgångsrik” (DN). Eller de oräkneliga amerikanska och israeliska terrorattentaten mot Houthis, Hizbollahs, Gazas eller Irans ledarskikt som dödat t.o.m. premiärministrar. “Det är inget att sörja” eftersom de är “terrororganistion[er]”, som DN:s ledarredaktion förklarade. “Visst är det att föredra att också terrorister ställs inför rätta, men som svar på” terroristernas “attacker framstår anfallen mot deras respektive ledare som påfallande proportionerliga … Logiken är enkel att begripa och målet lätt att sympatisera med”. Ytterst få skulle förstå, eller bry sig ifall de förstod, att, baserat på principen uttryckt av landets ledande “frisinnade” och liberala tidning, skulle Hizbollah, Hamas, Houthi och en lång rad andra som utsätts för konstant västerländsk aggression och terror, vara berättigade till att fälla bomber i Tel Aviv, Stockholm och Washington, döda (sett till proportion) några miljoner civila, och de skulle avrätta Kristersson, Trump, von Der Leyen och andra terrorkommendörer utan “att sörja” för dessa “påfallande proportionerliga” attacker med logik som “är enkel att begripa” och “att sympatisera med”.

Och så här kan man lätt fortsätta exemplifiera i ett propagandasystem av oöverträfflig hänsynslöshet och effektivitet.

Att ifrågasätta accepterade dogmer är riskabelt och svårt. Motbevisning och kritiskt tänkande kräver bokstavligen talat dagligt flitigt arbete för att bemöta den ström av anklagelser mot officiella Fiender som förnyas varje dag. Oavsett de bevis kritiker av officiell ideologi presenterar finns alltid en överhängande risk för anklagelser om att man försöker “urskulda” skurkstater, och att marginaliseras till små tidskrifter som knappt någon läser. Att sluta upp i allmän kritik mot officiella fiender medför ingen risk eller bevisbörda. Det är vägen till tillgång i medier, till priser, professionell respekt och inflytande.

Men det är endast genom ärlighet, organisering och konstant hårt arbete mot koncentrerad makt och privilegium som vi kan sätta stopp för de brott som begås i våra namn här och nu, så låt oss fortsätta och göra det bästa vi kan.

Tack.

Jag vill säga några ord om min personliga relation till tre män här i dag: Jan Myrdal, Lenin och Lasse Diding. Jan Myrdal är lättast, för jag har tyvärr ingen relation till honom – jag ska vara helt ärlig: jag aldrig förhållit mig till Jan Myrdal och aldrig läst honom, och jag är plågsamt medveten om att det är en stor lucka, en av många jag har. Lenin är en mer komplicerad historia. Jag blev politiskt medveten åren precis efter Sovjetunionens fall. Under inflytande från min kära morbror Fred Nilsson som är här i dag började jag samla frimärken i slutet av 80-talet, och runt murens fall kom jag av någon anledning att specialisera mig på sovjetiska frimärken – om Lasse Diding har en av Sveriges främsta samlingar av Leninbyster och statyer så har nog jag en av de största med frimärken på Lenin – och det här bidrog till min nyfikenhet på vad det egentligen var som hände och vad det var som gick i graven mellan 1989 och 1991.

Under det senare året, när jag var 14 år och gick i åttan, gjorde jag praktik på en stormarknad i den lilla industriorten Vårgårda där jag gick i högstadiet. Praktiken pågick bara i en vecka, men under de dagarna, medan jag packade upp och ner matvaror på hyllorna och i lagret, hann jag upparbeta en känsla av att jag var proletär. Jag gick till biblioteket i Vårgårda och lånade fyra böcker: Kommunistiska manifestet, Vad Marx verkligen sagt av Ernst Fischer, Marx för nybörjare, en underbar liten seriebok av en tecknare som kallade sig Rius, och så Lenin för nybörjare, också en liten seriebok – det här var alltså 1991, när bibliotek på småorter som Vårgårda fortfarande hade hyllorna fulla med böcker från förlag som Arbetarlitteratur och Barrikaden, en helt annan tidsålder.

