Created with Sketch.
Created with Sketch.

Aleksej Sachnins tacktal

2022-11-11

Extra Leninpris till krigens offer

2022-11-10

En av Lenins största och mest avgörande historiska insatser var att han kompromisslöst vände sig mot Rysslands fortsatta deltagande i första världskriget, som han såg som ett imperialistiskt omfördelningskrig där soldater och krigsoffer fick betala herrarnas rivaliserande kamp om territorier, marknader och världsherravälde. På liknande sätt förs idag krig mellan stormakter helt utan hänsyn till folkens intressen. Rysslands angrepp på Ukraina har föregåtts av hätska angrepp mot inte bara Lenins fredspolitik i största allmänhet utan i den putinska världsbilden har Lenin gång på gång angripits alldeles särskilt för hans likaledes kompromisslösa stöd för den ukrainska nationen, kulturen och språket. Samtidigt pågår en än långt större och mer omfattande krigs- och flyktingkatastrof i Jemen, ett krig som när som helst hade kunnat avslutas om USA, NATO och västländerna krävt detta på allvar. Dessa krig visar på totalt hyckleri och ointresse för folkens lidanden hos såväl USA som Ryssland och gör det just i år extra viktigt att på alla sätt motverka dessa krig och stödja dess många offer.

Kalle Holmqvists tal till Aleksej Sachnin

2022-11-09

Om man läser material från den svenska arbetarrörelsen i början av 1900-talet, då kan man se att Ryssland är en väldigt stor fråga. Det ryska tsarimperiet förföljde minoriteter, slog ner på oppositionen och attackerade andra länder. I Sverige användes Ryssland som skällsord. Om till exempel poliser eller soldater sattes in mot arbetare så kallade arbetarpressen det för ”Ryssland i Sverige” (Brand 4–5/1902) eller sa att det påminde om Petersburg (Social-Demokraten 1 maj 1905). Det betydde så klart inte att man var mot vanliga ryssar, eller ens Ryssland som land. Tvärtom. Den svenska arbetarrörelsen stödde aktivt den ryska oppositionen och hjälpte också politiska flyktingar som kom hit från Ryssland.

Jag tycker det är väldigt bra att man uppmärksammar de ryssar som protesterar mot Rysslands angrepp på Ukraina. Det måste krävas ett oerhört mod för att göra det. I det här landet har vi en lång och fin tradition av internationell solidaritet och av att protestera mot stormakter som attackerar andra länder. Dels förstås protesterna mot USA:s krig i Vietnam. Men också protesterna mot de sovjetiska invasionerna av Tjeckoslovakien och Afghanistan.

Det gäller att vi fortsätter den traditionen, står upp för en självständig utrikespolitik, för fred och solidaritet, för alla folks rätt att bestämma över sig själva. Vi får aldrig sluta kritisera stormakter som försöker kontrollera andra länder och som försöker bygga imperier, vare sig det handlar om Ryssland, USA eller Kina. Eller EU. Det spelar ingen roll vilka motiveringar som de använder, stormakter kommer alltid att hitta på en massa ursäkter.

Under den svenska stormaktstiden på 1600-talet och 1700-talet hade man alltid ursäkter när man skulle angripa andra länder. Ofta var det Gud och religionen som man skyllde på. När Sverige skulle gå med i trettioåriga kriget sa man att det var för att försvara de tyska protestanternas religionsfrihet. Trettioåriga kriget förödde stora delar av Europa, det förödde också Sverige även om kriget inte utspelade sig här.

Det var ungefär 100 000 svenska män och pojkar som dog som soldater i trettioåriga kriget. De borde vi minnas, men vi kan också minnas alla som vägrade. Det har ofta glömts bort i historieböckerna, men det fanns faktiskt tusentals som rymde, de gömde sig till exempel i skogarna, för att de inte ville vara med i kriget.

Svenskarna som rymde från trettioåriga kriget, de var inte fega. De var oerhört modiga. De hade säkert inget emot att försvara sin hembygd om vi hade blivit angripna, men de tänkte inte skickas i väg, långt bort till främmande land för att slaktas i något krig som det var ytterst oklart vad det handlade om.

Det finns bara en lösning på kriget i Ukraina och det är att Ryssland omedelbart avbryter sin invasion, drar tillbaka sina trupper och låter Ukraina få vara i fred. De ryssar som protesterar mot kriget de gör det för att de bryr sig om sitt folk och älskar sitt land. De älskar det så mycket att de är beredda att ta stora personliga risker för att försvara det. De förtjänar vår solidaritet.

Nina Björks tal till Carl-Göran Ekerwald

2022-11-09

Jag ska hålla ett tal till Carl-Göran Ekerwald – ett tal som låter. Men jag ska börja med en pantomim. Pantomimen heter: ”Att läsa Carl-Göran Ekerwald” och den ser ut så här: (studsa till, le, rynka på ögonbrynen, skaka på huvudet, nicka bekräftande). Den ser inte ut så här: (bara låtsats läsa utan ansiktsuttryck).

Det vill säga: Man får många känslor och tankar av att läsa Ekerwald. Man blir inte lugn. Man vet aldrig vad som komma skall. Det är spännande och väldigt bra för humöret.

Första gången jag mötte Carl-Göran Ekerwald var på toalettgolvet i mitt barndomshem. Det var i form av en uppslagen bok som låg på golvet med omslaget vänt uppåt. Jag hade nyss lärt mig läsa så jag var väl 7-8 år, och jag kommer ihåg att jag stavade mig igenom författarnamnet, till titeln kom jag aldrig. Jag läste Carl-Göran EkerWald (varför skulle vi ha dubbelw om det uttalades på samma sätt som v?)

Nu, många år senare, tänker jag att det var ett riktigt sätt att möta Ekerwald på. Det låga, de kroppsliga behoven, det konkreta – och samtidigt det höga, det de stora rymderna, tankens frihet. Helt enkelt: en författarande på ett toalettgolv. Och jag kunde läsa hans namn!

Det kändes märkligt att upptäcka att du var från änge i Offerdal, Carl-Göran Ekerwald – för det är jag med! Två Leninpristagare med bördsort änge! Sett till antalet invånare måste väl det vara den ort varifrån Lasse har plockat procentuellt flest folk hit till Varberg. När jag hittade dig på toalettgolvet hade min familj dock flyttat till just Halland några år tidigare. Så kanske var det inte de höga litterära höjderna mina föräldrar sökte när de läste den där boken, utan de kanske ville läsa någon från en nu övergiven hemort. Jag vet att du skulle ha godkänt båda skälen.

Carl-Göran Ekerwald debuterade år 1959 med novellsamlingen ”Elden och fågelungen”. Hans senaste bok var essäsamlingen ”Det som inte finns” från 2021. Däremellan har han skrivit romaner, ungdomsböcker, kärleksdikter, memoarer, gjort översättningar, varit verksam som litteraturkritiker. Han har alltså varit skribent i sex decennier. Det är en stor tidsrymd, och ingen människa står stilla i huvudet under så många år. ämnen har skiftat liksom inställningar.

Men jag anar ändå en ekerwaldsk urfråga, en som följer med honom vart han sig i världen vänder – och det är den största av frågor, nämligen ”Hur ska vi leva?”. Vi har fått vår stund på jorden, hur förvalta den?

