Knausgård lärde Myrdal sätta punkt

En av de mest lästa och omdiskuterade delarna av Jan Myrdals produktion och författarskap som fortfarande, tre år efter hans död, debatteras på kultursidor och i böcker är hans Jag-romaner och autofiktionen.

En litterär form han hämtat från bland andra Jean-Jacques Rousseau, Jule Vallès och August Strindberg och som Myrdal på senare år såg Karl Ove Knausgård som den främsta samtida företrädaren av i och med utgivningen av mastodontverket Min kamp (2009-2011).

Själv har jag aldrig gjort någon hemlighet av att jag som tjugotvååring, när jag flyttade in med Jan Myrdal för att hjälpa honom i arbetet och biblioteket, hade svårt att förstå och följa med i hans många och långa monologer.

Jag kan ärligen säga att det faktiskt var rätt så omöjligt att ens få en syl i vädret till en följdfråga. Inte konstigt att det då tog ett år innan jag blev befordrad från att kallas ”hurre du” till att bli ”Anton”.

Kanske är det heller inte så underligt att jag gjorde vad jag kunde för att hitta ingångar att intressera gubben i ett samtal.

Sommaren 2012 var Karl Ove Knausgård en sådan ingång. En författare jag själv läst och beundrat och som samma vår framträtt i tv-programmet Babel i SVT och påpekat att Myrdals klassiker Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) varit en viktig förebild för honom i arbetet med Min kamp.

Men just då var Jan upptagen med att skriva en längre text om Pariskommunen och vad han ansåg vara en väldigt viktig skriftställning om sexualfrågan i forna DDR. Allt annat fick helt enkelt vänta.

Nästa person som rekommenderade Jan att läsa Knausgård var Sigrid Kahle som under ett besök i biblioteket tillsammans med sin man Carl-Göran Ekerwald gjorde sitt bästa för att få Jan att läsa mer av yngre författare.

Två namn hon särskilt nämnde var Kajsa Ekis Ekman och Karl Ove Knausgård med tillägget att ”Ja, det kan inte vara så lätt att vara ung nu för tiden”, varpå Myrdal svarade ”Nej, men det har det väl aldrig varit. Men, Pariskommunen.”

Det dröjde till augusti 2013 innan Jan läste Min kamp. Men när han gjorde det var det på ett sätt som var typiskt för honom. Han beställde alla böcker i pocket, med snabbleverans, bad mig springa till systemet för att köpa en omgång Gin & tonic och satte sig sedan i läsfåtöljen, lite motvalls, tillsammans med en drink och sa:

”Ja, ni säger att han har läst mig.”

Veckan som följde minns jag väldigt tydligt. Helt enkelt för att vi aldrig drack en droppe av Gin & tonicen, tvärtom rådde total nykterhet under hela tiden som Myrdal läste Min kamp.

Om man någon gång besökt Jan i mer än en dag, och det är det många som har, så vet man att eftermiddagsdrinken tillsammans med en roman verkligen var viktig för honom. Det var helt enkelt hans sätt att slappna av och roa sig.

Men när första drinken uteblev och han dagen efter direkt började läsa del två i bokserien sittande i läsfåtöljen som om han somnat i den kvällen innan.

Ja, då förstod jag att det var allvar.

Jag gick på helspänn runt i biblioteket i väntan på en kommentar.

Men under de fem dagar då Myrdal läste Min kamp kom det sällan mer än hummanden och ett och annat skratt från läsfåtöljen förrän han var klar med den femte delen.

Då ställde han sig upp och tittade på dom färgglada omslagen av böckerna som han kastat omkring sig under de senaste dagarna på golvet. Sen kom kommentaren:

”Ja. Det märks att han läst mig. När kommer sjätte delen säger du?”

Det är omöjligt att redogöra för allt Myrdal fastnade för under sin läsning. Men ett par saker återkom han till under de många diskussionerna vi sedan hade om Knausgård fram till Jans död 30 oktober 2020.

Först och främst speglar Karl Ove Knausgård med hjälp av jaget den lilla världen i den stora och väger det personliga sveket mot det stora samhälleliga. Detta sätt att skriva fram en helhet var en ambition som Myrdal delade.

Att Knausgård dessutom lyckas göra detta näst intill samtidigt och med lätt hand var något Myrdal höll mycket högt. ”Inte hylla sig själv. Inte lägga till från sidan. Redigera och göra rätt. Skala löken igen och igen. Det är det karln håller på med.”

I såväl Samtida bekännelser som i Min kamp formulerar också båda författarna sin uppgift vid skrivbordet tidigt i texten. Hos Myrdal är det mörk vinternatt år 1964 i villan i Fagervik.

Hos Knausgård är det sen vinterkväll år 2008 i lägenheten i Malmö. Mellan dom skiljer alltså mer än fyrtio år, ändå ställer sig båda frågan: Varför plikt framför lycka?

Myrdal låter psykoanalytikern Nic Waal (1905-1960) formulera frågan: ”Lycka? Vad ska Du med lycka till? Du ska arbeta.”

Centralt hos båda är alltså sökandet efter mening genom arbetet. ”Du vet.” som Jan sa. ”Det är på allvar för Knausgård. Han förstår vad formen används till.”

Myrdal gjorde själv aldrig en hemlighet av att det han skrev i sin autofiktion var just fiktion.

För att kunna skriva denna typ av roman menade Jan att det krävdes ett visst förhållningssätt. Man måste vända sig om och öppna dörrarna till de faktiska rummen, alltså platserna, i det förflutna.

Sedan gällde det att lita på själva skrivandet. Gå in i rollen som säg en elvaåring och skriva utifrån dennes horisont.

I efterordet till Den samlade barndomsberättelsen (1992), påpekar Myrdal att brev och arkiv som kan motbevisa honom i biografisk mening inte är av intresse.

Det intressanta är istället frågorna; hur och varför kommer jaget ihåg vissa händelser och inte andra? Och varför agerar jaget som det gör?

Tänk därför hans glädje när han i Min kamp läste att denne norrman bortsett från några enstaka händelser, inte minns så gott som någonting från när han var barn.

Men han minns rummen. ”Alla platser och rum. Bara inte det som hände i dem.” (Knausgård s.195:1)

Denna typ av frågor kände Myrdal särskilt igen sig i. Som passagen då Knausgårds jag frågar sig varför denne gråter när han ser en vacker målning men inte när han ser sina barn?

Något Jan påpekade är ”Jävligt intressant. Jag menar har du någonsin frågat dig varför man gråter när hunden dör men inte när man lämnar sina barn för att resa till Asien på ett par år?”

Att jag kunde svara Jan att jag aldrig haft hund, barn eller rest till Asien det spelade då ingen roll, för nu hade Knausgård satt i gång frågor inuti Myrdal.

Sådär extra glad var Jan också över att döden fick så stor plats i Min kamp.

För utan den skulle det ju varken kunna bli någon helhet eller projekt, och utan projektet jag, det som Myrdal formulerar för sig själv både i brev i ungdomen och vid skrivbordet i Samtida bekännelser, ja då hade det ju aldrig blivit någon Jan Myrdal.

Kanske påverkades han därför särskilt av slutet i Min kamp när författarjaget deklarerar att det sätter punkt och inte längre är. Eftersom helheten därmed är skapad.

För bara då kan ju det lilla livet på riktigt ses i det stora.

Detta märks i Myrdals sista Jag-roman Ett andra anstånd (2019) där han blinkar till bundsförvanten Knausgård och försöker sig på samma grepp.

Febrigt drömmer nämligen författarjaget om att ta sitt liv på bokens sista sidor vid luciamorgonen 2018 och precis som Knausgård få sätta stopp och deklarera slut.

Sådan himla otur då att vännen Lasse Diding, med dålig tajming och handlingskraft, kommer på besök i biblioteket precis i tid för att rädda livet på Jan.

Sådana vänner det kan man ju bara inte ha.

Ja, när Myrdal läste Knausgård, då hände något. Kanske var det en nyfunnen glöd för formen, kanske en revanschlust? Det kan bara spekuleras i.

Men sakta började det skickas fragment och olika ansatser fram och tillbaka till den närmsta kretsen läsare på vad som senare skulle bli Ett andra anstånd.

Att Karl Ove Knausgård var helt avgörande för att Jan skulle hitta orden, det råder det ingen tvekan om. Utan Min kamp hade Myrdal helt enkelt aldrig fått den sista upprättelse som han längtade så mycket efter.

För läsarna hade serien jag-romaner slutat med, handen på hjärtat, den inte helt lyckade Gubbsjuka (2002). Bara det kan man ju tycka är värt ett leninpris.

Så hur blev det då med läsningen av den sista och sjätte delen i Min kamp? Jo, samma dag som den kom ut köpte jag den och tog med den hem till biblioteket.

Där mötte jag en Myrdal som häpnade både inför omfånget men framförallt av bara tanken på att rent tekniskt knyta ihop säcken och placera den omtalade essän om Hitler i textens mitt. Sen gick allt väldigt fort.

Jan bad mig gå ner i källaren och leta upp material till en skriftställning han bara måste formulera för att reda ut Dackefejden och Nils Dackes egentliga uppsåt.

Men när jag kom tillbaka från källaren så var Jan borta, dörren mellan våra vardagsrum var stängd och min bok spårlöst försvunnen. Skriftställningen, den var visst inte så viktig.

När jag långt senare hittade boken, efter viss möda, låg den gömd bland travar av böcker, tavlor och afghanfällar i soffan i vardagsrummet.

Med Jan Myrdals största Exlibris inklistrat i sig, precis bredvid min namnteckning.

Det var alltså inte längre min bok, det var Jans.

Karl Ove Knausgård, som vid det laget packat väskan och flyttat från cyklopernas land Sverige, var enligt Myrdal inte längre en skandinavisk författare, han var och är en samtida europeisk intellektuell.

