Min vän Björn Boring – en vanlig kille från Hisingen, som Björns syster Monica tyckte jag skulle kalla denna lilla betraktelse.

Jag har i mitt liv hittilldags i hög grad förskonats från dödens påträngande obeveklighet i min familj och bland mina närmaste. De som dött har följt det normala i livets gång och på så sätt inte skapat omedelbar och ångestladdad tomhet. Undantaget är han som under dryga 40 år var min bäste vän, Björn Boring. Det var också han som ledde mig till Martin Hägglunds filosofi långt före Martins bok ”Vårt enda liv: Sekulär tro och andlig frihet” hamnade på landets alla kultursidor.

Björn hade då inte bara på något sätt hittat boken utan också fångats av bokens budskap och trots att den då bara fanns på engelska och Björn var ungefär lika halvdålig som jag på att läsa böcker på relativt hög abstraktionsnivå på annat språk än svenska, blev han närmast besatt av bokens budskap om livets obönhörliga begränsning och dödens obetvinglighet. Att han samtidigt just då personligen blivit bryskt påmind om samma livets ändlighet, genom att den cancer han trodde sig ha besegrat kommit tillbaka, var en helt avgörande sak.

Omedelbart kontaktade han mig och ingenting var mer naturligt än att vi då började läsa boken tillsammans som vi så många gånger gjort tidigare med texter av Marx och Platon och böcker om samtidens viktigaste ödesfrågor. Att läsa tillsammans och kontinuerligt diskutera texten var i detta fall extra givande och nödvändigt för att vi skulle orka anstränga oss att förstå denna rätt omfångsrika filosofiska grundtext. Även jag påverkades direkt av bokens tvingande logik och existentiella allvar. Jag hade tiotalet år tidigare drabbats av en för mig avgörande livskris då jag i mitt liv plötsligt fått en större medvetenhet om dödens ständiga närvaro i livet och i en intervjubok om mitt liv hade författaren därför valt att inleda min berättelse med Konfucius ord om att alla människor har två liv och att det andra börjar när vi inser att vi bara har ett.

Vår läsning av Hägglund kom sen under detta sista år i Björns liv att få springa jämsides med döden och när boken skulle komma på svenska 2020 och Martin Hägglund skulle komma från New York för lansering i Sverige så kontaktade jag honom och berättade om bokens betydelse för Björn. Vi blev snabbt överens om att i samband med detta Sverigebesök försöka ordna ett möte med Björn och det bestämdes och planerades, men tre dagar före Martins ankomst tog Björns liv slut.

Björns föräldrar träffades på sjön där hans pappa Kalle jobbade som kock och hans mamma Randi som kallskänka. Kalle var från Småland och fick leva ett långt och innehållsrikt liv medan Randi dog i cancer 49 år gammal. Hon var utomäktenskapligt barn från Nordnorge och Björn berättade med sin vanliga oefterhärmliga humor att hans mammas halvsyster då i samband med arvskiftet när Björn krävt sin rätt till mammans del av arvet, hade ställt sig upp och indignerat med hög röst inför alla sagt: ”Jaha, det är tacken för att man är född inom äktenskapet!”

Björn växte upp på Hisingen, spelade fotboll med Glenn Hysén och de andra grabbarna på samma gård och slarvade sig igenom skolan fram till gymnasiet där han fick den disputerade läroverkslektorn och historikern Lars Linge som historielärare. Denne fick på något sätt Björn intresserad av något mer än GAIS och att skämta sig fram genom livet. Efter några år som bussförare där han på ändhållplatsernas fem minutersraster lärde sig att dricka skållhett kaffe genom att på ett speciellt sätt dra in kalluft under tungan samtidigt som han svalde började han läsa historia på Göteborgs universitet på samma gång som jag. Han hade då också hunnit med en blixtsnabb karriär som slamsugare som fått avbrytas efter att han vid tömningen av en sommarstugas septiktank råkat trycka på backspolningsknappen, vilket inte upptäcktes förrän källaren var fylld och skit började sippra ut mellan tröskel och ytterdörr.

Som student blev Björn och jag snabbt kompisar om än han tog läsningen av kurslitteraturen med samma lätthet som allt annat i livet och till min oförställda häpenhet inte ens excerperade och likt mig skrev kompendier på alla läroböcker men väl snabbt sen en trebetygsuppsats i historia om den svenska ojämlikheten och de femton familjernas orimliga makt över vanligt folks liv. Samtidigt hade han också utan att först rådfråga mig till min förskräckelse gått med i r:arna och således i mina ögon blivit fel slags kommunist och börjat sälja Proletären.

Med sin vanliga entusiasm hade han då också fått med pappa Kalle som i sin tur blev en legendarisk propagandist med specialiteten att omärkligt vid Konsums tidningsställ var vecka lyckas blada in flygblad från Kommunistiska partiet i varje enskilt exemplar i högarna med Expressen. Trots våra delvis olika vänstersvängar genom livet kom vi på mitt initiativ att tillsammans grundligt läsa Jan Myrdal vilket Björn vid denna tid hade vissa svårigheter att legitimera inom sitt parti, men för vår fortsatta intellektuella resa blev detta livsavgörande.

Istället för buss och slamsugning valde Björn likt mig lärarbanan som vi båda tyckte var det mest hedervärda arbete man kunde ägna sig åt. Om än man samtidigt blev en kugge i överhetens ideologiproduktion kunde man där skapa sig visst utrymme för att sprida upprorets frö och förnuftets söta lockelse i arbetarklassens barn, resonerade vi. Björn kom snart att på Komvux under flera decennier bli en inspiratör för väldigt många, som mottagligt sökande just på Komvux, letade efter en nystart i livet.

Inför alla kursstarter i historia, samhällskunskap och religion, vilka var Björns ämnen under hela denna hans långa lärargärning, kom han av intellektuell nyfikenhet och för att inte stelna i ingrodda tankebanor, att alltid läsa ytterligare några böcker i just det ämne som på nytt skulle förmedlas. Det var för övrigt också här han hittade sin Maria som sjunger för oss idag och jag hann under tiden för denna kärlekens mognadsprocess bli ganska trött på Björns långa utläggningar om karaktären av och lystern i hyn hos just denna märkligt unika elev.