Jag gick hem och läste och inledde en livslång relation till marxismen, men av Lenin för nybörjare förstod jag ingenting; jag begrep inte vad allt tjafs på partikongressen 1902 handlade om, jag fattade inte poängen med bolsjevismen. I stället gick jag in i 90-talet med den allmänna känslan av att Sovjetunionen och allt uselt som hände där på något diffust sätt hade orsakats av Lenin. Jag föll, med andra ord, offer för tidsandan. Jag gick med i Ung Vänster precis efter att det slutade heta Kommunistisk Ungdom. Jag växte upp i en vänster som stred på gatorna mot ett parti som kallade sig Sverigedemokraterna och bestod av skinnskallar med bombarjackor och stålhättor, och som så många andra som deltog i de striderna flöt jag i väg i riktning mot anarkismen: vi drog slutsatsen att Sovjetunionens kollaps berodde på att socialister tillägnat sig statsmakten; vi trodde att lärdomen var att staten som sådan måste bekämpas och avskaffas, och det var i den tron jag begick den största förbrytelsen i mitt politiska liv.

Någon gång år 1996 lyckades jag och någon nära förtrogen övertyga åtminstone halva sektionen av Ung Vänster i Alingsås att konvertera till anarkismen. Efter ett möte i Vänsterpartiets lokal bestämde vi oss för att demonstrera vår nya tro. Vi gick längst in i partilokalen och öppnade en garderob där de äldre kamraterna hade gömt en Leninbyst. Vi tog fram bysten, skrev ”krossa staten” i pannan på Lenin, hittade ett rep och snörade en snara och satte den runt Lenins hals och hängde honom i partilokalens fönster ut mot gatan och gick därifrån. Ni kan ana med vilken förtvivlan och känsla av förödmjukelse partiveteranerna kom till lokalen dagen därpå och upptäckte vad vi, deras egna ungdomar, hade gjort. Jag har aldrig förlåtit mig själv för den handlingen, men jag vill tro att Lasse Didings beslut att ge mig Leninpriset betyder att Lenin i sin himmel har förlåtit mig.

90-talet gick mot sitt slut och jag blev djupt desillusionerad av anarkismen och syndikalismen och har sedan dess definierat mig själv som nykter anarkist ungefär som man kan vara nykter alkoholist och i stället landade jag i Fjärde Internationalen. Efter en period av journalistik på svenska blev jag doktorand i Lund och började så småningom publicera böcker på engelska. Lenin figurerar i de flesta. Jag vet inte hur det har varit med andra Leninpristagare, men jag vet att jag är en bekännande, eller som man säger på engelska card-carrying leninist – jag är stolt över att stå i den leninistiska traditionen, även om min lojalitet till Fjärde Internationalen på senare år har tunnats ut något.

Mina böcker har mest kommit att handla om olika aspekter av klimatkrisen, och i det sammanhanget har jag argumenterat för att vi behöver inte bara ekologisk marxism, utan också ekologisk leninism. Vad menas med det? Till att börja med, som Wim Carton och jag visar i The Long Heat: Climate Politics When It’s Too Late, som Verso släppte förra månaden – till att börja med var Lenin den första marxistiska teoretiker och praktiker som fokuserade på kategorin katastrof. Hans gärning kom att fullständigt präglas av det som skedde 1914: de härskande klasserna i Europa tippade ut sina befolkningar i seklets ur-katastrof, en meningslös slakt på miljoner och åter miljoner människor. Under hösten 1914 plågades Lenin av världskriget i allmänhet och de socialdemokratiska partiernas förräderi mot solidariteten i synnerhet och stängde in sig i biblioteket i Zürich och läste Hegel och förstod att samhället utvecklas genom plötsliga språng eller sammanbrott: revolution eller katastrof.

Han kom ut från studierna med en insikt som låg till grund för ett enkelt politisk program: om vi vill få ett slut på den apokalyptiska katastrof som det här världskriget utvecklas till kan vi inte bara bekämpa symptomen – skyttegravarna som sådana – vi måste gå till själva roten med problemet och stänga ner drivkrafterna som fört oss hit och som kommer att skapa samma helvete igen om de får fortsätta snurra: vi måste omvandla kriget till en revolutionär kris och störta de härskande klasser som startat och hållit igång och förvärrat kriget: vi måste gå från symptom till orsak. I detta stod Lenin förstås enad med Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht och resten av den revolutionära antikrigsvänstern. Men efter februari 1917 kunde Lenin också utveckla en teori och praktik som kretsade runt kampen mot katastrof inne i själva Ryssland själv – en av hans mest fantastiska texter från det året heter ”Den hotande katastrofen och hur den bör bekämpas” – och det var för att stoppa spiralen som snurrade Ryssland allt djupare ner i sammanbrott som, argumenterade Lenin, den provisoriska regeringen måste störtas.