Så skrattade Jan också när han kom på mig med att stjäla tillbaka boken:

”Ja, ta hit honom. Vi måste få resonera. Föreslå honom till priset. Du vet familjer, dom kan vara jävliga. Men karln han kan ju skriva. Nähä. Gin & tonic.”

 

På grund av sin pågående asylprocess i Frankrike kunde inte 2022 års Robespierrepristagare Aleksej Sachnin resa till Sverige för att delta vid Leninprisutdelningen 2023, men han sände oss sitt tal och denna video med en uppläsning av detsamma. Vi beklagar dåligt ljud de första två minuterna av klippet.

Hej vänner!

Jag heter Aleksej Sachnin. Förra året fick jag äran att ta emot Robespierrepriset. Och såklart ville jag gärna komma till Varberg även i år för att säga dessa ord till er personligen. Tyvärr kunde jag inte göra det. För andra gången i mitt liv blev jag politisk asylsökande. För 10 år sedan fick jag asyl i Sverige. Och den här gången väntar jag på beslutet från den franska migrationstjänsten. Tills jag får mitt uppehållstillstånd har jag ingen rätt att lämna Frankrike.

Idag är jag en liten del i statistiken. FN har officiellt registrerat 114 miljoner flyktingar i år. Och mer än 70 miljoner internflyktingar. Och det här är bara toppen av isberget. Tiotals miljoner människors liv har förstörts av krig och kriser, men ingen har tagit med dem i statistiken.

Krigen i Ukraina och Gaza har redan krävt tiotusentals liv och förvandlat miljoner till flyktingar. I Ryssland blev jag två gånger hotad med arrestering för oppositionella aktiviteter. Bland annat för kommunikation med europeiska vänsterpolitiker. Sverige nekade mig medborgarskap för att SÄPO ansåg mig vara ett hot mot den nationella säkerheten. Jag tror att de såg det här hotet i mina artiklar i Aftonbladet. Nu publicerar Aftonbladet dem inte längre. Jag hoppas att jag inte ska bråka med Frankrike än. Men tack vare Lasse Diding och Jan Myrdalsällskapet är jag Robespierrepristagare. Och Robespierre var en känd extremist och ett hot mot kungarikets säkerhet.

I ungdomstid drömde jag om en epok av krig och revolutioner, då man kan förändra världen. Men det visade sig att förändringens tid känns som en tid av maktlöshet.

En av mina kompisar dödades för sex månader sedan i Ukraina nära Bakhmut. Han stred i den ukrainska armén. En annan nära kamrat, en vänster- och antikrigsaktivist, skadades nyligen nära Rabotino i Ukraina – på sydfronten. Han blev också kanonmat, bara på den ryska sidan. Jag är trött på att ta reda på vännernas namn på listorna över dödade och sårade.

Jag korresponderar med tre vänner som sitter i ryska fängelser. Men jag lider av en skuldkänsla, eftersom det är många flera av mina bekanta som är gripna och behöver stöd. Men jag orkar helt enkelt inte att skriva till dem alla. Varje fredag publicerar det ryska justitiedepartementet namnen på nya ”utländska agenter”, och nästan varje vecka är en av dem någon som jag känner personligen. Jag är väldigt trött på det här.

76 % av ryssarna saknar utlands pass. Och jag har rest i halva världen. Det är andra gången jag bor utomlands. Ibland när jag pratar med mina vänner i Ryssland avundas de mig. De fick aldrig promenera runt i Paris eller njuta av solnedgången i Stockholms skärgård. Eller att bo på ett Leninhotell i Varberg. Men jag är inte nöjd med mina möjligheter. Varje dag är jag rädd att något ska hända mina gamla föräldrar i Ryssland, och jag kommer inte att kunna komma till dem. Jag kan helt enkelt bli arresterad vid gränsen.

Men framför allt är jag trött på att känna mig maktlös varje dag. I Ryssland kände jag det på grund av diktaturen. När vi organiserade den sista massdemonstrationen mot mobilisering i Moskva för ett år sedan skickade polisen några aktivister till militärregistrerings- och mönstringskontoren. Och därifrån till kriget. När sådana saker händer deltar ingen längre i gatuprotester. Och man vill inte ens bjuda någon. Och man känner sig maktlös.

Men även här i Europa känner jag nästan total maktlöshet. Jag hoppades hitta allierade bland vänsterpolitiker, intellektuella och aktivister. Jag hoppades att tillsammans med dem kunna starta en fredsrörelse. Jag drömde att den skulle bli mäktig, som rörelsen mot Vietnamkriget hade varit en gång. Och då kommer även ryska soldater i skyttegravarna att höra om det. Och detta kommer att hjälpa oss att avsluta kriget. Och jag skulle kunna återvända till mitt hemland.

Men inget sådant pågår. Vänstern vill inte prata om kriget. Eller så säger de abstrakta ord som de är vana vid, utan att tänka på vad de kommer att betyda i verkligheten. Vissa vänsterpolitiker ansluter sig till NATOs generaler och kräver fler vapen, mer pengar till kriget. De vill ha en NATO-seger över Ryssland. Andra – och det finns fler av dem – kräver tvärtom att vapenleveranserna till Ukraina stoppas. Det är allt. Jag har själv blivit kallad för ”Putins agent” och ”Putins nyttiga idiot” i Sverige, men den här gången måste jag hålla med: Det är precis vad Putin vill höra. Han vill att Väst ska återgå till Chamberlains och Daladiers tid, till politiken att ”blidka angriparen”. Den stora delen av den härskande klassen här i Väst drömmer också om att glömma kriget och återvända till ”business as usual”.

Istället för en stor folkrörelse mot kriget har vi just politiker som försöker att göra ett ”klokt val”: vilket av de två imperialistiska monstren är bättre att stödja. Och hur man döljer detta stöd bakom humanistisk demagogi. Det här är det jag är mest trött på.

I själva verket är fredsprogrammet inte en seger över Ryssland. Men inte heller ett avtal med Putinregimen. Freden är inte längre kompatibel med Putin. Kanske är han inte längre kompatibel med Biden, Macron, Carl Bildt, Ulf Kristersson, NATO. Här, mitt i en stabil politisk ordning, låter det nog konstigt. Men i Ryssland blir detta tydligt för ett växande antal människor. Framförallt för soldater vid fronten, som skickas för att dö och döda för mål och värderingar som är helt obegripliga för dem. Dessa soldater är inte bara redo, de är ivriga att höra fredsprogrammet.

Jag menar inte alls ett program av Rysslands nederlag. Inte en strategi att man måste återvända till den där ”regelbaserade värld” som Stoltenberg, Biden och andra upprepar. Folk minns att det var exakt dessa regler som gjorde oss fattiga och maktlösa. Alla minns hur Jeltsin enligt dessa regler sköt sönder parlamentet i Ryssland 1993 och Bill Clinton och Carl Bildt stödde honom. Alla minns att Putin också fick sin makt tack vare samma ”regler”. Det är dessa regler som ledde till kriget. Så, nej, ett sådant program är inte lämpligt.

Vi behöver ett helt annorlunda program. Program för självbestämmande för alla folk. Gränser och skolplaner bör inte sättas av diktatorer, byråkrater och oligarker. De bör väljas av folket själva. Vi behöver ett program för att återställa våra krigshärjade länder – både Ryssland och såklart Ukraina. Men det är inte de fattiga som skickas för att dö i dag som måste betala för detta, utan miljonärerna som blomstrade tack vare diktaturen som startade kriget. Detta är ett program för expropriering av privat rikedom, istället för sanktioner, som bara gör smöret dyrare för min mamma.

Om vi skulle ha ett sådant program, då skulle en halv miljon smutsiga, nerkylda, trötta soldater vid fronten vara mycket närmare ett uppror än man tror. Vänsterns ansvar här i Väst är att nå ut till dessa människor. Att ge dem garantier att om de utmanar sina generaler ska inte deras frihet och deras land stjälas från dem, som hänt många gånger tidigare i Ryssland – år 1991, 1993, 2000. Och miljontals vanliga människor här i Väst borde bekräfta dessa garantier med att delta i stora fredsrörelser. Nu är de tysta, röstar inte i val eller röstar på högerpopulister. För vem ska de rösta på? För NATOs och Israels vänner? Eller för de skurkarna som vill dela upp världen i inflytandesfärer med Putin?

Jag är trött på att inte ha en plattform till att diskutera ett sådant fredsprogram. Men så dök Lasse och Jan Myrdalsällskapet upp, och gav mig denna möjlighet att klaga på livet och dela mina revolutionära utopier. Trots allt ansågs Robespierres eller Lenins tro också ha varit grundlösa utopier. Tills de en gång hördes av miljontals smutsiga, hungriga, outbildade och oförskämda människor. Och så gick de ut och förändrade världen, vilket de också var väldigt trötta på.

Jag hoppas och vill önska att de kamrater som får priser i år eller sitter här i salen, kommer att bidra till skapandet av ett sådant program för fred för folket, och inte för de härskande klasserna. Då får vi alla en chans att övervinna maktlösheten och bli en kraft i samhället!

Tack!

Det är en stor ära att motta Jan Myrdals stora pris – Leninpriset. Men äran är inte obetingad, att döma av de många reaktioner som kom efter offentliggörandet av årets pris. Skam var ett ord som användes, och det är ju precis motsatsen till ära.

Borde jag skämmas över att ta emot det här priset?

Definitionen av skam i ordboken lyder: ”Skam är en känsla av medvetande om eller förståelse av vanära, onåd eller fördömande.” För egen del vill jag tillägga att skam kanske är den viktigaste sociala regleringsmekanismen vi har, och på det sättet kan man säga att frågan om skam pekar rakt in i Jan Myrdals författarskap. Ja, frågan om skam kan sägas utgöra dess innersta kärna, det som finns kvar efter att alla lager har skalats bort. Detta verkar kanske som ett märkligt påstående, eftersom Myrdal är känd som en skamlös författare, hänsynslös och brutalt ärlig, en politisk grobian, men skammen finns ändå alltid där, det är den som måste forceras, som han måste skriva sig genom, för det är på andra sidan skammen som sanningen finns. Och sanningen var för Myrdal det förlovade landet, det allt han skrev sträckte sig mot.

