Created with Sketch.
Created with Sketch.

David Ritschards tal till Kalle Holmqvist

2021-11-10

Daria Bogdanskas tal till David Ritschard

2021-11-10

Kajsa Ekis Ekmans tacktal

2021-11-09

När jag var fem ville jag bli uppfinnare. Då tog jag en planka och så skrev jag på den: ”Min fina planka, det här blir början till en stor uppfinning.” Sen spikade jag in lite spikar och band trådar runt spikarna och det såg ut som en maskin, men jag bara: ”Hur får man den att röra sig?” Så jag blev inte någon uppfinnare. Sen när jag var 15 ville jag bli gitarrist och då gillade jag Jimi Hendrix och så tänkte jag att det kan väl inte vara så svårt? Så jag såg framför mig när jag stod där och spelade och så, men hur kommer man från där jag var nu, där jag inte kunde någonting, till dit? Då sa jag till pappa, som sitter där: ”Kan jag få gå på gitarrlektioner?” ”Ja, det kan du få.” Och sen så efter några gånger sa läraren: ”Men du, hur många timmar om dagen övar du egentligen? Du kan ju ingenting.” ”Nä, men vadå timmar liksom? Jag övar bara en kvart innan jag ska gå hit.”

Då sa pappa: ”Du kommer inte bli någon Jimi Hendrix, för de som blir gitarrister de kan inte hålla sig ifrån gitarren. De bara sitter där och spelar hela tiden. Men jag ser att du inte är intresserad av det här egentligen. Det enda du gör är att du sitter och skriver allting. Du skriver ner alla konversationer vi har i familjen. Du skriver brev till massa människor.” (Jag hade väl 50 brevkompisar då runt i hela Sverige.) ”Du skriver olika berättelser, dagbok och så vidare så det är väl det du ska syssla med.” Och så blev det. Så jag vill tacka min pappa för det och jag vill också tacka honom för att han visade mig världen. Han gav mig ett intresse för politik, musik och kultur bortom Europa, tog mig till så många platser och lärde mig att det gäller att vara framåt i livet och praktiskt lagd och inte klaga om man ska få något gjort.

Just de internationella frågorna är något som förenar de flesta som har fått det här priset före mig och det gör mig väldigt stolt över att ingå i den gruppen. För ibland känner man sig lite ensam när man håller på med internationella frågor. Idag i Sverige känns det lite som att andra länder är antingen hemska eller helt ointressanta. Jag tycker att den mest meningslösa frågan, och kanske väldigt typiskt för vår tid, som man alltid får är: ”Vad kommer hända nu?” Man kan aldrig veta vad som ska hända. Det kan ingen veta vad som kommer hända.

I början av nittonhundratalet var det få som kunde ana att revolutionen skulle komma i det outvecklade Ryssland istället för det industrialiserade Tyskland där arbetarklassen var organiserad. Vem kunde ana det? Vem kunde tro att det var Venezuela, hemvist för Latinamerikas brackor, det land som blev känt för en fras: Es barato, dame dos! – Det är billigt, ge mig två! när de flög över till USA för att shoppa, ett oljeland, att det var det landet som skulle starta den vänstervåg som sedan spreds över kontinenten och nu har kämpat sig tillbaka efter ett par år av statskupper och lawfare.

Vem kunde ana att historien upprepar sig, men som negation? Vem kunde tro att futuristerna skulle dyka upp på scenen igen 60 år senare som punkare under slagordet ”No future”? I början av förra seklet diskuterade Socialdemokraterna om det var revolution eller reformism som var den bästa vägen. Vem kunde då tro att i de länder där socialismen infördes genom revolution skulle den avvecklas genom kontrarevolution och att i de länder där den infördes genom reformer skulle den avvecklas genom kontrareformer? Och vem kunde tro att det inte var kapitalismen som skulle leda till kommunism utan att det tvärtom var kommunismen som lade grunden för kapitalismen i länder som Kina, genom att tillgodose behovet av utbildad befolkning, infrastruktur och elektricitet? Och vem kunde tro att det var just när socialismen förklarades död i Europa som den föddes på nytt i Latinamerika?

Det är därför man inte kan välja rätt sida. Det finns ingen rätt sida av historien och det är därför om man är dialekter som man alltid är optimist. För då vet man att alla situationer bär fröet till sin egen motsats. Att allt förtryck föder motstånd. Jag blir besviken varje år när Nobelpriset delas ut och det inte går till den albanske författaren Ismail Kadare. För han är min absoluta favoritförfattare som lever idag. I sin bok Den hårda vintern så skildrar han ett hyreshus under brytningen med Sovjet. Albanien bröt med Sovjet, det känner säkert ni som sitter här till. Där bor partisaner i det här hyreshuset, sekreterare, människor som kommunismen har lyft från fattigdomen. Men längst ner på nedre botten bor en gammal jordägarfru.

Hon som en gång rådde över jättelika ägor och hundratals människor är nu deklasserad. Så hon stickar tröjor åt sina forna tjänare och hon väntar spänt vid radion på varje skälvning i Hoxhas regim. Från hennes lilla rum hörs hela tiden, skriver Kadare, ord på franska, ord på italienska, jämmer över priserna, över det frivilliga arbetet, över kvartersråden, föraktfulla skämt om tilltalsordet kamrat – särskilt när det används till en kvinna, hånfulla yttranden och framför allt rädsla. Den här romanen, jag tycker det är den bästa dialektiska romanen för den visar på att genom att suga ut de fattiga så sålde ju den här jordägarfrun fröet till sin egen deklassering. Men i hennes hämndbegär ligger också fröet till kommunismens fall, där den här klassen skulle återta det de hade förlorat.

Så ingen kan veta hur det blir eftersom människor skapar historien. Det gäller ju också som skribent. När jag började skriva då trodde jag att det mest kontroversiella man kunde säga det var ”Krossa kapitalismen”. ”Nu säger jag det. Krossa kapitalismen!” Ingen bryr sig! Det är som att säga ”Bingolotter, bingolotter!” Ingen hör mig överhuvudtaget. Vem kunde ana då att det mest kontroversiella skulle vara att säga att ”ja, jag tycker det finns män och kvinnor men jag tycker inte att det hänger ihop med manligt och kvinnligt”? Vem kunde ana att den här feminismens klassiska grundtes plötsligt skulle bli sprängstoff? Vem kunde ana att man skulle få kyrkan, RFSL och Göteborgs-Posten emot sig?

Det är som en borgerlig livssyn som sprider sig. Allt ska vara så passande nu, man ska inte ifrågasätta någonting för det ska vara trevligt och bra. Fast man använder andra ord som låter samtida, inkludering och så vidare. Men egentligen är det den här typiska borgerliga idén om att man inte ska komma och lägga sig i och det som är privat är privat och det ska ingen annan på något sätt ha att göra med. Vi låtsas på något sätt tala om känslor och jaget men det är ju fejkkänslor som folk tror att de har, men som de inte har.

Jag kan därför inte beskriva hur otroligt tacksam jag är till dig Lasse, för att du finns och hjälper författare som mig att få verka och leva. För jag har ju skrivit mina senaste två böcker, den om Grekland och den om könet, delvis på Hotell Havanna. Så jag vill verkligen tacka dig för att du har gett mig lugn. Jag är ensamstående med två barn och jag har fått komma hit, jag har fått sitta och skriva hela dagarna och sen äta och bada. Hela historiekapitlet om Grekland kom till här, där jag kunde sitta och bara koncentrera mig och skriva. Så utan dig hade jag nog inte kunnat skriva de här två senaste böckerna.

Jag vill också tacka för priset och för det gamla priset som jag fick för tio år sedan. Då var det lite som Nobelpriset till Obama, jag hade ju liksom inte gjort något än. Men nu har jag skrivit några böcker och så får vi se, det kanske blir några fler. Och så ska jag ge er ett råd om ni träffar en författare, fråga aldrig så här: ”Skriver du på något nytt?” Alltså vi hatar det! Det är det värsta som finns. Om vi skriver på något nytt så vill vi absolut inte säga det till folk. Om man går omkring och säger det till alla, vad händer då? Sedan kommer de efter fem år: ”Jag hörde att du höll på att skriva om det där.” Så blev det inget. Det är skitpinsamt, så fråga aldrig det. Till sist vill jag tacka alla människor som trots borgarnas försök att göra oss obildade fortsätter att läsa böcker.

Prisutdelningen 2021

2021-11-07

Tyst minut för Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall och Sven Wollter. Foto: Olle Asp

Lördag 23 oktober 2021 var det äntligen dags för Leninprisutdelning igen, efter att covid-19-pandemin under ett och ett halvt år satt käppar i hjulet för dess genomförande. Till följd av pandemin fick prisutdelningen 2020 skjutas upp, skjutas upp igen och slås samman med 2021 års prisutdelning och slutligen fick denna dubbla prisutdelning återigen flyttas fram. När prisutdelningen nu till slut kunde bli av så var förstås 2021 års Leninpristagare Nina Björk och Robespierrepristagaren Kalle Holmqvist på plats, men även 2020 års pristagare Kajsa Ekis Ekman och David Ritschard skulle nu äntligen få ta emot sina priser.

Som vanligt var det mycket folk och full kommers i foajén till Varbergs Teater i god tid innan prisutdelningen drog igång. Besökarna minglade och flockades kring de olika bokborden, där förstås försäljningen och signeringen av Kajsa Ekis Ekmans och Nina Björks böcker stod i centrum. Många ville få sig ett dedicerat exemplar av pristagarnas senaste alster Om könets existens respektive Om man älskar frihet.

Teatern var förstås fullsatt och en extra förväntansfull stämning lägrade sig i lokalen när åskådarna tog plats för denna dubbla prisutdelning. Det mesta på scenen var sig likt med Lasse Diding som konferencier och Lenin iklädd schalett på plats, men den här gången även i sällskap av en av trädgårdstomtarna känd från filmen I väntan på Jan Myrdals död och den Karl Marx-statyett Lasse Diding haft med sig under höstens lanseringsturné för nyss nämnda film.