Ekologisk leninism betyder olika saker för olika kamrater. Jag har förmånen att tillhöra en synnerligen osvensk miljö av marxistiska intellektuella där det är legitimt att diskutera vad leninismen lär oss i dag, och andra aktivister och tänkare som Kai Heron och Jodi Dean betonar andra komponenter i arvet, men för mig betyder ekologisk leninism först och främst just detta: vi måste flytta fokus från symptom till orsak, annars kommer vi bara att sjunka djupare och djupare ner i katastrofen. För att göra det lite mer konkret: ta exemplet Valencia. För nästan exakt ett år sedan drabbades Valencia av den värsta översvämningen i stadens historia, hela kvarter ödelades, mer än 200 människor dog. Strax efteråt marscherade 100 000 genom Valencias gator och drabbade samman med polis och vräkte ut sin vrede över det konservativa regionsstyret som inte hade varnat och evakuerat invånarna i tid, och som dessutom hade stängt ned ett organ för katastrofhantering månaderna innan översvämningen. Ilskan riktade sig mot oförmågan att hantera symptomen. Den ilskan var naturligtvis berättigad, men den hade något närsynt över sig.

Ingen i Spanien tycktes vilja diskutera Repsol – det näst största kapitalistiska företaget med högkvarter i det landet: ett olje- och gasbolag, som precis som alla andra sådana bolag öser ner ständigt mer kapital i utvinningen av fossila bränslen. Det allra största företaget är banken Santander, som öser ner sitt kapital i Repsol och andra fossilbolag. Med andra ord: drivkrafterna till katastrofen spinner i centrum av den spanska sociala formationen, i ackumulation av kapital genom produktionen av fossila bränslen – och vi vet, alla vet, även om många förnekar det, att utvinningen av fossila bränslen ger oss högre temperaturer och mer extrema översvämningar som i Pakistan i augusti och starkare orkaner som i Jamaica häromveckan och mer långvarig torka som i Iran och tusen andra katastrofer i stort och smått som enbart kommer att bli värre ju mer fossila bränslen som tas upp ur marken, och detta är den fundamentala leninistiska vändningen som ensam kan rädda mänskligheten: stäng ned drivkrafterna, slå ut fossilbolagen, låt de fossila bränslena stanna under jord – eller också kommer vi att drunkna i ett ständigt stigande hav av elände – förvandla uppvärmningen till en revolutionär kris för fossilkapitalet. Ren logik och vetenskap medger ingen annan väg till överlevnad.

Lenin var också en otålighetens och stressens och tidsnödens politiker: han agerade i känslan av att det snart är för sent, att vi måste agera nu; hans två stora strider i partiet – den om maktövertagandet hösten 1917 och den om separatfreden med Tyskland vintern 1918 – handlade om att ta de nödvändiga stegen innan tiden är ute och katastrofen gått för långt. Och Lenin förstod det som jag inte förstod under det oskuldsfulla 90-talet: att statsmakt är ett oundgängligt instrument för att besegra klassfienden i katastrofala tider. Vad innebär det i dag? Finns det någon som bedriver leninistisk politik i vår värld år 2025? Har vi något exempel att peka på? Jag vill lyfta fram ett, nämligen Colombia under president Gustavo Petro. När han vann presidentvalet 2022 var han den första vänsterledare att ta makten i Colombias historia.