Jag känner protesterna som ligger i luften. Skam? Sanning? Vad pratar du om? Myrdal ljög väl? Ljög han inte om sin mor och om sin far och om hela sin uppväxt, och om kulturrevolutionen i Kina och om Pol Pot?

Det är detta jag har tänkt prata om. Skam, sanning och Jan Myrdals böcker. Eller, om ni vill, skamlöshet, lögn och Jan Myrdals böcker.

Men innan jag gör det, bör jag kanske tillägga att jag själv aldrig träffade Jan Myrdal. Han skrev ett brev till mig en gång efter att jag hade publicerat en text om Sverige, med titeln ”I cyklopernas land”, men bortsett från det hade jag aldrig något med honom att göra. Jag växte heller inte upp i Sverige, så Myrdal som offentlig gestalt har jag inget förhållande till. Det följande bygger därför uteslutande på Myrdals böcker, och då särskilt hans mästerverk ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” och barndomssviten.

Låt mig börja med protesterna jag kände låg i luften när jag nämnde Myrdal och sanning i samma mening. De rösterna tror jag att alla som skriver hör med jämna mellanrum. Rösterna frågar inte bara om det som skrivs är sant, utan också alltid vad folk kommer att tycka om det, hur folk ska reagera på det. Rösterna korrigerar. Men varifrån kommer de? De kommer utifrån, men är internaliserade. De kommer från det sociala, men uppträder i det individuella. Så när jag sade att allt Myrdal skrev sträckte sig mot sanningen, var rösterna som protesterade laddade med allt som hänt med Myrdals eftermäle i offentligheten de senaste veckorna, i och med utgivningen av brevväxlingen mellan honom och hans föräldrar, som helt och hållet verkar ogiltigförklara Myrdals beskrivning av dem och inte minst intervjun med sonen Janken Myrdal, som tecknar en bild av fadern som patologisk lögnare. Jag hörde också de inre rösterna som protesterade när jag sade att jag skulle ta emot det här priset, för hur skulle det se ut, vad skulle folk tänka om jag lät mig associeras med Jan Myrdal, en författare som inte tog avstånd från de auktoritära regimer han hade omfamnat och dyrkat i sin ungdom och – som om inte det var nog – dessutom lät mig associeras med Lenin, en diktator som närmast egenhändigt inledde en epok av ändlösa mord i Ryssland?

Ja, hur skulle jag se ut? Vad skulle folk tro om mig?

Och därefter, men alltid först därefter: själva konsekvenserna som har följt i kölvattnet av deras verksamhet, själva offren? Ska du inte visa empati och medkänsla och rätt och slätt säga nej till priset?

Jag hade själv en notorisk lögnare till far, okänslig för sina barns känslor och som jag bröt kontakten med flera gånger, så jag identifierade mig med Myrdals son när jag läste intervjun med honom. Men jag vet också att min far blev slagen av sin far och att han var traumatiserad av sin uppväxt, med andra ord att historien varken börjar eller slutar med honom. Som jag ser det, tystar inte sonens version faderns, utan tillför den komplexitet, liksom den nyligen utgivna brevväxlingen. Att stänga dörren till Myrdals litteratur på grund av det, eller att omyndigförklara den, skulle vara huvudlöst. Inte för att sanningen är subjektiv, och Jan Myrdals version därför är lika sann som alla andras, utan därför att sanningen som sådan, sanningen som fenomen, blir undersökt och satt på spel i hans verk.

”Sanningen som fenomen” – det låter bra och som alla Myrdal-läsare vet – det som låter bra, det bör man vara på sin vakt mot.

Så vad menar jag med ”sanningen som fenomen”?

”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” kom ut 1964. Den cirklar runt en händelse i Myrdals liv och det är cirklandet som utgör handlingen, inte händelsen i sig. Händelsen är lika enkel som brutal: en ung kvinna, i boken kallad A, som lånade Myrdals lägenhet, tog en dag livet av sig i hans kök. Det boken försöker få klarhet i är vilken roll Myrdal själv spelade, hur mycket han förstod av situationen hon var i, vad han kunde ha gjort annorlunda. Vägen dit är full av undvikande, avbrott, förtigande, förskönande, romantisering, av och till regelrätta lögner. Gång på gång avbryter Myrdal sig själv, alltid misstänksam mot sina egna tankar. Så här kan det till exempel låta:

Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktigt.

Jag kan inte acceptera denna beskrivning av mitt förhållande till omvärlden. Den är romantisk och därmed lögnaktig.

Allt detta kan vara sant. Och även om det är i så mån sant som det beskriver min faktiska situation – så är det bara ett försvarstal. Jag har dåligt samvete inför A.

Min lögnaktighet stramar som alun i huden. Jag gör mitt normala och rätt slätstruket ynkliga beteende heroiskt. Och det utan att direkt kunna beslå mig med lögn i ord eller beskrivning av förlopp.

Därför är nu att säga att hela denna teckning av min situation hösten 1945 dock är grundfalsk. Falsk utan att ett ord är lögn. Ty jag förteg det viktigaste.

Men denna framställning av fakta skjuter över skulden från mig till det mer abstrakta samhället för att sedan i några glosor lägga skulden på ”de objektiva förhållandena” i detta fall ”samhället sådant det är”. Lögn. Så enkelt kan J.M. inte få undkomma.

Och på det sättet kunde jag ha fortsatt att citera. Den innersta insikten, när alla lagren av förställning är avskalade, är att han visste att hon kom att ta livet av sig och kunde ha gjort mer för att rädda henne. Den insikten lyfter han så mot slutet upp till ett politiskt plan: vi vet om krigen. Vi vet om grymheterna, orättfärdigheten, tortyren, svälten, nöden, fattigdomen. Men vi gör ingenting för att förhindra det. Det är det totala och slutgiltiga sveket, skriver han.

Hur kan vi leva vidare som förr, när vi vet att vi sviker?

Det är det ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” utforskar. Hur vi bedrar oss själva, i oss själva. Förskönar, förställer, förskjuter, ursäktar, minimerar. Mot det kunde man invända att ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” i sig är en förställning – för visst måste Myrdal i bokens början ha vetat vilket slags skuld han hade i självmordet. Hela processen mot insikten, det vill säga hela boken, blir då på låtsas. Men då tar man inte med i beräkningen att detta att tänka och detta att skriva det tänkta, är två olika saker. Att skriva något är alltid, under alla omständigheter, att rikta sig mot någon. Språket i sig själv riktar sig alltid, under alla omständigheter, mot en annan. Att skriva är därför en social handling. Detta icke-subjektiva element, som finns i allt skrivande, är helt avgörande för att förstå vad en bekännelse är och vad den innebär. När man skriver om sig själv, kommer det man skriver att framträda som det ser ut för andra, inför en själv. Där finns rösterna, de som korrigerar och dem kommer man inte undan, dem måste texten förhålla sig till, antingen genom att rätta sig efter dem eller genom att gå emot dem. Den processen är sällan medveten. Men om man skriver en vacker mening när man skriver om sig själv, vem skriver man den för? Jaget speglar sig i den, men först via den andre, den som språket vänder sig till. Det betyder att det finns korruption i själva skrivakten. En annan bok som arbetar med detta, är Peter Handkes ”Berättelse om ett liv”. Den kom ut 1972, alltså åtta år senare, och handlar också om ett självmord. I Handkes bok är det modern som begår självmord och uppmärksamheten riktas inte mot vad författaren visste, utan mot språket som finns tillgängligt för att berätta om det, som i sig själv förvrider verkligheten, gör den större eller mer romantisk eller mer märkvärdig än den var.

För Myrdal var ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” en politisk bok. Självbedrägeriet som den klär av lager för lager gällde inte bara honom utan alla och det låg inte i idéerna eller idealen, hade ingenting med livssyn att göra, utan befann sig i det allra mest intima, en människas tankar om sig själv, spelet i det sociala, som med andra ord också finns där, i det innersta av människan men som först blev tydligt i det att det blev nedskrivet. En form av osynliga åsikter, osynliga krav, osynliga hållningar som berättaren kämpar för att göra synliga, för att på det sättet bli fri från dem, se sig själv och verkligheten som den är – och handla.

Det här kan man vända upp och ner på. För vad är det sociala? Vad kämpar man sig fri ifrån när man kämpar sig fri ifrån det? Det sociala, det är ju vi. Det är ju vi. Det är ju du och jag. Det är det vi har tillsammans. Att vara trogen det, vad är det annat än att vara solidarisk? I stället för att se på skam som en mekanism som binder individen och gör den ofri, kan man se på det som en mekanism som är till för det gemensammas bästa och som reglerar den livsviktiga balansen mellan den enskilda och oss alla. Är man skamlös kan man utnyttja andra och det är ju motsatsen till solidaritet.

En annan författare som skrev om det sociala som ofrigörande, var Aksel Sandemose. Han skrev som bekant Jantelagen. Du skall inte tro att du är något. Du skall inte tro att du är bättre än oss andra, och så vidare. För Aksel Sandemose handlade lagen om gruppens förtryck av individen och var något förfärligt. Vad som inte är lika känt är att Aksel Sandemoses son, Jørgen, skrev en biografi om sin far. Boken är kanske det brutalaste karaktärsmordet i skandinavisk litteratur. I vilket fall, i den boken vänder Jørgen Jantelagen upp och ner och läser den som en lag om att hålla samman. Om solidaritet.