Professor Göran Therborn. Foto: Olle Asp

Lasse Diding inledde prisceremonin med en tyst minut för de som lämnat oss sedan den senaste prisutdelningen våren 2019: Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall och Sven Wollter. Därefter hälsades tidigare pristagare som var på plats och i högsta grad levande ett extra varmt välkomna. Tidigare Leninpristagarna Mikel Wiehe, Mikael Nyberg och Göran Therborn samt tidigare Robespierrepristagarna Daria Bogdanska och, faktiskt, Kajsa Ekis Ekman som ju var den första att tilldelas Robespierrepriset 2010. Efter fullödig information från Lasse om helgens digra program kickade husbandet Jonsereds Proggorkester med Bosse Stenholm i spetsen igång själva prisutdelningen med den självklara signaturmelodin Leninsången av Ernst Busch. Orkestern, som förutom Bosse bestod av Stefan Engberg, Magnus Ekman och Stefan Abelsson, spelade sedan en låt mellan varje pris och i år blev det ett irländskt tema som förutom två irländska sånger inkluderade Fred Åkerströms Den trettionde i första sjuttiotvå.

Efter att Lasse Diding läst upp motiveringen för 2020 års Robespierrepris till David Ritschard så höll 2019 års pristagare Daria Bogdanska ett tal där hon hyllade Davids förmåga att i sina texter skildra vardagen, känslor, romantik, solidaritet, hopp och drömmar. Daria tackade också David för att han fyller ett tomrum efter de ibland uttjatade progglåtarna från 70-talet, varpå David Ritschard fick ta emot sitt pris.

Därefter var det dags för Kajsa Ekis Ekman att äntligen få ta emot sitt Leninpris för 2020 och även här läste Lasse Diding upp motiveringen, innan 2019 års pristagare professor Göran Therborn intog scenen. I sitt tal pratade Therborn bland annat om en ny internationell vänstergeneration sprungen ur den havererade nyliberalismen och lyfte fram Kajsa Ekis Ekman som dess främsta intellektuella representant.

Kajsa Ekis Ekman tacktalar. Foto: Håkan Johansson / HN

I sitt tacktal tog Ekis avstamp i barndomen och tackade först och främst sin pappa, som också var närvarande på teatern. Vidare talade hon om att det är omöjligt att förutsäga framtiden eftersom det är människor som skapar historien, att alla situationer bär fröet till sin egen motsats och att allt förtryck föder motstånd. Kopplat till det nämnde hon också hur omöjligt det varit att förutspå hur kontroversiella klassiska feministiska ståndpunkter skulle komma att bli idag. I sitt tack för Leninpriset riktade Ekis även ett extra tack till Lasse Diding för den lugna arbetsplats Hotell Havanna utgjort, utan vilken hon inte kunnat skriva sina två senaste böcker.

Efter ett musikaliskt mellanspel var det så dags för 2021 års pristagare. Lasse Diding läste upp motiveringen för Robespierrepriset till Kalle Holmqvist varpå David Ritschard höll ett tal där han bland annat framhöll frändskapen mellan sig själv och Kalle Holmqvist när det gäller att sätta fokus på den vanliga människan. Han lyfte också fram bredden i Holmqvists gärning. Kalle Holmqvist höll därefter ett tacktal där han lyfte fram tre personer som varit särskilt betydelsefulla för hans skrivande: Jan Myrdal, Sven Wernström och Maria Sandel.

Lasse Diding läste upp motiveringen för 2021 års Leninpris till Nina Björk och sedan var det dags för Kajsa Ekis Ekman att tala igen. Ekis lyfte bland annat fram Nina Björks mod, hennes förmåga att skriva om svåra saker på ett enkelt sätt, hennes banbrytande tänkande och hennes ambition att nå en fördjupad förståelse snarare än att vinna en debatt.

Nina Björk håller tacktal. Foto: Olle Asp

Djupt rörd av Ekis tal tog Nina Björk sedan emot sitt Leninpris och höll ett tacktal i vilket hon fokuserade på vår tids ödesfråga klimathotet och dess koppling till mänsklig aktivitet och vårt kapitalistiska system, men också avslutningsvis i en mer positiv anda beskrev sin tro på att den socialistiska drömmen om verklig jämlikhet ”inte går att utplåna så länge det finns människor på jorden”.

Avslutningen av prisutdelningen blev den traditionsenliga allsången med Internationalen och alla närvarande pristagare på scen. Sammanfattningsvis kan sägas att denna dubbla prisutdelning blev en väldigt fin ceremoni där de många talen hade en intellektuell tyngd av sällan skådat slag. Helt enkelt en prisutdelning väl värd att vänta på.

Efter att prisutdelningen avslutats var det dags för ett öppet medlemsmöte för Jan Myrdalsällskapet på teatern och klockan 17 blev det i samma lokaler en välbesökt världspremiär för filmen Myrdal 92. Alexander Larssons dokumentärfilm djupdyker i Jan Myrdals sista år i arbete som 92-årig skriftställare och låter Myrdal tala till punkt.

På kvällen blev det traditionsenlig Leninprisfest på Gästis Kafé & Matsalar, som var fullsatt till sista stol. David Ritschard och sjumannabandet Krokodiltårarna bjöd på en fantastisk show där de blandade Ritschardkompositionerna från sina två senaste album med för tillfället väl valda covers som Wiehes Huddinge, Huddinge och Knutna nävars Lär av historien.

Helgens begivenheter avslutades på söndagsförmiddagen med en visning av bioversionen av I väntan på Jan Myrdals död på Gästis Kafé & Matsalar och ett femtiotal som ännu inte haft möjlighet att se filmen slöt upp.

Kalle Holmqvists tacktal

2021-11-07

Tack så mycket! Det är alltid roligt när historia uppmärksammas. Det är inte alltid det gör det. Kultursidorna handlar ofta till exempel om vad som stod på Twitter häromdagen eller någonting sådant. Men det kan vara bra att ha det lite längre perspektivet ibland.

För mig är den svenska historien en man som hette Dick. Det är mycket möjligt att Dick inte var hans riktiga namn, men det var det som han kallades. Dick var slav på den svenska kolonin Saint-Barthélemy i början av 1800-talet. Vi vet egentligen bara en sak om honom och det är att han försökte rymma, eller snarare – han lyckades rymma. Det står i en notis i den lokala tidningen. Notisen finns med i en bok som heter Slavhandel och slaveri under svensk flagg, av Holger Weiss.

Det har alltid funnits människor som gör motstånd. När jag skulle skriva Gudarnas krig, som är en barnbok om trälar på vikingatiden, ville jag inte skriva om trälar som det är synd om. Det var i och för sig ganska synd om trälarna, men jag ville skriva om trälar som rymmer. Det är egentligen en av de få saker som vi verkligen om trälarna på vikingatiden – att de rymde ibland. Det kan man bland annat se i gamla lagtexter.

Det har alltid funnits människor som har accepterat att vara förtryckta. Men det har alltid också funnits människor som vägrar. Det finns de som omedelbart när de har fått kedjan runt foten börjar planera för hur de ska kunna fly och en dag bli fria. Det är de människorna som har byggt det här landet.

Jag har av princip inga idoler eller förebilder. Men det finns tre personer som har betytt väldigt mycket för mitt skrivande:

Dels är det Jan Myrdal. Ibland blir folk upprörda när man nämner Jan Myrdal. Kanske inte just här, men i andra sammanhang, och så får man frågan vad man tycker om det som Myrdal har sagt om olika saker. Det är inget som jag reflekterar över. Jan Myrdal får ta ansvar för det han skrev, jag tar bara ansvar för det som jag själv skriver. Men jag står för att Jan Myrdal har haft en stor betydelse. Hans böcker var mitt gymnasium och mitt universitet. Framför allt samlingsvolymerna Skriftställning 1–19. När han skrev saker, oavsett om han hade rätt eller fel, jag tycker personligen att han hade rätt många gånger och fel många gånger, så var det alltid ordentligt redovisat, så att man kunde ta ställning själv. Man ska undersöka saken och gå till källorna. Det lärde mig att inte lita på auktoriteter, att undersöka saker själv och att inte tro på allt som folk säger. Och inte tro på allt som Jan Myrdal säger heller.

När det gäller språket så finns det ingen som har betytt lika mycket som Sven Wernström. Sven Wernström var från början typograf och dåtidens typografer arbetade mycket med att korrekturläsa och redigera journalisternas texter. Det gjorde att han hade ett väldigt rakt, enkelt och korrekt språk.

En annan författare som påverkat mig mycket, inte minst mina barnböcker, det är Maria Sandel, som skrev böcker i början av 1900-talet. Framför allt om arbetarkvinnor i storstäderna. Hon skrev om hur svårt de hade det, men också om hur de gjorde för att få ett värdigare liv mitt i allt elände. Hon skrev om människor som hjälper sina grannar, som sätter krukväxter i fönstret – nästan alla goda människor i hennes böcker har krukväxter, de läser böcker i stället för att supa och går på fackföreningsmöten.

Jag har alltså inga idoler, men om jag skulle nämna någon inspirationskälla för det jag håller på med så är det dels trälarna och slavarna som försökte rymma, men också den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet, som förändrade Sveriges utrikespolitik genom gräsrotsorganisering. Och sist men inte minst den svenska organiserade arbetarklassen, arbetarrörelsen och de andra folkrörelserna. Jag har lärt mig mycket genom att vara en del av den, bland annat genom att ha varit fackligt aktiv i Kommunal.

Borgerligheten brukar beskriva den svenska arbetarklassen som enfaldig och likriktad. Det stämmer ju absolut inte, det vet alla som varit ute på arbetsplatserna. Den svenska arbetarklassen är betydligt mer mångfacetterad än vad ledarskribenterna är, eller för den delen vad kulturskribenterna är. Arbetarklassen är samer, judar, bögar, flator och transpersoner. Det är människor som är olika på ytan, men som förenas av gemensamma intressen. Allting vi har, alla rättigheter, inklusive rättigheten att skriva vad vi vill i tidningarna utan att polisen kommer, det har vi fått därför att de här människorna har organiserat sig och kämpat tillsammans.

