Tal till 2020 års Leninpristagare, Kajsa Ekis Ekman

Det här är tolfte gången som priset utdelas. Det har belönat samhälls- och kulturkritiska insatser på ett brett spektrum av verksamhetsfält, film, musik, vetenskap, teater och litteratur. Men priset har hittills varit ett äreminne över en generation av kritiker och revoltörer, ”68-generationen”. De präglades alla av Vietnamkriget och antiimperialismen, och de fick alla – utom minstingen Mikael Nyberg, född l953 och sedermera det senkapitalistiska arbetslivets skarprättare, – sitt kritiska genombrott på 1960-l970-talen. Nio av de elva första pristagarna kan räknas dit.

Den allra förste pristagaren, religionshistorikern, islamkännaren Mattias Gardell (född l959), var lite udda. Medan vi andra kämpade mot imperialismen och dess medlöpare, brottades Mattias, enligt egen uppgift, med Gud. Med det var han av allt att döma mer framgångsrik än vad vi andra var. Det var ett välförtjänt val, som fortsatte traditionen från de sovjetiska Lenin-fredsprisen, av respekt för kulturellt och socialt engagemang och skapande utanför marxist-leninistiska partilinjer.

”68”, inom symboliska citationstecken för ett decennium (minst), var en skapande brytningstid, så det är naturligt att de påföljande prisen kom att riktas till den generationen. Efter l980 gick världen utför, finanskapitalet tog makten, och de sociala klyftorna vidgades igen. Vänsterns politiska drömmar grusades, medan kulturella landvinningar delvis bevarades, sex- och genusrelationer, anti-rasism. Men omkring 2000 började den nyliberala post-l980 kapitalismen krascha, i Ostasien l997-98, i Latinamerika i början av 2000-talet, i USA och Europa 2008. Med den havererade nyliberalismens styvbarn växte en ny, internationell vänstergeneration upp.

I det tröga Sverige har dess framväxt hittills inte haft samma brytningskraft som i England eller USA med den stora ungdomliga uppslutningen kring radikala rörelser och antisystemiska politiker som Jeremy Corbyn och Bernie Sanders.

Men den finns här, och i dag firar vi den nya vänstergenerationens främsta intellektuella representant, Kajsa Ekis Ekman. Kajsa har en kombination av empirisk överblick och intellektuell skärpa och djup som jag tror är unik i Sverige i dag. De enda jämförelser som jag kan tänka på är de lite äldre internationella systrarna Naomi Klein och Arundhati Roy. Internationellt skulle man kunna kalla den nya generationen Jacobin-generationen, efter den kloka och utmanande radikala amerikanska vänstertidskriften Jacobin. Som tidigare Robespierrepristagare är Kajsa en starkt meriterad företrädare.

Kajsa själv har med ett citat av Peps Persson kallat den ”den grundlurade generationen”: ”Vi trodde vi hade alla möjligheter… men …vi fick inga förstahandskontrakt och vi fick inga fasta jobb. åren går och vi fortsätter att vara lösa. Hälften av alla i Sverige mellan 20-27 år har inget eget boende och häften av alla anställda under 26 år har ett tidsbegränsat arbete.” Det är den nyliberala utestängningens generation, den som återinfört socialismen in i den politiska debatten i Spanien, Grekland, England och USA.

Kajsas vanligaste skriftform är den snärtiga artikeln, också byggsten i hennes böcker. Artiklarna kan handla om det mesta i livet och samhället. Många finns lyckligtvis samlade i en stor volym, Texter 1998-2015, grupperade efter olika genrer; debatt, essä, litteraturkritik, ekonomi, utrikes, porträtt, aktivism och ungdomssynder. En sådan är goda råd för att besnatta kapitalet, tillsammans med storasysterliga varningar för riskerna.
Hon har vidare skrivit tre lysande, uppmärksammade och översatta böcker, Varat och varan: prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan (2010), Skulden. Eurokrisen sedd från Aten (2013) och den prispostuma Om könets existens från 2021. Alla är drivna av ett hett personligt engagemang omsatt i in- och djupgående kritiska studier.

Varat och varan är Ekis mästarprov. En briljant Marxiansk – mera än marxistisk i traditionell mening – analys av kvinnokönets kommodifiering och reifikation under senkapitalismen i vittfamnande och inträngande studier av sexhandelns och livmoderhandelns, surrogatmödraskapets, i grunden likartade sociala ekosystem. Den samtida sex- och livmoderindustrin analyseras ur många olika synvinklar på såväl faktiska förhållanden som ideologiska draperingar, och med olika metoder, med en närmast totalitär inläsning av allt relevant material och med avslöjande nyckelintervjuer i flera länder. ”Vårt mål är att lära dem bli bättre prostituerade”, säger en representant för en EU-finansierad organisation i Amsterdam. Undersökningarna levereras med en vass grundlighet som krävde 456 fotnoter, till forskningsrapporter, vittnesmål, slibbiga hallickar och till apologetiska inlägg av både filosofiska virrpannor och slickade PR-typer, samt till en intellektuell ram från Aischylos’ Orestien till Marx’ Parismanuskript och Sartres L’Être et le Néant.

Skulden är en hårtslående och oslagbar, väl sammanvävd kombination av mångsidigt reportage, multikulturell dagbok, samhällsekonomisk upplysning (om finanskrisen) och träffsäker, förintande kritik av den nordeuropeiska, inklusive högersvenska, mytbildningen om de ”lata” och överbetalda grekerna.

I förordets första meningar får läsaren situationen i Grekland sammanfattad i blixtljus: ”Föreställ dig att din lön en dag upphör att komma. Månaderna går. Chefen säger fortsätt arbeta eller så blir du avskedad. Föreställ dig samtidigt att alla du känner får sina löner halverade eller blir arbetslösa. Att SVT och SR stängs ner över en natt och att de privata radiostationerna har ersatt de anställda med en spellista. Att DN, SvD, Sydsvenskan och Aftonbladet går i konkurs inom loppet av ett halvår. Att skärgården säljs ut till spekulanter. Att sjukvården skärs ner så mycket att du uppmanas att själv ta med sprutor och bandage till sjukhuset. Att du en dag ser din kompis mormor ligga utanför ICA.”

Med sin vingbredd från inhemsk och internationell mediaöverblick och djupgrävande medicinsk journalistik till lärdomshistoria och dialektisk materialism och med sina 625 fotnoter är Om könets existens ett typiskt, mästerligt Ekis Ekman-verk. Den dissekerar den s k transfrågan, ett minerat debattfält om könsbyte och könets betydelse, från framför allt två sidor. Den ena är den snabbt framväxande marknaden för barns könsbyte, främst bland flickor just före eller alldeles i början av puberteten. Det är en marknad som för sin lönsamhet är mycket beroende av att skattebetalarna betalar, och Kajsa drar fram i ljuset det postmodernistiska ekosystem som utvecklats, internationellt och i Sverige, snarlikt det hon fann kring prostitutionen och surrogatmödraskapet: ett ekosystem av mycket små, artikulerade personliga intressegrupper, vårdprofessionella, idealister, liberala ideologer, specialiserade media sites, vinstjagande företag och statliga pengar.

Liksom målkvinnorna i Varat och varan är de könsosäkra unga flickorna, ofta med andra psykiska problem, utsatta och sårbara. De lockas att blockera sin pubertet och sedan gå vidare till hormonbehandling och operationer, med risk för svåra biverkningar i outredd omfattning, bl.a. sterilitet. Liksom prostitutionen och surrogatmödraskapet presenteras könsbytet som utökad valfrihet för barnen, som inte ska få hindras av föräldrars farhågor.

Den ideologiska grunden för den här verksamheten är en ny könsdefinition, som fått officiell status i flera länder: en persons kön är vad personen vill att det ska vara. Om man känner sig osäker på eller obekväm med det kön man föddes i kan och bör man byta kön, så tidigt som möjligt. Därur kommer marknaden för könsbyte på barn. Men könsvalfriheten ger också en annan möjlighet, mer utnyttjad efter puberteten och av män. Man kan helt enkelt uttala att från och med nu är jag kvinna. Könet sitter i huvudet och inte i könsorganen. Den rätten är nu sanktionerad i åtskilliga länder.

Vad den trans-möjligheten inrymmer är Kajsas andra perspektiv. Hon visar på problem med kvinnliga rum öppnade för manliga transkvinnor, som omklädningsrum, damklasser i elitidrott, kvinnofängelser, och framför allt på hur könsidealismens logiska konsekvens gör kvinnors förtryck och diskriminering osynligt och omöjligt att tala om. Könets materiella existens upplöses. ”Undvik ordet kvinna”, står det i den svenska Vårdguiden ”för att beskriva att kroppar ser ut på vissa sätt.” Bokens kritiska skärpa slutar i ett mollackord ur en feministisk mardröm: ”När vi försöker kämpa för våra rättigheter, märker vi att vår grupp inte finns längre. Numret du ringer har upphört. Hänvisning saknas.”