Jørgen Sandemose var kommunist. Det var även Jan Myrdal. När man läser ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”, med dess starka individcentrering, kan det verka paradoxalt, så mycket i den boken handlar om att vara utan band till andra, för att man själv ska kunna stå fri – till exempel i den lilla passagen mot slutet, där en ung Jan Myrdal bråkar med en äldre Nic Waal, känd norsk psykoterapeut och kommunist, om några rader i en bluestext: ”You can’t trust nobody/you might as well be alone”. Myrdal skriver under på meningen, Nic Waal protesterar: ”Hon talade om att man måste lita, måste lita, måste lita.”

Det är just det Myrdal inte gör i den här boken, han litar inte på något eller någon, heller inte på sig själv, för det som binder honom till samhället är ju lögnaktigt, ja samhället självt är byggt på en lögn. Språket som rör sig genom samhället, mellan människorna och långt in i människorna, upprätthåller lögnen, upprätthåller sveket. Och är det så, måste ju sanningen komma som något fristående, obesläktat och djupast sett oönskat. Men också, för några, som en plötslig frigörelse.

I boken ”Barndom”, som kom 1982, tecknar Myrdal en bild av en pojke som växer upp i en familj som inte stämmer för honom, han är som en främling för sin mor och en främling för sin far och det avståndet verkar vara helt avgörande för honom, också för de böcker han skulle skriva. Till slut ser pojken allt som ett spel, hela den sociala härvan föräldrarna är inbegripna i och deras relation till honom, det är ett spel – vilket betyder två saker, det är inte äkta, och lika viktigt: det kunde ha varit annorlunda. Det sociala, med alla sina seder och bruk, tabun och regler, är godtyckligt. Att bryta ett tabu är ingenting i sig själv, det är först det sociala som gör det till något genom skammen. Men detta gällde inte bara den svenska kulturen och det svenska samhället han växte upp i, detsamma gäller den europeiska. Han skriver: ”Men det var europeiskt perspektiv. Det måste korrigeras. Sedan jag kom hem till Sverige hade jag planmässigt försökt läsa in de parallella traditionerna; arabiska och kinesiska (…) för att planmässigt bryta ner mitt etnocentriska europeiska perspektiv.”

Ser man det sociala som ett spel är man inte bunden till det, och är man inte bunden till något, finns det heller ingen skam i förhållande till det. Men även om människorna spelar, är de inte själva ett spel, och det att man är fri i förhållande till det de gör betyder inte att man är fri i förhållande till det de är.

”Barndom” utspelar sig i mina ögon där, den prövar relationen till föräldrarna och familjen, prövar själva begreppen hem och härkomst och Myrdal gör det på Myrdals vis, genom att så noggrant som möjligt försöka att rätt återskapa vad han kände och tänkte och inte vika från det oavsett hur obehagliga känslorna och tankarna var och vilka konsekvenser de kunde tänkas få – det skulle vara att svika sig själv och egentligen allt han stod för – boken fick inte vara ett spel, känslorna i den. Så han är skamlös. Skrev han sig fri?

Att jag står här, mer än åttio år senare och pratar om hans relation till sin mor och far och att medier de senaste veckorna har varit fulla av stoff om dem, tyder på att han inte gjorde det. Men det betyder också att vi fortsätter att läsa hans böcker, att de fortsätter att vara relevanta och det har, tror jag, med samma sak att göra. De flesta böcker från sextiotalet är nästan oläsliga i dag, just för att de är så sextiotalsaktiga. De är befolkade av sextiotalsmänniskor som tänker sextiotalstankar med sextiotalshållningar. Bara de böcker som har böjt på nacken och sökt efter sitt, egna och envisa, låter sig fortsatt läsas, för de handlar om något som inte går över. Jan Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” är en sådan bok, den kunde ha varit skriven i går eller för hundra år sedan, det är en enastående bok, så som flera av Myrdals böcker är, och det är därför det är en stor ära att få det här priset, som jag med detta vill tacka så mycket för.

Övers. från norska: Malin Ullgren

”Mannen som innstiftet Lenin-prisen, Jan Myrdal, er en forfatter jeg setter høyt – hans «Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell» er en suveren bok, et skandinavisk mesterverk – kompromissløs, knallhard og dypt menneskelig. At prisen bærer Lenins navn, gjør den dømt til å møte reaksjoner. Men å ikke akseptere prisen fordi man er redd for hva noen måtte skrive på sosiale media, ville ha vært feigt og nokså skammelig, egentlig. Lenin er en kompleks figur, og må forstås ut i fra sin tid. Tsarens Russland var et helt ubegripelig forferdelig og undertrykkende regime – les for eksempel Orlando Figes bok om den russiske revolusjonen – og Lenin var en frigjøringskjemper som ville løfte de fattige og underpriveligerte opp. Han var også den som beredet veien for Sovjet-Unionens Gulag-leirer og massemord på eget folk. Han innførte skole for alle, helsevesen for alle og kvinners like rettigheter. Han var anti-imperialistisk og trakk Russland ut av den første verdenskrigen. Som leder av bolsjevikene var han ansvarlig for deres grusomheter under borgerkrigen, og det Sovjet-Unionen han framskapte, var totalitært. Det er ingen tvil om at Lenin er en av de viktigste historiske personene fra det forrige hundreåret, og at arven hans er komplisert og motsigelsesfull. Det totalitære vil alltid det enkle – svart/hvitt, ja/nei, og det har alltid bydd meg imot. Derfor aksepterte jeg denne litterære prisen i Jan Myrdal og Vladimir Lenins navn.”

Min bekantskap med Knausgårds författarskap tog sin början den 14 november 2011. Sigrid Kahle och jag bodde i Paris på Svenska Institutets Hôtel de Marie. Vi hade båda en känsla av att mänskligheten vet mycket mer än vad dess medlemmar vågar säga i svart på vitt. Sigrid sökte sitt svar på centret för arabstudier nere vid Seine – en kolossal byggnad i glas och betong. Jag sökte få mer kunskap om psykiatern Jacques Lacan – han som ställer frågan: ”Vem är det som talar när jag talar om mig själv?” Boken ”Vie de Lacan” hade just kommit ut.

På institutet umgicks vi med Stellan Ottosson som arbetat vid ambassaden i Moskva och Karin Aronsson Ottosson. Den 14 november superade vi i deras lägenhet. När vi skildes åt vid tolvtiden räckte Karin mig en bok. ”Du har ju skrivit om Olav Hauge. Här har du en annan norrman.” Hon gav mig Knausgårds ”Min kamp”.

Ett litterärt möte som får betydelse glömmer man inte. Jag minns tydligt stämningen – vi tackade för oss och skulle just gå ut. Karin vände sig snabbt om och hämtade boken och gav mig.

Samma kväll började Sigrid högläsa ”Min kamp” för mig.

Och det första intrycket? – Nånting omtumlande. Nånting nytt och riskfyllt, nära nog hotfullt i framställningen. Man kände att här kan hända det som ingen vågar tala om. – Är det ”samvetet” som ställs i strålkastarljuset?

Det har gått tolv år. Jag vågar inte säga att jag läst allt som min norska kollega skrivit, men tillräckligt för att säga några ord om detta författarskap.

Det är också Knausgård som fäst min uppmärksamhet på sin vän Anselm Kiefer – den tyske konstnären som har sin ateljé i en nerlagd flygplanshangar utanför London. På mina väggar har jag satt upp bilder som under namnet Existenser uttrycker en intressant syn på människan. Hon framställs som ett sex våningar högt, vacklande träskjul där alla fönster och dörrar står vidöppna. Det översinnliga, andliga ska ha möjlighet att strömma in i detta skjul – under förutsättning att det inte är fullpackat av åsikter, ambitioner, framtidsplaner – detta verbala tankesurrande som enligt Lacan är beviset på att den moderna människan är psykotisk. Hennes ”förnuftiga” tänkande är i själva verket ett vansinne. Kunde hon finna en stillhet lik den hos en ko som idisslande glor ut på ängen – skulle det översinnliga få ett tillfälle att höra av sig. Människan har inget företräde framför djuren. (Pred. 3:18)

Det är vad Rousseau kallar ”la philosophie du non-savoir … ickevetandets filosofi.” ”Giv oss oskuld, ickevetande, fattigdom!” Det är Bibelns: ”Saliga äro de i anden fattiga!” Kunde ditt så kallade ”självförverkligande” resultera i ett sådant tillstånd skulle du känna dig leva långt framme i evigheten.

Personerna i Knausgårds romaner har inga ”gudabekymmer”. De talar om djävulen och kyrka, men avspänt, oengagerat. De ber inga böner. De har ingen religion. De är ”vanliga”. Lika ”vanliga” som patriarken Abraham. Han hade heller ingen religion. Han levde 500 år före Moses och 2000 år före Jesus. Han hade inte tio Guds bud. Inga heliga texter. Han vänder sig inte till någon gud där han ber i Mesopotamien. – Det är Gud som hör av sig till honom. Helt i enlighet med ordet hos Jesaja 65:1: ”Jag har uppenbarat mig för dem som icke frågade efter mig!”

Gud talar till Abraham – och han rättar sig därefter. Han är en ”hanif”, det vill säga ”Guds vän”. Såväl judendom, kristendom som islam utgår från Abraham.

Personerna i Knausgårds romaner blir upplysta på samma sätt som Abraham – deras samveten klargör det översinnliga budskapet för dem.

Det intressanta är att de godtar allt detta som nånting helt naturligt. Detta är människans villkor. Man talar om religionernas tillkomst – judendomen för mer än tretusen år sedan, islam för fjortonhundra år sedan. – Men inte har väl stenåldersmänniskorna varit utan gudomlig upplysning! Alla är vi födda med ett samvete. Vi vet inom oss vad som är rätt och vad som är fel.

Anselm Kiefer har en annan bild som pryder mitt arbetsrum. Den visar Jakobs stege (Första Mosebok 28:12).