Nåväl, våra träffar och intellektuella pratfester fortsatte och till detta tog han sig alltid gott om tid. Björn hade nämligen trots en växande försörjningsplikt för de två tillsammans med Maria nyproducerade barnen Ida och Elma, fortsatt att skapa sig vad Hägglund kallar fri tid, inte att förväxla med den fritid som används enbart för att orka reproducera den egna arbetskraften och just därför på grund av trötthet och lättja ofta slarvas bort på förströelser av enklare slag. Vårt samhälle är oändligt effektivt vad gäller den typen, av enligt Björn, tomma lockelser av konsumism och eskapism.

På grund av just denna längtan efter verkligt fri tid jobbade Björn medvetet aldrig heltid utan alltid deltid med lägre lön i ett på så sätt framtvingat men självvalt krig mot konsumtionssamhällets onödigheter. Han ville alltså ha fri tid för att orka ägna sig åt det liv Marx menat vi människor egentligen var ämnade för, åt livets väsentligheter som kärlek, bildande samtal, musicerande, dansa salsa och läsning även av krävande, tjocka och stundom endast på främmande språk tillgängliga böcker.

Björns vilja att förmedla denna sin i grunden mycket allvarliga syn på livets mening rönte såväl framgångar som tillfälliga motgångar. Jag glömmer aldrig det Björns förtvivlade ansiktsuttryck han visade efter att en gång i min åsyn för sin dotter Ida ha högläst ur Sven Wernströms starkt didaktiska appell mot konsumtionssamhället, ”Max Svensson Lurifax” och efter läsningens slut förväntansfullt fäst blicken på sin älskade femåriga dotter som då något misstrogen sammanfattade vad hon tyckte sig ha hört med orden: ”Jag älskar att shoppa”. Det var en av få gånger jag såg Björn bli uppriktigt förbannad och vråla mot sin då plötsligt förskrämda dotter: ”Du vet väl för fan inte vad shoppa är för något! Det har vi ju aldrig gjort någon enda jävla gång!” Efter denna händelse fanns denna djupt pedagogiska erfarenhet ständigt med i våra diskussioner om vilka vägar konsumismens gift smyger sig in i allas våra själar.

Som pedagog lyckades dock Björn långt oftare än han misslyckades. När jag förberedde detta tal och frågade min nu 49-årige son Erik om hur och varför Björn kom att spela så enormt stor roll i hans liv från tidig barndom fram till deras sista möte i Eriks hem, där de bara några dagar före Björns död skulle sitta tillsammans i fullständig gemensam visshet om denna Björns förestående död och ömsom gråta och ömsom bullrande skratta, så gav Erik mig några exempel. Han sa: Om man som Björn i en tioåring kunde så ett frö som fick denne att glatt anamma världens i särklass tråkigaste sport för en sådan tioåring, nämligen långdistanslöpning, då är man på något sätt en magisk pedagog.

Erik som idag 40 år senare springer maraton på 2 och 45 berättade också om den enorma förvånade befrielse han som barn kände när han första gången hörde Björn reagera på en av sin pappas långa och tvärsäkra utläggningar om hur man självklart måste bete sig i någon viss situation. Det var en utläggning av det slag Erik ständigt fått lära sig att lyssna till och bejaka som om vore det gud som talat. Björn hade den gången lagt av ett skallande gapskratt åt min allvarliga predikan och efter denna händelse, berättade Erik, fanns detta Björns gapskratt alltid med honom som en hemlig följeslagare och kompis när han under resten av sin barndom tvingades lyssna på mina tvärsäkra moraliteter.

När Björn 60 år gammal valde att trappa ner ytterligare från löneslaveriet för att få än mer fri tid åt det verkligt mänskliga livet i Marx och Hägglunds mening, ja då kom sjukdomen och den med sjukdomen medföljande accentuerade medvetenheten om livets obönhörliga slut att framstå än tydligare och bli allt omöjligare för honom att vända bort blicken ifrån. Detta sista år i Björns liv fylldes av vår närläsning av Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv: Sekulär tro och andlig frihet” som då hjälpte Björn uppleva en intensitet och fördjupad närvaro i varje sekund som gladde och lyfte honom om än då livet ständigt och i allt högre fart pendlade mellan hopp och förtvivlan.

Dödsångesten jag mötte i Björns blick på sjukhuset dagen före hans död glömmer jag aldrig. Den har tvingat mig att dessa följande år varje år läsa om Hägglunds bok och skärpa inte bara blicken på världen utan också stärka övertygelsen om såväl nödvändigheten som möjligheten att skapa en helt annan värld än den ovärdiga vi idag framlever våra liv i, en värld där kapitalismens inneboende jakt på tillväxt styr våra liv och riskerar att utrota människan som art i krig, klimatkris och profitjakt. Björn menade då alltid att enda möjliga alternativet var motstånd, alltid motstånd!

”I en tid då ropen på strängare straff skallar allt högre och de överbelagda fängelserna ska expandera i rekordfart är det mer relevant än någonsin att skildra och granska den svenska kriminalvården, något Fanny Klang efter flera års arbete på golvet inom myndigheten gör med stor insikt och sylvass skärpa i sin debutroman Sluten anstalt, som lyckas med konststycket att vara såväl ett blytungt debattinlägg i en brännande samhällsfråga som sensationellt bra litteratur.”

Med den motiveringen tilldelas Fanny Klang idag Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset.

I boken Sluten anstalt bryter hon ny mark genom att skildra just den svenska kriminalvården, en arbetsplatsskildring från insidan som fram till nu lyst med sin frånvaro i svensk litteratur.

Samtidigt knyter hon an till såväl en fin tradition av arbetsplatsskildringar i romanform, där hennes bok sällar sig till exempelvis den moderna klassikern Yarden av Kristian Lundberg om slavliknande förhållanden i Malmös bilhamn eller varför inte 2015 års Robespierrepristagare Sara Beichers Jag ska egentligen inte jobba här om äldreomsorgen, som till en typ av grävande journalistik under förklädnad, främst förknippad med Günter Wallraffs reportage från 70-talet och framåt men som sträcker sig bakåt till Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor och Jack Londons Avgrundens folk, båda tidigt 1900-tal.

Även om Fanny, såvitt jag vet i alla fall, inte använt falsk identitet när hon arbetat på olika anstalter, så kan man verkligen säga att hon wallraffat. Hon har iakttagit och samlat information, men också själv varit med om och deltagit.

Resultatet är romanen Sluten anstalt, där vi får följa huvudpersonen Jonnas väg från introduktionen på nya anstaltsjobbet till det i boken obesvarade erbjudandet om tillsvidareanställning ett år senare. Genom Jonnas resa under det här året får vi veta mer om förhållandena för både personal och klienter på anstalten mot fonden av kriminalvårdens massiva överbeläggning och politiska beslut om kapacitetsökning.