Han skolades politiskt som medlem i M-19, en av de leninistiska guerilla-grupperna, som han än i dag är stolt över att ha tillhört. Hans valseger mynnade ut ur decennier av social mobilisering – av guerillor och ursprungsbefolkningar, miljörörelser och fackföreningar, studenter och sluminvånare som åren runt pandemin gick ut i våg efter våg av masskamp, demonstrationer, blockader, kravaller: Gustavo Petro var rörelsernas president. Colombias sociala formation har kommit att domineras av produktionen av fossila bränslen – olja och kol är de två största exportprodukterna – men när Petro bedrev valkampanj lovade han att stänga ner fossilindustrin i landet. Han sade: under mitt styre kommer inte ett enda nytt tillstånd att delas ut för utvinning av olja eller kol eller gas. Det hör ju inte till ovanligheterna att en politiker ger högtflygande vallöften och sedan bryter dem, men Petro har nu varit president i snart fyra år, och under den tiden har den colombianska staten inte gett ett enda nytt tillstånd för att leta efter olja eller bygga en pipeline eller öppna en kolgruva – fossilbolag från Exxon till Glencore har gjort allt för att få business-as-usual tillbaka på banan men Petro och hans regering har stått emot; de har gjort det nödvändiga som ingen annan gör; de har gått tvärt emot de globala trenderna från Trumps USA till Salmans Saudiarabien: produktionen av olja och kol i Colombia har störtdykt.

Jag var där i april och färdades genom oljedistrikten och kolprovinserna och pratade med aktivister och ministrar och med presidenten själv och som alla vänsterprojekt är det här förstås behäftat med sin andel av problem och interna strider och yttre utmaningar, men intrycket står fast: Colombia har visat vad vänstern kan göra om den har statsmakten. Inget statsöverhuvud i vår värld är så djupt engagerat i kampen mot klimatkatastrofen som Gustavo Petro, och samma sak gäller kampen mot en annan parallell katastrof: folkmordet i Gaza. Colombia har i decennier varit den största källan till kol för ockupationsmakten. Den elektricitet som används för att kolonisera Palestina och driva de vapenfabriker och datacenter och övriga installationer som genomför folkmordet kommer till stor del från colombianskt kol. Sommaren 2024 deklarerade Petro att den exporten måste ta slut: inget mer bränsle skulle få sändas till folkmordet.

Beslutet hälsades av så väl det palestinska motståndet – Hamas, PFLP – som den internationella solidaritetsrörelsen: det var det största steget mot verklig bojkott som något land dittills tagit. Två multinationella företag utvann kol i Colombia och transporterade det till den sionistiska entiteten: schweiziska Glencore och amerikanska Drummond. Glencore åtlydde presidentens dekret och slutade skicka kol. Men Drummond fortsatte. När vi var där i april höll aktivister på att sprängas av frustration över att Drummond struntade i dekretet, eller rättare sagt utnyttjade ett kryphål som tillät företag att slutföra leveranser som kontrakterats före det trädde i kraft: vid sin hamn i norra Colombia fyllde Drummond båtar med kol och skickade dem till israeliska hamnar som om ingenting hade hänt. I våras och somras gick så ursprungsbefolkningar och Palestinarörelser och fackföreningar ut i ny mobilisering i Colombia och krävde ett slut på exporten, och i juni tog Petro till orda igen och sade: jag är folkvald president i det här landet; vi har tagit ett demokratiskt beslut om att stoppa kolexporten; hur kan privata företag undergräva folkstyret och ignorera mitt dekret – det måste få ett slut – från och med nu ska inte ett enda ton kol från vår mark hamna i israeliska kraftverk.

Dagen efter det talet skickade Drummond ytterligare en båt full med kol till ockupationen, en båt som symboliskt nog hette Fortune. Då tappade Petro tålamodet och proklamerade: jag för befäl över det här landets väpnade styrkor och jag kommer att sätta in flottan mot Drummonds kolbåtar. Han följde upp med ytterligare ett dekret som stängde det tidigare kryphålet och förbjöd samtliga kolleveranser till israeliska mål även inom ramen för kontrakt som ingåtts sedan tidigare. Sedan dess har inte en enda kolbåt setts stäva ut från colombianskt vatten i riktning mot Palestina. Embargot är nu totalt. Ockupationen har klippts av från sin främsta kolkälla. Jag vet inte om det någonsin har hänt förut att en president hotar sätta in flottan mot multinationella företag som utvinner landets råvaror, jag kan inte erinra mig något liknande, men det här är vad vänstern kan göra om den besitter exekutiv statsmakt: vi kan stänga ner källorna till katastrofer. Om vi tar över staten och bara då kan vi övervinna den klassfiende som insisterar på att ösa bränsle på elden – bränsle till uppvärmningen, bränsle till folkmordet.