Man påminns om Gogol döende ”– Hämta en stege!” Kiefers stege som går från jorden upp till himlen är skranglig och osäker – den som sist klättrade upp var tvungen att klä av sig de jordiska paltorna – de ligger kvar på några steg. På Jakobs stege passerar Guds änglar upp och ner obehindrat – men människan som vill upp måste klä av sig det jordiska. Perserna kallar det ”tadjrid”, avklädning.

Knausgårds inledande ord till ”Min kamp” beskriver denna avklädning. Döden tar oss. ”Hjärtat stannar förr eller senare.” – Läsaren möter färdriktningen i detta författarskap. Vilket myller av mänskliga öden och situationer som avtecknar sig mot bakgrunden av det för alla människor gemensamma livsvillkoret – avklädning, förintelse. Den indirekta fråga som ställs är: Hur mår de dödsdömda? – Svaret är paradoxalt: ganska bra, ibland sämre, ibland bättre.

Det tycks röra sig om ett segt släkte.

Nu ska en svensk författare uttala sig om en norsk kollega. Det finns mellan de två brödrafolken en mental spänning alltsedan unionsupplösningen 1905. Svenskarna blev i folkomröstningen avvisade. Endast 184 norrmän röstade för unionen, flera hundratusen röstade emot. Intressant är att vår nuvarande svenska kungs farfar – han som senare blev Gustaf V, den gången var kronprins och telegraferade från London till sin far Oscar II att inte ingripa militärt mot norrmännen. Det fanns svenska patrioter som ville ta till vapen. – Bernadottarna var toleranta och kloka. Karl XV understödde som kung anarkisten Bakunin när denne mer än ett år vistades i Stockholm (1863).

Litterärt har det fria Norge stått sig storartat, Hamsun fick Nobelpriset 1920, Sigrid Undset 1928 och nu i år Jon Fosse! – Nordens främste poet är i mina ögon Olav Hauge – och jag kan berätta att hans hustru Bodil Cappelen ännu lever och bor i Tönsberg – vi har kontakt. Hennes brevväxling med Olav Hauge finns utgiven och är en underbar läsning. I Sverige avundas vi norrmännen deras nationalsång, ”Ja, vi elsker dette landet…” – Björnstjerne Björnson skrev texten, Rikard Nordraak, Griegs vän, gjorde musiken. Han blev bara 24 år. ”Norske Mand i Hus og Hytte, tak din store Gud! Landet vilde han beskytte, skønt det mørkt saa ud … ”. Holberg var norsk. Och Brahms farmor var från Bergen.

Ibsen kommer man inte förbi. När han fyllde 75 år hyllades han i Trondheim – Laura Fitinghoffs dotter dansade arabisk dans i löst spunnet muslin för gamlingen – Laura hade skrivit ”Barnen från Frostmofjället”. När jag tio år gammal var inackorderad i Östersund för att gå på läroverket – var det Lauras sonson som ledde mig till biblioteket. Och jag blev läsare, 1934.

När Georg Lukacs, ärkekommunisten i Budapest, Lenins och Stalins vän, hade läst Ibsens ”Brand” – ”Hvad du er, vaer fuldt og helt, icke stykkevis og delt, ikke et idag, igår og noget andet om et år!” – då gick han till fots till Ibsens hemtrakt i Sydnorge. Det var denne Lukacs som startade Ungernupproret mot Sovjet 1956 – USA ville sätta in militär för att hjälpa Lukacs – han tackade bestämt nej. Han avskydde västvärlden. Det gjorde också Olav Hauge och Bodil Cappelen – om de for ut på kontinenten, då var det Östtyskland som var målet. Och de jublade när norrmännen röstade nej till EU.

Men skönlitteratur är inte åsikter. Hamsun hyllade Hitler. I Olav Hauges dagböcker ser man hur hans tankar ofta ägnas just Hamsun. Han är en av dem som har de flesta nerslagen i de sex volymerna dagböcker.

En svensk blir glad åt de återkommande hyllningar som Hauge ger Vilhelm Ekelund och baronen Eric Hermelin. Hermelin är ”makalös!” Och på ett annat ställe skriver Hauge: ”Ska sluta läsa böcker – bara läsa Ekelund!”

Edvard Munch – Knausgård skrev inkännande om detta geni. Han skriver att Munch söker mänsklig närvaro i bilden. Redan nu vill jag ha sagt att detta ideal också är det vi möter i romanerna – och tonfallet, själva sinnelaget hos Munch påminner om det hos Knausgård. Det är svårt att beskriva. Men det liknar en vänlig arm utsträckt från författaren och lätt placerad bakom läsaren med orden:

Kom, sätt dig ner – jag är människa, du är människa, nu ska jag i förtroende berätta mitt livs historia för dig helt öppet och ocensurerat – hur jag lagar pannbiff och äter ägg och går på toaletten och onanerar, älskar, hatar, vrider och vänder på mig inför tidens skramlande, sönderfallande fasader. Jag är född upprorsåret 1968 – judeutrotningar var fortfarande aktuella tack vare Lanzmanns film Shoah. Och Utöya-massakern, striderna mellan Israel och Palestina. Alla jordbävningar, jordskred, översvämningar.

Århundradets mest spektakulära ögonblick gavs genom televisionen som en minnesbild inom mig. Jag glömmer den aldrig – flygplanen som den 11 september 2001 i full fart rusar in i skyskraporna på Manhattan – World Trade Center – världsekonomins själva hjärta. Journalisten från New York Times vadade fram i drivor av damm och bråte – plötsligt stack det ut en hand från ett skjul – en tiggare bad om en slant. Här fortsatte livet utan något som helst samband med de två flygplanen och deras massakrerade kroppar.

Sitt kvar! – jag ska berätta för dig vad jag har upptäckt om jordelivets villkor. – Du känner ju väl till dem från barndomen genom Bibeln – alla är vi ju kristna. Det är Jesus som ger oss syndakatalogen: i varje människa finns en mördare, en tjuv, en lögnare, en äktenskapsbrytare, en bödel (Matt. 15:18).

Det innebär också att den som har ett gott anseende måste vara en stor bluff. Gud vill inte veta av gott anseende bland människor (Luk. 16:15, Markus 10:18, Jesaja 2:22). Du ska få se hur jag ger vittnesmål om allt detta.

Beträffande referenser till Bibel och Koran har jag ännu inte sett någon klassiker som inte utnyttjat detta mäktiga andliga källsprång. Vill man jämföra Knausgårds romaner får man lov att gå till Thomas Manns ”Buddenbrooks” eller Vasilij Grossmanns ”Liv och öde” eller Tolstojs ”Krig och fred” eller Balzacs ”Vie humaine” eller ”Vredens druvor”, ”Grapes of Wrath” av John Steinbeck. Det är på den nivån Knausgård rör sig. Hos alla dessa skymtar också en biblisk bakgrund.

– O –

Men hur värdera? Vad kräver läsaren av en bra roman? – Först och främst, den ska fängsla oss genom sin inneboende spänning. Vi vill fråga oss: ”hur ska det gå?”. Vi ska ha svårt att lämna texten, så spännande är det.

Uppfyller Knausgård det kravet? Ja – med råge. Han vet att lotsa läsaren fram till det avgörande för att helt plötsligt fördröja lösningen genom hundra sidor annat intressant ämne – Hitlers barndom eller ryska försök att förlänga människans liv eller studier i Stalins tänkesätt – dessa avbrott är i sig så intresseväckande att vi håller oss kvar i hopp om den slutgiltiga upplösningen av intrigen.

För att uttrycka sig kort: Knausgård är i hög grad underhållande. Därtill finns det gåtfulla ställen som är svårtydbara men genom sin gåtfullhet attraktiva. Här ett exempel som överraskar.

Syvert nitton år, arbetslös, får tillfälligt jobb på en begravningsbyrå. Han reser ut till ett äldreboende för att avhämta ett lik, lägga det i kistan och köra vidare. När de kommer fram till äldreboendet ser man tre hästar komma fram mot elstängslet. Syverts medföljande chef tar fram en påse med morötter, går fram och matar hästarna. De äter i tur och ordning alla tre. Därefter går Syvert och chefen in för att hämta den döda kvinnan.

Läsaren frågar sig: Vad betyder denna passus? Är den till för att vittna om det irrationellas existens. Saker inträffar som har sin grund i det som ligger bortom förståelsehorisonten.

Eller är denna passus en anspelning på Emanuel Swedenborgs uppfattning om andliga motsvarigheter. Han påstår att i Bibeln betyder ”stjärna” detsamma som ”kunskaper”. ”Guld” betyder ”himmelsk godhet”. ”Krubba” betyder ”andlig näring” – och ”häst” betyder ”intelligens”, ”equus significat intelligentiam”.

Den döda kvinnan i sin klänning behöver inte längre någon jordisk intelligens. Hon har flyttats över till en annan värld. Men jordisk intelligens finns kvar – de tre hästarna vittnar om det. Och de avtackas med morötter för den tjänst de gjort kvinnan medan hon levde.

Antag att Knausgård känner till detta från sina studier i Swedenborg (”Andlig dagbok” översatt från latinet av baron Eric Hermelin, s. 44, 1920), och att han medvetet eller omedvetet låter texten inrymma allt detta. Möjligt är också att han med morötterna till hästarna utanför huset där döden just gjort ett besök vill understryka mötet mellan jordiskt liv och förintelse.

Att sådana gåtfulla partier återfinns väcker läsarens uppmärksamhet.

Läsaren ställer emellertid ännu större krav. Vi läser för att få oss en smula glädje till livs i en rätt glädjelös tillvaro. Vi läsare ställer samma krav på boken som Horatius kortfattat formulerat: ”Jucunda et idonea dicere vitae” (Ars poetica, v.334) ”… säga det som gör en glad och som är gynnsamt för våra liv”.

Det finns, säger Horatius, ”verba et voces … ord och röster” som förmår lindra den smärta du känner.