Jag gillar att skriva romaner ibland, framför allt för barn. Men det finns vissa saker som inte passar lika bra för skönlitteratur. Häxprocesserna är en sådan sak, det hände på riktigt men verkar helt enkelt för orealistiskt. Samma sak gäller med hjältarna i historien.

Jag tror inte att någon skulle ha tagit mig på allvar om jag hade skrivit en roman om två män, två arbetare i slutet av 1800-talet som hade ett förhållande med varandra och stod för det och som verkar ha blivit ganska accepterade av sina grannar och sina familjer. Ingen skulle ha trott på det. Men det har hänt på riktigt, så därför gick det att skriva reportageboken Frans och Lars om dem.

Samma sak med gråkoltarna. Det var en religiös väckelserörelse på 1730-talet på Södermalm i Stockholm. Det var människor som satt hemma och studerade och insåg att statskyrkans präster hade fel. De stod upp i kyrkan och sa det till prästerna. Det har också hänt på riktigt och boken Gråkoltarna bygger på riktiga protokoll.

Jag är glad om ni gillar mina böcker, men det enda jag har försökt göra är att beskriva verkligheten som den är, det arbetande folket som det är och historien som den är. Tack!

Nina Björks tacktal

2021-11-07

Tack för Leninpriset! Nu ska jag hålla tacktal! Plus prata om vår tids ödesfråga. Men först ett citat, som jag tror gör sig bäst på göteborgska, nu när vi ändå är här på västkusten: ”Studera Marx och Lenin och förena er /Klass mot klass måste striden stå”. Så sjunger Dan Berglund i ”De mördades republik” från 1975. Här har jag felat, det ska sägas med en gång. Jag har studerat Marx, check på den. Men jag har inte studerat Lenin, ocheck där. Därför vet jag inte heller vad en marxist som bara har gjort halva sin läxa förlorar. Eller vad hon vinner.

Jag har främst stött på Lenin som en samtida kamrat i Rosa Luxemburgs liv och kamp, om vilken jag skrev en bok för några år sedan. Av Luxemburgs brev framkommer att hennes katt tyckte mycket om Lenin – han var tydligen generös med smekningar. Själv uppskattade hon hans intellekt; han var en människa med vilken hon kunde diskutera, tala uppskattande om: ”Vad ett parti förmår uppbringa av mod, handlingskraft och revolutionär förståelse i en historiskt avgörande situation, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo lyckats med” (Zur russichen Revolution, 1918, postumt utkommen).

Men han var också en tänkare hon kunde kritisera. I Oranisationsfragen der russichen Sozialdemokratie (1904) skriver hon till exempel: ”Den av Lenin förordade ultracentralismen ter sig dock i hela sitt väsen som genomsyrad inte av en positiv, fruktbar anda utan av en nattväktaranda. Hans idé är i huvudsak att kontrollera partiverksamheten, inte att befrukta den, att begränsa rörelsen och inte att hålla samman den”.

Lenin var också ambivalent inför Luxemburg. I en artikel i Pravda, publicerad efter att Rosa hade mördats, utgick han från en rysk fabel och skrev att ”Örnar kan ibland flyga lägre än hönor, men hönor kan aldrig resa sig till örnars nivå”. Han menade alltså att Rosa Luxemburg ska vi inte minnas för vad han såg som hennes misstag, utan för att hon var och förblev en örn. När jag skrev om Rosa upptäckte jag att ytterligare en man hade liknat henne vid en örn, nämligen hennes far Eliasz i det sista brev han skrev till henne innan han dog. Han beklagade där att hon bara pratade om att hon skulle besöka honom, men sen alltid sköt upp besöket. ”En örn svävar så högt att den helt förlorar jorden nedanför ur sikte. Du är så upptagen av sociala frågor att familjens angelägenheter inte förtjänar ens en tanke.”

Örn eller höna? De stora sammanhangens uttolkare eller den lilla tillvarons omhändertagare? Däremellan utspelar sig våra liv. Och örnen och hönan är väl egentligen svåra att skilja åt.

De stora sammanhangen – vårt ekonomiska system, kapitalismen – det system som enligt Marx och Engels skulle ”förstöra alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden” och inte lämna kvar några andra band mellan människor än ”det nakna intresset, det känslokalla ’kontant betalning’”.

Idag är det systemet äldre, men det sprider sig som det alltid har gjort. Ut i världen har det spritt sig, raderat ut tidigare försörjningssätt och dragit in allt fler människor i sin speciella vinstdrivande logik. In i vårt svenska samhälle sprider det sig idag och drar in områden som tidigare styrdes efter behovsprinciper – vård, skola, omsorg, den reformatoriska socialdemokratins stolthet – som nu drivs med vinst som mål. In i människan sprider kapitalismen sig och gör varor av livmödrar, njurar, blod. In i växtriket sprider det sig och tar patent på gener.

Kapitalismen koloniserar vår värld, vår inre och vår yttre värld. Vi må uppfatta den som vår vän eller vår fiende, men på ett sätt spelar det ingen roll. För påverkar oss gör den oavsett – helt enkelt för att kapitalism är det sätt genom vilket vi försörjer oss. Även jag. Att vara socialist gör det inte möjligt att ställa sig utanför vårt kapitalistiska produktionssätt. Men man kan ställa sig utanför försvaret av detta produktionssätt, man kan ställa sig utanför ideologin som backar upp det – man behöver alltså inte bli liberal i sina tankar.

Men de konsekvenser som kapitalismen tvingar oss att acceptera tvingar den oss inte att acceptera genom övertalning eller genom ideologi, utan att helt enkelt vara verksamt. Det kanske allra viktigaste som vi tvingas om inte acceptera så i alla fall inse just nu är att det här ekonomiska systemet tar något djupt mänskligt ifrån oss. Nämligen: människans specifika sätt att förhålla sig till tid.

Hur menar jag? Jag menar så här: Människan skiljer sig från de övriga djuren bland annat för att hennes handlande är förändrande och medvetet. Människan är det djur som kan tänka det som icke är och vilja det som skulle kunna vara. Det är därför människan – till skillnad från andra djur – har en historia. (Ni vet: Vi kan, på ett sätt som kor eller hundar inte kan, tala om att ”så här gjorde vi förut, men nu gör vi så här”. Om kor eller hundar har en annan tillvaro i dag jämfört med den de hade för hundra år sedan så beror det på att vi människor har förändrat deras livsvillkor; ingen ko skulle själv ha spänt en mjölkningsmaskin till sitt juver; ingen hund skulle själv ha valt att tävla i agility.)

Människan är det djur som inte är fången i instinkten och i nuet. Hon kan fråga sig ”lever vi på rätt sätt?” Hon kan som inget annat djur föreställa sig morgondagen som någonting annat än dagen, och hon kan planera för denna morgondag. Just den förmågan är i ljuset av vår tids ödesfråga, klimathotet, absolut livsnödvändig just nu. Ändå tycks vi ha avsvurit oss just den förmågan!

Bara ett konkret exempel på detta: Den senaste IPCC-rapporten, som kom i augusti i år, slog fast att det är mänskliga aktiviteter som ligger bakom klimatförändringarna. Om vi vill hålla jordens medeltemperatur på en nivå som möjliggör ett anständigt liv på planeten måste vi alltså planera för aktiviteter som inte innebär ett ökat utsläpp av koldioxid.

Vi kan alltså inte agera enligt vana, utan vi måste medvetet och rationellt planera för en framtid som inte får likna nuet om vi ska undkomma alltför stora temperaturhöjningar.

Bara några veckor efter IPCC:s rapport la den svenska regeringen fram ett förslag inför den kommande höstbudgeten. Regeringen ville genomföra skattesänkningar på sammanlagt 10,5 miljarder kronor. I en artikel i Dagens Nyheter motiverade finansminister Magdalena Andersson förslaget med att detta är ett sätt ”att få fart på ekonomin efter nedgången under pandemin”. Andersson hade inte upptäckt några speciella behov som människor har nu, men som inte kan tillfredsställas med nuvarande skattenivåer, utan motivet till förslaget var helt enkelt att ”– Hushåll med lägre inkomster konsumerar mer när de får mer i plånboken”. Finansministern förespråkade alltså konsumtion för konsumtionens egen skull. Och eftersom konsumtion kräver produktion förespråkade hon även produktion för produktionens egen skull.

Detta gjorde Magdalena Andersson för att det är vad vårt nuvarande ekonomiska system kräver för att vi inte ska hamna i kriser, hon har helt rätt i det. Vilket väl i sig visar att vår nuvarande ekonomi knappast kan sägas vara en ekonomi i ordets bokstavliga betydelse, nämligen ”hushållning av begränsade resurser”. Hur skulle vi ens kunna försöka ”hushålla med begränsade resurser” i ett samhälle vars mål är tillväxt?

Men själva människolivet på jorden kräver någonting annat. Under corona-pandemin sjönk de globala utsläppen av koldioxid för första gången sedan 2008, då vi ju också hade en allvarlig ekonomisk kris. Detta visar att vi lever i en ekonomi som står i motsättning till klimatet. Det som är bra för ekonomin är dåligt för klimatet och det som är dåligt för klimatet är bra för ekonomin.

I den situationen måste vi agera som just människor, och inte som ekorrar. Ekorrar? Jo, dessa djur utsattes för några år sedan för ett experiment – och det här exemplet snor jag från religionshistorikern Stefan Arvidsson som har skrivit om det i en bok – ett experiment där forskare fyllde ekorrarnas bon med nötter, mängder av nötter. Forskarna ville veta hur ekorrarna reagerade inför fyllda förråd. Skulle de inse att syftet med deras samlande redan var uppfyllt och därför ta det lugnt? Men nej, deras naturliga instinkt för samlande visade sig vara större än deras förnuft – ekorrarna fortsatte att bete sig som vanligt och jobbade på för att få fler nötter.