Vi kan säga mycket mer om Lenin i dag och vår tids katastrofer och hur de bör bekämpas, men jag har redan pratat tillräckligt länge, så låt mig i stället avsluta med att säga några ord om Lasse Diding. Jag träffade honom första gången för mer än 20 år sedan, men det var när jag var stipendiat några dagar på Leninland för lite drygt två år sedan som jag fick chansen att lära känna honom lite bättre. En av de finaste förmånerna med att vara stipendiat där är just möjligheten att föra samtal med Lasse Diding. Jag måste erkänna att jag hade fördomar: jag trodde att om man har det som han har och håller på som han håller på så måste man vara självupptagen. Jag förväntade mig en narcissist. Men den människa jag mötte var öppen och nyfiken och nytänkande och ödmjuk och genuint intresserad av andra människor – en människa som i ordens bästa bemärkelser bjuder på sig själv och som inte hymlar med sina svagheter och snedsteg i livet: det som konstituerar oss som just människor. Förutom sina rent personliga kvaliteter har han byggt upp det kanske häftigaste vi har i det här landet – i alla fall det som jag, förutom naturen långt upp i norr, pratar gott om när jag pratar om Sverige och det jag använder för att försöka locka hit kamrater från andra länder.

Med Leninbadet och Leninland och Leninpriset och allt annat han håller på med vidgar Lasse Diding det politiska och intellektuella rummet. Han öppnar ett andningshål. Han bevattnar en oas i den öken av reaktionär dominans som kallas Sverige. Han arbetar i sant leninistisk anda mot alla de katastrofer som bildar vår tid i detta land. Nu har han fått för sig att ge sitt Leninpris till mig, och jag kan bara säga att jag inte vet hur jag ska uttrycka min tacksamhet – det här är det enda verkligt ärofyllda pris som delas ut i Sverige – jag ska göra vad jag kan för att leva upp till äran under de år som kommer, och under tiden ska jag komma till Varberg och bada i Leninbadet och prata med kamrat Diding så ofta jag kan, och jag uppmanar er alla att göra likadant. Så stäm upp med mig i en stor applåd till Lasse Diding.

Min vän Björn Boring – en vanlig kille från Hisingen, som Björns syster Monica tyckte jag skulle kalla denna lilla betraktelse.

Jag har i mitt liv hittilldags i hög grad förskonats från dödens påträngande obeveklighet i min familj och bland mina närmaste. De som dött har följt det normala i livets gång och på så sätt inte skapat omedelbar och ångestladdad tomhet. Undantaget är han som under dryga 40 år var min bäste vän, Björn Boring. Det var också han som ledde mig till Martin Hägglunds filosofi långt före Martins bok Vårt enda liv: Sekulär tro och andlig frihet hamnade på landets alla kultursidor.

Björn hade då inte bara på något sätt hittat boken utan också fångats av bokens budskap och trots att den då bara fanns på engelska och Björn var ungefär lika halvdålig som jag på att läsa böcker på relativt hög abstraktionsnivå på annat språk än svenska, blev han närmast besatt av bokens budskap om livets obönhörliga begränsning och dödens obetvinglighet. Att han samtidigt just då personligen blivit bryskt påmind om samma livets ändlighet, genom att den cancer han trodde sig ha besegrat kommit tillbaka, var en helt avgörande sak.

Omedelbart kontaktade han mig och ingenting var mer naturligt än att vi då började läsa boken tillsammans som vi så många gånger gjort tidigare med texter av Marx och Platon och böcker om samtidens viktigaste ödesfrågor. Att läsa tillsammans och kontinuerligt diskutera texten var i detta fall extra givande och nödvändigt för att vi skulle orka anstränga oss att förstå denna rätt omfångsrika filosofiska grundtext. Även jag påverkades direkt av bokens tvingande logik och existentiella allvar. Jag hade tiotalet år tidigare drabbats av en för mig avgörande livskris då jag i mitt liv plötsligt fått en större medvetenhet om dödens ständiga närvaro i livet och i en intervjubok om mitt liv hade författaren därför valt att inleda min berättelse med Konfucius ord om att alla människor har två liv och att det andra börjar när vi inser att vi bara har ett.