Romanförfattarna uttyder det som sker här på jorden, var och en på sitt sätt och utifrån sina erfarenheter. Effekter på läsaren avgör om denna tolkning är hälsosam eller inte. Det är Rumi som därmed lägger grunden för en försvarbar litterär kritik:

”Den tydning, som dig görer varm i hjertat, och förhoppningsfull, den är den rätta;

Den tydning, som dig görer rask och arbetslustig, och af vördnad full, den är den sanna.

Men allt hvad dig, i tjensten, tröger gör, och olustig, och lat,

Vet och, förvisso, vet, att det är en förfalskning och förvanskning,

EJ en tydning.” (Rumi, Mesnavi V. 3125–3126)

Hur uppfyller Knausgård dessa krav? Gör han läsaren glad? Det här är inte fråga om någon banal humor som kommer oss att skratta. Glädjen ska gå djupare. Att det också sker framgår med all önskvärd tydlighet i det faktum att vi vill läsa vidare. Författaren har lyckats göra oss beroende. Här finns en dold attraktion – nämligen vår längtan efter att under några timmar komma bort från oss själva. – Vi själva är ju som Jesus påpekade, ett mycket dåligt sällskap att hålla sig till. Knausgård låter oss bli kvitt oss själva, nära nog ännu mer effektivt än den välsignade alkoholen. När han gör fyraåriga barn till huvudpersoner, känner vi igen oss.

Horatius kräver också det som i texten skulle vara gynnsamt för våra liv, för vårt sätt att leva.

Knausgård lyckas med detta konststycke. Hans persongalleri är högt bildad övre medelklass. De följer aktiekurserna. Sjuttonde maj – då passar det bra med en champagnelunch. De lever sina liv rakt fram utan kyrka, utan religion. De påminner om riddaren på Dürers bild – han sitter till häst, blickar rakt fram fast döden hotar honom från sidan och den hånskrattade djävulen står bakom hästens svans.

”Ritter, Tod und Teufel … riddaren, döden och djävulen” (Dürer 1513), bilden gestaltar en tilltalande strategi för ens levnad. Trots alla hot leva i en stum tillit till ens öde. Persiska sufier lovprisar en tillvaro som bestäms av omedvetenhet. Man ska rent av se till att man är ”omedveten om sin omedvetenhet”. Människan är ett ingenting och det är lyckligt för den som upptäckt denna väg genom livet.

Under hästen löper riddarens hund – samma rakt fram riktade blick, ointresserad, tillitsfull. Människor och djur, samma släkte. Vi ska ta oss igenom. – Ty! Vi tillhör egentligen inte alls denna världen. – Goethes ord ringer i ens öron – ”Ich hab mein Sach auf nichts gestellt … har ställt min sak på intighetens grund, därför trivs jag så bra … ”.

Horatius kräver texter som ”tröstar din smärta”. Det är uppenbart att både Bibeln och Koranen fyller den uppgiften. Den misshandlade prostituerade flickan läser Jesu ord om hororna – de har företräde framför präster och högt uppsatta när Sankte Per vakar över paradisets port (Matt. 21:31). Och den illa sedda alkoholisten, han läser hos profeten Jeremia (35:5) Guds befallning till de nyktra: ”Drick!” – Jesus förvandlade vatten till vin och kräver att alla som vill kalla sig kristna måste dricka vin i nattvarden. Är alkoholisten gammal, kan han hänvisas till Psaltaren: ”Giv vin åt de döende och åt de förtvivlade”.

Knausgård prisar alkoholen för att den gör förståndet klarare. Intressant och lärorik är skildringen av mötet mellan Syvert och hans ryska halvsyster. Ett första möte är misslyckat. De får ingen riktig kontakt. – Efteråt skriver Syvert till halvsystern att de borde träffas på nytt ”och dricka oss fulla”. Då kommer de att lyckas bättre.

Man påminns om indianstammen i Amazonas som sökte fyra försvunna barn 2023 – de misslyckades först. Beslöt då att de som sökte skulle berusa sig och därefter försöka på nytt – då lyckades de.

Allt detta kan man läsa hos Knausgård. Men Horatius krav går djupare – de ska upplysa oss så att vi blir av med den existentiella smärta som upptar oss. Vari består denna smärta?

Huvudpersonerna ger då och då vittnesbörd om orsaken. En säger t.ex.: ”Jag har två personer i mig – en som vill gott, en som vill ont.” En av dem står med luftgeväret i näven för att skjuta träff och säger plötsligt till sig själv: ”nu skjuter jag min självtillräcklighet. Min principlöshet. Min oärlighet”.

Han är mycket medveten om att han samtidigt som han vill vara en hygglig människa plötsligt kan bli rent ohygglig.

Han står med en hammare i näven för att slå i en spik, och då kommer en ond tanke in i honom: ”Jag kan ju ta hammaren och slå ihjäl min bror och min mamma och ärva huset” – han söker urskulda det med att denna önskan bodde inne i hammaren.

Hans mor är änka efter en framgångsrik borgare, Syvert nitton är arbetslös och bor hemma hos henne. Han märker tydligt att hon önskar honom bort ur huset. Han belastar hennes dåliga ekonomi. Hon lever på städjobb. – När Syvert tänker på sin situation blir han förbittrad på modern: ”Hon, denna jävla städkäring!” – han har detta tankeutbrott. Strax efteråt kommer hans reaktion på det inträffade: ”Vad tråkigt allting blev!”

Ja, undra på det. Att hedra sina föräldrar består ju inte i att förbanna dem. – Han har samvete. Det hör av sig. Det blev mycket ledsamt. – Man mår bra så länge man är sams med sitt samvete. Osams då känns smärtan på en gång.

Syvert uttrycker sitt tillfälliga missnöje med brodern Joar genom en fruktansvärd prognos: ”Du är en förlorare!” – Det är klart att Joar blir ledsen. – Och faktiskt, det blev även Syvert, som sa det förödande ordet.

Syvert blir bekant med en lärare som heter Krag och som kan ryska. Krag tolkar de ryska kärleksbrev som Syverts far fått från Moskva.

Vid ett tillfälle ber Krag Syvert att stanna kvar och dricka ett glas: Syverts reaktion: ”Vad är detta? Är han bög? Fy fan!”

Det finns ingen anledning. Men misstanken vaknar upp. Dom fälls.

Alla dessa exempel handlar om vår inneboende ”varg” som alltid sneglar mot skogen, bort från hyggligheten.

När Syvert inför sin älskade Lisa berättar att fadern gjort en flicka i Ryssland med barn, reagerar hon med omedelbart fördömande; ”Fy fan!” – Och vad säger då Syvert själv i detta ögonblick? – han instämmer och fördömer sin egen far med ännu ett ”fy fan!”

Vilhelm Ekelund har en iakttagelse som gäller Ibsen – där finns, säger Ekelund, ”en rovdjursaktig smidighet” – den visar sig i detta faktum, det som till synes är ren idyll visar sig strax rymma tragedin. – Är inte Knausgårds beskrivning av människans jordiska villkor framställd med samma stillfärdiga, lågmälda, rovdjursaktiga smidighet?

Det är helt konsekvent att romanen ”Vargarna” får ett mäktigt motto: Det är hämtat från Uppenbarelseboken 21:4: ”Han skall torka alla tårarna från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

Det är löftesrikt. Mottot är uppsatt likt ett kors som betecknar ”Guds Tabernakel”.

Balzac hade i sitt arbetsrum också en liknande sinnebild. Han bodde i Passy nere vid Seine – när kreditorerna sökte honom smet han ner i källaren på huset och kom ut till sin båt och flydde.

Arbetsrummet stort, 30 kvadrat, högt i tak, kalt – stol, arbetsbord och på väggen ett mycket stort kors. Inga krucifix. Bara påminnelse. På dagarna strövade Balzac inne i stan. Noterade hur folk var klädda och hur de betedde sig. Gick hem och återgav vad han sett, realistiskt, sant. Där fanns mänsklig närhet i bilden. Samma hos vår Knausgård. År 1986 är tigerbalsam, Marlborough och man tar av sig skorna vid besök.

Mottot i ”Vargarna” påminner om Balzacs kors. ”Crux mea Lux” (Strindbergs gravinskrift).

– O –

Det finns vackra vändningar hos Knausgård. Sådant läsaren inte glömmer. Vi som lever läsande omger oss med böcker. Själv har jag fem, sex böcker gående samtidigt. Vid ett avbrott i läsningen lägger jag boken med texten neråt och ryggen upp. Sådana liggande böcker, skriver Knausgård, liknar ”fåglar som landat med vingarna utslagna”. Böcker är fåglar – läsaren flyger med.

Hur någon värderar en text beror också på vederbörande kritikers egen litterära smak. Själv har jag läst de verk som mänskligheten bestämt sig för att inte kunna leva utan – alltså klassikerna inklusive Bibel och Koran. De har varit min referensram. Har jag en egen smak så visar den sig i det företräde jag nu på gamla dar ger Lina Sandells ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara” samt Viktor Rydbergs ”Gläns över sjö och strand, stjärna i fjärran. Du som i österland tändes av Herran. Stjärna i Betlehem leder ej bort men hem … ”

– O –

Men – slutligen, hur går Knausgård ihop med Lenin? Han nämner Lenin flera gånger. Han känner till honom. Om Knausgård nu har viss sympati för Lenin, låt oss se i vilket sällskap han hamnar.

Hos oss i Sverige möter vi Vilhelm Ekelund (skrev i kommunisttidningar, ”hatar överklassändanslickarna”). Branting tog emot Lenin vid stockholmsbesöket. I Tyskland Rosa Luxemburg och Lassalle, i Italien Gramsci, i Ungern Lukacs, i Finland Unna och Hagar Olsson. Därtill kommer hela den storartade ryska kultureliten vid revolutionen 1917 och fram till Lenins död. Repin, han som målade Pråmdragarna bildade en socialt tillvänd skola av målare. De ställde upp på Lenins linje. En av dem, Brodski, gjorde första stora porträttet på Lenin – sitter i en fåtölj klädd med skyddsöverdrag inne på flickskolan Smolny.