Det är inte våra naturliga instinkter som gör att vi fortsätter producera ständigt fler varor och tjänster, trots att vi redan lever i ett materiellt överflöd som om det fördelades rättvist skulle räcka för att göra alla jordens människor mätta. Det är vårt nuvarande ekonomiska system som tvingar oss till detta. Det är kapitalismen som hindrar oss från att på ett politiskt plan agera som människor: rationellt och planerande, med ett för vår art unikt tidsmedvetande. Så länge vi har denna ekonomi är vi oförmögna att hantera klimathotet. Vi måste välja: kapitalism eller ett levbart klimat?

På de tyska socialdemokraternas partidag år 1891 stod ordförande August Bebel i talarstolen och sa: ”Jag är övertygad om att förverkligandet av våra slutliga mål är så nära att endast några få i denna sal inte kommer att få uppleva de dagarna”.

Det kan inte jag säga från den här talarstolen i Varberg år 2021. Men det jag kan säga – det vi alla kan säga – är att vi fortfarande är här, August Bebel. Vi är fortfarande här, vi socialister. Den socialistiska tanken på en utökad demokrati som även omfattar det ekonomiska området lever fortfarande. Den socialistiska tanken på jämlikhet och rättvisa lever. Vi existerar såsom vi har gjort i många många år.

I Berlin i Tyskland finns ett minnesmärke över en av de miljontals människor som genom historien har kämpat för socialism, nämligen över Rosa Luxemburg. På det minnesmärket står det Die toten manen uns, de döda manar oss. Vi har att förverkliga de dödas drömmar. En dag ska jag kunna se min syster och min broder i ögonen och säga: Du och jag är här på jorden samtidigt och jag tar ingenting ifrån dig, du tar ingenting ifrån mig. Vi delar. Och om det inte blir jag som kan säga det, så blir det framtidens människor. Jag tror helt ärligt att drömmen om det röda inte går att utplåna så länge det finns människor på jorden.

Nu har den – som han själv påstår ”halvbildade miljonären” Lasse Diding (och inom parentes tror jag faktiskt att du har lite för höga tankar om vad helbildade människor kan om du ser dig själv som enbart halvbildad) – nu har han delat med sig till mig. Jag är så tacksam för detta. Det betyder lugn och ro att kunna skriva längre saker. Och jag är också tacksam för att det finns människor som vill läsa det jag skriver. Utan er – inga böcker. Så tack!

Göran Therborns tal till Kajsa Ekis Ekman

2021-11-07

Tal till 2020 års Leninpristagare, Kajsa Ekis Ekman

Det här är tolfte gången som priset utdelas. Det har belönat samhälls- och kulturkritiska insatser på ett brett spektrum av verksamhetsfält, film, musik, vetenskap, teater och litteratur. Men priset har hittills varit ett äreminne över en generation av kritiker och revoltörer, ”68-generationen”. De präglades alla av Vietnamkriget och antiimperialismen, och de fick alla – utom minstingen Mikael Nyberg, född l953 och sedermera det senkapitalistiska arbetslivets skarprättare, – sitt kritiska genombrott på 1960-l970-talen. Nio av de elva första pristagarna kan räknas dit.

Den allra förste pristagaren, religionshistorikern, islamkännaren Mattias Gardell (född l959), var lite udda. Medan vi andra kämpade mot imperialismen och dess medlöpare, brottades Mattias, enligt egen uppgift, med Gud. Med det var han av allt att döma mer framgångsrik än vad vi andra var. Det var ett välförtjänt val, som fortsatte traditionen från de sovjetiska Lenin-fredsprisen, av respekt för kulturellt och socialt engagemang och skapande utanför marxist-leninistiska partilinjer.

”68”, inom symboliska citationstecken för ett decennium (minst), var en skapande brytningstid, så det är naturligt att de påföljande prisen kom att riktas till den generationen.
Efter l980 gick världen utför, finanskapitalet tog makten, och de sociala klyftorna vidgades igen. Vänsterns politiska drömmar grusades, medan kulturella landvinningar delvis bevarades, sex- och genusrelationer, anti-rasism. Men omkring 2000 började den nyliberala post-l980 kapitalismen krascha, i Ostasien l997-98, i Latinamerika i början av 2000-talet, i USA och Europa 2008. Med den havererade nyliberalismens styvbarn växte en ny, internationell vänstergeneration upp.

I det tröga Sverige har dess framväxt hittills inte haft samma brytningskraft som i England eller USA med den stora ungdomliga uppslutningen kring radikala rörelser och antisystemiska politiker som Jeremy Corbyn och Bernie Sanders.

Men den finns här, och i dag firar vi den nya vänstergenerationens främsta intellektuella representant, Kajsa Ekis Ekman. Kajsa har en kombination av empirisk överblick och intellektuell skärpa och djup som jag tror är unik i Sverige i dag. De enda jämförelser som jag kan tänka på är de lite äldre internationella systrarna Naomi Klein och Arundhati Roy.
Internationellt skulle man kunna kalla den nya generationen Jacobin-generationen, efter den kloka och utmanande radikala amerikanska vänstertidskriften Jacobin. Som tidigare Robespierrepristagare är Kajsa en starkt meriterad företrädare.

Kajsa själv har med ett citat av Peps Persson kallat den ”den grundlurade generationen”: ”Vi trodde vi hade alla möjligheter… men …vi fick inga förstahandskontrakt och vi fick inga fasta jobb. Åren går och vi fortsätter att vara lösa. Hälften av alla i Sverige mellan 20-27 år har inget eget boende och häften av alla anställda under 26 år har ett tidsbegränsat arbete.” Det är den nyliberala utestängningens generation, den som återinfört socialismen in i den politiska debatten i Spanien, Grekland, England och USA.

Kajsas vanligaste skriftform är den snärtiga artikeln, också byggsten i hennes böcker. Artiklarna kan handla om det mesta i livet och samhället. Många finns lyckligtvis samlade i en stor volym, Texter 1998-2015, grupperade efter olika genrer; debatt, essä, litteraturkritik, ekonomi, utrikes, porträtt, aktivism och ungdomssynder. En sådan är goda råd för att besnatta kapitalet, tillsammans med storasysterliga varningar för riskerna.
Hon har vidare skrivit tre lysande, uppmärksammade och översatta böcker, Varat och varan: prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan (2010), Skulden. Eurokrisen sedd från Aten (2013) och den prispostuma Om könets existens från 2021. Alla är drivna av ett hett personligt engagemang omsatt i in- och djupgående kritiska studier.

Varat och varan är Ekis mästarprov. En briljant Marxiansk – mera än marxistisk i traditionell mening – analys av kvinnokönets kommodifiering och reifikation under senkapitalismen i vittfamnande och inträngande studier av sexhandelns och livmoderhandelns, surrogatmödraskapets, i grunden likartade sociala ekosystem. Den samtida sex- och livmoderindustrin analyseras ur många olika synvinklar på såväl faktiska förhållanden som ideologiska draperingar, och med olika metoder, med en närmast totalitär inläsning av allt relevant material och med avslöjande nyckelintervjuer i flera länder. ”Vårt mål är att lära dem bli bättre prostituerade”, säger en representant för en EU-finansierad organisation i Amsterdam. Undersökningarna levereras med en vass grundlighet som krävde 456 fotnoter, till forskningsrapporter, vittnesmål, slibbiga hallickar och till apologetiska inlägg av både filosofiska virrpannor och slickade PR-typer, samt till en intellektuell ram från Aischylos’ Orestien till Marx’ Parismanuskript och Sartres L’Être et le Néant.

Skulden är en hårtslående och oslagbar, väl sammanvävd kombination av mångsidigt reportage, multikulturell dagbok, samhällsekonomisk upplysning (om finanskrisen) och träffsäker, förintande kritik av den nordeuropeiska, inklusive högersvenska, mytbildningen om de ”lata” och överbetalda grekerna.

I förordets första meningar får läsaren situationen i Grekland sammanfattad i blixtljus: ”Föreställ dig att din lön en dag upphör att komma. Månaderna går. Chefen säger fortsätt arbeta eller så blir du avskedad. Föreställ dig samtidigt att alla du känner får sina löner halverade eller blir arbetslösa. Att SVT och SR stängs ner över en natt och att de privata radiostationerna har ersatt de anställda med en spellista. Att DN, SvD, Sydsvenskan och Aftonbladet går i konkurs inom loppet av ett halvår. Att skärgården säljs ut till spekulanter. Att sjukvården skärs ner så mycket att du uppmanas att själv ta med sprutor och bandage till sjukhuset. Att du en dag ser din kompis mormor ligga utanför ICA.”

Med sin vingbredd från inhemsk och internationell mediaöverblick och djupgrävande medicinsk journalistik till lärdomshistoria och dialektisk materialism och med sina 625 fotnoter är Om könets existens ett typiskt, mästerligt Ekis Ekman-verk. Den dissekerar den s k transfrågan, ett minerat debattfält om könsbyte och könets betydelse, från framför allt två sidor. Den ena är den snabbt framväxande marknaden för barns könsbyte, främst bland flickor just före eller alldeles i början av puberteten. Det är en marknad som för sin lönsamhet är mycket beroende av att skattebetalarna betalar, och Kajsa drar fram i ljuset det postmodernistiska ekosystem som utvecklats, internationellt och i Sverige, snarlikt det hon fann kring prostitutionen och surrogatmödraskapet: ett ekosystem av mycket små, artikulerade personliga intressegrupper, vårdprofessionella, idealister, liberala ideologer, specialiserade media sites, vinstjagande företag och statliga pengar.

Liksom målkvinnorna i Varat och varan är de könsosäkra unga flickorna, ofta med andra psykiska problem, utsatta och sårbara. De lockas att blockera sin pubertet och sedan gå vidare till hormonbehandling och operationer, med risk för svåra biverkningar i outredd omfattning, bl.a. sterilitet. Liksom prostitutionen och surrogatmödraskapet presenteras könsbytet som utökad valfrihet för barnen, som inte ska få hindras av föräldrars farhågor.