Som reporter har Kajsa sin egen utpräglade stil. Hon är orädd och både deltagande och observerande. I Barcelona bor hon i ett hus där prostituerade bor. I Caracas bor hon med en chavista militant i ett ”övergivet lager som fattiga människor ockuperat och håller på att bygga om till bostäder”. Hon deltar i klimatdemonstrationerna i Köpenhamn och på Ship to Gaza, där en Mossadofficer upplyser henne om att den israeliska polisen vet i vilken skola hennes son går. ”är du inte orolig för att något ska hända honom när du är borta?”

Hon flyter in i alla miljöer, i Aten har hon vänner längs hela den sociala stegen, från prekariatet till överklassen. Både i Aten och 2019 i Caracas intervjuar hon såväl affärsmän och högerpolitiker som vänsteraktivister. Engagemanget och deltagandet är regelmässigt förenade med blickar långt bort och djupt ner i dokumentariska källor.

Hon är en författare med språkligt gehör, som till exempel reder ut begreppen om det personliga, det privata och deras relation till politik, och om de nya förvirrande turerna mellan kön och genus, och de begreppsglidningar som förenar ”homofoba traditionalister och ultraliberala progressiva postmodernister”.

Det glödande engagemang som driver Kajsas skriftställning är feministiskt och humanistiskt. ”Det som oroar mig”, skriver hon om surrogatmödraskap, ”är varufieringen av människan, kvinnan och barnet.” ”är det inte själva feminismens grundprincip – att kvinnor inte ska vara redskap för andra …?” Som hon är mycket medveten om är det också den marxistiska humanismens och antikapitalismens grundprincip. Därför är hon vänster i bred och stridbar mening utan att ansluta sig till någon av vänsterns olika politiska varianter.

För mig är det är en ära och en stor glädje att som den kanske siste pristagaren från 68-generationen vara med om att överlämna Leninpriset till en lysande samhälls- och kulturkritiker från en ny internationell generation, av nyliberalismens upproriska styvbarn. En kritiker som alltid är brett och djupt påläst, med analytisk falkblick, och en rakkniv i datorn. Därför kan hon, som i Aftonbladets vänsterserie för ett par år sedan, se kapitalismen som ett skägg.

Nina

När Albert Camus dog, skrev man om honom i franska tidningar: Un grand moraliste!

Det var det finaste man kunde säga om någon.

Idag är moralist det värsta skällsordet i den politiska debatten. Man ska inte moralisera över andra – bara att tycka något om andra är att lägga sig i saker man inte har med att göra, och den som kallas moralist har tre sekunder på sig att försvara sig och kasta bort den heta potatisen: jag är inte alls moralist, jag försvarar bara yttrandefrihet, Sverige eller mänskliga rättigheter.

Det finns en person i Sverige som vågar göra något annat, och det är Nina Björk.

För det krävs mod.

Hon säger: vänta här, varför är det ett skällsord, är inte just detta ett symtom på att vi bara har ett värde, pengarnas? skriver hon i Lyckliga i alla sina dagar. Hon hävdar i den rätten att vara moralisk, rätten att se på politik som nåt annat än ett kalkylerande med plus och minus.

För att skaka om samtiden, som bara går på räls, krävs det att man inte bara drar i bromsen utan att man rycker upp själva fundamentet, själva tänkandets järnväg, och frågar sig, vad är den byggd av egentligen? Det är det som blivit Nina Björks signum. Hon skärskådar vår tids outtalade konsensus. De ord, de tankar, de fraser som folk använder sig av utan att tänka får hon oss att säga många gånger tills de låter oigenkännliga. Varför är det bra att ha jobb? Varför vill vi ha det fint hemma? Varför tycker vi så självklart att alla kulturer är lika bra samtidigt som vi lika självklart menar att fotbindning är fel?

Mycket kan vara provocerande både för socialisten och kapitalisten, som båda tror på arbete. Men Nina Björk kan man inte säga emot med en faktauppgift eller genom att googla fram ett dräpande svar, man måste tänka.

Jag minns första gången jag hörde henne framträda, på ett miljöseminarium på Konstfack. Hon gjorde en analys av tidningen mama, som sa sig inte vilja leverera några pekpinnar. Varför är pekpinnar fel, frågade Nina och det var som om det knakade i hela publiken. Så hade de aldrig tänkt! I vår postmoderna tid ska alla ju ”bara ställa frågor, inte leverera några svar” och ”inte skriva folk på näsan.” Man själv har av någon anledning alltid svaren, men man får inte säga dem till någon annan. (Det roligaste exemplet är ju frågespalter i tidningar. Som helt i enlighet med tidsandan aldrig ger personen några råd, utan bara: ”jag förstår hur du känner, gör som du vill.”)

Nina stannade nu inte där. Hon fortsatte med att säga att mama var full av pekpinnar, vad en mamma ska konsumera, vad hon ska njuta av, vad hon ska göra på sin egentid, men det kallades tydligen inte pekpinnar.

Att reklam inte ses som propaganda, medan människor fortfarande låtsas att de är traumatiserade över att Socialstyrelsen en gång ville att vi skulle äta sex-åtta brödskivor om dagen, är symptomatiskt för det glapp som Nina beskriver, mellan vad vi säger och vad vi gör. För övrigt var sagda reklam betald av bagarnas branschorganisation och utformad av LRF, som bara använde Socialstyrelsen som argument för att sälja sina produkter, men det har fallit ur minnet.

I Nina Björks tänkande kan man skönja två linjer, den feministiska och den socialistiska.

Med Under det rosa täcket 1996 fick hon stora delar av Sverige att bli feminister, t.o.m. PM Nilsson efter han läst den på en fjällresa. Hon kallades Feministen med stort F i intervjuer och blev idol för den unga utomparlamentariska vänsterrörelsen och den mest framträdande ur den vågen av svenska feministiska författare som debuterade i början på nittiotalet, med Carin Holmbergs Det kallas manshat och Pia Laskars Anarkafeminism.

Det Nina Björk gjorde så förtjänstfullt var att hon skrev om svåra saker på ett enkelt sätt. Hon skiljde på kön och genus så att alla kunde förstå. Hon förklarade varför kvotering var en bra sak, och varför man så självklart går in på toan med symbolen kjol fast man inte har kjol på sig.

Redan då hade hon anammat sin speciella stil, som saknar motsvarighet i den svenska kritiken: isoleringen av argumentet, renodlandet av tänkandet. Nina Björk associerar sig inte fram, genom att tänka vad någon annan tycker och ta ställning utifrån det. Inte heller använder hon ad hominem. Personerna är helt ointressanta, vad de har för bakgrund, och hur de kommit fram till sin slutsats. Och inte heller använder hon sig av empiri. Fakta, procent, summor saknas i hennes texter. Det innebär att texten inte står och faller med fakta. Det enda som finns är argumentet. Hon söker inte att göra ner motståndare, och använder sig därför aldrig av deras sämsta argument, när de gjort bort sig. Hon kommer inte bakifrån och lägger krokben, hon säger, välj vilka vapen du vill, och så ska vi se vad de säger om dig. Hon använder sig alltid av motståndarens bästa, mest arketypiska argument och försöker dra dem till sin egen slutsats.

Det är just därför hon är helt unik i svensk offentlighet: hon är verkligen en demokratisk tänkare. Hon använder inte jargong, vilket gör hennes texter eviga. Det är också just därför att hon tar orden på allvar, som hon sa i sitt sommarprat 2001.

Hur långt det har gått sedan dess tänker man på när man hör hennes exempel. Nina Björk använder sig nämligen alltid av ett konkret exempel när hon vill presentera någon tanke.

Exemplet var att Expressens sportkrönikör Mats Olsson hade vägrat skriva om damfotboll. ”Damfotboll, damfotboll, damfotboll. Sådär, nu har jag gjort min plikt.” Expressen använde citatet i sin reklam, där Olsson hyllades för att ”inte lämna någon oberörd.” Viktigare än att argumentera, har blivit att beröra.

”Ni får skärpa er. Jag har inte längre tid att lyssna på någon som vill beröra bara för berörandets skull. Här med förklarar jag provokationen vara ett överspelat stilgrepp i kulturlivet. Ni kan lägga av nu” sade Nina.

Provokationer skulle det bara bli fler av, men Mats Olsson skriver nu om damfotboll, i ordalag som ”fullständigt häpnadsväckande bra match.”