Det här kanske inte låter som någon omedelbart rolig läsning, men jag kan ändå varmt rekommendera boken som ger ett väldigt viktigt perspektiv på hela debatten kring brott och straff.” Att författaren själv arbetat flera år inom den verksamhet som beskrivs bidrar starkt till bokens odiskutabla tyngd som debattinlägg.

För att sammanfatta skulle jag vilja säga att Fanny Klang skrivit en extremt angelägen reportagebok, fast klädd i en elegant romanskrud. Och jag hoppas det stämmer som Fanny sagt i en intervju, att en skönlitterär bok om kriminalvården har potential att nå fler läsare än en fackbok i ämnet hade gjort.

Slutligen vill jag även flika in att det är extra roligt att den här boken delvis skrivits i stipendiatboendet Leninland här i Varberg, där Fanny haft två givande vistelser. För den som inte är bekant med Leninland så kan jag berätta att det är en slags kulturell frizon för skribenter med hjärtat till vänster och en chans för sådana att arbeta koncentrerat med sina projekt under några veckor.

Fanny var en av de första stipendiaterna i början av 2023 och nu är det alltså första gången en Leninland-stipendiat tar emot pris här på Varbergs Teater. Det tycker vi är fantastiskt kul!

Wow! Det känns fantastiskt. Varbergs teater. Att få ta emot Robespierrepriset och att få stå här i underbara Varberg och fira det med er. Varje gång jag kommer hit blir jag sugen på att flytta hit. Jag känner mig otroligt glad och tacksam. Förutom att säga tack så vill jag även berätta lite om bakgrunden till att jag står här idag.

Jag heter Fanny Klang, jag bor i Stockholm och pluggar juridik. I september kom min debutroman Sluten anstalt ut på Ordfront förlag.

Det är en roman som handlar om Kriminalvården. Jag har själv jobbat på myndigheten under flera år, på olika anstalter och häkten runt om i Sverige, och boken är sprungen ur mina erfarenheter. Kriminalvården är en verksamhet i totalt sönderfall, och jag är chockad över att en statlig myndighet får bedrivas på ett så oprofessionellt vis. Jag började föra anteckningar för att hantera min uppgivenhet och frustration, och så småningom insåg jag att det till och med borde bli en bok. Det fanns ingen arbetsplatsskildring inifrån Kriminalvården, och jag ville berätta om en viktig del av vårt samhälle som väldigt sällan skildras.

Jag fick ett tips av min mamma om något som hette Leninland, en kulturell fristad för skrivande människor med hjärtat till vänster. Och den 8 november 2022, alltså nästan exakt två år sedan skickade jag min ansökan. Några månader senare befann jag mig i Varberg, för första gången. Det blev kärlek vid första ögonkastet och varje gång jag kommer tillbaka hit så funderar jag på om jag kanske ska flytta hit någon dag.

Mitt i vintern tillbringade jag två intensiva veckor med att skriva det som senare skulle bli Sluten anstalt. Den enda pausen från arbetet var långa promenader längs med havet. Jag arbetade från sex på morgonen till tio på kvällen, nästan maniskt blev det till slut. Jag hade svårt att sova, jag gick helt in i den fiktiva världen som skrevs fram i min dator. Jag överlevde på mikropopcorn och snabbnudlar, för att jag inte ville ta någon tid från skrivprocessen. Tur att det bara var två veckor…

Nu, på dagen två år efter att jag skickade in min ansökan till Leninland, står jag här. Det känns surrealistiskt. Det finns en bok nu! Jag har fått prata om Kriminalvården i P1, på TV4 och på Bokmässan. Boken är efterfrågad inne på anstalterna har jag hört, vilket känns extra roligt.

Och det känns som att det börjar hända grejer. P4 Västernorrland har en reportageserie om missförhållandena på anstalter och häkten. En släkting till mig har trätt fram i KV:s personaltidning om hur kriminalvårdare provocerar de intagna till att få utbrott, och dessutom slår vad om det, bara för att det är kul att det händer något. Helt vidriga saker som kommer fram. Men de kommer i alla fall fram nu!

Det känns helt fantastiskt att få vara en del av att bryta upp den tunga tystnadskulturen, som har bakbundit KV under väldigt lång tid.

Det här visar vilken otrolig kraft som finns i stipendiatvistelser och litteraturpris. För Sluten anstalt hade inte blivit till utan de där januariveckorna i Varberg 2023. Ett stort tack till dig, Lasse, för att du gav mig möjligheten att komma till Leninland. Och ett lika stort tack till Eva Falk och Gustaf Erling.

Men förstås ett ännu större tack för det jag är här för idag: Robespierrepriset. Det är roligt att det är just Robespierre som priset är uppkallat efter, eftersom han förutom att vara en av de ledande figurerna under den franska revolutionen, så var han också jurist. Jag pluggar juridik nu. Han var med och införde den första deklarationen för mänskliga rättigheter – ett arv som jag vill fortsätta förvalta. Min ambition är att använda juridiken för att fortsätta den eviga kampen för våra fri- och rättigheter.

Det är en kamp som känns särskilt viktig just nu. Det händer mycket i världen och i Sverige. Regeringen jobbar aktivt och systematiskt med att montera ned rättssäkerheten och välfärdssamhället, EU, NATO och storföretagen får allt mer makt, och public service vägrar att rapportera opartiskt om Israels folkmord på palestinierna.

Det kan kännas väldigt mörkt.

Antingen går man under i hopplöshet, eller så organiserar man sig och tar ställning för det man tycker är viktigt.

Den vägen väljer jag.

Jag väljer att fortsätta vara medmänsklig och empatisk även när världen känns mörk.

Det är därför med stor tacksamhet tar jag emot Robespierrepriset och lovar att fortsätta verka för rättvisa och frihet.

Tack.

Idag tilldelas Martin Hägglund Jan Myrdals stora pris – Leninpriset, för sitt profetiska gravallvar och sin suveräna filosofiska överblick i sitt monumentala verk Vårt enda liv – sekulär tro och andlig frihet.