Den ideologiska grunden för den här verksamheten är en ny könsdefinition, som fått officiell status i flera länder: en persons kön är vad personen vill att det ska vara. Om man känner sig osäker på eller obekväm med det kön man föddes i kan och bör man byta kön, så tidigt som möjligt. Därur kommer marknaden för könsbyte på barn. Men könsvalfriheten ger också en annan möjlighet, mer utnyttjad efter puberteten och av män. Man kan helt enkelt uttala att från och med nu är jag kvinna. Könet sitter i huvudet och inte i könsorganen. Den rätten är nu sanktionerad i åtskilliga länder.

Vad den trans-möjligheten inrymmer är Kajsas andra perspektiv. Hon visar på problem med kvinnliga rum öppnade för manliga transkvinnor, som omklädningsrum, damklasser i elitidrott, kvinnofängelser, och framför allt på hur könsidealismens logiska konsekvens gör kvinnors förtryck och diskriminering osynligt och omöjligt att tala om. Könets materiella existens upplöses. ”Undvik ordet kvinna”, står det i den svenska Vårdguiden ”för att beskriva att kroppar ser ut på vissa sätt.” Bokens kritiska skärpa slutar i ett mollackord ur en feministisk mardröm: ”När vi försöker kämpa för våra rättigheter, märker vi att vår grupp inte finns längre. Numret du ringer har upphört. Hänvisning saknas.”

Som reporter har Kajsa sin egen utpräglade stil. Hon är orädd och både deltagande och observerande. I Barcelona bor hon i ett hus där prostituerade bor. I Caracas bor hon med en chavista militant i ett ”övergivet lager som fattiga människor ockuperat och håller på att bygga om till bostäder”. Hon deltar i klimatdemonstrationerna i Köpenhamn och på Ship to Gaza, där en Mossadofficer upplyser henne om att den israeliska polisen vet i vilken skola hennes son går. ”Är du inte orolig för att något ska hända honom när du är borta?”

Hon flyter in i alla miljöer, i Aten har hon vänner längs hela den sociala stegen, från prekariatet till överklassen. Både i Aten och 2019 i Caracas intervjuar hon såväl affärsmän och högerpolitiker som vänsteraktivister. Engagemanget och deltagandet är regelmässigt förenade med blickar långt bort och djupt ner i dokumentariska källor.

Hon är en författare med språkligt gehör, som till exempel reder ut begreppen om det personliga, det privata och deras relation till politik, och om de nya förvirrande turerna mellan kön och genus, och de begreppsglidningar som förenar ”homofoba traditionalister och ultraliberala progressiva postmodernister”.

Det glödande engagemang som driver Kajsas skriftställning är feministiskt och humanistiskt. ”Det som oroar mig”, skriver hon om surrogatmödraskap, ”är varufieringen av människan, kvinnan och barnet.” ”Är det inte själva feminismens grundprincip – att kvinnor inte ska vara redskap för andra …?” Som hon är mycket medveten om är det också den marxistiska humanismens och antikapitalismens grundprincip. Därför är hon vänster i bred och stridbar mening utan att ansluta sig till någon av vänsterns olika politiska varianter.

För mig är det är en ära och en stor glädje att som den kanske siste pristagaren från 68-generationen vara med om att överlämna Leninpriset till en lysande samhälls- och kulturkritiker från en ny internationell generation, av nyliberalismens upproriska styvbarn. En kritiker som alltid är brett och djupt påläst, med analytisk falkblick, och en rakkniv i datorn. Därför kan hon, som i Aftonbladets vänsterserie för ett par år sedan, se kapitalismen som ett skägg.

Kajsa Ekis Ekmans tal till Nina Björk

2021-11-07

Nina

När Albert Camus dog, skrev man om honom i franska tidningar: Un grand moraliste!

Det var det finaste man kunde säga om någon.

Idag är moralist det värsta skällsordet i den politiska debatten. Man ska inte moralisera över andra – bara att tycka något om andra är att lägga sig i saker man inte har med att göra, och den som kallas moralist har tre sekunder på sig att försvara sig och kasta bort den heta potatisen: jag är inte alls moralist, jag försvarar bara yttrandefrihet, Sverige eller mänskliga rättigheter.

Det finns en person i Sverige som vågar göra något annat, och det är Nina Björk.

För det krävs mod.

Hon säger: vänta här, varför är det ett skällsord, är inte just detta ett symtom på att vi bara har ett värde, pengarnas? skriver hon i Lyckliga i alla sina dagar. Hon hävdar i den rätten att vara moralisk, rätten att se på politik som nåt annat än ett kalkylerande med plus och minus.

För att skaka om samtiden, som bara går på räls, krävs det att man inte bara drar i bromsen utan att man rycker upp själva fundamentet, själva tänkandets järnväg, och frågar sig, vad är den byggd av egentligen? Det är det som blivit Nina Björks signum. Hon skärskådar vår tids outtalade konsensus. De ord, de tankar, de fraser som folk använder sig av utan att tänka får hon oss att säga många gånger tills de låter oigenkännliga. Varför är det bra att ha jobb? Varför vill vi ha det fint hemma? Varför tycker vi så självklart att alla kulturer är lika bra samtidigt som vi lika självklart menar att fotbindning är fel?

Mycket kan vara provocerande både för socialisten och kapitalisten, som båda tror på arbete. Men Nina Björk kan man inte säga emot med en faktauppgift eller genom att googla fram ett dräpande svar, man måste tänka.

Jag minns första gången jag hörde henne framträda, på ett miljöseminarium på Konstfack. Hon gjorde en analys av tidningen mama, som sa sig inte vilja leverera några pekpinnar. Varför är pekpinnar fel, frågade Nina och det var som om det knakade i hela publiken. Så hade de aldrig tänkt! I vår postmoderna tid ska alla ju ”bara ställa frågor, inte leverera några svar” och ”inte skriva folk på näsan. ” Man själv har av någon anledning alltid svaren, men man får inte säga dem till någon annan. (Det roligaste exemplet är ju frågespalter i tidningar. Som helt i enlighet med tidsandan aldrig ger personen några råd, utan bara: ”jag förstår hur du känner, gör som du vill.”)

Nina stannade nu inte där. Hon fortsatte med att säga att mama var full av pekpinnar, vad en mamma ska konsumera, vad hon ska njuta av, vad hon ska göra på sin egentid, men det kallades tydligen inte pekpinnar.

Att reklam inte ses som propaganda, medan människor fortfarande låtsas att de är traumatiserade över att Socialstyrelsen en gång ville att vi skulle äta sex-åtta brödskivor om dagen, är symptomatiskt för det glapp som Nina beskriver, mellan vad vi säger och vad vi gör. För övrigt var sagda reklam betald av bagarnas branschorganisation och utformad av LRF, som bara använde Socialstyrelsen som argument för att sälja sina produkter, men det har fallit ur minnet.

I Nina Björks tänkande kan man skönja två linjer, den feministiska och den socialistiska.

Med Under det rosa täcket 1996 fick hon stora delar av Sverige att bli feminister, t.om. PM Nilsson efter han läst den på en fjällresa. Hon kallades Feministen med stort F i intervjuer och blev idol för den unga utomparlamentariska vänsterrörelsen och den mest framträdande ur den vågen av svenska feministiska författare som debuterade i början på nittiotalet, med Carin Holmbergs Det kallas manshat och Pia Laskars Anarkafeminism.

Det Nina Björk gjorde så förtjänstfullt var att hon skrev om svåra saker på ett enkelt sätt. Hon skiljde på kön och genus så att alla kunde förstå. Hon förklarade varför kvotering var en bra sak, och varför man så självklart går in på toan med symbolen kjol fast man inte har kjol på sig.

Redan då hade hon anammat sin speciella stil, som saknar motsvarighet i den svenska kritiken: isoleringen av argumentet, renodlandet av tänkandet. Nina Björk associerar sig inte fram, genom att tänka vad någon annan tycker och ta ställning utifrån det. Inte heller använder hon ad hominem. Personerna är helt ointressanta, vad de har för bakgrund, och hur de kommit fram till sin slutsats. Och inte heller använder hon sig av empiri. Fakta, procent, summor saknas i hennes texter. Det innebär att texten inte står och faller med fakta. Det enda som finns är argumentet. Hon söker inte att göra ner motståndare, och använder sig därför aldrig av deras sämsta argument, när de gjort bort sig. Hon kommer inte bakifrån och lägger krokben, hon säger, välj vilka vapen du vill, och så ska vi se vad de säger om dig. Hon använder sig alltid av motståndarens bästa, mest arketypiska argument och försöker dra dem till sin egen slutsats.

Det är just därför hon är helt unik i svensk offentlighet: hon är verkligen en demokratisk tänkare. Hon använder inte jargong, vilket gör hennes texter eviga. Det är också just därför att hon tar orden på allvar, som hon sa i sitt sommarprat 2001.

Hur långt det har gått sedan dess tänker man på när man hör hennes exempel. Nina Björk använder sig nämligen alltid av ett konkret exempel när hon vill presentera någon tanke.

Exemplet var att Expressens sportkrönikör Mats Olsson hade vägrat skriva om damfotboll. ”Damfotboll, damfotboll, damfotboll. Sådär, nu har jag gjort min plikt.” Expressen använde citatet i sin reklam, där Olsson hyllades för att ”inte lämna någon oberörd.” Viktigare än att argumentera, har blivit att beröra.

”Ni får skärpa er. Jag har inte längre tid att lyssna på någon som vill beröra bara för berörandets skull. Här med förklarar jag provokationen vara ett överspelat stilgrepp i kulturlivet. Ni kan lägga av nu” sade Nina.

Provokationer skulle det bara bli fler av, men Mats Olsson skriver nu om damfotboll, i ordalag som ”fullständigt häpnadsväckande bra match.”

Idag framstår Under det rosa täcket nästan som ett queerfeministiskt manifest med sin tanke om genus som performance. Man måste då förstå tiden den skrevs i. 1996 låg Män är från Mars, kvinnor från Venus på bestsellerlistan, och en jungiansk backlash hotade att dra tillbaka kvinnors framsteg med tankar om att mammor skulle vara hemma och att kvinnan representerar kaos och mannen ordning.