Det tycks mig som om Ekerwald själv behöver den frågan. Han behöver ha den levande i sitt eget liv – inte primärt för att ge sina läsare ett svar. Och han håller frågan levande genom att umgås med människor – och han umgås med människor genom att läsa böcker. Där umgås han med alla människor, det spelar ingen roll om de lever idag eller om de har levt för hundratals år sedan och det spelar ingen roll om de överhuvudtaget har levt eller om de är människor i romaner. Alla är jämbördiga och alla får samma fråga: ”Du som är människa, hur gör du? Hur gör du i ditt liv; hur gör du i ditt arbete?” Genom litteraturen får han vad han kallar ett ”jämförelsematerial”.

Allt detta bygger på en människosyn som säger att just jag är inte så originell. Inte heller du är så originell. Det bygger på att vi har någonting att säga varandra. över tid och rum, över kön, bortom makt och status. Den enskilda individen är inte en unik psykologisk gåta, utan vi är alla varandras dubbelgångare.

Det betyder inte att vi kan bortse från den enskilda människans omständigheter. I en underbart kortfattad analys av Gustave Flauberts klassiska roman Madame Bovary menar Ekerwald att det Flaubert gör i den här romanen är att han om sin huvudperson säger ”Låt oss se hur hon hade det. Så här hade hon det! Fini! Det är litteratur av det stora slaget.”

Hur hade hon det? Alla människor är värda den frågan, från den minsta till den största, från den med de finaste värderingarna till den med de hemskaste. Frågan ”hur hade hon det?” är också samtidigt frågan ”hur kunde hon leva? Vilka möjligheter hade hon att leva hur?” Här finns sambandet mellan samhälle, politik – omständigheter – och den enskilda individens liv.

Vi möter så många människor i Ekerwalds böcker! Det är typ det vi gör. På ena sidan möter vi någon som gör revolution. På andra sidan möter vi någon som besöker en bondgård, betraktar en skulptur och läser en bok. Vi möter lyckliga människor, vansinniga människor, lekande, älskande, arbetande människor. Fast mötena med alla dessa människor ibland är korta reduceras personerna inte till att utgöra Exempel på en Typ. ändå lär vi oss någonting av helheten av alla vi möter: vi lär oss om det evigt mänskliga. Vi lär oss humanism.

Nu misstänker jag, i alla fall i det sammanhang som vi befinner oss i här idag, att vissa muttrar: å allt detta snack om Det mänskliga, om Humanism, detta snack Låt oss sluta polarisera och istället förenas – är det inte risk snart att jag föreslår att vi alla ska stämma upp i ”We shall overcome”?

Nej nej, den gubben går inte – det ska jag inte göra. För det gäller att skilja på en urvattnad humanism och en blodfylld sådan. Den urvattnade, den till intet förpliktigande humanismen, den bortser från omständigheter och från orättvisor. Den talar istället gärna om tolerans. Om detta vår tids honnörsord skriver Ekerwald i boken ”Diogenes lykta” från 1983, det decennium när nyliberalismen slog igenom på allvar i Sverige, där skriver han så här: ”Det finns en nedlåtenhetens tolerans. Låt dem hålla på… snart tröttnar de. Eller – prata på ni bara … det blir ändå som vi vill. Toleransen – som en säkerhetsventil i samhället. Institutionaliserad av de likgiltiga”.

Toleransens grundton är ”du angår inte mig; jag bryr mig inte. Sköt dig själv och skit i andra”. Tolerant är den som säger ”mina barn och andras ungar” – för dem gäller indirekt helt olika saker. Och visst, de har kanske helt olika villkor, men vissa villkor är bättre och andra är sämre för att en människa ska kunna njuta av livet.

Toleransen, likgiltigheten, bygger på att vi ingenting vet om vad som är bättre och vad som är sämre. På att jag inte kan veta någonting om vad du behöver eller du något om vad jag behöver. Everything goes!

I en essä om marxisten Lukács skriver Ekerwald om den inställningen inom traditionell litteraturforskning. Så här skriver han: ”Anser ni att Konstanze uppför sig riktigt? – Vilken fråga? Var och en lever sitt liv, isolerat från andra, inneslutet i subjektivitetens blykåpa – vem kan då ta ställning till vad Konstanze eller någon annan har för sig. Allt är ju till syvende og sidst obegripligt, och vanmakt är det ord som kommer sanningen om människan närmast. Det är mot en sådan resignerad, livsfientlig hållning som Lukács uppreser sig med allt sitt kunnande och med all sin erfarenhet.”

Och i detta har Lukács en kamrat i Ekerwald. Han säger att saker går att förstå, att människan går att förstå.

Motsatsen till tolerans är inte straff och förbud mot, eller cancellering av, dem som hyser andra åsikter än vi, mot dem som har andra sedvänjor än vi, de som hanterar livet på andra sätt än vi. Motsatsen är engagemang och kamp för att övertyga, för att få folk på vår sida. Den blodfyllda humanismen säger att det finns omständigheter som gör det möjligt för människor att blomstra. Och det finns omständigheter som gör det svårt, ja kanske omöjligt.

Det kräver att vi är ärliga och öppna med vår världsbild, vår människosyn och vad vi tror utgör ett gott liv. Att vi inte gömmer oss bakom den tolerans som är granne med likgiltigheten, och som säger att jag inte kan vet någonting om dig och om vad du behöver.

I boken ”Diogenes lykta” skriver Ekerwald också om när denne grekiske 400-talsilosof gick ut med sin tända lykta fast det var ljusan dag. Han skriver att han tror att det Diogenes sökte inte var en tolerant utan en uppriktig människa. En oförställd.

Och då kan man säga: vilken tur att Diogenes hittade just Carl-Göran Ekerwald! Det tog visserligen 1600 år, och det kanske var Ekerwald som hittade Diogenes och inte tvärtom. Men ändå – bra möte.

För mig framstår Ekerwald som just en uppriktig människa. Det märks både i vad han skriver om; han vill verkligen själv veta någonting om Horatius eller om jämtar eller om Goethe. Och det märks i hur han skriver, hans stil. Ekerwald använder inte orden som vore de flaggor, som ska signalera någonting. Signalera ”jag hänger med i samtiden”, eller ”jag tillhör det här lägret”. En gång kanske sådana signalord var ”produktionsförhållanden” och ”mervärde”. Idag är de ”bruna kroppar”, ”tolerans”, ”inkludering”.

Men de ord Ekerwald använder fungerar inte så. De ord han använder använder han för att han behöver dem; de kommer inifrån. Det kan vara stora ord, abstrakta, högtidliga, existentiella. Himmelsord. Men de kombineras med de konkreta jordorden.

Det finns inga uppvisningskonster i hans texter – trots att jag har svårt att tro att det finns speciellt många i Sverige som är lika bildade och lika språkkunniga och lika belästa som han. Det är som om han, så ”kulturman” han är, har ett väldigt litet ego.

I Johan Lovéns intervjubok med Ekerwald, Tidsvittnet i Svindalen, ger Lovén honom ett erbjudande om att vara vad han kallar ett ”tidsvittne” (Ekerwald vill inte själv göra anspråk på att vara detta). Lovén föreslår att Ekerwald är en sådan hedersam person som ”vågar säga det som är obekvämt när andra tiger av det ena eller andra skälet?” Ekerwald svarar: ”Det hedersamma ligger främst däri att du säger någonting som dina medmänniskor tar till sig som stimulans till intellektuell vitalitet. Det betyder inte att du som läsare går in för en viss åsikt som tidsvittnet pläderat för, men att ditt tänkande har satts i rörelse. Du har blivit vitaliserad i ditt tänkesätt”.