Idag framstår Under det rosa täcket nästan som ett queerfeministiskt manifest med sin tanke om genus som performance. Man måste då förstå tiden den skrevs i. 1996 låg Män är från Mars, kvinnor från Venus på bestsellerlistan, och en jungiansk backlash hotade att dra tillbaka kvinnors framsteg med tankar om att mammor skulle vara hemma och att kvinnan representerar kaos och mannen ordning.

Hade Nina inte skrivit Under det rosa täcket, och den inte fått ett sådant genomslag, hade vi kanske fortfarande haft det som i Norge där dessa tankar fortfarande anses helt normala.

Men sedan blev hennes analys allmängiltig! Alla tyckte så! Queer blev närapå officiell politik och det kunde varit enkelt för Nina att rida på det och bli en av Sveriges många Ulrikor som fortfarande förfäktar det som var edgy i deras ungdom.

Hon kunde också lutat sig tillbaka som litteraturkritiker, där hon levererat både analyser av kön och modernitet värdiga Ebba Witt Brattström i Sireners sång, och one liners i DN Kultur, som när hon skrev 1998 om Bridget Jones dagbok att ingen borde läsa den för du ”har redan läst den. Och sett den. Men förhoppningsvis inte levt den”.

Men det tillkommer bra skribenter att veta när deras samhällskritik blir hegemonisk.

Och då la Nina in en ny växel.

Entré gör texten Skitdrömmar 2007.

Den texten är ett bra exempel på hur Nina arbetar. Den inleds med en allmänmänsklig betraktelse, som kunde vara hämtad från vem som helst:

”Vårt hem börjar bli ganska trasigt. Golvlampan har revor i skärmen. Soffbordet står på rangliga ben och matsalsstolarna är udda. Därför har jag skrivit en lista: ”Att köpa när vi får pengar.”

I dag rev jag den listan. Jag har ändrat mig.”

Texten avslutas:

”Vi har byggt ett samhälle där vi måste vara missnöjda med gamla köksbord och ärvda kusinkläder till barnen. Vi har byggt ett samhälle där vi måste drömma om isskåp och dressingrooms. Vi har byggt ett samhälle av skitdrömmar. Det är bara att inse. Jorden har redan insett det. Den reagerar med värme. Hur vi reagerar på den värmen avgör framtiden.”

Texten slog ner som en bomb.

Men varför då, egentligen? Hade inte folk kritiserat kapitalismen hela tiden? Vad var nytt med det? Jo, Nina riktade in sig rakt in i det känsligaste, våra hem. Hon talade inte om behovet för kapitalet att ackumulera, hon visade på hur det manifesterar sig rakt i våra drömmar. Just därför fick det sån effekt. ”Skitdrömmar är 2007 års obehagligaste begrepp” skrev Expressens ledarkolumnist. Sällan har man sett så många vitt skilda debattörer anfalla en så kort text av så olika skäl. Ena gången var Nina ilsken adolescentrebell, andra gången var hon en elit som såg ner på andra för att hon själv hade ärvda saker. De kunde inte bestämma sig varför de var arga.

Få vänsterintellektuella kan drömma om ett sådant genomslag.

När många får barn blir de borgerliga, men för Nina vart det tvärtom. När hon fick barn blev hon
antikapitalist.

året därpå 2008 kommer hennes avhandling Fria Själar, också den skriven med ett folkligt tilltal, och den inleds:

”Det var så det började. Jag hade fått mitt andra barn och tyckte mig upptäcka någonting: att vi lever i en kultur som i grunden förnekar vad det är att vara människa.”

I det nakna spädbarnet ser hon en biologisk kropp som behöver sömn, mat och kläder, men också en relationell varelse, en beroende varelse, som behöver tas om hand och som inte kan betala. Hon ser hur hela den moderna identiteten i den borgerliga romanen skapas genom att förneka detta beroende. Människans natur som beroende varelse, en människa som föds utan att kunna gå, inte som en sköldpadda, de behöver ingen socialism. Men det gör alltså vi människor. Nina finner socialismens raison d’être i människans natur, där tidigare så många bara hittat ojämlikhet, just därför att hon inte utgår från den vuxne mannen, utan från det lilla barnet.

Och i detta föds också den nya Nina Björk, som alltmer kommer att kritisera kapitalismen.

2012 kom Lyckliga i alla sina dagar, som blev dåvarande vänsterledaren Jonas Sjöstedts boktips, och 2016 Drömmen om det röda – som jag tyckte skulle heta Under Rosas täcke, boken om Rosa Luxemburg, som förklarar marxismens grundprinciper på ett enkelt sätt. Hur häftigt det var att landets främsta feminist ger sig i kast med marxismen har jag nog inte förstått förrän senare.

Om Nina Björk som varit feminist hade setts som radikal, kom hon som socialist ofta att bli omnämnd som konservativ, kanske för att hon tog avstamp i människans biologi. Vi har haft motsatt bemötande där tror jag – Nina blev hyllad som feminist och nedgjord som socialist och för mig har det varit tvärtom. Om man har glömt vad en av Ninas senaste böcker handlar om kan man inte läsa recensionerna för det står inte där. Det är sorgligt att se att hon står på arenan, ber motståndarna, landets liberaler och högertänkare att välja vapen, men de hörsammar inte uppmaningen utan ropar ”det brinner” och utrymmer läktaren.

Men också kanske därför att hon gör något man absolut inte ska – hon lägger sig i. Hon tror verkligen på valet – inte val av elbolag, utan valet i Sartres bemärkelse. Att den som väljer, väljer åt alla. Det finns inga privata val, alla val angår oss alla och politik är att lägga sig i. Hur människor tar hand om sina barn, hur de lever, vad de håller upp som önskvärt. Hon liknar Elin Wägner i det, i det här att se på omvårdnad och moderlighet som något som vi människor borde ha som ideal, inte något som vi borde förkasta.

Det var för övrigt genom Elin Wägner som vi lärde känna varann. Jag hade skrivit en artikel om Wägner 2007 i bang, och Nina skrev om den i DN. Sen träffades vi på ett frilansmöte och hon sa, det var modigt att skriva om Wägner men du kanske inte vet det, att det är omodernt alltså?

– Nej det vet jag nog inte.
– Nehej, du vet inte det.

Sen blev vi bekanta, och som vän är hon en helt vanlig vän. Det är ovanligt i den här världen, i den här branschen. Många man lär känna genom skriveriet är konjunkturkänsliga. Om de plötsligt inte håller med en om nåt då är de borta, och ens hemligheter är ute på nätet. Nina är inte så. Hon är som vem som helst, nån man kunde lärt känna på högstadiet.

Hon är faktiskt genuint snäll.

Och det kännetecknar också hennes roll i debatten, där hon inte alls är intresserad av att vinna. Hon vill reda ut saker. Det gjorde Expressens recensent Karin Olsson helt paff i recensionen av Ninas senaste bok Om man älskar frihet. ”Nina Björk är generös mot sina debattmotståndare”, skrev Olsson, ”man blir nästan lite häpen, van som man är vid no mercy i kulturdebatten.” Nina vill inte trycka ner, hon vill att vi ska tänka tillsammans, och detta kopplat med att hon inte räds för de stora orden: natur, existens, kön, och talar om dem på ett sätt som vi oavsett ålder eller bakgrund kan förstå, gör henne till en verkligt folklig tänkare.

Som Lenin sa: kastar man ut naturen genom dörren kommer den tillbaka genom fönstret.
Och det tycker jag är en bra motivering till varför Nina ska ha det här priset. Grattis min fina vän!

Det billiga Malmö är ju ett ganska välkänt fenomen. En stad där det både är billigt att bo och leva, där man kan få en falafel för trettio kronor och klippa håret för en femtiolapp. Och det är ganska romantiserat i vissa kretsar, livet runt Möllan har kallats för ”Lilla Berlin” av vissa. Men den här verkligheten bygger på ett skuggsamhälle och en svart ekonomi, som är själva förutsättningen för den där billiga falafeln och den där billiga hårklippningen. Och det bygger ju på låga löner och dåliga, eller till och med usla, anställningsvillkor för dem som utför de här jobben.

Vissa politiker har velat dra det så långt som att de som konsumerar de här tjänsterna till och med är med och bidrar till den groende gängkriminaliteten. Jag själv vill nog inte riktigt dra det så långt, men jag har i alla fall fått en hel del insikter i Malmös svarta ekonomi. Särskilt under arbetet med föreställningen Blue Dreams som jag skrev manus till. Det var en teaterpjäs som utspelade sig i en bil som körde runt i Malmönatten, där två skådespelare satt i framsätet och publiken i baksätet. Och det var en berättelse om en restaurangchef som letar efter sin papperslösa diskare som är försvunnen och det blir mer och mer dramatiskt ju längre tiden går.