Sjostakovitj skrev 1981 sin tolfte symfoni. ”Till minnet av Vladimir Iljitj Lenin”. Den fjärde satsen heter ”Mänsklighetens gryning” – det är Lenins revolution. Den heliga revoltkänslans triumf. Samvetets röst manifesterar sig. Det mänskliga sprider ljus. Kompositören hade som barn bevittnat tsarens polis när de sköt demonstranter – en åttaårig pojke föll död ner.

Det är angeläget att påminna om Lenins öppna sinne inför borgerlighetens vinster under den tidigare epoken. Sovjet skulle inte avvisa mänsklighetens mest älskade andliga vinster. I sitt stora linjetal 1918 i september om kulturen varnade Lenin för idén om en speciell ”proletär” kultur – vad som behövdes var en öppen attityd inför alla andliga landvinningar som tidigare generationer uppnått. Det fanns enligt Lenin en av mänskligheten älskad kultur – den skulle nu Sovjet ge rum för. Till och med Kipling rekommenderas i skolorna, Shakespeare, Dante, Cervantes. Billiga nytryck spreds till alla skolor.

Lenins tal november 1920: ”Sovjetisk kultur kan enbart byggas på det som det förgångna åstadkommit.”¹

Lenin hade en öppenhet – definitiva konklusioner i det andliga utan respekt för äldre generationer var direkt skadliga. Att den sovjetiska kultureliten hyllade Lenin har sin grund i denna generösa uppfattning av det ”opolitiska” tänkandet.

Lenins uppfattning återspeglas i ett ord av Jan Myrdal som Olav Hauge särskilt uppmärksammat (Dagboken 5/4 1975). ”Att acceptera förlamar, att förkasta förblindar!” Vad som behövs är en kritisk värdering som är utan förbehåll, fördomsfri. Det andliga har ingen partitillhörighet. Det andliga är samvetets sak. Vi vet inom oss vad som är falskt och sant.

Kretsen kring Lenin omfattar Tsvetajeva, Akhmatova, Mandelstam, Bulgakov, Blok, Majakovskij, Gorkij.

Inom islam skiljer man mellan ”stora jihad” och ”lilla jihad”. Enligt Rumi är lilla jihad den yttre politiska kampen mot islams fiender. Det stora jihad – är kampen mot människans egen omättliga egoism, härsklystnad, avund, hat.

Att detta är huvudtemat i Bibel och Koran kan vi vara eniga om. (Knausgård arbetade två år som språkkonsulent i norska Bibelöversättningen.) Är det inte huvudtemat i världslitteraturens mest älskade verk? – Att vi älskar dessa verk beror på vårt behov av andlig upplysning om vilka vi egentligen är. – Knausgård ger oss en i mina ögon sannfärdig bild av det rätt prekära läget. Han har till och med ett ord till hundraåringar: Bästa sättet att dö, ”det er å vaere mett av dager og langsomt se verden bli svakere og svakere, lettere og lettere til den til sist forsvinner og ikke lenger er. ”

Det är Kiefers bild av Jakobs stege som gäller – avklädning nödvändig.

---

¹ Levan Hakobian (1998) Music of the Soviet Age, 1917-1987, Stockholm: Melos Music Literature, sid. 38.

 

Kjære alle sammen,

Det er en stor ære å motta Jan Myrdals store pris – Leninpriset. Men æren er ikke ubetinget, å dømme etter de mange reaksjonene som kom etter offentliggjørelsen av årets pris. Skam var et ord som ble brukt, og det er jo det eksakt motsatte av ære.

Burde jeg skamme meg over å ta imot denne prisen?

Definisjonen på skam i ordboken lyder: «Skam er følelse av bevisstheten eller forståelsen av vanære, unåde eller fordømmelse.» For egen regning vil jeg legge til at skam kanskje er den viktigste sosiale reguleringsmekanismen vi har, og på den måten kan man si at spørsmålet om skam peker rett inn i Jan Myrdals forfatterskap. Ja, spørsmålet om skam kan sies å utgjøre dets innerste kjerne, det som står igjen etter at alle lag er skrelt bort. Dette virker kanskje som en merkelig påstand, siden Myrdal er kjent som en skamløs forfatter, hensynsløs og brutalt ærlig, en politisk grobian, men skammen er likevel alltid der, det er den som må forseres, som han må skrive seg gjennom, for det er på den andre siden av skammen at sannheten ligger. Og sannheten var for Myrdal det lovede landet, det alt han skrev, strakte seg mot.

Jeg aner protestene ligge i luften. Skam? Sannhet? Hva snakker du om? Myrdal løy vel? Løy han ikke om sin mor og om sin far og om hele sin oppvekst, og om kulturrevolusjonen i Kina og om Pol Pot?

Det er dette jeg har tenkt å snakke om. Skam, sannhet og Jan Myrdals bøker. Eller, om dere vil, skamløshet, løgn og Jan Myrdals bøker.

Men før jeg gjør det, må jeg nesten legge til at jeg selv aldri traff Jan Myrdal. Han skrev et brev til meg en gang, etter at jeg hadde hatt på trykk en tekst om Sverige som het «I kyklopenes land», men bortsett fra det, hadde jeg aldri noe med ham å gjøre. Jeg vokste heller ikke opp i Sverige, så Myrdal som offentlig skikkelse har jeg ikke noe forhold til. Det følgende baserer seg derfor utelukkende på Myrdals bøker, og da særlig hans mesterverk «Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell» og barndomssviten.

La meg begynne med protestene jeg ante lå i luften når jeg nevnte Myrdal og sannhet i samme setning. De stemmene tror jeg alle som skriver, hører med jevne mellomrom. Stemmene spør ikke bare om det som blir skrevet er sant, men også alltid om hva folk vil tenke om det, hvordan folk vil reagere på det. Stemmene korrigerer. Men hvor kommer de fra? De kommer utenifra, men er internaliserte. De kommer fra det sosiale, men opptrer i det individuelle. Så når jeg sa at alt Myrdal skrev, strakte seg mot sannheten, var stemmene som protesterte ladet med alt som har hendt med Myrdals ettermæle i offentligheten de siste ukene, i og med utgivelsen av brevvekslingen mellom ham og hans foreldre, som tilsynelatende totalt ugyldiggjør Myrdals beskrivelse av dem, og ikke minst, intervjuet med sønnen Janken Myrdal, som tegner et bilde av sin far som en patologisk løgner. Jeg hørte også de indre stemmene som protesterte da jeg sa at jeg ville ta imot denne prisen, for hvordan ville det ta seg ut, hva ville folk tenke om jeg lot meg assosiere med Jan Myrdal, en forfatter som fortsatt ikke tok avstand fra de autoritære regimene han hadde omfavnet og dyrket i sin ungdom, og som om ikke det var nok, videre lot meg assosiere med Lenin, en diktator som nærmest egenhendig innledet en epoke med endeløse myrderier i Russland?

Ja, hvordan ville jeg ta meg ut? Hva ville folk tro om meg?

Og dernest, men alltid først dernest: Hva med konsekvensene som har fulgt i kjølvannet av virksomheten til disse to, hva med ofrene? Skal du ikke vise empati og medfølelse og rett og slett si nei til prisen?

Jeg hadde selv en notorisk løgner til far, ufølsom for sine barns følelser og som jeg brøt kontakten med flere ganger, så jeg identifiserte meg med Mydals sønn da jeg leste intervjuet med ham. Men jeg vet også at min far ble slått av sin far, og at han nok var traumatisert av oppveksten sin, med andre ord at historien hverken begynner eller slutter med ham. Sånn jeg ser det, struper ikke sønnens versjon farens, men tilfører den kompleksitet, som også den nylig utgitte brevvekslingen gjør. Lukke døren til Myrdals litteratur på grunn av det, eller umyndiggjøre den, ville være en halseløs gjerning. Ikke fordi sannheten er subjektiv, og Jan Myrdals versjon derfor er like sann som alle andres, men fordi sannheten som sådan, sannheten som fenomen, undersøkes og settes i spill i den.

«Sannheten som fenomen» – det høres fint ut, og som alle Myrdal-lesere vet, det som høres fint ut, må man være på vakt mot. Så hva mener jeg med «sannheten som fenomen»?

«Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell» kom ut i 1964. Den sirkler rundt en hendelse i livet til Myrdal, og det er innsirklingen som utgjør handlingen, ikke hendelsen i seg selv. Hendelsen er like enkel som brutal: En ung kvinne, i boken kalt A, som låner Myrdals leilighet, tok en dag livet sitt der, på kjøkkenet hans. Det boken søker å få klarhet i, er hvilken rolle Myrdal selv spilte, hvor mye han forstod av situasjonen hun var i, hva han kunne ha gjort annerledes. Veien dit er full av unnvikelser, avbrytelser, fortielser, forskjønnelser, romantiseringer, av og til regelrette løgner. Gang på gang avbryter Myrdal seg selv, alltid mistenksom mot sine egne tanker. Slik kan det for eksempel lyde:

Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktig.

Jag kan inte acceptera denna beskrivning av mitt förhållande till omvärlden. Den er romantisk og dermed lögnaktig.

Alt dette kan vara sant. Och även om det är i så mån sant som det beskriver min faktiska situation – så är det bare et försvarstal. Jeg har dåligt samvete inför A.

Min lögnaktighet stramar som alun i huden. Jag gör mitt normala og rätt slätstruket ynkliga beteende heroisk. Och det utan att direkt kunna beslå mig med lögn i ord eller beskrivning av forlopp.

Derför är nu att säga att hela denna teckning av min situation hösten 1945 dock er grundfalsk. Falsk utan att ett ord ör lögn. Ty jag förteg det viktigste.