Grunden i Hägglunds filosofi är idén att vi människor är de enda varelser som saknar en given, förutbestämd väg i livet. Vare sig vi vill det eller inte, står vi hela tiden inför frågan om hur vi ska leva våra liv och vad som gör dem värda att leva. Men med den möjligheten, och utmaningen, som det innebär att kunna ställa denna fråga följer också både frihet och ansvar; vi måste nämligen skapa mening inte bara för oss själva, utan även i relation till andra.

Denna tanke utgör kärnan i vad Hägglund kallar för sekulär tro – en tro, inte på det övernaturliga eller eviga, utan på våra egna liv och förmågan att engagera oss i såväl världen som gemenskapen, samt att värna och att sörja om det bräckliga liv som vi vet är ändligt.

Genom att knyta an till en lång tradition av diktare som Dante, Proust och Karl Ove Knausgård förankrar Hägglund sina idéer i litteraturens historia, med hjälp av tänkare som Augustinus, Hegel, Marx och Kierkegaard och skapar därmed ett tankesystem som förenar filosofiskt djup med litterär känslighet.

På så vis bygger Hägglund med Vårt enda liv en bro mellan traditioner och öppnar nya vägar för oss läsare att förstå vad det innebär att leva ett ändligt och meningsfullt liv. Med den sekulära tron visar han hur vi inte bara kan förstå livet baklänges, utan också finna dess mening genom att fästa blicken på de ändliga ögonblick som utgör vårt liv här och nu.

Men för Hägglund är sekulär tro inte enbart en fråga om personlig mening, utan en grundläggande utgångspunkt för hans kritik av kapitalismen och hans vision för ett samhälle byggt på demokratisk socialism. Hägglund visar hur vårt nuvarande ekonomiska system förvränger vår syn på frihet genom att underordna den konsumtionen och ständiga ekonomiska tillväxten. För så länge samhällets överordnade mål är att maximera vinst, kan vi aldrig skapa de förutsättningar som krävs för verklig frihet.

Tvärtom, menar Hägglund, måste ett demokratiskt socialistiskt samhälle främja möjligheten till meningsfulla liv tillsammans. Detta kräver att vi får utrymme för vad han kallar fri tid – den tid som går utöver återhämtning från arbete, och istället ger oss möjlighet att ägna oss åt det vi finns värdefullt och som Hägglund kallas ändamål i sig självt.       

I Hägglunds filosofi blir demokratisk socialism och fri tid därför en konkret uttrycksform för sekulär tro, eftersom de både aktualiserar frågan om hur vi ska leva våra liv och vad som gör dem värda att leva, samtidigt som de engagerar oss i världen på ett sätt som speglar våra gemensamma värden och vår ändlighet.

Med Vårt enda liv har Martin Hägglund inte bara skrivit en filosofisk och politisk text, utan också en litterär studie som erbjuder en ny väg för oss att förstå och ompröva våra mest grundläggande värden. I sitt tänkande tar han med oss på en resa genom både litteratur- och filosofihistorien och bygger, med de stora tänkarna och författarna som sällskap, en tankekatedral där frihetens och rättvisans värden förenas.

Det är ett verk som inbjuder oss att dröja, att reflektera och att sörja – över vad det innebär att vara människa, att leva i en mänsklig värld, och att känna den svindel som bara livets ändlighet kan väcka.

Hej allihop!

Jag heter Amanda Werne och är förra årets mottagare av Robespierrepriset. Nu har jag äran att presentera årets pristagare Fanny Klang!

Hon har gett ut sin debutroman Sluten anstalt och jag har läst den. Den väcker hos mig väldigt många tankar och känslor om kärlek och motstånd. Jag tänker på det tysta motståndet, det som inte måste föregås av teori, motståndet som väcks inom oss som är mänskliga i ett omänskligt system. Motståndet kan bestå av nåt helt vardagligt, nåt som man nödvändigtvis inte tänker på är politiskt. Nåt man hade gjort ändå. Som en förälskelse, som överträder en gräns.

Det spontana motståndet, det oreflekterade motståndet, som går ut på att leva, kan aldrig systemet hinna ikapp. Det motståndet som är officiellt, där man sätter ner foten och säger hit men inte längre, det kan systemet bemöta, genom att till exempel ge en sparken från sitt jobb som plit. Det kräver stort mod både att förälska sig och att säga ifrån.

Reklamen för att jobba inom kriminalvården har nog inte undgått någon. Vi vet att i princip vem som helst kan förvandlas till en maskindel. Göras till ett redskap för frihetsberövandet. Jag tänker på när den livstidsdömde Wallin frågar huvudpersonen Jonna om hon är fri, och en tvekan uppstår. ”Jo men det skulle jag säga” svarar hon. Jag börjar direkt tänka på den ofrihet som går bortom rollen som plit eller fånge. Det finns en ömsesidighet i deras samtal, som vittnar om att båda två sitter fast i samma maskin.

Sluten anstalt är en klarsynt samtidsroman, som ger en träffande bild av samhället vi lever i. Den talar om en ofrihet som inte är specifikt begränsad till kriminalvården utan samhället i stort. Boken är en kärleksförklaring till det mänskliga, det genuina motståndet, just precis för att tyranniet skiter i det mänskliga. Men det är jag, det här är vi, det här är här, det behövs inga resonemang därför att motståndet är naturligt när förtrycket är onaturligt.

Stort tack. Det är verkligen en ära att vara här och tilldelas detta pris, vars tidigare mottagare inkluderar så många skrivare och tänkare vars verk har inspirerat mitt eget arbete. Jag vill inleda mina reflektioner med en formulering av Lenin, som var det första jag tänkte på när jag fick veta att jag fått priset. I en berömd passage framhåller Lenin att det är omöjligt att förstå Marxs analys av kapitalismen utan att först studera och grundligt greppa den största boken av filosofen Hegel. Det är en bok som bär titeln Vetenskapens Logik och som vi enligt Lenin måste förstå i dess helhet för att kunna förstå Marx.

Lenin själv arbetade under en tid med att skriva vad han kallade ett sammandrag – ett konspektus – av Hegels bok. Men både hans sammandrag av boken och hans förståelse av den dialektiska logiken förblev fragmentarisk. Inom Marxismen är det i sin tur bara ett fåtal som har försökt att följa Lenins råd om nödvändigheten av att studera Hegels Logik på allvar. Istället har Hegel för det mesta reducerats till en förlegad idealist, som Marx förvisso läste och uppskattade men förment lämnade bakom sig när han blev en sann materialist. Således har marxister i regel behandlat Hegel som en undgänglig läsning, vilken man kan skumma eller hoppa över och gå direkt till Marx.