Vår läsning av Hägglund kom sen under detta sista år i Björns liv att få springa jämsides med döden och när boken skulle komma på svenska 2020 och Martin Hägglund skulle komma från New York för lansering i Sverige så kontaktade jag honom och berättade om bokens betydelse för Björn. Vi blev snabbt överens om att i samband med detta Sverigebesök försöka ordna ett möte med Björn och det bestämdes och planerades, men tre dagar före Martins ankomst tog Björns liv slut.

Björns föräldrar träffades på sjön där hans pappa Kalle jobbade som kock och hans mamma Randi som kallskänka. Kalle var från Småland och fick leva ett långt och innehållsrikt liv medan Randi dog i cancer 49 år gammal. Hon var utomäktenskapligt barn från Nordnorge och Björn berättade med sin vanliga oefterhärmliga humor att hans mammas halvsyster då i samband med arvskiftet när Björn krävt sin rätt till mammans del av arvet, hade ställt sig upp och indignerat med hög röst inför alla sagt: ”Jaha, det är tacken för att man är född inom äktenskapet!”

Björn växte upp på Hisingen, spelade fotboll med Glenn Hysén och de andra grabbarna på samma gård och slarvade sig igenom skolan fram till gymnasiet där han fick den disputerade läroverkslektorn och historikern Lars Linge som historielärare. Denne fick på något sätt Björn intresserad av något mer än GAIS och att skämta sig fram genom livet. Efter några år som bussförare där han på ändhållplatsernas fem minutersraster lärde sig att dricka skållhett kaffe genom att på ett speciellt sätt dra in kalluft under tungan samtidigt som han svalde började han läsa historia på Göteborgs universitet på samma gång som jag. Han hade då också hunnit med en blixtsnabb karriär som slamsugare som fått avbrytas efter att han vid tömningen av en sommarstugas septiktank råkat trycka på backspolningsknappen, vilket inte upptäcktes förrän källaren var fylld och skit började sippra ut mellan tröskel och ytterdörr.

Som studenter blev Björn och jag snabbt kompisar om än han tog läsningen av kurslitteraturen med samma lätthet som allt annat i livet och till min oförställda häpenhet inte ens excerperade och likt mig skrev kompendier på alla läroböcker men väl snabbt sen en trebetygsuppsats i historia om den svenska ojämlikheten och de femton familjernas orimliga makt över vanligt folks liv. Samtidigt hade han också utan att först rådfråga mig till min förskräckelse gått med i r:arna och således i mina ögon blivit fel slags kommunist och börjat sälja Proletären.

Med sin vanliga entusiasm hade han då också fått med pappa Kalle som i sin tur blev en legendarisk propagandist med specialiteten att omärkligt vid Konsums tidningsställ var vecka lyckas blada in flygblad från Kommunistiska partiet i varje enskilt exemplar i högarna med Expressen. Trots våra delvis olika vänstersvängar genom livet kom vi på mitt initiativ att tillsammans grundligt läsa Jan Myrdal vilket Björn vid denna tid hade vissa svårigheter att legitimera inom sitt parti, men för vår fortsatta intellektuella resa blev detta livsavgörande.

Istället för buss och slamsugning valde Björn likt mig lärarbanan som vi båda tyckte var det mest hedervärda arbete man kunde ägna sig åt. Om än man samtidigt blev en kugge i överhetens ideologiproduktion kunde man där skapa sig visst utrymme för att sprida upprorets frö och förnuftets söta lockelse i arbetarklassens barn, resonerade vi. Björn kom snart att på Komvux under flera decennier bli en inspiratör för väldigt många, som mottagligt sökande just på Komvux, letade efter en nystart i livet.

Inför alla kursstarter i historia, samhällskunskap och religion, vilka var Björns ämnen under hela denna hans långa lärargärning, kom han av intellektuell nyfikenhet och för att inte stelna i ingrodda tankebanor, att alltid läsa ytterligare några böcker i just det ämne som på nytt skulle förmedlas. Det var för övrigt också här han hittade sin Maria som sjunger för oss idag och jag hann under tiden för denna kärlekens mognadsprocess bli ganska trött på Björns långa utläggningar om karaktären av och lystern i hyn hos just denna märkligt unika elev.