Som en del av researchen till den här föreställningen pratade vi i teamet med personer som hade erfarenhet både av den vita och den svarta delen av restaurangbranschen. Och då pratade vi bland annat med Daria Bogdanska, som har en ganska speciell historia och ganska ingående kunskap om Malmös svarta restaurangvärld. Det är så att Daria kom till Sverige 2013 för att börja studera på Serieskolan som finns i Malmö. För att kunna försörja sig började hon jobba som servitris på flera av de här indiska restaurangerna som finns runt Möllan, som är kända för sin billiga öl och billiga mat.

Ganska snabbt upptäckte hon att lönerna var låga och villkoren dåliga, men det var också så att det var väldigt ojämlika villkor. Att svenska anställda fick en lön och hon som polack fick en lön och allra lägst lön fick de personerna från Bangladesh som var landsmän till chefen och ägaren av stället. Så Daria bestämde sig snart för att försöka göra det som arbetare i alla tider har gjort för att råda bot på orättvisor på sina arbetsplatser: Att gå samman med sina kollegor och organisera sig. Problemet är ju att de fackföreningar som vi har i Sverige idag, särskilt inom LO-kollektivet, har svårt att ta i det här med papperslösa och svartanställda och det var först när de pratade med syndikalisterna i SAC som saker och ting började hända.

Daria började också dokumentera allt det fiffel som chefen på de här restaurangerna höll på med och kom också i kontakt med en journalist som höll på med ett gräv om Malmös svarta arbetskraft. Sedan hände det en massa andra saker, vissa av de som Daria försökte organisera sig med vågade inte löpa hela linan ut av rädsla för hot och repressalier från den här chefen och hans vänner. Daria hamnade till slut i ett möte med den här chefen och vann sin konflikt och fick allt det som han hade undanhållit i lön. Men hon nöjde sig inte bara med att vinna den här arbetskonflikten utan hon bestämde sig också för att berätta om alla sina erfarenheter, också för att inspirera andra att kämpa och vinna.

Resultatet blev den här boken som Lasse visade upp innan, Wage Slaves, som är en serieroman som inte bara handlar om arbete och kamp på jobbet. Det är också en självbiografisk skildring av att komma som ny till Sverige och inte kunna så jättemycket svenska till en början och vänskap och kärlek. Det är också en skildring av punkscenen runt Norra Grängesbergsgatan i Malmö. Det är en oerhört väl berättad och inspirerande bok som i mina ögon håller hög internationell klass och det är också så att boken har blivit översatt till en rad språk: Franska, spanska, engelska och tyska ska den också komma på snart. Jag vet också att Daria har flera serieböcker på gång. Hon håller bland annat på med en självbiografisk berättelse om den allt mer segregerade bostadsmarknaden. Och så har hon ett projekt längre fram som jag personligen ser fram väldigt mycket emot: En biografisk skildring av hennes mormors liv. En kvinna som har upplevt stora delar av Polens väldigt dramatiska 1900-tal.

Men Daria har också fortsatt att engagera sig fackligt och nyligen var hon med och hjälpte till att organisera en grupp östeuropeiska migrantarbetare som arbetar inom den skånska salladsindustrin. De tog fajt med det bemanningsföretag som hade betalat dem väldigt dåliga löner och vann. En seger som denna är ett bevis på att vi som vill ha en mer jämlik värld aldrig får ge upp utan fortsätta kämpa och vi kommer också att vinna då och då. Så ett stort grattis till 2019 års Robespierrepristagare Daria Bogdanska.

Från en revolutionär epok till en annan

Leninpriset är ju till sitt namn en medveten provokation, inte bara mot borgerligheten och de goda börskurserna utan också mot de tysta, de försiktiga och försynta, som sitter still och tålmodigt väntar på vad överheten ska komma fram till, som t ex till januariöverenskommelsen i år, om vilka klyftor som ska vidgas och vilka sociala rättigheter som ska beskäras.

Det är en ära för en akademisk samhällsforskare att få årets upplaga av detta pris tillsammans med de stora kritiska kulturskapare som fått det före mig. Och att bli presenterad – upptagen som bror – av landets störste skådespelare. Jag vill varmt tacka Lasse Diding och hans rådgivare för priset. Lasse påminner oss om Manifestets ord: ”Bourgeoisien har spelat en högst revolutionär roll i historien.”

Jag vill också tacka Jan Myrdal, som ju var prisets andre upphovsman, en av Nordeuropas stora intellektuella i vår tid. Liksom många har jag ofta varit oense med honom, men jag har aldrig stått honom så nära att vi blivit ovänner.

Ingen Nobelpristagare brukar bli tillfrågad om vad hon tycker om Nobel och om dynamit. Men en Leninpristagare undgår inte frågor om Lenin, ofta upphetsade. Lenin var ju ingen salongsbolsjevik, utan en hängiven och hänsynslös revolutionär, som utan förbarmande försvarade revolutionen i ett inbördeskrig på liv och död och mot samtidiga invasioner av ett antal utländska makter. Vi, som Brecht kallade Die Nachgeborenen, de efterkommande, bör betrakta den tiden med eftertanke, utan romantik, utan skygglappar och utan godtrogenhet inför de sentida segrarnas sägner. Lenin var en av de få aktiva politiska motståndarna till det första världskriget och dess meningslösa människoslakt. Han kan inte jämställas med figurer som Harry Truman, som med ett penndrag lät utradera 230 000 civilas liv, i Hiroshima och Nagasaki.

Lenins kritik av Stalin är välkänd, men det diskuteras fortfarande i vad mån i den monstruösa staliniseringen av kommunismen fanns gener från Lenin. Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. Sedan är det en annan sak, att Lenin som tänkare och politiker kan påminna nutida läsare för ofta om Hans Rosling, ”Jag har rätt, du har fel”.

Revolution som emancipation och dialektik

Lenin var obestridligen en central gestalt i en revolutionär epok, som började med de amerikanska och franska revolutionerna, som fortsatte under 1900-talet med de ryska, kinesiska och kubanska revolutionerna och som slutade ungefär vid millennieskiftet. Epoken hade ett centralt begreppspar för den samhällsförändring som eftersträvades, emancipation, frigörelse, befrielse, begrepp med rötter i Upplysningstidens målsättning om människors myndighet, autonomi, frigörelse ur burar av rättslöshet. Begreppen användes om religiösa minoriteter – judarnas, katolikernas (t ex i England) emancipation – slavars, nationers, arbetarklassens, kvinnornas frigörelse eller emancipation.

Emancipationen/frigörelsen behövde inte nödvändigtvis vara våldsam eller ens omstörtande, men den skulle vara omvälvande, en klar brytning med tidigare tillstånd av ofrihet.

Begreppen hade kvar sin centralitet i progressivt tänkande på 1960, 1970-talen, Women’s emancipation/liberation, Black liberation, nationella befrielserörelser, befrielseteologi. Man kunde också, i den anglo-saxiska världen, stöta på Gay Liberation Front. Men arbetarklassens befrielse lät redan inte riktigt övertygande, och mot århundradets slut tystnade också de andra frigörelserna/befrielserna.

Varför? Troligen mest därför att den skarpa gräns mellan nu och framtiden som burbefrielsebilden uttryckte inte längre verkar övertygande som realistisk bild, vare sig av nuet eller en mer otydlig framtid. Positiva förändringar hade tillkämpats som gjorde att bur- och omyndighetsbegreppen inte riktigt gick att känna igen.

1900-talets revolutioner och sociala omvälvningar drevs fram av två stora dialektiska processer, där systemets utveckling drev fram och förstärkte sin motståndare. Den ena var industrikapitalismen, vars utveckling skapade industriarbetarklassen, koncentrerad och exploaterad i Petrograd. Ryska revolutionen var den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott, men samma dialektik kunde också flyta långsammare och bredare. I Västeuropa nådde industriarbetarklassen sin största omfattning, sin starkaste ställning på arbetsmarknad och arbetsplatser och i politiken åren om kring 1970.

1900-talets andra stora dialektik var den moderna kolonialismens. Den stoppade ekonomisk utveckling i länder som Indien och Kina, men den gav också ett utbildat skikt en inblick i idéer om nation, folkstyre och emancipation. Nationella befrielserörelser uppstod som kom att genomföra en världsomspännande avkolonisering.

Lenins största politiska betydelse var att han kom att uttryckligen och effektivt koppla ihop den revolutionära delen av europeisk arbetarrörelse med de antikoloniala rörelserna. Den kopplingen ledde så småningom fram till den stora revolutionen i Kina.