För mig var det precis tvärtom. Innan jag ens började att läsa Marx på riktigt – och utan att känna till Lenins råd – hade jag redan ägnat ett antal år åt att studera Hegels Logik. Det är fortfarande den enda boken som jag tänker på varje dag och som alltid är en källa till nya filosofiska insikter för mig. Ja, varje gång jag tror att jag har fått en ny filosofisk insikt så inser jag snart att vad som i själva verket har hänt är att jag nu förstår ytterligare en aspekt av Hegels logik i dess helhet. Det var också ur detta arbete med Hegels Logik som de avgörande insikterna i Vårt enda liv växte fram.

På ett häpnadsväckande sätt visar Hegel att det ideella och det materiella, det teoretiska och det praktiska, inte kan skiljas åt utan är aspekter av varandra. Vad jag med Hegel kallar för vår andliga frihet – vår Geist – är därför inte någonting immateriellt eller odödligt som kan skiljas från våra kroppsliga liv. Vi är inte andligt fria för att vi har någon övernaturlig förmåga eller för att vi kan sväva i harmoni med universum. Vi är andligt fria för att vi är sociala, historiska varelser som kan ifrågasätta och förändra vårt sätt att leva. Den revolutionära förmågan utgör vår andliga frihet, som alltid är beroende av materiella villkor.

I Vårt enda liv förvaltar jag den insikten genom att visa hur existentiella frågor om ändamålen i vår tillvaro – vad vi lever för, vad som gör livet värt att leva – inte kan separeras från ekonomiska frågor om hur vi organiserar vårt samhälle. Vår ekonomi är inte en separat sfär. Vår ekonomi är ett uttryck för vad vi i praktiken prioriterar och värderar. Existentiella, andliga frågor – frågor om vad vi värderar, vad som verkligen är värdefullt, vad som är värt att göra med våra liv – kan därför inte skiljas från ekonomiska, materiella frågor om hur vi producerar och konsumerar i vårt samhälle.

Hegel själv banar vägen för en sådan slutsats, eftersom hans idé om frihet formulerar det mest revolutionära kravet man kan tänka sig: ingen är fri förrän alla är fria, som han uttrycker det i sin historiefilosofi. Denna idé om frihet är radikal, eftersom Hegel framhåller att den inte kan separeras från materiella och sociala villkor. Idén om frihet är inte abstrakt utan måste förkroppsligas i institutionella former som är konkreta och rationella i den bemärkelsen att de möjliggör för alla att leva sjävbestämmande liv som sociala individer och erkänner vårt ömsesidiga beroende av varandra. Likväl fullföljer Hegel inte implikationerna av sin egen idé om frihet, som endast kan förverkligas genom ett övervinnande av kapitalismen som samhällsform. Som jag visar i Vårt enda liv är vår oförmåga att upprätthålla rationella institutioner under kapitalismen ingen tillfällighet. Tvärtom beror bristen på rationella, demokratiska institutioner på vad Hegel själv medger är en ”djup defekt” i produktionen av rikedom under kapitalismen – ett produktionssätt som är oförenligt med förverkligandet av vår sociala frihet. Endast radikaliseringen av Hegels idé om frihet genom Marx kritik av kapitalismen kan leda oss till den demokratiska form av socialism som är förutsättningen för ett verkligt fritt samhälle.

Marx uttrycker det själv på ett vackert sätt i sin kritik av Hegels rättsfilosofi. ”Tankens blixt” – vilket är Marx metafor för Hegels tänkande – tankens blixt, säger Marx, måste slå ned i folkets jord för att vår frihet ska kunna förverkligas. Detta innebär, som Marx understryker, att vår frigörelse endast är möjlig i praktiken utifrån den teori ”som förklarar människan som människans högsta väsen” och vårt liv tillsammans, vårt enda liv tillsammans, som det högsta goda. Proletariatet måste därför finna vad Marx kallar dess ”andliga vapen” i filosofin, medan filosofin måste finna sitt ”materiella vapen” i proletariatet. ”Filosofin,” skriver Marx, ”är hjärnan hos denna emancipation, dess hjärta är proletariatet. Filosofin kan inte förverkligas utan proletariatets upphävande och proletariatet kan inte upphävas utan att filosofin förverkligas.” Detta är innebörden av att tankens blixt måste slå ned i folkets jord.

Medan jag skrev Vårt enda liv genljöd dessa rader ständigt i mig som en uppmaning: hur kan jag, hur kan lilla jag, bidra till att låta tankens blixt slå ned i folkets jord? För att svara på den uppmaningen blev mitt motto att skriva med både minimala alibin och maximala ambitioner. Vad jag menade med detta var att jag ville skriva på ett sätt som var så tillgängligt som möjligt för läsaren – utan att gömma mig bakom akademiska alibin eller akademisk jargong – samtidigt som jag ville att min bok skulle vara så djupgående, så vidsträckt, och så systematisk som möjligt, när jag nu föresatte mig att förbinda fundamentala existentiella frågor om liv och död med grundläggande politiska frågor om hur vi lever tillsammans.

Gensvaret som boken väckt har gått långt utöver vad jag någonsin hade väntat mig, med alltifrån djupgående artiklar om boken av Hegel och Marx specialister, till konkreta användningar av politiska aktivister, och en strid ström av brev från läsare från många olika bakgrunder och olika delar av världen. Det som har betytt mest för mig i allt detta är att höra från läsare som har gripit tag i boken på ett både personligt och politiskt plan, såsom Lasse Diding och hans vän Björn Boring. När Björn sammanfattade budskapet i min bok gjorde han det med devisen frihet på riktigt, frihet för alla, och desto mer jag har fått veta om Björn och det liv han levde, desto mer har jag gripits av hans öde och hans engagemang. Det känns därför särskilt hedrande att få motta priset just i år, när det utdelas i minne av Björn.

Under mina dagar här i Varberg har det även varit en ynnest att få se hur Lasse Diding i sin praktik arbetar för att skapa materiella och sociala villkor som kan låta tankens blixt slå ned i folkets jord. Liksom Engels spenderade sitt kapital på att ge Marx möjligheten att skriva, så fördelar Lasse sin rikedom för att ge människor tid att tänka och se tillvaron på ett nytt sätt, med en unik fingertoppskänsla för hur man bygger miljöer och skapar rum för människors oersättliga värden. Jag kan därför inte tänka mig en mer inspirerande miljö än denna för att ta emot ett pris. Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka Lasse, tacka Björn, tacka Anton, tacka alla som arbetar i kulisserna för att göra denna dag möjlig, och tacka alla er som har tagit er tid att var här idag. Det ger mig kraft och mod att fortsätta tänka och skriva. Tack!