Nåväl, våra träffar och intellektuella pratfester fortsatte och till detta tog han sig alltid gott om tid. Björn hade nämligen trots en växande försörjningsplikt för de två tillsammans med Maria nyproducerade barnen Ida och Elma, fortsatt att skapa sig vad Hägglund kallar fri tid, inte att förväxla med den fritid som används enbart för att orka reproducera den egna arbetskraften och just därför på grund av trötthet och lättja ofta slarvas bort på förströelser av enklare slag. Vårt samhälle är oändligt effektivt vad gäller den typen, av enligt Björn, tomma lockelser av konsumism och eskapism.

På grund av just denna längtan efter verkligt fri tid jobbade Björn medvetet aldrig heltid utan alltid deltid med lägre lön i ett på så sätt framtvingat men självvalt krig mot konsumtionssamhällets onödigheter. Han ville alltså ha fri tid för att orka ägna sig åt det liv Marx menat vi människor egentligen var ämnade för, åt livets väsentligheter som kärlek, bildande samtal, musicerande, dansa salsa och läsning även av krävande, tjocka och stundom endast på främmande språk tillgängliga böcker.

Björns vilja att förmedla denna sin i grunden mycket allvarliga syn på livets mening rönte såväl framgångar som tillfälliga motgångar. Jag glömmer aldrig det Björns förtvivlade ansiktsuttryck han visade efter att en gång i min åsyn för sin dotter Ida ha högläst ur Sven Wernströms starkt didaktiska appell mot konsumtionssamhället, Max Svensson Lurifax och efter läsningens slut förväntansfullt fäst blicken på sin älskade femåriga dotter som då något misstrogen sammanfattade vad hon tyckte sig ha hört med orden: ”Jag älskar att shoppa”. Det var en av få gånger jag såg Björn bli uppriktigt förbannad och vråla mot sin då plötsligt förskrämda dotter: ”Du vet väl för fan inte vad shoppa är för något! Det har vi ju aldrig gjort någon enda jävla gång!” Efter denna händelse fanns denna djupt pedagogiska erfarenhet ständigt med i våra diskussioner om vilka vägar konsumismens gift smyger sig in i allas våra själar.

Som pedagog lyckades dock Björn långt oftare än han misslyckades. När jag förberedde detta tal och frågade min nu 49-årige son Erik om hur och varför Björn kom att spela så enormt stor roll i hans liv från tidig barndom fram till deras sista möte i Eriks hem, där de bara några dagar före Björns död skulle sitta tillsammans i fullständig gemensam visshet om denna Björns förestående död och ömsom gråta och ömsom bullrande skratta, så gav Erik mig några exempel. Han sa: Om man som Björn i en tioåring kunde så ett frö som fick denne att glatt anamma världens i särklass tråkigaste sport för en sådan tioåring, nämligen långdistanslöpning, då är man på något sätt en magisk pedagog.

Erik som idag 40 år senare springer maraton på 2 och 45 berättade också om den enorma förvånade befrielse han som barn kände när han första gången hörde Björn reagera på en av sin pappas långa och tvärsäkra utläggningar om hur man självklart måste bete sig i någon viss situation. Det var en utläggning av det slag Erik ständigt fått lära sig att lyssna till och bejaka som om vore det gud som talat. Björn hade den gången lagt av ett skallande gapskratt åt min allvarliga predikan och efter denna händelse, berättade Erik, fanns detta Björns gapskratt alltid med honom som en hemlig följeslagare och kompis när han under resten av sin barndom tvingades lyssna på mina tvärsäkra moraliteter.

När Björn 60 år gammal valde att trappa ner ytterligare från löneslaveriet för att få än mer fri tid åt det verkligt mänskliga livet i Marx och Hägglunds mening, ja då kom sjukdomen och den med sjukdomen medföljande accentuerade medvetenheten om livets obönhörliga slut att framstå än tydligare och bli allt omöjligare för honom att vända bort blicken ifrån. Detta sista år i Björns liv fylldes av vår närläsning av Martin Hägglunds bok Vårt enda liv: Sekulär tro och andlig frihet som då hjälpte Björn uppleva en intensitet och fördjupad närvaro i varje sekund som gladde och lyfte honom om än då livet ständigt och i allt högre fart pendlade mellan hopp och förtvivlan.