Men denna framställning av fakta skjuter över skulden från mig till det mer abstrakta samhället för at sedan i några glosor lägga skulden på «de objektiva förhållandena!» I detta fall «samhället sådant det är». Lögn. Så enkelt kan J.M. inte få undkomma.

Og slik kunne jeg ha fortsatt å sitere. Den innerste innsikten, når alle lagene av forstillelse er skrellet av, er at han visste at hun kom til å ta livet sitt, og kunne ha gjort mer for å redde henne. Denne innsikten løfter han så mot slutten opp på et politisk plan: Vi vet om krigene. Vi vet om uhyrlighetene, urettferdigheten, torturen, sulten, nøden, fattigdommen. Men vi gjør ingenting for å hindre den. Det er det totale og endegyldige sviket, skriver han.

Hvordan kan vi leve videre, som før, når vi vet at vi sviker?

Det er det «Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell» utforsker. Hvordan vi bedrar oss selv, i oss selv. Forskjønner, forstiller, forskyter, unnskylder, minimaliserer. Mot det kunne man innvende at «Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell» i seg selv er en forstillelse – for visst må Myrdal ved bokens begynnelse ha visst hva slags skyld han hadde i selvmordet. Hele prosessen mot innsikten, hvilket vil si hele boken, blir da på låtsas. Men da tar man ikke med i beregningen at det å tenke og det å skrive det tenkte er to ulike ting. Å skrive noe er alltid, uansett, en henvendelse. Språket retter seg alltid, uansett, mot en annen. Å skrive er derfor en sosial handling. Dette ikke-subjektive elementet, som ligger i all skriving, er helt essensielt for å forstå hva en bekjennelse er og hva den innebærer. Når man skriver om seg selv, kommer det man skriver tilsyne slik det er for andre, for en selv. Der ligger stemmene, de som korrigerer, og de kommer man ikke unna, de må skriften forholde seg til, enten ved å rette seg etter dem eller ved å gå mot dem. Denne prosessen er sjeldent bevisst. Men om man skriver en vakker setning når man skriver om seg selv, hvem skriver man den for? Selvet speiler seg i den, men først via den andre, den som språket henvender seg til. Det betyr at det finnes en korrupsjon i selve skriveakten. En annen bok som jobber med dette, er Peter Handkes «Kravløs ulykke». Den kom ut i 1972, altså åtte år senere, og handler også om et selvmord. I Handkes bok er det moren som begår selvmord, og oppmerksomheten rettes ikke mot hva forfatteren visste, derimot om det språket som finnes tilgjengelig for å fortelle om det, som i seg selv fordreier virkeligheten, gjør den større eller mer romantisk eller mer bemerkelsesverdig enn den var.

For Myrdal var «Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell» en politisk bok. Selvbedraget som den kler av lag for lag, gjaldt ikke bare ham, men alle, og det lå ikke i ideene eller idealene, hadde ingenting med livssyn å gjøre, men befant seg i det aller mest intime, et menneskes tanker om seg selv, speilet i det sosiale, som med andre ord også finnes der, i det innerste av mennesket, men som først ble tydelig idet det ble skrevet ned. En form av usynlige meninger, usynlige krav, usynlige holdninger som fortelleren kjemper for å gjøre synlig, for på den måten å bli fri fra dem, se en selv og virkeligheten som den er – og handle.

Dette kan man snu på hodet. For hva er det sosiale? Hva kjemper man seg fri fra når man kjemper seg fri fra det? Det sosiale, det er jo oss. Det er jo vi. Det er jo deg og meg. Det er det vi har til felles. Å være tro mot det, hva annet er det enn å være solidarisk? Istedenfor å se på skam som en mekanisme som binder individet og gjør det ufritt, kan man se på det som en mekanisme som er til for fellesskapets beste, og som regulerer den livsviktige balansen mellom den ene og vi alle. Er man skamløs, kan man utnytte andre, og det er jo det motsatte av solidaritet.

En annen forfatter som skrev om det sosiale som ufrigjørende, var Aksel Sandemose. Han skrev som kjent Janteloven. Du skal ikke tro du er noe. Du skal ikke tro at du er bedre enn oss og så videre. For Aksel Sandemose handlet loven om gruppens undertrykkelse av individet, og var noe forferdelig. Det som ikke er like kjent, er at sønnen til Aksel Sandemose, Jørgen, skrev en biografi om sin far. Boken er kanskje det mest brutale karaktermordet i skandinavisk litteratur. Uansett, i den boken snur Jørgen Janteloven på hodet og leser den som en lov om å holde sammen. Om solidaritet.

Jørgen Sandemose var kommunist. Det var også Jan Myrdal. Når man leser «Samtida bekannelser av en europeisk intellektuell», med sin sterke individsentrering, kan det virke paradoksalt, så mye i den boken handler om å være uten bånd til andre, slik at man kan stå fritt selv – for eksempel i den lille passasjen mot slutten, hvor en ung Jan Myrdal krangler med en eldre Nic Waal, kjent norsk psykoterapeut og kommunist, om noen linjer i en bluestekst. «You can’t trust nobody / you might as well be alone.» Myrdal skriver under på meningen, Nic Waal protesterer: «hon talade om at man måste lita, måste lita, måste lita»

Det er akkurat det Myrdal ikke gjør i den boken, han stoler ikke på noe eller noen, heller ikke seg selv, for det som binder ham til samfunnet, er jo løgnaktig, ja, samfunnet selv er bygget på en løgn. Språket som beveger seg gjennom samfunnet, mellom menneskene og langt inn i menneskene, opprettholder løgnen, opprettholder sviket. Og er det sånn, vil jo sannheten måtte komme som noe fristående, uforbundet og dypest sett uønsket. Men også, for noen, som en plutselig frigjøring.

I boken «Barndom», som kom i 1982, tegner Myrdal opp et bilde av en gutt som vokser opp i en familie som ikke stemmer for ham, han er som en fremmed for sin mor og en fremmed for sin far, og den avstanden ser ut til å være helt avgjørende for ham, og også for de bøkene han skulle skrive. Etter hvert ser gutten alt som et spill, hele det sosiale kostebinderiet foreldrene er involvert i og deres relasjon til ham, det er et spill – hvilket betyr to ting, det er ikke ekte, og like viktig: Det kunne ha vært annerledes. Det sosiale, med alle sine seder og skikker, tabuer og regler, er vilkårlig. Å bryte et tabu er ingenting i seg selv, det er først det sosiale som gjør det til noe, gjennom skammen. Men dette gjaldt ikke bare den svenske kulturen og det svenske samfunnet han vokste opp i, det samme gjelder for det europeiske: Han skriver: «men det var europeisk perspektiv. Det måste korrigeras. Sedan jag kom hem til Sverige hade jag planmmässigt forsökt läsa in de parallella traditionerna; arabiska och kinesiska […] för att planmässigt bryta ner mitt etnocentriska europeiska perspektiv.»

Ser man det sosiale som et spill, er man ikke bundet til det, og er man ikke bundet til noe, finnes det heller ingen skam i forhold til det. Men selv om menneskene spiller, er ikke de selv et spill, og det at man er fri i forhold til det de gjør, betyr ikke at man er fri i forhold til det de er. «Barndom» utspiller seg i mine øyne der, den prøver ut relasjonen til foreldrene og familien, prøver ut selve begrepet hjem og opphav, og Myrdal gjør det på Myrdals vis, ved så nitidig som mulig å forsøke å gjenskape nøyaktig hva han følte og tenkte, og ikke vike fra det uansett hvor ubehagelig følelsene og tankene var og hvilke konsekvenser de kunne tenkes å få – det ville være å svike seg selv og egentlig alt han stod for – boken kunne ikke være et spill, følelsene i den. Så han er skamløs. Skrev han seg så fri?

At jeg står her mer enn åtti år senere og snakker om hans relasjon til hans far og mor, og at media de siste ukene har vært fulle av stoff om dem, tyder på at han ikke gjorde det. Men det betyr også at vi fortsatt leser bøkene hans, at de fortsatt er relevante, og det har, tror jeg, med det samme å gjøre. De fleste bøkene fra sekstitallet er nesten uleselige i dag, nettopp fordi de er så sekstitallsaktige. De er befolket av sekstitallsmennesker som tenker sekstitallstanker med sekstitallsholdninger. Bare de bøkene som har bøyd nakken og søkt etter sitt, egne og envise, lar seg fortsatt lese, for de handler om noe som ikke går over. Jan Myrdals «Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell» er en slik bok, den kunne ha vært skrevet i går eller for hundre år siden, det er en enestående bok, som flere andre av Myrdals bøker er, og det er derfor det å få denne prisen er en stor ære, som jeg med dette vil takke så mye for.

En av Lenins största och mest avgörande historiska insatser var att han kompromisslöst vände sig mot Rysslands fortsatta deltagande i första världskriget, som han såg som ett imperialistiskt omfördelningskrig där soldater och krigsoffer fick betala herrarnas rivaliserande kamp om territorier, marknader och världsherravälde. På liknande sätt förs idag krig mellan stormakter helt utan hänsyn till folkens intressen. Rysslands angrepp på Ukraina har föregåtts av hätska angrepp mot inte bara Lenins fredspolitik i största allmänhet utan i den putinska världsbilden har Lenin gång på gång angripits alldeles särskilt för hans likaledes kompromisslösa stöd för den ukrainska nationen, kulturen och språket. Samtidigt pågår en än långt större och mer omfattande krigs- och flyktingkatastrof i Jemen, ett krig som när som helst hade kunnat avslutas om USA, NATO och västländerna krävt detta på allvar. Dessa krig visar på totalt hyckleri och ointresse för folkens lidanden hos såväl USA som Ryssland och gör det just i år extra viktigt att på alla sätt motverka dessa krig och stödja dess många offer.