En förkortad version av nedanstående tal framfördes i samband med prisutdelning. Detta är det oavkortade talet.
Kära vänner, kära pristagare, kära tidigare pristagare!
Idag är det den 25:e dagen i Dimmans månad, år 234. Detta enligt den franska revolutionskalendern och vi ska dela ut Robespierrepriset – eller, som det också heter, Jan Myrdals lilla pris. Priset går år 234, eller 2025 om man så vill, till en aktivist och skribent som verkar i Myrdals och Robespierres refraktära anda: Andi Olluri!
Motiveringen lyder så här:
”Den unge aktivisten och studenten Andi Olluri har redan som 20-åring profilerat sig som en sylvass medie- och systemkritiker när det gäller makten över våra tankar. I Jan Myrdals anda har han systematiskt gått till läggen och med bedövande empiri och logik visat på den fördumning, det hyckleri och de dubbla måttstockar som regelmässigt styr vårt offentliga samtal i såväl Sverige som övriga västvärlden när konflikter i spåren av kolonialismens härjningar presenteras och diskuteras inför allt folket och där själva tankelagarna representerar de härskandes tankar i en enögd värld.”
Jan Myrdal talade ibland om ”på vår kant” och syftade på den vänster som inte består av ständiga kappvändare. Som inte ser en anställning på Timbro som det bästa av karriärval. Han menade inte en vänster där alla var överens om allting, långt därifrån, utan den vänster som aktivt valt att inte anpassa sig till det rådande politiska klimatet. Den vänster som känner fascismen på gången.
Jan Myrdal skriver så här:
”Vi är formade av och bundna i vår tid men vi är inte tvunget dömda att delta i dess stora offentliga lögner!”
Andi, det är på vår kant du hör hemma. Och det är där du befinner dig nu. Och du är varmt välkommen! Om jag förstått dig rätt har du kanske visat större intresse för Bakunin än för Marx, föredragit Emma Goldman framför Rosa Luxemburg, tyckt att Britta Gröndahl är intressantare än Hilding Hagberg. Kanske retar det någon men det spelar ingen roll.
Din bok från 2023 fick namnet Bortom Ukraina – Svensk ideologi och propaganda i det nya kalla kriget. Göran Therborn, som tog emot Leninpriset här på teatern i Varberg 2019, ja, eller år 227, skriver i bokens förord att: ”…huvudtemat är västmakternas och deras svenska tjänares och ideologers bottenlösa självsmicker, hyckleri och råa hänsynslöshet. Den bärs av ett brinnande moraliskt engagemang, var och en av oss har ett moraliskt ansvar för vårt ställningstagande till världens förtryck, konflikter och krig.”
Det är bara att instämma. Dina texter brinner verkligen, du låter ingen komma undan, du räds inte dräpande formuleringar spetsade med vitriol och om någon skulle tvivla på det du skriver finns källorna i omfattande notapparater. Dessutom väljer du ord med stor noggrannhet och ett mått av ironi. Som läsare måste jag ibland stanna upp och tänka efter, förstå dina tankegångar, det är stimulerande även om det nog mest beror på min egen fyrkantighet. Vi känner igen ett myrdalskt språk. Det fastslående, det underbyggda, det polemiskt raka. Men det är ingen kopia av Myrdals stil vi ser hos dig, din stil vilar i sin egen rätt och är, vågar jag påstå, unik i dagens debatt.
Dina texter utgör en sorts undersökande journalistik. Du hittar samband, heliga och oheliga allianser, politikers och mediers anpasslighet och ryggradslöshet. Experternas tomsäckar, fyllda mer med skit än fakta. I dina texter kläs makten av och får stå med skammen. Du påpekar i en artikel om Nato att det inte är den snabba och dåligt förankrade anslutningsprocessen som är det stora problemet. Det hade inte spelat någon roll om det tagit fyra år att bli medlem, problemet är Nato, den militära grupp du kallar anfallsallians. Du visar upp det som egentligen inte får sägas, eller i vart fall aldrig sägs i media. Nämligen att våra makthavare ivrigt påhejade av knektar, medier och så kallade experter helt enkelt bestämt sig för att vara överens. Folkviljan ligger ogill men för syns skull bjuds på lite klädsamt tjafsande om själva processen.
I en annan artikel tar du heder och ära av Magnus Ranstorp och avslutar med: ”Genomgående i Ranstorps analyser är att han påstår saker som inte har någon grund i fakta, och som han inte skulle komma undan med ens i israeliska eller amerikanska medier. Här i Sverige får han dock hållas.” Detta är mycket konkret en politisk och aktivistisk gonzojournalistik, helt i Hunter S Thompsons anda. En i Sverige i huvudsak obefintlig del av det journalistiska hantverket.
Det är tydligt att du också sällar dig till en annan viktig tradition: den av nästan ständigt läsande och nästan ständigt skrivande. Gör man inte det ena, får det bli det andra. Det gäller att göra det bästa möjliga av den tid som gives. Myrdal ser den utmätta tiden som Balzacs chagrängskinn, det krymper hela tiden. Man kan iaktta Robespierre. Den anspråkslöse advokaten, med välskötta men enkla kläder, ständigt i arbete, läsande, skrivande, argumenterande, av den nödvändighet revolutionen krävde av honom. Men det innebär självklart inte att skrivandet är ett uttryck för ett asketiskt liv. Att unna sig, vin, kvinnor och sång, lämna den lärda kammaren ibland, ge sig hän och ut. Det visste Myrdal. Robespierre fattade det nog aldrig.
Att läsa krävande texter, långa texter – och att skriva dessa texter – är motståndshandlingar. I hög grad politiska motståndshandlingar. Mot den språkliga förflackningen. Hur uttrycker sig de politiker som själva av andra kräver språktester och urarvar skolbiblioteken? Polariserat och dumt! Som om utrymmet under hattparkeringen var helt öde, tomt.
I Oktoberdikter låter Lars Forssell Lenin utropa:
”Jag måste använda ord
när jag talar till er.
Ni måste lära er ord”
De svåra orden, i komplicerade sammanhang, blir angelägna i ett samhällsklimat som det rådande. Medierna förenklar, som om de vore maktens vasaller, bundna av trohetseder. På vår kant gäller det att slå hål på förenklingarna. Din slagborrsliknande prosa behövs i debatten.
Det värsta med att vara en skrivande människa är att det finns redaktörer. Oftast okunniga, fyrkantiga och allmänt oförstående inför texters storhet. Rena idioter, helt enkelt. Som har svårt att fatta att texter inte kan kortas, att orden som är valda är de enda möjliga. När jag bad dig korta din text, den som nu finns i Myrdaliana 2025 gjorde du det med gott humör och med förståelse för att man ibland måste korta. Jag var lite orolig, det ska sägas, inför ditt svar på min begäran. Peter Himmelstrand, som inte bara skrev schlagertexter utan också var språkvårdare på Expressen brukade säga: ”En text som är längre än tjugo rader är för lång.” Ibland är det faktiskt sant. Fast oftast inte. Något att tänka på ibland under dina många kommande år i den refraktära publicistikens tjänst, där också den komprimerade retoriken har en viktig plats.
Grattis till priset!