Han, denna bildade människa, vågar också vara barnsligt förundrad, som när han i en essä skriver: ”Det som hos människan är ett så ytterst angenämt tillstånd, nämligen att andas in luft efter en utandning, det måste hos en val som hållit andan kanske en dryg halvtimme vara extremt behagligt.” Det har man inte tänkt på va? Hur är det att andas in om man är en val?

Ekerwald är inte, tycks det mig, så förtjust i att skriva teori eller göra generaliseringar. Men det är jag och eftersom jag är det så ska jag avsluta här med att göra en reducerande generalisering av något som jag tycker mig ha fått syn på i Ekerwalds alltid konkreta gestaltningar av frågan om liv och mening,

Så här: I förhållande till vad som gör livet till meningsfullt liv kan människor inta två olika positioner. En del tycker att det som sätter livet i blixtbelysning och får oss att förstå vad det hela handlar om, vad meningen är – det är undantagen, det ovanliga. Det är extasen, döden, festen, striden, farten. Andra tycker att det är vardagen, lunken, som ger livet mening. Solen som går upp varje morgon, det dagliga brödet, det dagliga arbetet, det stilla och lilla. Grässtrået. Kanske har det en daggdroppe på sig just den här morgonen?

Det är nog inte några medvetna, intellektuella beslut som ligger bakom vilken av dessa två positioner som en människa intar. Det är nog en fråga om kynne.

Mitt kynne är sånt att jag gärna ger svar. Alltså, hur ska vi leva? Vi ska existentiellt försöka leva så att vi skapar ”ett kärleksförhållande till livet”, som är en formulering Ekerwald använder i sin essä om Nietzsche. Vi ska politiskt leva så att vi ger alla människor i alla fall en möjlighet att skapa ett kärleksförhållande till livet.

Ekerwald är i båda fallen en stor hjälp. Grattis Carl-Göran!

Carl-Göran Ekerwalds tacktal

2022-11-08

Den heliga revoltkänslan

Den här texten ”Den heliga revoltkänslan” har tillkommit som ett försök att på något sätt gengälda det storslagna pris som jag idag fått genom Lasse Diding.

Bland muslimer finns det ett ord ”sakha” som betyder oegennyttig generositet. Den är ovanlig. Den anses bana väg för en lycklig framtid. Jan Myrdals stora pris manifesterar det frikostiga hos människan. I Persien brukar nygifta bjuda hem till sig främmande på middag för att inför himlen bevisa att det har ”sakha”, generositeten. Min familj blev på det sättet hembjudna till ett främmande par nygifta i Kermanshah. Hustruns kvinnliga släkt satt på golvet och såg på när vi festade med brudparet. – Det var högtidligt – man fick en glimt av ett mänskligt drag som hör evigheten till. Den slår igen dörren till snikenhet och girighet.

Den mest kände anarkisten på 1800-talet var Michail Bakunin (1814-1876). Här i Sverige blev han känd. Karl XV tog emot honom i audiens. Bernadotterna har alltsedan fältmarskalkens tid under Napoleon haft en svag sida för vänsterradikala. Den tyske filosofen Fichtes porträtt prydde fältmarskalkens vägg – Fichte som ställde frågan ”Vad ska man ha akademiker till?” Underförstått om de inte vill avskaffa samhällets orättvisor. Fichte – en av revoltandans främste!

Det är Bakunin som förklarat människans ”revoltkänsla” vara ”helig”. Vilhelm Ekelund citerar det med värme. Och det är klart att ett ”nej” är heligare än ett ”ja”, för ett ”ja” är en eftergift, bjuder inget motstånd. Låter allt förbli som det är.

Ett ”nej”, en ”revolt” – så mycket riskablare. Och ändå med tanke på människosläktets utsatthet av animala instinkter å ena sidan och samvetskval å den andra, så nödvändigt ett ”nej” måste vara. Det förklarar dess helighet. Revoltkänslan är oangriplig eftersom den är människans starkaste beskydd.

Ibland hör man att det är under puberteten som revoltkänslan först gör sig påmind. – I mitt fall gjorde revoltkänslan sig starkt drabbande när jag var fem år!

Det var julen 1928. Vi hyrde fyra rum och kök på övervåningen hos bonden Erik Sundkvist i änge i Offerdals socken. – Offerdal i Jämtland vid gränsen till Norge.

Julgranen är klädd. I taket girlander av rött crepespapper. Julbordet dukat, skinkan griljerad. Mamma och jag går runt och väntar på pappa som är nere hos Sundkvist och önskar god jul med en liter Renat brännvin.

Jag är förväntansfull. Julklapparna ligger under granen. Det var idag Jesus blev född och lagd i en krubba. Jag hade i Sundkvists stall sett krubban och hoppades att Jesus sluppit tungan från en häst eller mulåsna.

Vi väntar på pappa. Mamma tänder ljusen på bordet. Och då kommer han. äntligen.

Ett barn ser omedelbart om någon av föräldrarna påverkats av alkohol. Det går inte att dölja. Förälderns väsen har av spriten blivit starkt förändrad – kyligare, mer metalliskt. Barnet ser plötsligt denna förvandling. Pappa har blivit främmande.

På julbordet hälls öl och brännvin upp i glasen. Jag får sockerdricka i mitt glas.

Nu ska festen börja. Men hos mig finns redan en otäck förnimmelse av pappas främlingskap. Varför är han inte som vanligt? Han pratar lite sluddrigt och högröstat och skrattande åt sitt besök på nedre botten. Det var klart att julspriten skulle avsmakas.

Nu ska pappa skära julskinkan. Han fumlar med den stora förskäraren och plötsligt åker den ur hans hand och ner på golvet.

Och nu kommer det.

Detta står jag inte ut med. Detta passar inte mig. Nu får det allt vara nog. Och detta på själva den efterlängtade julaftonen!

Jag stiger ner från stolen och lägger haklappen på bordet och går min väg.

När jag skriver detta är jag strax 99 år gammal. Minnet från femårsåldern är än idag nästan fysiskt förnimbart.

Denna barnets revolt var helt spontan. Oöverlagd. Det var inte förståndet som revolterade, det var samvetets eller ”själens” reflex. Det är här – hör och häpna! – ”smaken” som avgör. Denna situation är så osmaklig att närvara i – nu går jag. Det är anarkistiskt. Man tar inga hänsyn till konsekvenserna.

När Vilhelm Ekelund en gång på färjan till Helsingör tog sig en öl i restaurangen, var det en som spelade dragspel. Ett par steg upp och dansade. De var väl en smula berusade och båda dansade ”otuktigt” på ett för alla stötande sätt. Vad som går an i det privata blir utmanande ute i offentligheten. Ekelund fick efter en stund nog av denna dans. Han tog ett askfat och slängde det emot dem, varpå dansen upphörde.

Min revolt blev kortvarig. Pappa reste sig, tog mig hårt i armen och ledde mig tillbaka till bordet. Stämningen lättade efterhand. Som julklapp fick jag en bil i plåt. Den körde jag omkring med.

På kvällen när jag skulle lägga mig, sa mamma; ”Att du vågade göra så mot pappa! Du måste akta dig.”

ända från denna barnsliga revolt har jag uppmärksammat andras heliga revolter, Vilhelm Tell, Olaus Petri, Engelbrekt, Voltaire, ända fram till Gramsci och Andreas Baader och Ulrike Meinhof.