Hade Nina inte skrivit Under det rosa täcket, och den inte fått ett sådant genomslag, hade vi kanske fortfarande haft det som i Norge där dessa tankar fortfarande anses helt normala.

Men sedan blev hennes analys allmängiltig! Alla tyckte så! Queer blev närapå officiell politik och det kunde varit enkelt för Nina att rida på det och bli en av Sveriges många Ulrikor som fortfarande förfäktar det som var edgy i deras ungdom.

Hon kunde också lutat sig tillbaka som litteraturkritiker, där hon levererat både analyser av kön och modernitet värdiga Ebba Witt Brattström i Sireners sång, och one liners i DN Kultur, som när hon skrev 1998 om Bridget Jones dagbok att ingen borde läsa den för du ”har redan läst den. Och sett den. Men förhoppningsvis inte levt den”.

Men det tillkommer bra skribenter att veta när deras samhällskritik blir hegemonisk.

Och då la Nina in en ny växel.

Entré gör texten Skitdrömmar 2007.

Den texten är ett bra exempel på hur Nina arbetar. Den inleds med en allmänmänsklig betraktelse, som kunde vara hämtad från vem som helst:

”Vårt hem börjar bli ganska trasigt. Golvlampan har revor i skärmen. Soffbordet står på rangliga ben och matsalsstolarna är udda. Därför har jag skrivit en lista: ”Att köpa när vi får pengar.”

I dag rev jag den listan. Jag har ändrat mig.”

Texten avslutas:

”Vi har byggt ett samhälle där vi måste vara missnöjda med gamla köksbord och ärvda kusinkläder till barnen. Vi har byggt ett samhälle där vi måste drömma om isskåp och dressingrooms. Vi har byggt ett samhälle av skitdrömmar. Det är bara att inse. Jorden har redan insett det. Den reagerar med värme. Hur vi reagerar på den värmen avgör framtiden.”

Texten slog ner som en bomb.

Men varför då, egentligen? Hade inte folk kritiserat kapitalismen hela tiden? Vad var nytt med det? Jo, Nina riktade in sig rakt in i det känsligaste, våra hem. Hon talade inte om behovet för kapitalet att ackumulera, hon visade på hur det manifesterar sig rakt i våra drömmar. Just därför fick det sån effekt. ”Skitdrömmar är 2007 års obehagligaste begrepp” skrev Expressens ledarkolumnist. Sällan har man sett så många vitt skilda debattörer anfalla en så kort text av så olika skäl. Ena gången var Nina ilsken adolescentrebell, andra gången var hon en elit som såg ner på andra för att hon själv hade ärvda saker. De kunde inte bestämma sig varför de var arga.

Få vänsterintellektuella kan drömma om ett sådant genomslag.

När många får barn blir de borgerliga, men för Nina vart det tvärtom. När hon fick barn blev hon
antikapitalist.

Året därpå 2008 kommer hennes avhandling Fria Själar, också den skriven med ett folkligt tilltal, och den inleds:

”Det var så det började. Jag hade fått mitt andra barn och tyckte mig upptäcka någonting: att vi lever i en kultur som i grunden förnekar vad det är att vara människa.”

I det nakna spädbarnet ser hon en biologisk kropp som behöver sömn, mat och kläder, men också en relationell varelse, en beroende varelse, som behöver tas om hand och som inte kan betala. Hon ser hur hela den moderna identiteten i den borgerliga romanen skapas genom att förneka detta beroende. Människans natur som beroende varelse, en människa som föds utan att kunna gå, inte som en sköldpadda, de behöver ingen socialism. Men det gör alltså vi människor. Nina finner socialismens raison d’être i människans natur, där tidigare så många bara hittat ojämlikhet, just därför att hon inte utgår från den vuxne mannen, utan från det lilla barnet.

Och i detta föds också den nya Nina Björk, som alltmer kommer att kritisera kapitalismen.

2012 kom Lyckliga i alla sina dagar, som blev dåvarande vänsterledaren Jonas Sjöstedts boktips, och 2016 Drömmen om det röda – som jag tyckte skulle heta Under Rosas täcke, boken om Rosa Luxemburg, som förklarar marxismens grundprinciper på ett enkelt sätt. Hur häftigt det var att landets främsta feminist ger sig i kast med marxismen har jag nog inte förstått förrän senare.

Om Nina Björk som varit feminist hade setts som radikal, kom hon som socialist ofta att bli omnämnd som konservativ, kanske för att hon tog avstamp i människans biologi. Vi har haft motsatt bemötande där tror jag – Nina blev hyllad som feminist och nedgjord som socialist och för mig har det varit tvärtom. Om man har glömt vad en av Ninas senaste böcker handlar om kan man inte läsa recensionerna för det står inte där. Det är sorgligt att se att hon står på arenan, ber motståndarna, landets liberaler och högertänkare att välja vapen, men de hörsammar inte uppmaningen utan ropar ”det brinner” och utrymmer läktaren.

Men också kanske därför att hon gör något man absolut inte ska – hon lägger sig i. Hon tror verkligen på valet – inte val av elbolag, utan valet i Sartres bemärkelse. Att den som väljer, väljer åt alla. Det finns inga privata val, alla val angår oss alla och politik är att lägga sig i. Hur människor tar hand om sina barn, hur de lever, vad de håller upp som önskvärt. Hon liknar Elin Wägner i det, i det här att se på omvårdnad och moderlighet som något som vi människor borde ha som ideal, inte något som vi borde förkasta.

Det var för övrigt genom Elin Wägner som vi lärde känna varann. Jag hade skrivit en artikel om Wägner 2007 i bang, och Nina skrev om den i DN. Sen träffades vi på ett frilansmöte och hon sa, det var modigt att skriva om Wägner men du kanske inte vet det, att det är omodernt alltså?

– Nej det vet jag nog inte.
– Nehej, du vet inte det.

Sen blev vi bekanta, och som vän är hon en helt vanlig vän. Det är ovanligt i den här världen, i den här branschen. Många man lär känna genom skriveriet är konjunkturkänsliga. Om de plötsligt inte håller med en om nåt då är de borta, och ens hemligheter är ute på nätet. Nina är inte så. Hon är som vem som helst, nån man kunde lärt känna på högstadiet.

Hon är faktiskt genuint snäll.

Och det kännetecknar också hennes roll i debatten, där hon inte alls är intresserad av att vinna. Hon vill reda ut saker. Det gjorde Expressens recensent Karin Olsson helt paff i recensionen av Ninas senaste bok Om man älskar frihet. ”Nina Björk är generös mot sina debattmotståndare”, skrev Olsson, ”man blir nästan lite häpen, van som man är vid no mercy i kulturdebatten.” Nina vill inte trycka ner, hon vill att vi ska tänka tillsammans, och detta kopplat med att hon inte räds för de stora orden: natur, existens, kön, och talar om dem på ett sätt som vi oavsett ålder eller bakgrund kan förstå, gör henne till en verkligt folklig tänkare.

Som Lenin sa: kastar man ut naturen genom dörren kommer den tillbaka genom fönstret.
Och det tycker jag är en bra motivering till varför Nina ska ha det här priset. Grattis min fina vän!

Henrik Bromanders tal till Daria Bogdanska

2019-05-07

Det billiga Malmö är ju ett ganska välkänt fenomen. En stad där det både är billigt att bo och leva, där man kan få en falafel för trettio kronor och klippa håret för en femtiolapp. Och det är ganska romantiserat i vissa kretsar, livet runt Möllan har kallats för ”Lilla Berlin” av vissa. Men den här verkligheten bygger på ett skuggsamhälle och en svart ekonomi, som är själva förutsättningen för den där billiga falafeln och den där billiga hårklippningen. Och det bygger ju på låga löner och dåliga, eller till och med usla, anställningsvillkor för dem som utför de här jobben.

Vissa politiker har velat dra det så långt som att de som konsumerar de här tjänsterna till och med är med och bidrar till den groende gängkriminaliteten. Jag själv vill nog inte riktigt dra det så långt, men jag har i alla fall fått en hel del insikter i Malmös svarta ekonomi. Särskilt under arbetet med föreställningen Blue Dreams som jag skrev manus till. Det var en teaterpjäs som utspelade sig i en bil som körde runt i Malmönatten, där två skådespelare satt i framsätet och publiken i baksätet. Och det var en berättelse om en restaurangchef som letar efter sin papperslösa diskare som är försvunnen och det blir mer och mer dramatiskt ju längre tiden går.

Som en del av researchen till den här föreställningen pratade vi i teamet med personer som hade erfarenhet både av den vita och den svarta delen av restaurangbranschen. Och då pratade vi bland annat med Daria Bogdanska, som har en ganska speciell historia och ganska ingående kunskap om Malmös svarta restaurangvärld. Det är så att Daria kom till Sverige 2013 för att börja studera på Serieskolan som finns i Malmö. För att kunna försörja sig började hon jobba som servitris på flera av de här indiska restaurangerna som finns runt Möllan, som är kända för sin billiga öl och billiga mat.

Ganska snabbt upptäckte hon att lönerna var låga och villkoren dåliga, men det var också så att det var väldigt ojämlika villkor. Att svenska anställda fick en lön och hon som polack fick en lön och allra lägst lön fick de personerna från Bangladesh som var landsmän till chefen och ägaren av stället. Så Daria bestämde sig snart för att försöka göra det som arbetare i alla tider har gjort för att råda bot på orättvisor på sina arbetsplatser: Att gå samman med sina kollegor och organisera sig. Problemet är ju att de fackföreningar som vi har i Sverige idag, särskilt inom LO-kollektivet, har svårt att ta i det här med papperslösa och svartanställda och det var först när de pratade med syndikalisterna i SAC som saker och ting började hända.

