Tack så mycket. Jag vill tacka Diding och hans kollegor för det fina priset.
Det finns vid det här laget oändligt med exempel, från alla regioner i världen, som illustrerar hur statlig västerländsk propaganda accepteras nästan undantagslöst tvärs igenom mediespektrumet.
Inget utrymme finns här för att beskriva systemet utförligt, så låt oss bara ta några av de aktuella frågorna.
Frågan om Mellanöstern är en briljant illustration på detta propagandasystems effektivitet, med massiv taktisk debatt, men där alla accepterar statens principiella defensiva antaganden.
Ta till exempel Gaza. Sedan dag ett gjorde Israel fullständigt klart att syftet var att “Kriga mot Gaza som stat”, och att “ockupera” det. Det förklarar varför civila – inte Hamas – var de specifika måltavlorna (160 civila : 1 kombattanter dödades enligt västerländska militärunderrättelser) med dagliga massakrer som på samma skala och stil som Pol Pot.
I media har en passande saga skapats: det var ett från början rättfärdigt krig, men som urartade till “övervåld” för att citera Socialdemokraternas högsta ledarskikt. Att en ockupant har rätt att försvara sig, ungefär att Kreml har rätt att försvara sig mot Ukraina, är alltså en dominant uppfattning i svensk press, med en nivå av disciplin som ingen respektabel intellektuell skulle få för sig att trotsa.
Den taktiska frågan som väcker debatt – massiv debatt – i och med att Israel inte lyckats underordna Gaza tillräckligt fort, är att “Israel har all rätt att försvara sig. Men kriget i dag är varken proportionellt eller legitimt” (Ander Lindberg); för många dör, tar för lång tid, skadar vår bild i globala Syd osv. “För Israel handlar det, ytterst, om rätten att existera”, men “Netanyahus regering [är] ett av de största hoten mot den judiska statens framtid” p.g.a. publicitetsskadan, i Henrik Torehammars ord. Kort sagt: årtiondets kanske brutalaste anfallskrig och folkmord mot ett decennier långt ockuperat folk är OK, men de PR-skador och taktiska besvär det kan orsaka är inte det. I en terrorkultur tas det för givet att det enda som meriterar debatt är våldets framgångar och utsikter, allt annat är sekundärt.
I Libanon är situationen helt annorlunda. Det senaste året har Israel genomfört nästan dagliga terrorattentat mot civilbefolkningen, och FN-fredstrupper, och illegalt ockuperat södra Libanon i strid mot sina egna ingångna avtal. Human Rights Watch och Amnesty International har publicerat ett antal rapporter om vad de kallar brutala “krigsbrott” och “brott mot mänskligheten”, men inget rapporteras i svenska tidningar som är upptagna med att hylla Israels “innovativa” operationer som “kommer gå till historien” (Magnus Ranstorp, ledande “terrorspecialist”, vilket han är). Nu, under militärt och finansiellt hot, tvingar Washington sin underordnade libanesiska regering avväpna Hizbollah, landets enda försvar mot fortsatt israelisk ockupation – något som passerar obemärkt i svensk press, som helt enkelt beklagar det faktum att Libanon “[inte] kan bli kvitt Hizbollah med militära medel” (Nathan Shachar, som inte nämner att landet trots allt är under militär attack av en illegal angripare).
Det är helt naturligt, då, att Västs succéer i Libanon meriterar noll kommentarer i media, och att ingen vidare taktisk debatt råder, eftersom västerländsk terror och våld fungerar bra, och inte orsakar några PR-problem. Men vi kan läsa guldkorn av lycka om att Israel som “regional dominant är ett vitalt intresse för den demokratiska världen” (P M Nilsson). Eller Segerstedtinstitutets Eli Göndör, som jublar “att respekten för Israels kapacitet är återupprättad … [i] hela världen. Rimligtvis har detta varit viktigare för att framöver kunna uppnå avtal som leder till både fred och stabilitet” än diplomati – och här bör vi förstå “fred och stabilitet” som på USA:s och Israels villkor, ungefär som nazipressen jublade över den “fred och stabilitet” som Führern försökte upprätta på sina villkor.
Exakt samma dynamik råder med Iran. Det är överflödigt att dokumentera den effektivitet och entusiasm med vilken svenska intellektuella utförde sin tilldelade roll när USA och Israel utförde vad som sedan WWII är ett av skolboksexemplen på ett oprovocerat, ohöljt aggressionskrig med patetiska ursäkter som inte ens CIA trodde på. Således jublade Peter Wolodarski att ”något avgörande åstadkommits”, och att Washington måste “sätta maximal press på Iran att återgå till förhandlingsbordet”. Den maffiamentalitet som är svenska intelligentians definierande egenskap visas här tillräckligt tydligt och behöver inte kommenteras vidare. Och det är uniformt i media, med enstaka oro över att attacken kanske skulle ha skadat Israels säkerhet. Allt detta föregicks av ett decennielångt illegalt sanktionskrig och otaliga israelisk-amerikanska attacker inuti iranskt territorium – men kan inte nämnas, eftersom det hade röjt kulisserna, och intellektuella lyder tystnadsplikten än idag med imponerande disciplin.