1900-talets båda dialektiker är nu historia. Den framgångsrika avkoloniseringen har gjort slut på den koloniala, och i den sionistiska bosättarkolonialismen finns ingen inneboende social dialektik. Kapitalismen består förvisso, men industrin överflyglas av finanskapitalism, som knappast skapar någon antagonistisk finansarbetarklass. Det europeiska industrisamhället kommer inte att återskapas i den Globala Södern. Industrisysselsättningen har redan börjat minska i Indien, Kina och Latinamerika, på en nivå på 12–15 procent av de verksamma.

Det 21 århundradets kommande revolutioner

En revolutionär epok må ha slutat, men en andra börjar. Inga tecken tyder på att världen som helhet håller på att bli stilla och förnöjsam, ännu mindre att den skulle ha någon anledning till det. Tvärtom kan man säga. Framgångsrika urbana uppror har kommit tillbaka, ett århundrade efter att Friedrich Engels, Generalen från l848 års barrikader, förklarade dem förlegade. Från Manila och Bangkok till Khartoum, Alger och Tunis finns exempel. Det kan invändas att upprorens sociala innebörd, trots deras regimstörtande, är oklar, flertydig, och åtminstone hittills inte socialistisk eller anti-imperialistisk. Vårt århundrades revolutioner har ingen utvecklingslogik, och inga förutbestämda huvudaktörer, inga säkra segrare, ens i det långa loppet.

Men tre pågående och alltmer sammanlänkade processer kommer att driva fram sociala revolutioner lika genomgripande som den industriella revolutionen och kommer att generera maktkonflikter och politisk omstörtning. Vart dessa kommer att bära hän går inte att förutsäga.

Den tydligaste av de tre processerna är den accelererande ojämlikheten i världen, som blir alltmer synlig, eftersom den blir mer koncentrerad på nära håll, inom landet, och mer globalt exponerad. I den postindustriella världen kommer de här klyftorna inte att kunna tacklas i förhandlingar mellan kapitalet och starka fackföreningar och i koalitioner mellan reformpartier engagerade för ”den sociala frågan”. Sådana aktörer är utdöende, eller ålderdomssvaga. Kampen mot de privilegierades hamstring av resurser och möjligheter kommer sannolikt mer att likna de Gula Västarnas mera våldsamma kampanjer och den Globala Söderns IMF-riots mot de nyliberala anpassningsprogrammen på 1980-talet.

Den andra stora omvälvande processen är hela arbetslivets omstöpning med artificial intelligence, robotisering och machine learning.  Den här digitala revolutionen har möjlighet att omskapa arbete, livsuppehälle, sociala relationer lika omfattande och radikalt som de historiska agrara och industriella revolutionerna. Det skräckinjagande är att den drivs och domineras av en handfull kapitalistiska jätteföretag som behärskar hela världens ekonomi. Vem ska bestämma om vem som ska få arbete och vem inte i den nya ekonomin? Och på vilka villkor?

Klimatkrisen och den fortgående uppvärmningen av Jorden är den tredje omskakande världsprocessen i vår tid, den allra allvarligaste. Mellan apokalyps och teknokratisk solskensoptimism ligger, mestadels odiskuterade, de nya sociala frågorna:  Hur mycket måste förändras? Hur fort? Vem ska stå för anpassningen? Vem ska stå för betalningen? Vem ska kunna fortsätta sin livsstil som förut? Det är runt dessa frågor som vårt århundrades tredje sociala revolution kommer att utspelas.

Vi som är här är engagerade för alla människors frihet, jämlikhet och möjlighet att leva och utvecklas på jorden. Vi kan inte längre åberopa historiens dialektik på vår sida. Vi är inte längre säkra på vad mänsklighetens befrielse skulle innebära.

Vad vi vet och känner är ojämlikheten, otryggheten, orättvisan och ondskan i dagens värld.  Lenins politik hör till en annan epok. Men hans tankekraft, djärvhet och mod kommer att behövas i vårt århundrades sociala omvälvningar.

Om att känna tidens ålder

Att juryn valde Mattias Gardell var ett bra val. Hans intellektuella arbete ingår i den stora frigörande traditionen; das grosse Erbe, som vi för sextiotalet år sedan uttryckte oss i polemik mot den nazism och annan reaktion som gick i dåtidens takt.

Att valet utlöste en antiintellektuell slamvåg mot såväl Mattias Gardell som mig från det följsamma sällskapet allt ifrån den nyutnämnde ständige sekreteraren i Svenska Akademien till det allmänna patrasket av plumpa bloggare var inte förvånande. Så brukar det vara. Läs till exempel min ”Dussinet fullt” från början av åttiotalet eller ”Ett femtiotal” om hur det var för sextiotalet år sedan.

Men det ger mig anledning att resonera kring arbete och livshållning apropå ”att känna tidens ålder”. Ordvalet är medvetet. Det stammar från Paracelsus. En i god mening tvetydig – vänd både bakåt mot medeltidens mystik och framåt mot de sociala och intellektuella revolutionerna – forskare, skribent och socialreformator från det tidiga
femtonhundratalet.

Den som på Stadsmuseet i Stockholm bläddrar i fotografier från gatulivet kan omedelbart se när de är tagna. Det där är 1948! Det där 1962! Det syns på kvinnornas kjollängd! Modet ger året. (Det är i sig överdeterminerat; förändringarna bestäms av sociala skeenden vilka kan undersökas.) För konst och arkitektur är det likadant. De har bestämts av tid och plats. Elias Cornell sade om arkitektur: ”Visa mig ett foto av en byggnad i Europa och jag kan datera bygget på något decennium när och platsen inom en omkrets på något tiotals mil.”

Likaså med texter. Ge mig en någorlunda sammanhängande text från de senaste århundradena. (Förenhetliga stavning etc. så den inte omedelbart bestämmer sig.) Jag bör kunna säga när, var och i vilket sammanhang den skrevs.

Också synen är tidsbunden. Det har förvånat mig att de konstintresserade inte ställer sig enkla frågor som: När blev det tidigt romanska åter synligt som konst? och varför det nya synliggörandet? Eller gjort enkla experiment. Goethe fascinerades av antikens konst. Men han såg med sin tids (Winckelmannska) ögon och den som besöker hans hem och ser vad han tog med sig från Italien kan se vad som är förfalskningar. Inte för att vi är kunnigare men för att vår syn ändrats från hans då till vårt nu. Själva originalen består men efterbildningarna sticker därför nu fram som såriga tummar.

Hegel uttryckte detta år 1820 i förordet till ”Grundlinien der Philosophie des Rechts”:

”Envar är son till sin tid liksom filosofin är sin tid sammanfattad i tänkande. Det är lika dåraktigt att inbilla sig att någon filosofi går ut förbi sin egen tid som att en individ tar språnget ur sin tid, tar språnget över Rhodos. Om hans teori verkligen går därutöver då bygger han sig en värld så som den borde vara, visst finns den men blott i hans egen mening – en mjuk materia, som låter sig inbilla allt önskvärt.”

Vilket citat också förklarar det som gängse akademiledamöter och bloggare inte förmår fatta, att varken Marx eller Lenin (båda Hegel-läsare) någonsin sysslade med utopier. (Att de flesta kritiker heller inte i sitt skrivande förmår begripa att Marx – som Hegel och den som arbetar i den traditionen – inte definierar utan utvecklar, hör också det till deras allmänt bristande bildning.)

Men samtidigt som det inte är möjligt att ta språnget ur sin tid kan man – som Hegel själv – verka med sina ord långt förbi den egna tiden och dess gränser.

Det är därtill möjligt inte bara att reda ut de bestämmande sociala skälen till variationer i kjollängd (och begagnande av bh) utan att se sin egen tid och inte vara dömd till dess gränser. Att såväl gå in i andra tider – som 1820-tal eller 1930-tal t.ex. – och intellektuellt redbart analysera dem. Därmed också på ett annat sätt än genom dåtidens motpropaganda förstå vad som gav 1820-talets reac och 1930-talets fascist stort (även underklassfolkligt) stöd.

Att detta inte tillhör vanligheten har med det bestämmande, att de härskande tankarna i var tid är de härskandes tankar; tankarna tjänar.

För nu tjugo år sedan var jag ansvarig för Frankrikes officiella utställning i Sverige till tvåhundraårsminnet av den Stora Revolutionen. Den utställningen som sedan gick runt i landet (och även på Island) var den enda officiella vilken i likhet med de franska utställningarna 1889 och 1939 klart tog ställning för Revolutionen. Ja, i katalogen diskuterade jag även Terrorn ungefär så som på sin tid Mark Twain och påpekade att Robespierres mänskliga rättigheter från 1794 utgjorde den teoretiska grunden för såväl Folkhem som Sozialstaat. Den blev enda utställningen med den inriktningen – ty därefter hade den till lönsam antikommunism omvände Furet blivit bestämmande och de officiella intellektuella sjöng troget på hans melodi.