Men det är en rysk adelsman av judisk börd som jag särskilt fäst mig vid. Jag hade varit fem, han sexton, gymnasist vid läroverket i Kazan 1887. Tsaren lät hänga hans bror Alexander som varit inblandad i en komplott mot överheten. Och nu svor sextonåringen en ed att han inte skulle ge sig förrän han hämnats på tsarfamiljen och hissat röda blodsfanan på vartenda rådhus i Ryssland.

Vladimir Uljanov som tog sig namnet ”Lenin”, är ett sagolikt exempel på det överraskande i historiens gång. En ung gymnasist vände upp och ner på ett av jordens största riken, Ryssland. Det tog sin tid. Lenin var 47 när han flyttade in i Smolny och började styra Sovjetunionen.

– O –

Tsarens auktoritära våldsregim som inte tvekar att bruka fysiskt våld – och rent av med visst nöje gör det genom skenavrättningar (Dostojevski!) – vilken revolt går segrande inför en sådan motståndare?

Svaret är revoltören som utgår från samvete, själ och kärlek. Allt detta ”som fysiskt inte finns” krossar enväldet och makthavarna.

Det är Paulus som i Första Korinterbrevet 1:28 formulerar denna lyckliga ordning här på jorden: ”Gud valde åt sig det som inte finns för att därmed tillintetgöra det som finns.”

Att citera Bibeln i detta politiska sammanhang är naturligt, Lenin är nämligen inspirerad av bibelläsaren Leo Tolstoj. Och det är Georg Lukacs – kommunisten – som konstaterar: ”Die Bibel ist eine Fibel des Aufstands … Bibeln är revolutionens ABC-bok.”

Behövs det exempel? Hos Markus 11:15: ”Jesus gick till templet. Där jagade han ut dem som köpte och sålde. Han vräkte omkull borden för de som höll bank och växlade pengar.”

Cf. Andreas Baader som så äcklades av de välmåendes konsumtionsiver att han satte eld på Frankfurts största varuhus 1969.

Den ryske tsarens motsvarighet i Israel – den judiska överklassen – förklarade uttryckligen: ”Jesus uppviglar folket i hela Judeen med sin undervisning, från Galileen och ända hit till Jerusalem.” (Luk.23:5) Ordet ”uppvigla”, ”commoveo”, ”anaseiå” är det ord överheten använder om revoltörens agitation. Den måste stoppas ”innan hela folket går under” (översteprästen Kaifas, Joh. 11:50).

Revoltörens svar är att smäda överheten: ”Ni huggormars avföda … Ve er rika. Ni som skrattar nu, ni kommer att få sörja och gråta” (Luk. 6:24).

Revoltören Jesus sände ut 72 lärjungar att gå från by till by och upplysa människorna om det helt onödiga med att fråga prästerskap och myndigheter (”de äldste”) till råds, för dessa tillgodoser endast sina egna intressen. Och här gäller det samvetet.

Lärjungarna, de 72, skulle inte åka runt som välbetalda konsulter. Nej, de skulle gå barfota, alltid utan pengar och matsäck. Jesus utlovade dem mycket stryk, De skulle komma att pryglas och mördas – men förbli jublande glada eftersom de på bästa sätt tjänade sin nästa. De skulle ”störta härskare från deras troner och upphöja de ringa” (Marias jubelsång, Luk. 1:46). Inför domstol aldrig tala förberett – men från hjärtat.

William Butler Yeats sammanfattar de 72 lärjungarnas uppgift. Den var att störta makthavarna, både religiösa och politiska för att införa en social ordning villkorad av vars och ens personliga samvete – det vill säga vars och ens förhållande till Gud – Han som inte finns fysiskt utan enbart som ”ande”. –

Vad Jesus predikade var att ”Guds rike är nära” – så nära att det finns inuti varje människa. ”Gå in i dig själv” – där får du veta allt du behöver för detta jordiska liv (Luk. 11:52).

Jesus budskap till den israeliska överheten var avgörande: ”Den rådande legala ordningen i landet är vedervärdig. Bort med den! Och bort med religionen! Den är bara mänskliga påhitt och pålagor.”

Att Jesus blev avrättad kan inte förvåna när man ser det ur den romerska guvernörens eller myndigheternas synvinkel. Makt vill ha lugn i landet.

Vad beträffar religiösa lagar och riter – judendomen åberopar sig på patriarken Abraham, Jesu egen anfader, det är ”Abrahams Gud” som Paulus tillber. – Då är det att märka: Abraham levde 500 år före Mose lag – de tio budorden – och 2000 år före evangelierna. Abraham var en ”hanif”, det betyder en ”vän” till Gud. Abraham saknade religion i den mening vi lägger i ordet.

– O –

Lenins märkliga och mäktiga revolt är inspirerad av Leo Tolstojs pamfletter. Själva andan i dessa vitt spridda texter finns i komprimerad form i Tolstojs dagböcker. Det är inte marxism – men anarkism!

Om man går till 1890, då Lenin var tjugo år, skriver Tolstoj uttryckligen: ”Anarkisterna har rätt i allt! Privat egendom måste förbjudas. Allt ska ägas kollektivt.” (1890 8/5, 13/4, 16/11)

Striden mellan underklass och överklass måste gå vidare. Anstränga sig att samla kapital – betrakta snikenhetens fula tryne. Människor som lever på vad andra slavat ihop i hårt arbete – de lever ett skamligt liv. Kyrkan är en institution som vilseför människorna bort från samvetet. (19/8 1890) Tolstoj blev bannlyst av Heliga Synoden.

Dessa dagboksanteckningar utgör basen för pamfletterna. Tolstoj är sannerligen en uppviglare, på uppdrag av sin obetvingliga revoltkänsla.

Att Svenska Akademien inte gav Tolstoj nobelpriset, trots invändningar både från Selma Lagerlöf och Strindberg, kan man förstå mot bakgrund av Tolstojs uttalade sympati för anarkisterna. Detta var för borgarna ett moraliskt klavertramp – det måste ju misslyckas! – Sovjetunionen är Lenins svar.

– O –

När Finland bad om vapenstillestånd i september 1944 var det Finlands ambassadör i Sverige, Georg Achates Gripenberg som förhandlade med madame Kollontai i Saltsjöbaden – Stalins utsända representant. Han lyckades sedan den finska regeringen gjort kommunistledaren Yrjö Leino till inrikesminister och chef för polisen. När avtalet vart slutet kom två finska kommunister till Gripenberg och bad honom ordna så att de fick träffa Stalin. Genom Kollontais förmedling blev de två inbjudna till Kreml.

De satt inne hos Stalin och denne undrade vad de ville veta. De frågade; ”Vad är själva kärnan i kommunismen?”

Stalin svarade: ”Det är att göra människan bättre!”

Han ger det svar som också Lenin skulle ha gett. Det är budskapet från Tolstoj och från revolutionens ”ABC-bok”.

Innebörden har en religiös klang. Ryssarna var inte sekulära. Budskapet från Lenin fick ett gensvar.

Men när Gorki sökte övertala Lenin till att öppet samarbeta med ortodoxa kyrkan eftersom det i grunden fanns en ideologisk gemenskap, då vägrade Lenin och det på samma grunder som Tolstoj anförde: Kyrkan för människorna bort från revoltandans kärna – samvetet.