Knausgård lärde Myrdal sätta punkt

En av de mest lästa och omdiskuterade delarna av Jan Myrdals produktion och författarskap som fortfarande, tre år efter hans död, debatteras på kultursidor och i böcker är hans Jag-romaner och autofiktionen.

En litterär form han hämtat från bland andra Jean-Jacques Rousseau, Jule Vallès och August Strindberg och som Myrdal på senare år såg Karl Ove Knausgård som den främsta samtida företrädaren av i och med utgivningen av mastodontverket Min kamp (2009-2011).

Själv har jag aldrig gjort någon hemlighet av att jag som tjugotvååring, när jag flyttade in med Jan Myrdal för att hjälpa honom i arbetet och biblioteket, hade svårt att förstå och följa med i hans många och långa monologer.

Jag kan ärligen säga att det faktiskt var rätt så omöjligt att ens få en syl i vädret till en följdfråga. Inte konstigt att det då tog ett år innan jag blev befordrad från att kallas ”hurre du” till att bli ”Anton”.

Kanske är det heller inte så underligt att jag gjorde vad jag kunde för att hitta ingångar att intressera gubben i ett samtal.

Sommaren 2012 var Karl Ove Knausgård en sådan ingång. En författare jag själv läst och beundrat och som samma vår framträtt i tv-programmet Babel i SVT och påpekat att Myrdals klassiker Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) varit en viktig förebild för honom i arbetet med Min kamp.

Men just då var Jan upptagen med att skriva en längre text om Pariskommunen och vad han ansåg vara en väldigt viktig skriftställning om sexualfrågan i forna DDR. Allt annat fick helt enkelt vänta.

Nästa person som rekommenderade Jan att läsa Knausgård var Sigrid Kahle som under ett besök i biblioteket tillsammans med sin man Carl-Göran Ekerwald gjorde sitt bästa för att få Jan att läsa mer av yngre författare.

Två namn hon särskilt nämnde var Kajsa Ekis Ekman och Karl Ove Knausgård med tillägget att ”Ja, det kan inte vara så lätt att vara ung nu för tiden”, varpå Myrdal svarade ”Nej, men det har det väl aldrig varit. Men, Pariskommunen.”

Det dröjde till augusti 2013 innan Jan läste Min kamp. Men när han gjorde det var det på ett sätt som var typiskt för honom. Han beställde alla böcker i pocket, med snabbleverans, bad mig springa till systemet för att köpa en omgång Gin & tonic och satte sig sedan i läsfåtöljen, lite motvalls, tillsammans med en drink och sa:

”Ja, ni säger att han har läst mig.”

Veckan som följde minns jag väldigt tydligt. Helt enkelt för att vi aldrig drack en droppe av Gin & tonicen, tvärtom rådde total nykterhet under hela tiden som Myrdal läste Min kamp.

Om man någon gång besökt Jan i mer än en dag, och det är det många som har, så vet man att eftermiddagsdrinken tillsammans med en roman verkligen var viktig för honom. Det var helt enkelt hans sätt att slappna av och roa sig.

Men när första drinken uteblev och han dagen efter direkt började läsa del två i bokserien sittande i läsfåtöljen som om han somnat i den kvällen innan.

Ja, då förstod jag att det var allvar.

Jag gick på helspänn runt i biblioteket i väntan på en kommentar.

Men under de fem dagar då Myrdal läste Min kamp kom det sällan mer än hummanden och ett och annat skratt från läsfåtöljen förrän han var klar med den femte delen.

Då ställde han sig upp och tittade på dom färgglada omslagen av böckerna som han kastat omkring sig under de senaste dagarna på golvet. Sen kom kommentaren:

”Ja. Det märks att han läst mig. När kommer sjätte delen säger du?”

Det är omöjligt att redogöra för allt Myrdal fastnade för under sin läsning. Men ett par saker återkom han till under de många diskussionerna vi sedan hade om Knausgård fram till Jans död 30 oktober 2020.

Först och främst speglar Karl Ove Knausgård med hjälp av jaget den lilla världen i den stora och väger det personliga sveket mot det stora samhälleliga. Detta sätt att skriva fram en helhet var en ambition som Myrdal delade.

Att Knausgård dessutom lyckas göra detta näst intill samtidigt och med lätt hand var något Myrdal höll mycket högt. ”Inte hylla sig själv. Inte lägga till från sidan. Redigera och göra rätt. Skala löken igen och igen. Det är det karln håller på med.”

I såväl Samtida bekännelser som i Min kamp formulerar också båda författarna sin uppgift vid skrivbordet tidigt i texten. Hos Myrdal är det mörk vinternatt år 1964 i villan i Fagervik.

Hos Knausgård är det sen vinterkväll år 2008 i lägenheten i Malmö. Mellan dom skiljer alltså mer än fyrtio år, ändå ställer sig båda frågan: Varför plikt framför lycka?

Myrdal låter psykoanalytikern Nic Waal (1905-1960) formulera frågan: ”Lycka? Vad ska Du med lycka till? Du ska arbeta.”

Centralt hos båda är alltså sökandet efter mening genom arbetet. ”Du vet.” som Jan sa. ”Det är på allvar för Knausgård. Han förstår vad formen används till.”

Myrdal gjorde själv aldrig en hemlighet av att det han skrev i sin autofiktion var just fiktion.

För att kunna skriva denna typ av roman menade Jan att det krävdes ett visst förhållningssätt. Man måste vända sig om och öppna dörrarna till de faktiska rummen, alltså platserna, i det förflutna.

Sedan gällde det att lita på själva skrivandet. Gå in i rollen som säg en elvaåring och skriva utifrån dennes horisont.

I efterordet till Den samlade barndomsberättelsen (1992), påpekar Myrdal att brev och arkiv som kan motbevisa honom i biografisk mening inte är av intresse.

Det intressanta är istället frågorna; hur och varför kommer jaget ihåg vissa händelser och inte andra? Och varför agerar jaget som det gör?

Tänk därför hans glädje när han i Min kamp läste att denne norrman bortsett från några enstaka händelser, inte minns så gott som någonting från när han var barn.