Därmed från det allmänna till det konkreta. Den politiska skandalen och det ynkligt tjänande juridiska falskspelet kring den så kallade Enbomsligan för sextiosju år sedan är inte längre av dagspolitiskt intresse. Alltså får sanningen krypa fram. Inte bara journalister som Tomas Bresky utan därtill en yrkesmilitär som överstelöjtnant Stellan Bojerud har nu åter gått igenom affären där år 1952 sex personer dömdes till fängelse – därav två till livstids straffarbete.

I ”Armémusei årsbok 2005” samt SvD, Norrbottenskuriren och boken ”Livstidslögnen” har överstelöjtnant Bojerud redovisat sitt material. Han har haft tillgång till allt. Som tillförordnad chef för Krigshistoriska avdelningen gavs han av chefen för Försvarshögskolan generalmajor Karlis Neretnieks genom t.f. avdelningschef Lars Ericson i uppdrag att göra en utredning (FHS:21952:61314) vilken sedan av honom skulle godkännas och kompletteras av professorerna Gunnar Artéus och Kent Zetterberg och avdelningsdirektören vid underrättelse och säkerhetsavdelningen, major Lars Ulfving. I denna utredning hade Bojerud tillgång till de tidigare hemligstämplade domsbilagorna, material från Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) samt de berörda militärstabernas hemliga arkiv.

Hans slutsats är entydig. Det fanns inget spionage. De dömda dömdes för brott vilka aldrig begåtts. Hans skrivning blir mycket hård. Om de anförda bevisen – bl.a. i de hemliga domsbilagorna- skriver han:

”Om statsåklagare Werner Ryhninger själv trodde på dessa fånigheter vet jag inte, men tydligen gjorde han det, eftersom han ropade på livstids straffarbete – för några helt värdelösa tidningsurklipp och en trasig vattenpump!
Alternativet att SäPO och Ryhninger insåg att Fritjof Enbom var en bluff, men medvetet offrade honom och hans kamrater som spelbrickor i det ‘kalla kriget’ är nästan outhärdligt att tänka sig.” (”Livstidslögnen” s.119.)
…
”Jag anser att statsåklagaren Werner Rhyninger vilsefört rätten då han påstod att sakkunniga hävdat att Fritjof Enbom med sin radio kunde nå ut över hela Europa, när den i verkligheten var fullständigt obrukbar. /…/ Werner Rhyningers stämma vibrerade av indignerat patos av liknande slag som kännetecknade Joe McCarthys anföranden vid senatsförhören i Washington. Båda var de barn av sin tid – kommunistskräckens era.” (s. 172)

Om Enbomsaffären har jag skrivit förr. Jag var ju med. Lilian Ceder blev med barn i min säng sommaren 1944 (dock icke med mig). Med Arthur Karlsson var jag god vän. ”Avslöjaren”, Jan Lodin, kände jag ända sedan 1949. Han hade då sökt kuppa i Clarté. Han var så allmänfarligt lögnaktig och intrigant att jag och Gunnar Heyman på uppdrag av SKU i Göteborg reste upp till Stockholm för att försöka övertyga partiet om att snabbt bryta alla kontakter med ”fredsvännen” Lodin innan han hann ställa till med något.

Vi på vår kant hade inte tillgång till de då hemligstämplade ”bevisen” men vi visste att det var en organiserad skenrättegång. (Beställ på KB fram: Knut Olsson. ”Enbomprocessen. Fakta i målet.” Arbetarkultur 1952, Clarté Nr 1-2 1953 ”Dokumenten i Enbomsaffären”.) De korrupta statsmakterna sökte förhindra diskussion. Tidningar som ifrågasatte den falska rättsprocessen dömdes för tryckfrihetsbrott och när Gustav Johansson i riksdagen sökte resa frågorna kring Enbom då ingrep de tjänande politikerna omedelbart:

”Här har massor av medborgare bara för sina politiska åsikters skull utpekats i pressen som spioner och grova brottslingar utan att man ens haft anledning att ta dem i polisförhör.
Här avbröts talaren av herr TALMANNEN som yttrade. Nu får herr Johansson sluta sitt anförande. Ni kommer igen till samma sak som jag förut varnat Er för.
Herr ANDERSSON i Dunker. Herr talman! Jag har ju ingen anledning att säga någonting om den föregående talarens anförande annat än att här i kammaren vet vi ju alla på vems uppdrag han står här och talar, och frånsett de egna partikamraterna lär det väl inte vara någon som tror på vad han säger …
RIKSDAGSDEBATTERNA. Nr 70 ANDRA KAMMAREN 1952.Torsdagen den 6 november, Kl.10 fm. S. 7-8”

Jag och Sven Danvik diskuterade den Enbomsrättegångens vår om Arbetartidningen i klartext skulle skriva vad vi direkt från källa fått veta om nedskjutningen i östersjön. Alltså det som överstelöjtnant Bojerud i sin bok uttrycker på följande sätt:

Nedskjutningen av ett svenskt signalspaningsplan typ DC3, med vilket Försvarets radioanstalt (FRA) i samverkan med NATO bedrev radiospaning över östersjön riktad mot Sovjetunionen.” (s. 145)

Vi kom fram till att tidningen då skulle åtalas och dömas – något den med sin svaga ekonomi inte skulle klara.

Och hur är det nu i dag?

Ja, att ämbetsmannen Werner Rhyninger medvetet begick brott i ämbetet – det grova brott som i Tyskland kallas Rechtsbeugung – för att i vad han ansåg vara det politiskt högre intresset få oskyldiga dömda till fängelse, ja till livstids straffarbete och att Dagens Nyheters politiske redaktör dr. Leif Kihlberg (som – vilket jag skrivit förr – var djupt inblandad i kampanjen) lyckades flytta sitt nämndemannaskap så han fick sitta och av inrikespolitiska lämplighetsskäl döma oskyldiga till livstids straffarbete samtidigt som han skrev sina missvisande ledare för att lura den allmänhet som inte fått se bevisens ohållbarhet tillhör samma borgerliga statsnormalitet som att de höga juristerna i Förenta staterna nyss skrev riktlinjer för att underlydande ostraffligt skulle kunna tortera motståndare.

Och hur med Tage Erlander – en statsminister vilken som Gunnar Adler-Karlsson avslöjade grundlagsstridigt bundit upp Sverige i ett handelskrig mot Sovjetunionen – släppte han katten ur säcken när han i Förenta staterna hävdade att Enbom mer skadat de svenska kommunisterna än det svenska försvaret?

Alltså:

Vi är formade av och bundna i vår tid men vi är inte tvunget dömda att delta i dess stora offentliga lögner!

Frågor om det radikala

Någon jury sitter jag inte och någon diskussion om pristagarnamn har jag inte medverkat i; det vore mot själva grundkonstruktionen för sällskap och pris. Men jag blev glatt överraskad av namnen på pristagare. De ger möjlighet till en diskussion om vad som är frändskap i det radikala.

Det mesta av det som nu skrivs och officiellt diskuteras om det som kallas radikalt – och än mer om vad som kallas vänster – i konst och litteratur är för att tala med Balzac och Strindberg blague. I bästa fall – och då fortfarande på strindbergska – anpassligt mörkt tal.

Jag kan gå till min egen ungdom för att exemplifiera detta. Dels den hårda medvetenhet som då blev tvunget nödvändig. Det var inte tillfälligt att i min debutroman “Hemkomst” sjöng år 1941 den mörkblonda flickan på tåget (med vindtygsjacka och lågklackade skor) Louis Fürnbergs ”Du hast ja ein Ziel vor den Augen” från 1937. Det framgår av min text att det är en tysk eller sudettysk, tjeckoslovakisk alltså, flicka. Flykting, ungkommunist antagligen. Det var ju då i det allra tidigaste fyrtiotalet (och av dem!) jag tvangs till medvetenhet (och förälskelse). Jag vet inte om texten finns på svenska, det var på tyska jag sökte sjunga med i den: ”Du hast ja en Ziel vor den Augen,/ damit du in der Welt dich nicht irrst, damit du weisst, was du machen sollst/ …/Und hast du dich einmal entschlossen,/ dann darfst du nicht mehr rückwärts gehen…” (Du har ju ett mål för ögonen så att du inte går vilse i världen; så att du vet vad du måste göra. /…/ Och har du en gång beslutat dig får du sedan inte gå bakåt.) Så bestäms livet. Jag tänkte på Fürnberg när jag gick med Folkets Befrielse Gerilla Armé i Dandakaranyas djungel denna vinter nästan sjuttio år efter det jag först hörde hans sånger i krigsårens Stockholm.