Gramsci säger att all politik har en privat bakgrund. Lenin hade privata skäl att störta tsarfamiljen. Och han har det ideala kontraktet mellan tanke och känsla som Lukacs1 lovprisar: lev som du tänker. Nina Björks texter är exempel på detta ideala kontrakt mellan förstånd och känsla.

Några imperiedrömmar ingick inte i Lenins tänkande. Han gav obekymrat Finland, Estland, Lettland och Ukraina frihet att själva bestämma sina öden. Hans sista brev till Stalin: ”Använd inte enbart tvång – pröva frivillighet också!”

Slutligen, vi ogillar manligt övervåld. Hur skötte sig då Lenin? Lukacs? Karl Marx? Sartre? Behöver de skämmas. Jag tror att Lukacs svarar för dem alla när han säger: ”Allt jag gjorde skedde för att jag skulle bli godkänd av Gertrud (hans hustru, läkaren Gertrud Bortstiber.) Ingen av dem skulle ha publicerat en text som den älskade ogillat, Jenny, Krupskaja, Gertrud, Simone.


1 Beträffande förbindelsen Lenin-Lukacs: Lenin krävde daglig radiokontakt med Bela Kuns kommunistledda regering i Budapest 1919 – Lukacs var en av Bela Kuns närmaste i politbyrån.

Prisutdelningen 2022

2022-11-08

Foto: Olle Asp

Innan prisutdelningen började uppstod det sedvanliga minglet i teaterns foajé. En sprudlande Carl-Göran Ekerwald gjorde entré i god tid före prisutdelningens början och den 98-årige författaren blev inte mindre glad när han för första gången fick se sin nya diktsamling, Kallhamrat, som precis kommit från tryckeriet. Den nyutkomna boken och ett tiotal andra titlar fanns till försäljning till förmån för Jan Myrdalsällskapet och Carl-Göran signerade gladeligen böcker åt de många bokköparna.

Efter ett musikaliskt intro i form av ett instrumentalt potpurri så satte Lasse Diding igång årets prisutdelning. Lasse beskrev i sitt inledningsanförande prisutdelningen som en motståndshandling i onda tider med skenande klimathot, en regering som styrs av Sverigedemokrater och kärnvapenhot. För att markera mot en ojämlik fördelning av uppmärksamheten när det gäller krig och konflikter i världen delades det i år ut ett extra Leninpris på 50 000 kr som fördelas jämnt mellan krigsoffren i Ukraina och Jemen. (Läs mer om det här.)

Aleksej Sachnin. Foto: Olle Asp

Lasse berättade vidare om beslutet att låta priserna återfå Jan Myrdals namn (läs mer om det här) och flaggade även för att den stora boken om Jan Myrdalbiblioteket nu äntligen efter år av väntan snart finns i tryck. Bland många andra så har årets Leninpristagare Carl-Göran Ekerwald bidragit med ett kapitel till boken.

Som brukligt inleddes sedan själva prisceremonin med Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset, vars prissumma från och med årets pris höjts till 25 000 kr. Lasse Diding gav en bakgrund till årets pristagare Aleksej Sachnin och berättade om hur offentliggörandet av årets pristagare dröjt in i det sista på grund av att Aleksej under hösten flytt från Ryssland och nu sökt asyl i Frankrike. Efter att Lasse sedan läst upp motiveringen var det dags för 2021 års Robespierrepristagare Kalle Holmqvists tal, i vilket han satte valet av årets pristagare i ett historiskt perspektiv. Holmqvist kunde tyvärr inte vara på plats på Varbergs Teater, men en förinspelad video med hans tal spelades upp.

I sitt tacktal beskrev Aleksej Sachnin bland annat flykten några veckor tidigare ut ur Ryssland till Kazakstan och hur den vanligtvis öde vägen över stäppen nu var fylld av en flera kilometer lång bilkö. I bilarna satt Moskvas och Sankt Petersburgs flyende välbeställda medelklass och Aleksej berättade om de starka motsättningar som finns idag mellan denna grupp och de fattiga ryssar som inte har samma möjlighet att lämna landet.

Innan det var dags att gå över till utdelningen av Jan Myrdals stora pris – Leninpriset så bjöds på ett musikaliskt mellanspel. Leninprisets egen kapellmästare Bosse Stenholm hade i år sällskap av Stefan Abelsson, Stefan Engberg, Evangelos Vlavianos, Georgios Anastasiadis och gästartisten Maria Stellas. Temat för dagen var grekisk musik och i synnerhet motståndsmannen Mikis Theodorakis, som faktiskt tilldelades det sovjetiska Leninpriset 1983.

Lasse Diding och Carl-Göran Ekerwald. Foto: Olle Asp

Lasse Diding inledde utdelningen av Jan Myrdals stora pris – Leninpriset med att påpeka att det var första och troligen enda gången priset går till en pristagare som levt samtidigt som Lenin och gav sedan en bakgrund om Carl-Göran Ekerwalds långa liv och omfattande författarskap. Lasse beskrev också sitt eget första möte med Carl-Göran, vilket utspelade sig 2012 då Lasse sökt upp den då 88-årige favoritförfattaren för att få skaka hans hand innan det var för sent. Vid detta möte beskrev Carl-Göran sina många framtida projekt och Lasse tyckte att det lät väl ambitiöst, då statistiken visar att 90-åriga författare publicerar i genomsnitt noll ytterligare verk under resten av sin livstid. Men Carl-Göran trotsar statistiken och ur manchesterkavajens djupa kleptomanfickor plockade Lasse nu på scenen en efter en fram de fler än 10 böcker Ekerwald skrivit sedan mötet 2012.

Lasse läste sedan upp motiveringen, som han även liknade vid en kärleksförklaring till Carl-Göran Ekerwald, innan det var dags för förra årets Leninpristagare Nina Björk att hålla tal. I sitt tal lyfte Björk bland annat fram Ekerwalds blodfyllda humanism och gjorde analysen att en urfråga i hans författarskap skulle kunna vara ”Hur ska vi leva?”

Lasse Diding drog fram en bekväm fåtölj på scenen när det sedan var dags för Carl-Göran Ekerwald att tala. Som tack för Leninpriset hade Carl-Göran skrivit essän ”Den heliga revoltkänslan” och denna bildade stomme i hans storartade tacktal inför en andäktig publik på teatern.

Prisutdelningen avslutades som vanligt med att alla närvarande pristagare samlades på scen för allsång i Internationalen. Dagens program fortsatte med medlemsmöte för Jan Myrdalsällskapet på teatern innan det var dags för kvällens festligheter på Hotell Gästis. Efter middag och tårta blev det mer livemusik av Maria Stellas och bandet som fortsatte och fördjupade det grekiska temat. Det blev såväl allsång som dans och festen varade in på småtimmarna.

Se prisutdelningen i sin helhet här:

David Ritschards tal till Kalle Holmqvist

2021-11-10

Daria Bogdanskas tal till David Ritschard

2021-11-10

Kajsa Ekis Ekmans tacktal

2021-11-09

När jag var fem ville jag bli uppfinnare. Jag tog en planka och så skrev jag på den: ”Min fina planka, det här blir början till en stor uppfinning.” Sen spikade jag in lite spikar och band trådar runt spikarna och det såg ut som en maskin, men jag bara: ”Hur får man den att röra sig?” Så jag blev inte någon uppfinnare. Sen när jag var 15 ville jag bli gitarrist. Jag gillade Jimi Hendrix och tänkte att det kan väl inte vara så svårt? Så jag såg framför mig när jag stod där och spelade och så, men hur kommer man från där jag var nu, där jag inte kunde någonting, till dit? Då sa jag till pappa, som sitter där: ”Kan jag få gå på gitarrlektioner?” ”Ja, det kan du få.” Och sen efter några gånger sa läraren: ”Men du, hur många timmar om dagen övar du egentligen? Du kan ju ingenting.” ”Nä, men vadå timmar liksom? Jag övar bara en kvart innan jag ska gå hit.”