Daria började också dokumentera allt det fiffel som chefen på de här restaurangerna höll på med och kom också i kontakt med en journalist som höll på med ett gräv om Malmös svarta arbetskraft. Sedan hände det en massa andra saker, vissa av de som Daria försökte organisera sig med vågade inte löpa hela linan ut av rädsla för hot och repressalier från den här chefen och hans vänner. Daria hamnade till slut i ett möte med den här chefen och vann sin konflikt och fick allt det som han hade undanhållit i lön. Men hon nöjde sig inte bara med att vinna den här arbetskonflikten utan hon bestämde sig också för att berätta om alla sina erfarenheter, också för att inspirera andra att kämpa och vinna.

Resultatet blev den här boken som Lasse visade upp innan, Wage Slaves, som är en serieroman som inte bara handlar om arbete och kamp på jobbet. Det är också en självbiografisk skildring av att komma som ny till Sverige och inte kunna så jättemycket svenska till en början och vänskap och kärlek. Det är också en skildring av punkscenen runt Norra Grängesbergsgatan i Malmö. Det är en oerhört väl berättad och inspirerande bok som i mina ögon håller hög internationell klass och det är också så att boken har blivit översatt till en rad språk: Franska, spanska, engelska och tyska ska den också komma på snart. Jag vet också att Daria har flera serieböcker på gång. Hon håller bland annat på med en självbiografisk berättelse om den allt mer segregerade bostadsmarknaden. Och så har hon ett projekt längre fram som jag personligen ser fram väldigt mycket emot: En biografisk skildring av hennes mormors liv. En kvinna som har upplevt stora delar av Polens väldigt dramatiska 1900-tal.

Men Daria har också fortsatt att engagera sig fackligt och nyligen var hon med och hjälpte till att organisera en grupp östeuropeiska migrantarbetare som arbetar inom den skånska salladsindustrin. De tog fajt med det bemanningsföretag som hade betalat dem väldigt dåliga löner och vann. En seger som denna är ett bevis på att vi som vill ha en mer jämlik värld aldrig får ge upp utan fortsätta kämpa och vi kommer också att vinna då och då. Så ett stort grattis till 2019 års Robespierrepristagare Daria Bogdanska.

Göran Therborns tacktal

2019-05-03

Från en revolutionär epok till en annan

Leninpriset är ju till sitt namn en medveten provokation, inte bara mot borgerligheten och de goda börskurserna utan också mot de tysta, de försiktiga och försynta, som sitter still och tålmodigt väntar på vad överheten ska komma fram till, som t ex till januariöverenskommelsen i år, om vilka klyftor som ska vidgas och vilka sociala rättigheter som ska beskäras.

Det är en ära för en akademisk samhällsforskare att få årets upplaga av detta pris tillsammans med de stora kritiska kulturskapare som fått det före mig. Och att bli presenterad – upptagen som bror – av landets störste skådespelare. Jag vill varmt tacka Lasse Diding och hans rådgivare för priset. Lasse påminner oss om Manifestets ord: ”Bourgeoisien har spelat en högst revolutionär roll i historien.”

Jag vill också tacka Jan Myrdal, som ju var prisets andre upphovsman, en av Nordeuropas stora intellektuella i vår tid. Liksom många har jag ofta varit oense med honom, men jag har aldrig stått honom så nära att vi blivit ovänner.

Ingen Nobelpristagare brukar bli tillfrågad om vad hon tycker om Nobel och om dynamit. Men en Leninpristagare undgår inte frågor om Lenin, ofta upphetsade. Lenin var ju ingen salongsbolsjevik, utan en hängiven och hänsynslös revolutionär, som utan förbarmande försvarade revolutionen i ett inbördeskrig på liv och död och mot samtidiga invasioner av ett antal utländska makter. Vi, som Brecht kallade Die Nachgeborenen, de efterkommande, bör betrakta den tiden med eftertanke, utan romantik, utan skygglappar och utan godtrogenhet inför de sentida segrarnas sägner. Lenin var en av de få aktiva politiska motståndarna till det första världskriget och dess meningslösa människoslakt. Han kan inte jämställas med figurer som Harry Truman, som med ett penndrag lät utradera 230 000 civilas liv, i Hiroshima och Nagasaki.

Lenins kritik av Stalin är välkänd, men det diskuteras fortfarande i vad mån i den monstruösa staliniseringen av kommunismen fanns gener från Lenin. Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. Sedan är det en annan sak, att Lenin som tänkare och politiker kan påminna nutida läsare för ofta om Hans Rosling, ”Jag har rätt, du har fel”.

Revolution som emancipation och dialektik

Lenin var obestridligen en central gestalt i en revolutionär epok, som började med de amerikanska och franska revolutionerna, som fortsatte under 1900-talet med de ryska, kinesiska och kubanska revolutionerna och som slutade ungefär vid millennieskiftet. Epoken hade ett centralt begreppspar för den samhällsförändring som eftersträvades, emancipation, frigörelse, befrielse, begrepp med rötter i Upplysningstidens målsättning om människors myndighet, autonomi, frigörelse ur burar av rättslöshet. Begreppen användes om religiösa minoriteter – judarnas, katolikernas (t ex i England) emancipation – slavars, nationers, arbetarklassens, kvinnornas frigörelse eller emancipation.

Emancipationen/frigörelsen behövde inte nödvändigtvis vara våldsam eller ens omstörtande, men den skulle vara omvälvande, en klar brytning med tidigare tillstånd av ofrihet.

Begreppen hade kvar sin centralitet i progressivt tänkande på 1960, 1970-talen, Women’s emancipation/liberation, Black liberation, nationella befrielserörelser, befrielseteologi. Man kunde också, i den anglo-saxiska världen, stöta på Gay Liberation Front. Men arbetarklassens befrielse lät redan inte riktigt övertygande, och mot århundradets slut tystnade också de andra frigörelserna/befrielserna.

Varför? Troligen mest därför att den skarpa gräns mellan nu och framtiden som burbefrielsebilden uttryckte inte längre verkar övertygande som realistisk bild, vare sig av nuet eller en mer otydlig framtid. Positiva förändringar hade tillkämpats som gjorde att bur- och omyndighetsbegreppen inte riktigt gick att känna igen.

1900-talets revolutioner och sociala omvälvningar drevs fram av två stora dialektiska processer, där systemets utveckling drev fram och förstärkte sin motståndare. Den ena var industrikapitalismen, vars utveckling skapade industriarbetarklassen, koncentrerad och exploaterad i Petrograd. Ryska revolutionen var den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott, men samma dialektik kunde också flyta långsammare och bredare. I Västeuropa nådde industriarbetarklassen sin största omfattning, sin starkaste ställning på arbetsmarknad och arbetsplatser och i politiken åren om kring 1970.

1900-talets andra stora dialektik var den moderna kolonialismens. Den stoppade ekonomisk utveckling i länder som Indien och Kina, men den gav också ett utbildat skikt en inblick i idéer om nation, folkstyre och emancipation. Nationella befrielserörelser uppstod som kom att genomföra en världsomspännande avkolonisering.

Lenins största politiska betydelse var att han kom att uttryckligen och effektivt koppla ihop den revolutionära delen av europeisk arbetarrörelse med de antikoloniala rörelserna. Den kopplingen ledde så småningom fram till den stora revolutionen i Kina.

1900-talets båda dialektiker är nu historia. Den framgångsrika avkoloniseringen har gjort slut på den koloniala, och i den sionistiska bosättarkolonialismen finns ingen inneboende social dialektik. Kapitalismen består förvisso, men industrin överflyglas av finanskapitalism, som knappast skapar någon antagonistisk finansarbetarklass. Det europeiska industrisamhället kommer inte att återskapas i den Globala Södern. Industrisysselsättningen har redan börjat minska i Indien, Kina och Latinamerika, på en nivå på 12–15 procent av de verksamma.

Det 21 århundradets kommande revolutioner

En revolutionär epok må ha slutat, men en andra börjar. Inga tecken tyder på att världen som helhet håller på att bli stilla och förnöjsam, ännu mindre att den skulle ha någon anledning till det. Tvärtom kan man säga. Framgångsrika urbana uppror har kommit tillbaka, ett århundrade efter att Friedrich Engels, Generalen från l848 års barrikader, förklarade dem förlegade. Från Manila och Bangkok till Khartoum, Alger och Tunis finns exempel. Det kan invändas att upprorens sociala innebörd, trots deras regimstörtande, är oklar, flertydig, och åtminstone hittills inte socialistisk eller anti-imperialistisk. Vårt århundrades revolutioner har ingen utvecklingslogik, och inga förutbestämda huvudaktörer, inga säkra segrare, ens i det långa loppet.

Men tre pågående och alltmer sammanlänkade processer kommer att driva fram sociala revolutioner lika genomgripande som den industriella revolutionen och kommer att generera maktkonflikter och politisk omstörtning. Vart dessa kommer att bära hän går inte att förutsäga.

Den tydligaste av de tre processerna är den accelererande ojämlikheten i världen, som blir alltmer synlig, eftersom den blir mer koncentrerad på nära håll, inom landet, och mer globalt exponerad. I den postindustriella världen kommer de här klyftorna inte att kunna tacklas i förhandlingar mellan kapitalet och starka fackföreningar och i koalitioner mellan reformpartier engagerade för ”den sociala frågan”. Sådana aktörer är utdöende, eller ålderdomssvaga. Kampen mot de privilegierades hamstring av resurser och möjligheter kommer sannolikt mer att likna de Gula Västarnas mera våldsamma kampanjer och den Globala Söderns IMF-riots mot de nyliberala anpassningsprogrammen på 1980-talet.

Den andra stora omvälvande processen är hela arbetslivets omstöpning med artificial intelligence, robotisering och machine learning.  Den här digitala revolutionen har möjlighet att omskapa arbete, livsuppehälle, sociala relationer lika omfattande och radikalt som de historiska agrara och industriella revolutionerna. Det skräckinjagande är att den drivs och domineras av en handfull kapitalistiska jätteföretag som behärskar hela världens ekonomi. Vem ska bestämma om vem som ska få arbete och vem inte i den nya ekonomin? Och på vilka villkor?