Men han minns rummen. ”Alla platser och rum. Bara inte det som hände i dem.” (Knausgård s.195:1)

Denna typ av frågor kände Myrdal särskilt igen sig i. Som passagen då Knausgårds jag frågar sig varför denne gråter när han ser en vacker målning men inte när han ser sina barn?

Något Jan påpekade är ”Jävligt intressant. Jag menar har du någonsin frågat dig varför man gråter när hunden dör men inte när man lämnar sina barn för att resa till Asien på ett par år?”

Att jag kunde svara Jan att jag aldrig haft hund, barn eller rest till Asien det spelade då ingen roll, för nu hade Knausgård satt i gång frågor inuti Myrdal.

Sådär extra glad var Jan också över att döden fick så stor plats i Min kamp.

För utan den skulle det ju varken kunna bli någon helhet eller projekt, och utan projektet jag, det som Myrdal formulerar för sig själv både i brev i ungdomen och vid skrivbordet i Samtida bekännelser, ja då hade det ju aldrig blivit någon Jan Myrdal.

Kanske påverkades han därför särskilt av slutet i Min kamp när författarjaget deklarerar att det sätter punkt och inte längre är. Eftersom helheten därmed är skapad.

För bara då kan ju det lilla livet på riktigt ses i det stora.

Detta märks i Myrdals sista Jag-roman Ett andra anstånd (2019) där han blinkar till bundsförvanten Knausgård och försöker sig på samma grepp.

Febrigt drömmer nämligen författarjaget om att ta sitt liv på bokens sista sidor vid luciamorgonen 2018 och precis som Knausgård få sätta stopp och deklarera slut.

Sådan himla otur då att vännen Lasse Diding, med dålig tajming och handlingskraft, kommer på besök i biblioteket precis i tid för att rädda livet på Jan.

Sådana vänner det kan man ju bara inte ha.

Ja, när Myrdal läste Knausgård, då hände något. Kanske var det en nyfunnen glöd för formen, kanske en revanschlust? Det kan bara spekuleras i.

Men sakta började det skickas fragment och olika ansatser fram och tillbaka till den närmsta kretsen läsare på vad som senare skulle bli Ett andra anstånd.

Att Karl Ove Knausgård var helt avgörande för att Jan skulle hitta orden, det råder det ingen tvekan om. Utan Min kamp hade Myrdal helt enkelt aldrig fått den sista upprättelse som han längtade så mycket efter.

För läsarna hade serien jag-romaner slutat med, handen på hjärtat, den inte helt lyckade Gubbsjuka (2002). Bara det kan man ju tycka är värt ett leninpris.

Så hur blev det då med läsningen av den sista och sjätte delen i Min kamp? Jo, samma dag som den kom ut köpte jag den och tog med den hem till biblioteket.

Där mötte jag en Myrdal som häpnade både inför omfånget men framförallt av bara tanken på att rent tekniskt knyta ihop säcken och placera den omtalade essän om Hitler i textens mitt. Sen gick allt väldigt fort.

Jan bad mig gå ner i källaren och leta upp material till en skriftställning han bara måste formulera för att reda ut Dackefejden och Nils Dackes egentliga uppsåt.

Men när jag kom tillbaka från källaren så var Jan borta, dörren mellan våra vardagsrum var stängd och min bok spårlöst försvunnen. Skriftställningen, den var visst inte så viktig.

När jag långt senare hittade boken, efter viss möda, låg den gömd bland travar av böcker, tavlor och afghanfällar i soffan i vardagsrummet.

Med Jan Myrdals största Exlibris inklistrat i sig, precis bredvid min namnteckning.

Det var alltså inte längre min bok, det var Jans.

Karl Ove Knausgård, som vid det laget packat väskan och flyttat från cyklopernas land Sverige, var enligt Myrdal inte längre en skandinavisk författare, han var och är en samtida europeisk intellektuell.

Så skrattade Jan också när han kom på mig med att stjäla tillbaka boken:

”Ja, ta hit honom. Vi måste få resonera. Föreslå honom till priset. Du vet familjer, dom kan vara jävliga. Men karln han kan ju skriva. Nähä. Gin & tonic.”

På grund av sin pågående asylprocess i Frankrike kunde inte 2022 års Robespierrepristagare Aleksej Sachnin resa till Sverige för att delta vid Leninprisutdelningen 2023, men han sände oss sitt tal och denna video med en uppläsning av detsamma. Vi beklagar dåligt ljud de första två minuterna av klippet.

Hej vänner!

Jag heter Aleksej Sachnin. Förra året fick jag äran att ta emot Robespierrepriset. Och såklart ville jag gärna komma till Varberg även i år för att säga dessa ord till er personligen. Tyvärr kunde jag inte göra det. För andra gången i mitt liv blev jag politisk asylsökande. För 10 år sedan fick jag asyl i Sverige. Och den här gången väntar jag på beslutet från den franska migrationstjänsten. Tills jag får mitt uppehållstillstånd har jag ingen rätt att lämna Frankrike.

Idag är jag en liten del i statistiken. FN har officiellt registrerat 114 miljoner flyktingar i år. Och mer än 70 miljoner internflyktingar. Och det här är bara toppen av isberget. Tiotals miljoner människors liv har förstörts av krig och kriser, men ingen har tagit med dem i statistiken.

Krigen i Ukraina och Gaza har redan krävt tiotusentals liv och förvandlat miljoner till flyktingar. I Ryssland blev jag två gånger hotad med arrestering för oppositionella aktiviteter. Bland annat för kommunikation med europeiska vänsterpolitiker. Sverige nekade mig medborgarskap för att SÄPO ansåg mig vara ett hot mot den nationella säkerheten. Jag tror att de såg det här hotet i mina artiklar i Aftonbladet. Nu publicerar Aftonbladet dem inte längre. Jag hoppas att jag inte ska bråka med Frankrike än. Men tack vare Lasse Diding och Jan Myrdalsällskapet är jag Robespierrepristagare. Och Robespierre var en känd extremist och ett hot mot kungarikets säkerhet.

I ungdomstid drömde jag om en epok av krig och revolutioner, då man kan förändra världen. Men det visade sig att förändringens tid känns som en tid av maktlöshet.

En av mina kompisar dödades för sex månader sedan i Ukraina nära Bakhmut. Han stred i den ukrainska armén. En annan nära kamrat, en vänster- och antikrigsaktivist, skadades nyligen nära Rabotino i Ukraina – på sydfronten. Han blev också kanonmat, bara på den ryska sidan. Jag är trött på att ta reda på vännernas namn på listorna över dödade och sårade.