Då sa pappa: ”Du kommer inte bli någon Jimi Hendrix, för de som blir gitarrister de kan inte hålla sig ifrån gitarren. De bara sitter där och spelar hela tiden. Men jag ser att du inte är intresserad av det här egentligen. Det enda du gör är att du sitter och skriver allting. Du skriver ner alla konversationer vi har i familjen. Du skriver brev till massa människor.” (Jag hade väl 50 brevkompisar då runt i hela Sverige.) ”Du skriver olika berättelser, dagbok och så vidare så det är väl det du ska syssla med.” Och så blev det. Så jag vill tacka min pappa för det och jag vill också tacka honom för att han visade mig världen. Han gav mig ett intresse för politik, musik och kultur bortom Europa, tog mig till så många platser och lärde mig att det gäller att vara framåt i livet och praktiskt lagd och inte klaga om man ska få något gjort.

Just de internationella frågorna är något som förenar de flesta som har fått det här priset före mig och det gör mig väldigt stolt över att ingå i den gruppen. För ibland känner man sig lite ensam när man håller på med internationella frågor. Idag i Sverige känns det lite som att andra länder är antingen hemska eller helt ointressanta. Jag tycker att den mest meningslösa frågan, och kanske väldigt typiskt för vår tid, som man alltid får är: ”Vad kommer hända nu?” Man kan aldrig veta vad som ska hända. Det kan ingen veta vad som kommer hända.

I början av nittonhundratalet var det få som kunde ana att revolutionen skulle komma i det outvecklade Ryssland istället för det industrialiserade Tyskland där arbetarklassen var organiserad. Vem kunde ana det? Vem kunde tro att det var Venezuela, hemvist för Latinamerikas brackor, det land som blev känt för en fras: Es barato, dame dos! – Det är billigt, ge mig två! när de flög över till USA för att shoppa, ett oljeland, att det var det landet som skulle starta den vänstervåg som sedan spreds över kontinenten och nu har kämpat sig tillbaka efter ett par år av statskupper och lawfare.

Vem kunde ana att historien upprepar sig, men som negation? Vem kunde tro att futuristerna skulle dyka upp på scenen igen 60 år senare som punkare under slagordet ”No future”? I början av förra seklet diskuterade Socialdemokraterna om det var revolution eller reformism som var den bästa vägen. Vem kunde då tro att i de länder där socialismen infördes genom revolution skulle den avvecklas genom kontrarevolution och att i de länder där den infördes genom reformer skulle den avvecklas genom kontrareformer? Och vem kunde tro att det inte var kapitalismen som skulle leda till kommunism utan att det tvärtom var kommunismen som lade grunden för kapitalismen i länder som Kina, genom att tillgodose behovet av utbildad befolkning, infrastruktur och elektricitet? Och vem kunde tro att det var just när socialismen förklarades död i Europa som den föddes på nytt i Latinamerika?

Det är därför man inte kan välja rätt sida. Det finns ingen rätt sida av historien och det är därför om man är dialektiker som man alltid är optimist. För då vet man att alla situationer bär fröet till sin egen motsats. Att allt förtryck föder motstånd. Jag blir besviken varje år när Nobelpriset delas ut och det inte går till den albanske författaren Ismail Kadare. För han är min absoluta favoritförfattare som lever idag. I sin bok Den hårda vintern så skildrar han ett hyreshus under brytningen med Sovjet. Albanien bröt med Sovjet, det känner säkert ni som sitter här till. Där bor partisaner i det här hyreshuset, sekreterare, människor som kommunismen har lyft från fattigdomen. Men längst ner på nedre botten bor en gammal jordägarfru.

Hon som en gång rådde över jättelika ägor och hundratals människor är nu deklasserad. Så hon stickar tröjor åt sina forna tjänare och hon väntar spänt vid radion på varje skälvning i Hoxhas regim. Från hennes lilla rum hörs hela tiden, skriver Kadare, ord på franska, ord på italienska, jämmer över priserna, över det frivilliga arbetet, över kvartersråden, föraktfulla skämt om tilltalsordet kamrat – särskilt när det används till en kvinna, hånfulla yttranden och framför allt rädsla. Den här romanen, jag tycker det är den bästa dialektiska romanen för den visar på att genom att suga ut de fattiga så sådde ju den här jordägarfrun fröet till sin egen deklassering. Men i hennes hämndbegär ligger också fröet till kommunismens fall, där den här klassen skulle återta det de hade förlorat.

Så ingen kan veta hur det blir eftersom människor skapar historien. Det gäller ju också som skribent. När jag började skriva då trodde jag att det mest kontroversiella man kunde säga det var ”Krossa kapitalismen”. ”Nu säger jag det. Krossa kapitalismen!” Ingen bryr sig! Det är som att säga ”Bingolotter, bingolotter!” Ingen hör mig överhuvudtaget. Vem kunde ana då att det mest kontroversiella skulle vara att säga att ”ja, jag tycker det finns män och kvinnor men jag tycker inte att det hänger ihop med manligt och kvinnligt”? Vem kunde ana att den här feminismens klassiska grundtes plötsligt skulle bli sprängstoff? Vem kunde ana att man skulle få kyrkan, RFSL och Göteborgs-Posten emot sig?

Det är som en borgerlig livssyn som sprider sig. Allt ska vara så passande nu, man ska inte ifrågasätta någonting för det ska vara trevligt och bra. Fast man använder andra ord som låter samtida, inkludering och så vidare. Men egentligen är det den här typiska borgerliga idén om att man inte ska komma och lägga sig i och det som är privat är privat och det ska ingen annan på något sätt ha att göra med. Vi låtsas på något sätt tala om känslor och jaget men det är ju fejkkänslor som folk tror att de har, men som de inte har.

Jag kan därför inte beskriva hur otroligt tacksam jag är till dig Lasse, för att du finns och hjälper författare som mig att få verka och leva. För jag har ju skrivit mina senaste två böcker, den om Grekland och den om könet, delvis på Hotell Havanna. Så jag vill verkligen tacka dig för att du har gett mig lugn. Jag är ensamstående med två barn och jag har fått komma hit, jag har fått sitta och skriva hela dagarna och sen äta och bada. Hela historiekapitlet om Grekland kom till här, där jag kunde sitta och bara koncentrera mig och skriva. Så utan dig hade jag nog inte kunnat skriva de här två senaste böckerna.

Jag vill också tacka för priset och för det gamla priset som jag fick för tio år sedan. Då var det lite som Nobelpriset till Obama, jag hade ju liksom inte gjort något än. Men nu har jag skrivit några böcker och så får vi se, det kanske blir några fler. Och så ska jag ge er ett råd om ni träffar en författare, fråga aldrig så här: ”Skriver du på något nytt?” Alltså vi hatar det! Det är det värsta som finns. Om vi skriver på något nytt så vill vi absolut inte säga det till folk. Om man går omkring och säger det till alla, vad händer då? Sedan kommer de efter fem år: ”Jag hörde att du höll på att skriva om det där.” Så blev det inget. Det är skitpinsamt, så fråga aldrig det. Till sist vill jag tacka alla människor som trots borgarnas försök att göra oss obildade fortsätter att läsa böcker.