Återigen, i dessa fall är principiell debatt nästan obefintlig, eftersom Washingtons planer fungerar: regionen är nästan helt dominerad, och därför sitter vi lydigt tysta – en enormt imponerande prestation av terrorismens kultur.
Modellen som vi påtvingat regionen med våld och terror är också talande. Den beskrevs väl av Hal Brands Henry: nämligen, USA “delegerar likasinnade sheriffer i regioner runtom i världen, vilket frigör amerikanska resurser på den globala arenan”. I Mellanöstern innebär detta vad han kallade “remarkabla” anfallskrig mot allt motstånd, såsom Iran. I regionen har “Israel gjort mer” för västerländsk hegemoni än någon annan, och “krossat USA:s fiender: Hamas, Hizbollah och nu Iran”, och “nu vill Trump ha liknande” sheriffer i Europa, och övriga världen där USA delegerar sin terrorism till “frontstater” med USA i full kontroll, avslutar Brands.
I svensk press hyllas detta som “regional stabilitet” eller “Abrahamavtalen”, för att låna klyschorna som är i mode. Alltså skrev regeringen i en gemensam text i SvD: “ser man till den större bilden i Mellanöstern är inte allt så nattsvart som man skulle kunna tro …. Det finns flera öppningar just nu som skulle kunna så frön till ett helt nytt Mellanöstern”, med attackerna mot Gaza, Libanon och Syrien som exempel på frisk “morgonluft” – ett uttalande som väckte noll kritik, som förväntat.
Allt detta förklarar den centrala dogmen varje utbildad svensk måste hysa om man vill accepteras in i värmen och allmän debatt. Och det är att vi har rätt att attackera och krossa vem vi vill, och ifall någon skulle försöka försvara sig mot västerländsk attack väcker det endast helvetisk ilska och okontrollerat ursinne. Alltså är själva idén om att Iran, Jemen, Palestina eller någon annan som utsätts för attack av “sherifferna” är bokstavligen talat obefintlig i svensk mainstreampress. Eller förslaget att vi skulle komma till undsättning, och skicka dem tiotals miljarder i vapen, som vi gör i exempelvis Ukrainas fall. Det är inte så att folk inte håller med – istället kan själva tanken att de har rätt till självförsvar inte ens förstås psykologiskt, ungefär som ett obegripligt språk, eller 1 + 1 = 5. Så är det ofta med opassande idéer i samhällen där tankekontroll och hjärntvätt är florerande och livliga industrier.
Därför kan vi unisont förklara att Israel har rätt till självförsvar, och hylla attacken mot Iran som “verkar ha varit oerhört framgångsrik” (DN). Eller de oräkneliga amerikanska och israeliska terrorattentaten mot Houthis, Hizbollahs, Gazas eller Irans ledarskikt som dödat t.o.m. premiärministrar. “Det är inget att sörja” eftersom de är “terrororganistion[er]”, som DN:s ledarredaktion förklarade. “Visst är det att föredra att också terrorister ställs inför rätta, men som svar på” terroristernas “attacker framstår anfallen mot deras respektive ledare som påfallande proportionerliga … Logiken är enkel att begripa och målet lätt att sympatisera med”. Ytterst få skulle förstå, eller bry sig ifall de förstod, att, baserat på principen uttryckt av landets ledande “frisinnade” och liberala tidning, skulle Hizbollah, Hamas, Houthi och en lång rad andra som utsätts för konstant västerländsk aggression och terror, vara berättigade till att fälla bomber i Tel Aviv, Stockholm och Washington, döda (sett till proportion) några miljoner civila, och de skulle avrätta Kristersson, Trump, von Der Leyen och andra terrorkommendörer utan “att sörja” för dessa “påfallande proportionerliga” attacker med logik som “är enkel att begripa” och “att sympatisera med”.
Och så här kan man lätt fortsätta exemplifiera i ett propagandasystem av oöverträfflig hänsynslöshet och effektivitet.
Att ifrågasätta accepterade dogmer är riskabelt och svårt. Motbevisning och kritiskt tänkande kräver bokstavligen talat dagligt flitigt arbete för att bemöta den ström av anklagelser mot officiella Fiender som förnyas varje dag. Oavsett de bevis kritiker av officiell ideologi presenterar finns alltid en överhängande risk för anklagelser om att man försöker “urskulda” skurkstater, och att marginaliseras till små tidskrifter som knappt någon läser. Att sluta upp i allmän kritik mot officiella fiender medför ingen risk eller bevisbörda. Det är vägen till tillgång i medier, till priser, professionell respekt och inflytande.
Men det är endast genom ärlighet, organisering och konstant hårt arbete mot koncentrerad makt och privilegium som vi kan sätta stopp för de brott som begås i våra namn här och nu, så låt oss fortsätta och göra det bästa vi kan.
Tack.