Jag korresponderar med tre vänner som sitter i ryska fängelser. Men jag lider av en skuldkänsla, eftersom det är många flera av mina bekanta som är gripna och behöver stöd. Men jag orkar helt enkelt inte att skriva till dem alla. Varje fredag publicerar det ryska justitiedepartementet namnen på nya ”utländska agenter”, och nästan varje vecka är en av dem någon som jag känner personligen. Jag är väldigt trött på det här.

76 % av ryssarna saknar utlands pass. Och jag har rest i halva världen. Det är andra gången jag bor utomlands. Ibland när jag pratar med mina vänner i Ryssland avundas de mig. De fick aldrig promenera runt i Paris eller njuta av solnedgången i Stockholms skärgård. Eller att bo på ett Leninhotell i Varberg. Men jag är inte nöjd med mina möjligheter. Varje dag är jag rädd att något ska hända mina gamla föräldrar i Ryssland, och jag kommer inte att kunna komma till dem. Jag kan helt enkelt bli arresterad vid gränsen.

Men framför allt är jag trött på att känna mig maktlös varje dag. I Ryssland kände jag det på grund av diktaturen. När vi organiserade den sista massdemonstrationen mot mobilisering i Moskva för ett år sedan skickade polisen några aktivister till militärregistrerings- och mönstringskontoren. Och därifrån till kriget. När sådana saker händer deltar ingen längre i gatuprotester. Och man vill inte ens bjuda någon. Och man känner sig maktlös.

Men även här i Europa känner jag nästan total maktlöshet. Jag hoppades hitta allierade bland vänsterpolitiker, intellektuella och aktivister. Jag hoppades att tillsammans med dem kunna starta en fredsrörelse. Jag drömde att den skulle bli mäktig, som rörelsen mot Vietnamkriget hade varit en gång. Och då kommer även ryska soldater i skyttegravarna att höra om det. Och detta kommer att hjälpa oss att avsluta kriget. Och jag skulle kunna återvända till mitt hemland.

Men inget sådant pågår. Vänstern vill inte prata om kriget. Eller så säger de abstrakta ord som de är vana vid, utan att tänka på vad de kommer att betyda i verkligheten. Vissa vänsterpolitiker ansluter sig till NATOs generaler och kräver fler vapen, mer pengar till kriget. De vill ha en NATO-seger över Ryssland. Andra – och det finns fler av dem – kräver tvärtom att vapenleveranserna till Ukraina stoppas. Det är allt. Jag har själv blivit kallad för ”Putins agent” och ”Putins nyttiga idiot” i Sverige, men den här gången måste jag hålla med: Det är precis vad Putin vill höra. Han vill att Väst ska återgå till Chamberlains och Daladiers tid, till politiken att ”blidka angriparen”. Den stora delen av den härskande klassen här i Väst drömmer också om att glömma kriget och återvända till ”business as usual”.

Istället för en stor folkrörelse mot kriget har vi just politiker som försöker att göra ett ”klokt val”: vilket av de två imperialistiska monstren är bättre att stödja. Och hur man döljer detta stöd bakom humanistisk demagogi. Det här är det jag är mest trött på.

I själva verket är fredsprogrammet inte en seger över Ryssland. Men inte heller ett avtal med Putinregimen. Freden är inte längre kompatibel med Putin. Kanske är han inte längre kompatibel med Biden, Macron, Carl Bildt, Ulf Kristersson, NATO. Här, mitt i en stabil politisk ordning, låter det nog konstigt. Men i Ryssland blir detta tydligt för ett växande antal människor. Framförallt för soldater vid fronten, som skickas för att dö och döda för mål och värderingar som är helt obegripliga för dem. Dessa soldater är inte bara redo, de är ivriga att höra fredsprogrammet.

Jag menar inte alls ett program av Rysslands nederlag. Inte en strategi att man måste återvända till den där ”regelbaserade värld” som Stoltenberg, Biden och andra upprepar. Folk minns att det var exakt dessa regler som gjorde oss fattiga och maktlösa. Alla minns hur Jeltsin enligt dessa regler sköt sönder parlamentet i Ryssland 1993 och Bill Clinton och Carl Bildt stödde honom. Alla minns att Putin också fick sin makt tack vare samma ”regler”. Det är dessa regler som ledde till kriget. Så, nej, ett sådant program är inte lämpligt.

Vi behöver ett helt annorlunda program. Program för självbestämmande för alla folk. Gränser och skolplaner bör inte sättas av diktatorer, byråkrater och oligarker. De bör väljas av folket själva. Vi behöver ett program för att återställa våra krigshärjade länder – både Ryssland och såklart Ukraina. Men det är inte de fattiga som skickas för att dö i dag som måste betala för detta, utan miljonärerna som blomstrade tack vare diktaturen som startade kriget. Detta är ett program för expropriering av privat rikedom, istället för sanktioner, som bara gör smöret dyrare för min mamma.

Om vi skulle ha ett sådant program, då skulle en halv miljon smutsiga, nerkylda, trötta soldater vid fronten vara mycket närmare ett uppror än man tror. Vänsterns ansvar här i Väst är att nå ut till dessa människor. Att ge dem garantier att om de utmanar sina generaler ska inte deras frihet och deras land stjälas från dem, som hänt många gånger tidigare i Ryssland – år 1991, 1993, 2000. Och miljontals vanliga människor här i Väst borde bekräfta dessa garantier med att delta i stora fredsrörelser. Nu är de tysta, röstar inte i val eller röstar på högerpopulister. För vem ska de rösta på? För NATOs och Israels vänner? Eller för de skurkarna som vill dela upp världen i inflytandesfärer med Putin?

Jag är trött på att inte ha en plattform till att diskutera ett sådant fredsprogram. Men så dök Lasse och Jan Myrdalsällskapet upp, och gav mig denna möjlighet att klaga på livet och dela mina revolutionära utopier. Trots allt ansågs Robespierres eller Lenins tro också ha varit grundlösa utopier. Tills de en gång hördes av miljontals smutsiga, hungriga, outbildade och oförskämda människor. Och så gick de ut och förändrade världen, vilket de också var väldigt trötta på.

Jag hoppas och vill önska att de kamrater som får priser i år eller sitter här i salen, kommer att bidra till skapandet av ett sådant program för fred för folket, och inte för de härskande klasserna. Då får vi alla en chans att övervinna maktlösheten och bli en kraft i samhället!

Tack!