Prisutdelningen 2021

2021-11-07

Tyst minut för Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall och Sven Wollter. Foto: Olle Asp

Lördag 23 oktober 2021 var det äntligen dags för Leninprisutdelning igen, efter att covid-19-pandemin under ett och ett halvt år satt käppar i hjulet för dess genomförande. Till följd av pandemin fick prisutdelningen 2020 skjutas upp, skjutas upp igen och slås samman med 2021 års prisutdelning och slutligen fick denna dubbla prisutdelning återigen flyttas fram. När prisutdelningen nu till slut kunde bli av så var förstås 2021 års Leninpristagare Nina Björk och Robespierrepristagaren Kalle Holmqvist på plats, men även 2020 års pristagare Kajsa Ekis Ekman och David Ritschard skulle nu äntligen få ta emot sina priser.

Som vanligt var det mycket folk och full kommers i foajén till Varbergs Teater i god tid innan prisutdelningen drog igång. Besökarna minglade och flockades kring de olika bokborden, där förstås försäljningen och signeringen av Kajsa Ekis Ekmans och Nina Björks böcker stod i centrum. Många ville få sig ett dedicerat exemplar av pristagarnas senaste alster Om könets existens respektive Om man älskar frihet.

Teatern var förstås fullsatt och en extra förväntansfull stämning lägrade sig i lokalen när åskådarna tog plats för denna dubbla prisutdelning. Det mesta på scenen var sig likt med Lasse Diding som konferencier och Lenin iklädd schalett på plats, men den här gången även i sällskap av en av trädgårdstomtarna känd från filmen I väntan på Jan Myrdals död och den Karl Marx-statyett Lasse Diding haft med sig under höstens lanseringsturné för nyss nämnda film.

Professor Göran Therborn. Foto: Olle Asp

Lasse Diding inledde prisceremonin med en tyst minut för de som lämnat oss sedan den senaste prisutdelningen våren 2019: Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall och Sven Wollter. Därefter hälsades tidigare pristagare som var på plats och i högsta grad levande ett extra varmt välkomna. Tidigare Leninpristagarna Mikel Wiehe, Mikael Nyberg och Göran Therborn samt tidigare Robespierrepristagarna Daria Bogdanska och, faktiskt, Kajsa Ekis Ekman som ju var den första att tilldelas Robespierrepriset 2010. Efter fullödig information från Lasse om helgens digra program kickade husbandet Jonsereds Proggorkester med Bosse Stenholm i spetsen igång själva prisutdelningen med den självklara signaturmelodin Leninsången av Ernst Busch. Orkestern, som förutom Bosse bestod av Stefan Engberg, Magnus Ekman och Stefan Abelsson, spelade sedan en låt mellan varje pris och i år blev det ett irländskt tema som förutom två irländska sånger inkluderade Fred åkerströms Den trettionde i första sjuttiotvå.

Efter att Lasse Diding läst upp motiveringen för 2020 års Robespierrepris till David Ritschard så höll 2019 års pristagare Daria Bogdanska ett tal där hon hyllade Davids förmåga att i sina texter skildra vardagen, känslor, romantik, solidaritet, hopp och drömmar. Daria tackade också David för att han fyller ett tomrum efter de ibland uttjatade progglåtarna från 70-talet, varpå David Ritschard fick ta emot sitt pris.

Därefter var det dags för Kajsa Ekis Ekman att äntligen få ta emot sitt Leninpris för 2020 och även här läste Lasse Diding upp motiveringen, innan 2019 års pristagare professor Göran Therborn intog scenen. I sitt tal pratade Therborn bland annat om en ny internationell vänstergeneration sprungen ur den havererade nyliberalismen och lyfte fram Kajsa Ekis Ekman som dess främsta intellektuella representant.

Kajsa Ekis Ekman tacktalar. Foto: Håkan Johansson / HN

I sitt tacktal tog Ekis avstamp i barndomen och tackade först och främst sin pappa, som också var närvarande på teatern. Vidare talade hon om att det är omöjligt att förutsäga framtiden eftersom det är människor som skapar historien, att alla situationer bär fröet till sin egen motsats och att allt förtryck föder motstånd. Kopplat till det nämnde hon också hur omöjligt det varit att förutspå hur kontroversiella klassiska feministiska ståndpunkter skulle komma att bli idag. I sitt tack för Leninpriset riktade Ekis även ett extra tack till Lasse Diding för den lugna arbetsplats Hotell Havanna utgjort, utan vilken hon inte kunnat skriva sina två senaste böcker.

Efter ett musikaliskt mellanspel var det så dags för 2021 års pristagare. Lasse Diding läste upp motiveringen för Robespierrepriset till Kalle Holmqvist varpå David Ritschard höll ett tal där han bland annat framhöll frändskapen mellan sig själv och Kalle Holmqvist när det gäller att sätta fokus på den vanliga människan. Han lyfte också fram bredden i Holmqvists gärning. Kalle Holmqvist höll därefter ett tacktal där han lyfte fram tre personer som varit särskilt betydelsefulla för hans skrivande: Jan Myrdal, Sven Wernström och Maria Sandel.

Lasse Diding läste upp motiveringen för 2021 års Leninpris till Nina Björk och sedan var det dags för Kajsa Ekis Ekman att tala igen. Ekis lyfte bland annat fram Nina Björks mod, hennes förmåga att skriva om svåra saker på ett enkelt sätt, hennes banbrytande tänkande och hennes ambition att nå en fördjupad förståelse snarare än att vinna en debatt.

Nina Björk håller tacktal. Foto: Olle Asp

Djupt rörd av Ekis tal tog Nina Björk sedan emot sitt Leninpris och höll ett tacktal i vilket hon fokuserade på vår tids ödesfråga klimathotet och dess koppling till mänsklig aktivitet och vårt kapitalistiska system, men också avslutningsvis i en mer positiv anda beskrev sin tro på att den socialistiska drömmen om verklig jämlikhet ”inte går att utplåna så länge det finns människor på jorden”.

Avslutningen av prisutdelningen blev den traditionsenliga allsången med Internationalen och alla närvarande pristagare på scen. Sammanfattningsvis kan sägas att denna dubbla prisutdelning blev en väldigt fin ceremoni där de många talen hade en intellektuell tyngd av sällan skådat slag. Helt enkelt en prisutdelning väl värd att vänta på.

Efter att prisutdelningen avslutats var det dags för ett öppet medlemsmöte för Jan Myrdalsällskapet på teatern och klockan 17 blev det i samma lokaler en välbesökt världspremiär för filmen Myrdal 92. Alexander Larssons dokumentärfilm djupdyker i Jan Myrdals sista år i arbete som 92-årig skriftställare och låter Myrdal tala till punkt.

På kvällen blev det traditionsenlig Leninprisfest på Gästis Kafé & Matsalar, som var fullsatt till sista stol. David Ritschard och sjumannabandet Krokodiltårarna bjöd på en fantastisk show där de blandade Ritschardkompositionerna från sina två senaste album med för tillfället väl valda covers som Wiehes Huddinge, Huddinge och Knutna nävars Lär av historien.

Helgens begivenheter avslutades på söndagsförmiddagen med en visning av bioversionen av I väntan på Jan Myrdals död på Gästis Kafé & Matsalar och ett femtiotal som ännu inte haft möjlighet att se filmen slöt upp.