Klimatkrisen och den fortgående uppvärmningen av Jorden är den tredje omskakande världsprocessen i vår tid, den allra allvarligaste. Mellan apokalyps och teknokratisk solskensoptimism ligger, mestadels odiskuterade, de nya sociala frågorna:  Hur mycket måste förändras? Hur fort? Vem ska stå för anpassningen? Vem ska stå för betalningen? Vem ska kunna fortsätta sin livsstil som förut? Det är runt dessa frågor som vårt århundrades tredje sociala revolution kommer att utspelas.

Vi som är här är engagerade för alla människors frihet, jämlikhet och möjlighet att leva och utvecklas på jorden. Vi kan inte längre åberopa historiens dialektik på vår sida. Vi är inte längre säkra på vad mänsklighetens befrielse skulle innebära.

Vad vi vet och känner är ojämlikheten, otryggheten, orättvisan och ondskan i dagens värld.  Lenins politik hör till en annan epok. Men hans tankekraft, djärvhet och mod kommer att behövas i vårt århundrades sociala omvälvningar.

Göran Therborns tacktal

2019-05-03

Från en revolutionär epok till en annan

Leninpriset är ju till sitt namn en medveten provokation, inte bara mot borgerligheten och de goda börskurserna utan också mot de tysta, de försiktiga och försynta, som sitter still och tålmodigt väntar på vad överheten ska komma fram till, som t ex till januariöverenskommelsen i år, om vilka klyftor som ska vidgas och vilka sociala rättigheter som ska beskäras.

Det är en ära för en akademisk samhällsforskare att få årets upplaga av detta pris tillsammans med de stora kritiska kulturskapare som fått det före mig. Och att bli presenterad – upptagen som bror – av landets störste skådespelare. Jag vill varmt tacka Lasse Diding och hans rådgivare för priset. Lasse påminner oss om Manifestets ord: ”Bourgeoisien har spelat en högst revolutionär roll i historien.”

Jag vill också tacka Jan Myrdal, som ju var prisets andre upphovsman, en av Nordeuropas stora intellektuella i vår tid. Liksom många har jag ofta varit oense med honom, men jag har aldrig stått honom så nära att vi blivit ovänner.

Ingen Nobelpristagare brukar bli tillfrågad om vad hon tycker om Nobel och om dynamit. Men en Leninpristagare undgår inte frågor om Lenin, ofta upphetsade. Lenin var ju ingen salongsbolsjevik, utan en hängiven och hänsynslös revolutionär, som utan förbarmande försvarade revolutionen i ett inbördeskrig på liv och död och mot samtidiga invasioner av ett antal utländska makter. Vi, som Brecht kallade Die Nachgeborenen, de efterkommande, bör betrakta den tiden med eftertanke, utan romantik, utan skygglappar och utan godtrogenhet inför de sentida segrarnas sägner. Lenin var en av de få aktiva politiska motståndarna till det första världskriget och dess meningslösa människoslakt. Han kan inte jämställas med figurer som Harry Truman, som med ett penndrag lät utradera 230 000 civilas liv, i Hiroshima och Nagasaki.

Lenins kritik av Stalin är välkänd, men det diskuteras fortfarande i vad mån i den monstruösa staliniseringen av kommunismen fanns gener från Lenin. Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. Sedan är det en annan sak, att Lenin som tänkare och politiker kan påminna nutida läsare för ofta om Hans Rosling, ”Jag har rätt, du har fel”.

Revolution som emancipation och dialektik

Lenin var obestridligen en central gestalt i en revolutionär epok, som började med de amerikanska och franska revolutionerna, som fortsatte under 1900-talet med de ryska, kinesiska och kubanska revolutionerna och som slutade ungefär vid millennieskiftet. Epoken hade ett centralt begreppspar för den samhällsförändring som eftersträvades, emancipation, frigörelse, befrielse, begrepp med rötter i Upplysningstidens målsättning om människors myndighet, autonomi, frigörelse ur burar av rättslöshet. Begreppen användes om religiösa minoriteter – judarnas, katolikernas (t ex i England) emancipation – slavars, nationers, arbetarklassens, kvinnornas frigörelse eller emancipation.

Emancipationen/frigörelsen behövde inte nödvändigtvis vara våldsam eller ens omstörtande, men den skulle vara omvälvande, en klar brytning med tidigare tillstånd av ofrihet.

Begreppen hade kvar sin centralitet i progressivt tänkande på 1960, 1970-talen, Women’s emancipation/liberation, Black liberation, nationella befrielserörelser, befrielseteologi. Man kunde också, i den anglo-saxiska världen, stöta på Gay Liberation Front. Men arbetarklassens befrielse lät redan inte riktigt övertygande, och mot århundradets slut tystnade också de andra frigörelserna/befrielserna.

Varför? Troligen mest därför att den skarpa gräns mellan nu och framtiden som burbefrielsebilden uttryckte inte längre verkar övertygande som realistisk bild, vare sig av nuet eller en mer otydlig framtid. Positiva förändringar hade tillkämpats som gjorde att bur- och omyndighetsbegreppen inte riktigt gick att känna igen.

1900-talets revolutioner och sociala omvälvningar drevs fram av två stora dialektiska processer, där systemets utveckling drev fram och förstärkte sin motståndare. Den ena var industrikapitalismen, vars utveckling skapade industriarbetarklassen, koncentrerad och exploaterad i Petrograd. Ryska revolutionen var den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott, men samma dialektik kunde också flyta långsammare och bredare. I Västeuropa nådde industriarbetarklassen sin största omfattning, sin starkaste ställning på arbetsmarknad och arbetsplatser och i politiken åren om kring 1970.

1900-talets andra stora dialektik var den moderna kolonialismens. Den stoppade ekonomisk utveckling i länder som Indien och Kina, men den gav också ett utbildat skikt en inblick i idéer om nation, folkstyre och emancipation. Nationella befrielserörelser uppstod som kom att genomföra en världsomspännande avkolonisering.

Lenins största politiska betydelse var att han kom att uttryckligen och effektivt koppla ihop den revolutionära delen av europeisk arbetarrörelse med de antikoloniala rörelserna. Den kopplingen ledde så småningom fram till den stora revolutionen i Kina.

1900-talets båda dialektiker är nu historia. Den framgångsrika avkoloniseringen har gjort slut på den koloniala, och i den sionistiska bosättarkolonialismen finns ingen inneboende social dialektik. Kapitalismen består förvisso, men industrin överflyglas av finanskapitalism, som knappast skapar någon antagonistisk finansarbetarklass. Det europeiska industrisamhället kommer inte att återskapas i den Globala Södern. Industrisysselsättningen har redan börjat minska i Indien, Kina och Latinamerika, på en nivå på 12–15 procent av de verksamma.

Det 21 århundradets kommande revolutioner

En revolutionär epok må ha slutat, men en andra börjar. Inga tecken tyder på att världen som helhet håller på att bli stilla och förnöjsam, ännu mindre att den skulle ha någon anledning till det. Tvärtom kan man säga. Framgångsrika urbana uppror har kommit tillbaka, ett århundrade efter att Friedrich Engels, Generalen från l848 års barrikader, förklarade dem förlegade. Från Manila och Bangkok till Khartoum, Alger och Tunis finns exempel. Det kan invändas att upprorens sociala innebörd, trots deras regimstörtande, är oklar, flertydig, och åtminstone hittills inte socialistisk eller anti-imperialistisk. Vårt århundrades revolutioner har ingen utvecklingslogik, och inga förutbestämda huvudaktörer, inga säkra segrare, ens i det långa loppet.

Men tre pågående och alltmer sammanlänkade processer kommer att driva fram sociala revolutioner lika genomgripande som den industriella revolutionen och kommer att generera maktkonflikter och politisk omstörtning. Vart dessa kommer att bära hän går inte att förutsäga.

Den tydligaste av de tre processerna är den accelererande ojämlikheten i världen, som blir alltmer synlig, eftersom den blir mer koncentrerad på nära håll, inom landet, och mer globalt exponerad. I den postindustriella världen kommer de här klyftorna inte att kunna tacklas i förhandlingar mellan kapitalet och starka fackföreningar och i koalitioner mellan reformpartier engagerade för ”den sociala frågan”. Sådana aktörer är utdöende, eller ålderdomssvaga. Kampen mot de privilegierades hamstring av resurser och möjligheter kommer sannolikt mer att likna de Gula Västarnas mera våldsamma kampanjer och den Globala Söderns IMF-riots mot de nyliberala anpassningsprogrammen på 1980-talet.

Den andra stora omvälvande processen är hela arbetslivets omstöpning med artificial intelligence, robotisering och machine learning.  Den här digitala revolutionen har möjlighet att omskapa arbete, livsuppehälle, sociala relationer lika omfattande och radikalt som de historiska agrara och industriella revolutionerna. Det skräckinjagande är att den drivs och domineras av en handfull kapitalistiska jätteföretag som behärskar hela världens ekonomi. Vem ska bestämma om vem som ska få arbete och vem inte i den nya ekonomin? Och på vilka villkor?

Klimatkrisen och den fortgående uppvärmningen av Jorden är den tredje omskakande världsprocessen i vår tid, den allra allvarligaste. Mellan apokalyps och teknokratisk solskensoptimism ligger, mestadels odiskuterade, de nya sociala frågorna:  Hur mycket måste förändras? Hur fort? Vem ska stå för anpassningen? Vem ska stå för betalningen? Vem ska kunna fortsätta sin livsstil som förut? Det är runt dessa frågor som vårt århundrades tredje sociala revolution kommer att utspelas.

Vi som är här är engagerade för alla människors frihet, jämlikhet och möjlighet att leva och utvecklas på jorden. Vi kan inte längre åberopa historiens dialektik på vår sida. Vi är inte längre säkra på vad mänsklighetens befrielse skulle innebära.

Vad vi vet och känner är ojämlikheten, otryggheten, orättvisan och ondskan i dagens värld.  Lenins politik hör till en annan epok. Men hans tankekraft, djärvhet och mod kommer att behövas i vårt århundrades sociala omvälvningar.