Dödsångesten jag mötte i Björns blick på sjukhuset dagen före hans död glömmer jag aldrig. Den har tvingat mig att dessa följande år varje år läsa om Hägglunds bok och skärpa inte bara blicken på världen utan också stärka övertygelsen om såväl nödvändigheten som möjligheten att skapa en helt annan värld än den ovärdiga vi idag framlever våra liv i, en värld där kapitalismens inneboende jakt på tillväxt styr våra liv och riskerar att utrota människan som art i krig, klimatkris och profitjakt. Björn menade då alltid att enda möjliga alternativet var motstånd, alltid motstånd!

”I en tid då ropen på strängare straff skallar allt högre och de överbelagda fängelserna ska expandera i rekordfart är det mer relevant än någonsin att skildra och granska den svenska kriminalvården, något Fanny Klang efter flera års arbete på golvet inom myndigheten gör med stor insikt och sylvass skärpa i sin debutroman Sluten anstalt, som lyckas med konststycket att vara såväl ett blytungt debattinlägg i en brännande samhällsfråga som sensationellt bra litteratur.”

Med den motiveringen tilldelas Fanny Klang idag Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset.

I boken Sluten anstalt bryter hon ny mark genom att skildra just den svenska kriminalvården, en arbetsplatsskildring från insidan som fram till nu lyst med sin frånvaro i svensk litteratur.

Samtidigt knyter hon an till såväl en fin tradition av arbetsplatsskildringar i romanform, där hennes bok sällar sig till exempelvis den moderna klassikern Yarden av Kristian Lundberg om slavliknande förhållanden i Malmös bilhamn eller varför inte 2015 års Robespierrepristagare Sara Beichers Jag ska egentligen inte jobba här om äldreomsorgen, som till en typ av grävande journalistik under förklädnad, främst förknippad med Günter Wallraffs reportage från 70-talet och framåt men som sträcker sig bakåt till Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor och Jack Londons Avgrundens folk, båda tidigt 1900-tal.

Även om Fanny, såvitt jag vet i alla fall, inte använt falsk identitet när hon arbetat på olika anstalter, så kan man verkligen säga att hon wallraffat. Hon har iakttagit och samlat information, men också själv varit med om och deltagit.

Resultatet är romanen Sluten anstalt, där vi får följa huvudpersonen Jonnas väg från introduktionen på nya anstaltsjobbet till det i boken obesvarade erbjudandet om tillsvidareanställning ett år senare. Genom Jonnas resa under det här året får vi veta mer om förhållandena för både personal och klienter på anstalten mot fonden av kriminalvårdens massiva överbeläggning och politiska beslut om kapacitetsökning.

Det här kanske inte låter som någon omedelbart rolig läsning, men jag kan ändå varmt rekommendera boken som ger ett väldigt viktigt perspektiv på hela debatten kring brott och straff. Att författaren själv arbetat flera år inom den verksamhet som beskrivs bidrar starkt till bokens odiskutabla tyngd som debattinlägg.

För att sammanfatta skulle jag vilja säga att Fanny Klang skrivit en extremt angelägen reportagebok, fast klädd i en elegant romanskrud. Och jag hoppas det stämmer som Fanny sagt i en intervju, att en skönlitterär bok om kriminalvården har potential att nå fler läsare än en fackbok i ämnet hade gjort.

Slutligen vill jag även flika in att det är extra roligt att den här boken delvis skrivits i stipendiatboendet Leninland här i Varberg, där Fanny haft två givande vistelser. För den som inte är bekant med Leninland så kan jag berätta att det är en slags kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster och en chans för sådana att arbeta koncentrerat med sina projekt under några veckor.

Fanny var en av de första stipendiaterna i början av 2023 och nu är det alltså första gången en Leninland-stipendiat tar emot pris här på Varbergs Teater. Det tycker vi är fantastiskt kul!