Prisutdelningen 2021

2021-11-07

Tyst minut för Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall och Sven Wollter. Foto: Olle Asp

Lördag 23 oktober 2021 var det äntligen dags för Leninprisutdelning igen, efter att covid-19-pandemin under ett och ett halvt år satt käppar i hjulet för dess genomförande. Till följd av pandemin fick prisutdelningen 2020 skjutas upp, skjutas upp igen och slås samman med 2021 års prisutdelning och slutligen fick denna dubbla prisutdelning återigen flyttas fram. När prisutdelningen nu till slut kunde bli av så var förstås 2021 års Leninpristagare Nina Björk och Robespierrepristagaren Kalle Holmqvist på plats, men även 2020 års pristagare Kajsa Ekis Ekman och David Ritschard skulle nu äntligen få ta emot sina priser.

Som vanligt var det mycket folk och full kommers i foajén till Varbergs Teater i god tid innan prisutdelningen drog igång. Besökarna minglade och flockades kring de olika bokborden, där förstås försäljningen och signeringen av Kajsa Ekis Ekmans och Nina Björks böcker stod i centrum. Många ville få sig ett dedicerat exemplar av pristagarnas senaste alster Om könets existens respektive Om man älskar frihet.

Teatern var förstås fullsatt och en extra förväntansfull stämning lägrade sig i lokalen när åskådarna tog plats för denna dubbla prisutdelning. Det mesta på scenen var sig likt med Lasse Diding som konferencier och Lenin iklädd schalett på plats, men den här gången även i sällskap av en av trädgårdstomtarna känd från filmen I väntan på Jan Myrdals död och den Karl Marx-statyett Lasse Diding haft med sig under höstens lanseringsturné för nyss nämnda film.

Professor Göran Therborn. Foto: Olle Asp

Lasse Diding inledde prisceremonin med en tyst minut för de som lämnat oss sedan den senaste prisutdelningen våren 2019: Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall och Sven Wollter. Därefter hälsades tidigare pristagare som var på plats och i högsta grad levande ett extra varmt välkomna. Tidigare Leninpristagarna Mikel Wiehe, Mikael Nyberg och Göran Therborn samt tidigare Robespierrepristagarna Daria Bogdanska och, faktiskt, Kajsa Ekis Ekman som ju var den första att tilldelas Robespierrepriset 2010. Efter fullödig information från Lasse om helgens digra program kickade husbandet Jonsereds Proggorkester med Bosse Stenholm i spetsen igång själva prisutdelningen med den självklara signaturmelodin Leninsången av Ernst Busch. Orkestern, som förutom Bosse bestod av Stefan Engberg, Magnus Ekman och Stefan Abelsson, spelade sedan en låt mellan varje pris och i år blev det ett irländskt tema som förutom två irländska sånger inkluderade Fred åkerströms Den trettionde i första sjuttiotvå.

Efter att Lasse Diding läst upp motiveringen för 2020 års Robespierrepris till David Ritschard så höll 2019 års pristagare Daria Bogdanska ett tal där hon hyllade Davids förmåga att i sina texter skildra vardagen, känslor, romantik, solidaritet, hopp och drömmar. Daria tackade också David för att han fyller ett tomrum efter de ibland uttjatade progglåtarna från 70-talet, varpå David Ritschard fick ta emot sitt pris.

Därefter var det dags för Kajsa Ekis Ekman att äntligen få ta emot sitt Leninpris för 2020 och även här läste Lasse Diding upp motiveringen, innan 2019 års pristagare professor Göran Therborn intog scenen. I sitt tal pratade Therborn bland annat om en ny internationell vänstergeneration sprungen ur den havererade nyliberalismen och lyfte fram Kajsa Ekis Ekman som dess främsta intellektuella representant.

Kajsa Ekis Ekman tacktalar. Foto: Håkan Johansson / HN

I sitt tacktal tog Ekis avstamp i barndomen och tackade först och främst sin pappa, som också var närvarande på teatern. Vidare talade hon om att det är omöjligt att förutsäga framtiden eftersom det är människor som skapar historien, att alla situationer bär fröet till sin egen motsats och att allt förtryck föder motstånd. Kopplat till det nämnde hon också hur omöjligt det varit att förutspå hur kontroversiella klassiska feministiska ståndpunkter skulle komma att bli idag. I sitt tack för Leninpriset riktade Ekis även ett extra tack till Lasse Diding för den lugna arbetsplats Hotell Havanna utgjort, utan vilken hon inte kunnat skriva sina två senaste böcker.

Efter ett musikaliskt mellanspel var det så dags för 2021 års pristagare. Lasse Diding läste upp motiveringen för Robespierrepriset till Kalle Holmqvist varpå David Ritschard höll ett tal där han bland annat framhöll frändskapen mellan sig själv och Kalle Holmqvist när det gäller att sätta fokus på den vanliga människan. Han lyfte också fram bredden i Holmqvists gärning. Kalle Holmqvist höll därefter ett tacktal där han lyfte fram tre personer som varit särskilt betydelsefulla för hans skrivande: Jan Myrdal, Sven Wernström och Maria Sandel.

Lasse Diding läste upp motiveringen för 2021 års Leninpris till Nina Björk och sedan var det dags för Kajsa Ekis Ekman att tala igen. Ekis lyfte bland annat fram Nina Björks mod, hennes förmåga att skriva om svåra saker på ett enkelt sätt, hennes banbrytande tänkande och hennes ambition att nå en fördjupad förståelse snarare än att vinna en debatt.

Nina Björk håller tacktal. Foto: Olle Asp

Djupt rörd av Ekis tal tog Nina Björk sedan emot sitt Leninpris och höll ett tacktal i vilket hon fokuserade på vår tids ödesfråga klimathotet och dess koppling till mänsklig aktivitet och vårt kapitalistiska system, men också avslutningsvis i en mer positiv anda beskrev sin tro på att den socialistiska drömmen om verklig jämlikhet ”inte går att utplåna så länge det finns människor på jorden”.

Avslutningen av prisutdelningen blev den traditionsenliga allsången med Internationalen och alla närvarande pristagare på scen. Sammanfattningsvis kan sägas att denna dubbla prisutdelning blev en väldigt fin ceremoni där de många talen hade en intellektuell tyngd av sällan skådat slag. Helt enkelt en prisutdelning väl värd att vänta på.

Efter att prisutdelningen avslutats var det dags för ett öppet medlemsmöte för Jan Myrdalsällskapet på teatern och klockan 17 blev det i samma lokaler en välbesökt världspremiär för filmen Myrdal 92. Alexander Larssons dokumentärfilm djupdyker i Jan Myrdals sista år i arbete som 92-årig skriftställare och låter Myrdal tala till punkt.

På kvällen blev det traditionsenlig Leninprisfest på Gästis Kafé & Matsalar, som var fullsatt till sista stol. David Ritschard och sjumannabandet Krokodiltårarna bjöd på en fantastisk show där de blandade Ritschardkompositionerna från sina två senaste album med för tillfället väl valda covers som Wiehes Huddinge, Huddinge och Knutna nävars Lär av historien.

Helgens begivenheter avslutades på söndagsförmiddagen med en visning av bioversionen av I väntan på Jan Myrdals död på Gästis Kafé & Matsalar och ett femtiotal som ännu inte haft möjlighet att se filmen slöt upp.