Men livet är mångdimensionellt. En skribent som bidrog att öppna världen och litteraturen för mig var David Sprengel. Vad man ansåg om honom visste jag. När jag talade mig varm för honom och hans blodigt hånfulla kritikantologi till Agnes von Krusenstjernas försvar hemma hos Jakob och Gabriel Branting lade fadern Georg Branting ner besticket och sade: – Honom talar vi inte om här i huset. Jag visste varför. Också jag hade hört vad som sades om David Sprengel och René, Hjalmar Brantings hustru och Georgs mor, från deras tid i Italien. Fast det höll och håller jag om det tolkas i sexuell mening för otroligt.

För mig var det stora sköna hånet mot de välansade svenska litteratörerna i kritikantologin och David Sprengels arbete för att tydliggöra Diderot avgörande. Diderot och Strindberg blev litterära uppenbarelser för mig i tidiga tonår. är så än. Både för den stora friheten i ”Jakob fatalisten”. (Liksom i ”Drömspelet” ”Blå böckerna”, ”Svarta fanor”!) Det skulle ta lång tid innan romantikerna nådde i närheten av Diderot och som romantiker förmådde de inte stå skrivande som han med fötterna på jorden. Och för den helt befriande litterära hållning Diderot formulerade, den som jag kommer på mig att än i dag säga högt för mig själv vid datorn: – Knullen såsom avsadlade åsnor! Jag tillåter er gärningen, tillåt mig ordet!

Eller Per Meurling. Jo, jag hade läst honom. Inte bara i gamla nummer av Clarté utan i en för mig bestämmande bok ”Från franska till ryska revolutionen” och jag såg honom på Ny Dag när jag gjorde mitt sista volontärår som journalist 1946. 1984 skrev jag också förordet till den antologi av hans valda artiklar 1931 – 1946 vi gav ut på Folket i Bild 1984 under titeln ”Den goda tonens pingviner”.

Visst mindes jag hur han hoppat politiskt i början av det Kalla kriget och hoppat mycket långt. Hans spioneribok finner jag inte bara skev utan riktigt avsiktligt låg och dålig. Fast det påverkar inte min syn på det goda han skrev. När de akademiskt välartade så kallade marxisterna i Göteborg höll litterärt seminarium om Meurling och den svenska litterära trettiotalsmarxismen utan att bjuda in huvudpersonen, fil. dr. Per Meurling, fann jag beteendet typiskt och eländigt svenskt. Skulle det vara vänsterbeteende i någon klassisk mening från 1793 och framåt när det dånat i förnuftets krater? Ta mig i dalen! Nå Meurling hade strupcancer när vi skulle ge ut hans texter. Han skrattade cancerkraxande i luren när jag diskuterade med honom. – Du har fel om du tror att de kommer att skriva något. I vart fall skriva något resonerande och vettigt om mina ord. De har aldrig förlåtit mig att jag var mer begåvad.

Och i det hade och har han ju rätt. För att inse det behöver man bara läsa hans texter jämsides med dåtida akademablas och erkändas, höger som vänster, Eller rättare sagt; i ideologisk mening från gängse akademisk hönster och vänger.

De tidskrifter och tidningar Meurling skrev i då för nästan åttio år sedan var små. Upplagorna knappast ens på Folket i Bild Kulturfronts nuvarande nivå. Det kan alltså tyckas att den diskussion han deltog i fördes endast inom en mycket begränsad krets. Dock kan var och en som intresserar sig för svensk litteratur se att det som skrevs i denna begränsade krets dock fick stort inflytande under de kommande decennierna. Det är också en lärdom.

Men gå in i det hela på ett annat håll. Tag bildvärlden. Till det jag – och Gun Kessle, glöm inte hennes arbete! – sysslade med hörde såväl Angkor och buddhistisk grottskulptur som tolvhundratalets kristna kyrkoskulpturer i Frankrike och Norge. Men varför dokumentera senfeodala reliefer i Angkor under det att Förenta Staternas bombplan sökte förinta det folkliga motståndet i Sydostasien? Och varför dokumentera en katolsk bildvärld från en tid där frågan om kvinnliga präster inte på numera upplyst svenskt sätt ens existerade i Kyrkan? Jo, just därför. Inte acceptera den härskande klassens nutidstillfälliga fixering, dess propaganda att historia är traditionellt skitprat (som den moderne Henry Ford sade på löpande bandets tid 1916.) Alltså uppgiften att öppna tiden och så göra oss seendet möjligt!

Därför ville vi att det som då skapats också skulle återges korrekt. Djungeln kring Angkor gör att färgfoto låter skulpturerna dränkas i ett slags spenatstuvning; alltså fotografera svartvitt med extremt rödfilter. Så tas stenens yta fram.

Kyrkoskulpturerna från tidig medeltid dör när de hamnar på museum. Alltså i befintligt ljus även om exponeringstiderna blir mycket långa. Därtill ur rätt synvinkel; den dåtida publikens för vilken de var skapade. Respekt för stenmästarna alltså.

Därtill rätt diskussion. Visa de samhällen där bilderna skapades och göra deras ideologi rättvisa. (För att jag i skrivandet inte med ideologisk nutidsförorening skulle feltolka elvahundratalets europeiska kristna lära bad jag såväl den högkyrklige Dag Sandahl som den lågkyrklige Jonas Jonson kontrolläsa. Ansåg de båda att jag tolkat korrekt var det nog någorlunda riktigt). Angkorboken blev en internationell framgång; kom häromåret på Thai i Bangkok. Men boken om det kristna Europas bildvärld på tolvhundratalet fick ingen hyllning i Sverige vare sig i frikyrkorörelsens Dagen eller bland de högkyrkliga. (Dock fick den det i de svenska katolikernas, de kunde läsa den!) I Västerås där några av Guns bilder ställdes ut i kyrkan som exempel på den dåtida kristenhetens syn på synd och nåd försökte såväl kyrkofullmäktige som den ledande tidningen hejda detta – då de fann bilderna oanständiga! Prästen skrattade: – Så lite vet de om sin tro!

Men rätt skall vara rätt. Vi fick ställa ut Guns bilder av detta elva- tolvhundratals europeiska genombrotts kyrkoskulptur från Frankrike och Norge på såväl Nationalmuseum som andra museer (och i Frankrike). Fast jag har inget minne av att vare sig officiell svensk ”vänster” eller officiell svensk kyrklighet visade intresse för, och/eller trivdes med, troende förfäders bildvärld.

Det gäller att balansera på såpad stång om man med hedern och självrespekten i behåll skall verka konstnärligt i Sverige. Jag har varit med om att framställa en spelfilm jag är helt nöjd med. Det är ”Myglaren”. Den gjorde vi på 60 000 kronor och den bedömdes omedelbart som okonstnärlig såväl av Filminstitut som regering. Ja, de hade rätt i den beskrivningen. Filmen var inte bara gjord i extrem fattigdom utan var därtill medvetet okonstnärlig. ”Ty konsten ljuger med form”, som jag då uttryckte det. Vi arbetade med underdrift. Först då blev allt tydligt. (Om ni ser den – iaktta hur vi skildrar myglaren och hans älskarinna!) Efter den filmen stoppades mina möjligheter göra film. ”Aldrig Jan Myrdal!” sade bolagen då när vi skulle återta diskussionen från innan ”Myglaren”. Men filmen fick ett enormt publikgenomslag. (Den skapade ett nytt uttryck i språket.)

Jag kunde ta många exempel från mer än femtio år av arbete med text och bild, utställningar och dokumentärfilmer. Men min avgörande erfarenhet är att det som kallar sig konstnärlig vänster mest är ett elände. Minns någon debatten om Balzac och ”realismens seger” då för trettio/fyrtio år sedan? Den var stor och larmande. Men den avtog och tystnade när Jan Stolpe påpekade att motståndarna nog inte läst de skrifter ur vilka de citerade. De fanns i Sverige inte i något bibliotek – blott hemma hos Jan Myrdal. De officiella marxologerna citerade ur tredjehandskällor. Intellektuell uselhet!

Att CIA satsade stora summor på att få den konstsyn Museum of Modern Art i New York sökte prägla som modernism att dominera visste vi redan då för femtio, sextio år sedan. Vi diskuterade detta Svenolov Ehrén, Gun Kessle och jag. Det eländiga var att så många av våra konstnärsvänner snällt och viljelöst lät sig flyta med i vad det trodde vara det moderna när husse med de stora pengarna och feta gallerikontrakten pekade med hela handen. Det var just de år då även kamrater på Mejan började rinna och ruta och släppte realismen. Utan någon inre och egen konstnärlig nödvändighet! Jag säger om detta som Gun brukade säga: – Om de själva verkligen ser det så och därför själva börjar måla därefter är det riktigt.

