2015 hade Leninpriset delats ut för sjunde gången och för Lasse Diding var det dags att summera den diskussion och debatt som priset givit upphov till så långt. Läs hans tankar här nedan.
Nu har Jan Myrdals stora pris – Leninpriset delats ut sju gånger och för vart år som gått har diskussionen kring detta pris kommit att svalla allt högre. Att intellektuellt beundrade kulturpersonligheter som, i tur och ordning, Mattias Gardell, Roy Andersson, Maj Wechselmann, Sven Lindqvist, Maj Sjöwall, Jan Guillou och Mikael Wiehe, nu tagit emot detta pris har naturligtvis retat gallfeber på den höger som länge trodde sig ha tryggat ramarna för vad som får tänkas och tyckas i svensk offentlighet. Priset har visat att det finns sprickor i muren och att det till viss del visat sig möjligt att sticka hål på den uppblåsta maktens konsensus.
När jag under en skogspromenad med Jan Myrdal i skogarna runt Skinnskatteberg våren 2008 la fram mina idéer om ett litterärt sällskap i hans namn och därtill ett rejält årligt återkommande pris i hans och Lenins namn, var det för att på detta sätt återigen försöka få upp på dagordningen de stora frågor om huruvida en rättvis värld är möjlig, som hela Jans författarskap haft som utgångspunkt. I varje fall var det så jag tänkte. Att Jan och dessa frågor försvunnit från samhällsdebattens centrum var något jag ville försöka ändra på. För mig var också den ryska revolutionen en symbol för den arbetarrörelsens kamp, som dominerat 1900-talets historia. Den hade onekligen misslyckats på många sätt, men var det ett nödvändigt misslyckande? I centrum för denna rörelse och denna idékamp tycktes mig hela tiden Lenin finnas och kombinationen Myrdal-Lenin ansåg jag vara ett oöverträffat bräckjärn mot den liberala hegemoni i svensk idédebatt, som vid denna tid ansåg sig ha begravt dessa revolutionära spöken och frågeställningar för all framtid.
Jan var omedelbart med på noterna och skrämdes inte ens av min bakgrund som marknadsaktör, utan förklarade att han under hela sin mer än 60-åriga verksamhet som skriftställare arbetat mot en marknad, som valt att publicera eller refusera hans texter allt efter de politiska konjunkturerna. Det är så det är i ett samhälle som vårt senkapitalistiska Sverige. Det blev alltså klartecken och sen var det bara att köra. Vid Jans bröllop med Andrea Gaytán Vega på hans 81:a födelsedag den 19:e juli 2008, så proklamerades såväl sällskapets som prisets födelse inför alla de över 200 bröllopsgästerna och mer än hälften av dessa anmälde omedelbart sitt intresse för medlemskap i detta otidsenliga sällskap. Det var nog inte många som då förstod vilket genomslag priset skulle komma att få och hur starka krafter priset skulle komma att utmana och reta.
Leninpriset såg dagens ljus vid Jan Myrdals bröllop, tillika 81:a födelsedag, 19 juli 2008.
När den förste pristagaren, Mattias Gardell, utsetts och varit modig nog att tacka ja, så satte det omedelbart fart på alla nivåer bland vänsterhatare av olika schatteringar. Expressen slog upp det stort med en innehållsligt mycket svag helsidesartikel av ett offer för kommunismen, en infallsvinkel som skulle komma att utnyttjas flitigt framöver. Att människor kommit att drabbas av de strider som börjat direkt efter Lenins makttillträde och sen fortsatt genom hela 1900-talets blodiga historia är ovedersägligt och kräver respekt för deras lidande. Att argumentera mot dessa känslostormar är sällan poänggivande oavsett halten och vederhäftigheten i det de säger. Den intellektuella nivån var inte heller från andra belackare av något mer anmärkningsvärt slag. På nätet frodades den vanliga undervegetationen och det enda anmärkningsvärda här var väl att den snart tillträdande ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Peter Englund, omedelbart instiftade ett ”Pol Pot-pris”, som skulle tilldelas den förhatlige Mattias Gardell för evärdelig tid. Att detta hånfulla skämtande inte riktigt passade sig för en fin akademiledamot fick denne anpasslige klättermus omedelbart erfara och han drog sig snabbt ur diskussionen och återvände till de olympiska höjdernas avskildhet.