Men när hon frågade kamraterna om de börjat se och uppleva på det sättet började de bara humma och se skevt och skelande på henne.

Vi kan gå tillbaka i tiden och diskutera till exempel 1830-talets radikala konst och litteratur i Frankrike. Vilken brytningstid? Och hur med dåtidens orléanistiska profitsamhälle? Jag har i Sverige som ”5 år av frihet. Daumier och Grandville mot bankirernas Kung Päron” gett ut texter och gjort utställning på Nationalmuseum med bilder från ”La Caricature” där jag diskuterat just kring detta. Men i Frankrike kunde jag inte ge ut ”Fem år av Frihet”. Efter lång tvekan och många underhandlingar gav förlaget, Picassos och kommunisternas, upp. Varför? Så rått kan man inte göra det i Frankrike. Se på Sarkozy! Inte ser han ut som ett päron, inte ens ett skrumpet ett, men såväl hans som företrädarens politik är ju orléanismens! Beriken er!

Men vi skall inte förhäva oss utan kan också ställa oss frågan vad det var i Sverige som gjorde att den utåtblickande debatt om socialism och kommunism som fanns från Götrek och i sådana tidskrifter som Palmblads konservativa Tiden ännu 1850 sedan i offentligheten kastrerades och tystades ända till dess mäster Palm kom hem från Tyskland.

Trettio år av platt isolering! Visst skrevs intressanta texter och målades ett och annat också då men Sverige var precis som ”Revue des Deux Mondes” på den tiden skrev ett efterblivet och lite feudalryskt europeiskt undantag. Det var mitt i denna svenska sump Strindberg började skriva när han tog sitt arv från den äldre Dickens och Mark Twain på andra sidan oceanen och alltså blev radikal. Det förtjänar att tänka på. (Engels förklarade det paradoxala sammanhanget när han skrev om Henrik Ibsen.)

Också ur den subsidiära ödemarken i vår nutida kråkvinkel har vi nog något att komma med!

Om tvesyn och den förnuftiga bristen på lydnad

Jag har för tredje gången fått hedersuppdraget att tala till utdelningen av det stora priset, Leninpriset, och för andra gången till det mindre priset, Robespierrepriset. Nu med fem mottagare börjar det bli möjligt att se prisens innebörd och inriktning. Om detta har jag en del jag vill säga. Min hustru, som också i detta brukar vara klok, har dock sagt mig att jag inte bör vara långrandig och därtill, om så möjligt, rolig. Det förra skall jag försöka, det senare tar jag en annan gång.

Ty som många gånger förr är det nu så att majoriteten också bland de svenska intellektuella, kulturarbetarna som vi kallas, tänker i tropp och ställer sig på led. Den som varit med några decennier känner igen det. De andra kan läsa om det.

Just nu luktar det åter 1914 i Europa. Sommaren/hösten 1914 ger oss därför utmärkta exempel på just kulturarbetar-beteende. Det är inte så märkvärdigt. De härskande tankarna är de härskandes tankar och just vi blir pipor genom vilka maktens vind blåser. Gemensamt blir vi så vanligen till ett i det offentliga mäktigt brusande orgelverk. Men vi är pipor med den egenheten att vi kan modulera oss själva. Några gör det. Som i Tyskland 1914. Också en Thomas Mann tutade kejserligt men hans bror Heinrich gjorde det inte. Så fick han aldrig Nobelpriset heller. Den svenska akademien förlät honom aldrig ”Undersåten”.

Nå, helt ensam i sitt motstånd var Heinrich Mann inte. Han var demokrat, borgerlig demokrat kan man säga och förblev sådan också mot Hitler och under Andra världskriget. Fast även i den tyska socialdemokrati som med fraser om socialism, frihet och fosterland gick följe efter Kaiser Wilhelm ut i det imperialistiska kriget fanns hederligt folk. Så vände sig till exempel Karl Liebknecht, Rosa Luxemburg, Franz Mehring och Clara Zetkin redan 10 september 1914 direkt mot sitt krigande parti och Karl Liebknecht röstade som ende riksdagsman mot krigskrediterna den 2 december 1914.

Varför påminna om detta? Jo, av två skäl. Inte glömma historien; det som nu sker har hänt förr. Därtill komma ihåg att det inte bara är några ensamma – de utvalt rättfärdiga – som tar ställning.

Också denna gång gläder mig styrelsens pristagarval. Ty även om Martin Schibbye och jag kan antas ha varit rätt överens då vi arbetat samman i Folket i Bild har Maj Wechselmann och jag genom åren redovisat olika uppfattning i flera frågor. Detta är viktigt att hålla i minnet. Dessa pris är inte pris för någon korrekt ideologisk enhetlighet.

Mattias Gardell, Roy Andersson och Maj Wechselmann liksom Kajsa Ekis Ekman och Martin Schibbye är djupt olika och ändå lika. Ty samtidigt som dessa fem pristagares arbete intellektuellt och konstnärligt skiljer sig i temperamentsfärg och åsikter har de också något grundläggande gemensamt. Det som med styrelsens ord kallas olydighet.

Olydig är ett bra ord, ett gammalt och tvetydigt ett. Akademiens ordbok ger på nästan två spalter många exempel. Inte bara på det allmänna som icke lydig, ohörsam och tredsk utan på den andra och i prisens mening konkretare olydnaden: ”som icke visar skyldig lydnad mot överheten eller laglig ordning.” 1734 års lag, Missgerningsbalken sjätte kapitlet, första paragrafen redovisade den överhetens syn som ännu gäller i alla länder – bortsett från det för oss personligen viktiga att den i vårt land just nu inte avlivar – när den stadgade:

”Hvilken som uphissar och styrcker meniga man till olydno mot Konungen, eller then, som å öfverhetens vägnar biuder och befaller; miste lif sitt.”

Inte bara Strindberg påpekar att det ”öfverheten biuder och befaller” just är den offentliga lögn som man från det håll som kan kallas vårt bör avslöja. Fråga sig ”vem tjänar?”. När – och varför – byter en styrande ”allmänna meningen” ord och innebörd. Det gäller politik, men det gäller därtill det som kallas moral.

Nytt är detta inte. Den som vill förstå hur de politiska personerna uppträder och vad som så händer i Sarkozys Frankrike bör läsa Stendhals ”Lucien Leuwen”. Kärlekshistorien är intressant men den politiska skildringen är så olydigt sann att texten kunde publiceras först 1894, sextio år efter det den skrevs.

Svenska Akademiens nu ständige sekreterare Peter Englund som också han var åtminstone grisskär som ung innan han började hjälpa konungen skaka hand meddelade att han var upprörd över att det stora priset namngavs som Leninpriset. Hade han varit mindre upptagen av att anpassa sin provinsiella akademiska karriär och sysslat mer med samhällsverklighet utanför den västliga överhetstraditionen då hade han kunnat själv se att Lenins analys av imperialism och krig ännu är giltig.

Om Robespierre vet jag inte att Englund uttalat sig. Men om sällskapet med denna namngivning kunde bidra till att Robespierres texter gavs ut på svenska då skulle en ung läsande generation med egna ögon se att det de fått lära sig om honom var lögn. Enkelt uttryckt: Hans texter gav grundritningen för det som blev tjugonde århundradets reformistiska klasskompromiss; ”new deal” eller folkhemmet. Det som nu raseras. Det är inte så att akademiker oundvikligen englundiseras. Det finns sådana som trots lärosätenas omgivning förmår utveckla sig – särskilt då inom naturvetenskaperna – liksom det i medeltidens kloster fanns munkar vilka verkligen bidrog till en intellektuell frigörelse, men i princip anser jag – i likhet med Strindberg i Sverige och Mao Zedong i Kina – att den akademiska traditionen förkrymper. Man tänker – målar, skulpterar, skär träsnitt – sämre när man för studiemedels och akademisk framgångs skull tvingas anpassa sig till ovanifrån föreskrivet och dess förmän.

Varför säga detta? Jo, det som skiljer ut vår, den tvesynt ställningstagande intellektuella och konstnärliga traditionen från den akademiskt samhällsbevarande är dels att vi går till källorna, texterna, bilderna; alltså ser själva och sedan handlar därefter och dels att vi insett att det är underifrån vi får den stora utsikten över samhällsskeendet. Det senare är för övrigt vad Lenin sade till Gorki om nu någon Englund i publiken undrar.

Min hustru kommer att hävda att jag borde varit roligare. Men tiden är inte riktigt sådan att jag får lust att skratta på mig. Däremot är det mig ett såväl personligt som intellektuellt och politiskt nöje att till Maj Wechselmann ges årets Leninpris och Martin Schibbye årets Robespierrepris!