Bland det vanliga intellektuella B-laget som befolkar tidningarnas ledarsidor kom ack så förutsägbara fördömanden av allra primitivaste slag och mycket sällan med resonemang, som platsat på någon kultursida. De skällde, förmanade och slog fast, oftast utan ens elementära historiska kunskaper eller annat tyngande intellektuellt bagage. Den enda tyngre rösten som omedelbart tog avstånd var författaren Lars Gustafsson, Jan Myrdals samtalspartner i Den onödiga samtiden från 1974 men också en verkligt betydande svensk poet och romanförfattare. Det kanske inte var helt oväntat att denne som samhällsdebattör helt svartvite iakttagare, som gått från devota Maohyllningar på 70-talet till oförblommerad gnällhöger, inte heller han skulle resonera intellektuellt. Han förfasade sig nu, men några gustafssonska argument presenterades inte. Till dessa mer berömda och högt uppsatta motståndare till priset bör förstås nämnas Carl Bildt, Gunnar Hökmark och Birgitta Ohlsson, som vid ett flertal tillfällen twittrat om och i främst Expressen förfasat sig över prisets allmänna hemskhet. I dessa historierevisionistiska kretsar jobbas det ständigt med att försöka, i likhet med det statliga propagandainstitutet Forum för levande historia, jämställa den kommunistiska historiska praktiken med den nazistiska, något som gång efter annan misslyckas. En annan återkommande och uthållig kritiker av denna mycket politiskt korrekta typ är Peter Fröberg Idling, som såväl på nätet som i olika pappersfora fortsatt att skälla.
Prisets allra ihärdigaste kritiker och samtidigt den mest känslomässigt upphetsade har utan tvekan den gamle radiomannen Kjell Albin Abrahamson varit. Han har skällt på oss i Expressen, på nätet, i TV och till och med skrivit en bok där priset framstått som ett av hans livs stora plågor. Denne klassiske kallakrigare hatar allt som luktar vänster och 68 och en särskild plats i hans hjärta och smärta har tilldelats Leninpriset. Själv mötte jag denne högrött ilskne debattör i SVT:s Debatt och det var en förvånansvärt dåligt påläst debattör, som verkade vara mest van att framträda inför likasinnade. Hans engagemang är sannerligen äkta, men då känslorna tar överhanden går han gärna i god för vad som helst som kan skyllas på kommunismen. Hans renommé är väl inte det allra bästa i historiska kretsar efter att i Sverige ha ställt sig som garant för sanningshalten i den senare avslöjade Flykten från Stalins läger av Slavomir Rawicz.
Kjell Albin Abrahamson, 1945-2016, var en av Leninprisets mest energiska kritiker.
Ett seriöst försök till diskussion och kritik kom för några år sedan i en stort uppslagen artikel i GP av den betydande professorn i statsvetenskap Bo Rothstein. Hans avgörande kritik vilade på citat från Lenin under inbördeskriget, då denne ofta i svavelosande ordalag gav mordiska direktiv. Som Stefan Lindgren visade i en replik, så är det ju inte av orden utan av handlingarna man bör döma en historisk person och bakom det aktuella citatet fanns en verklighet som var långt mindre dramatisk. Vad gäller Lenins världshistoriska insats som fredsmakare och försvarare av de små nationernas självbestämmande och andra frågor som leder förbi olika personliga eventuella karaktärsbrister, hade inte heller Bo Rothstein något att komma med. Diskussioner av detta mer principiella slag har endast förts på Aftonbladets kultursida och Lenins insats har då främst dess kulturchef åsa Linderborg själv fått sätta in i sitt historiska sammanhang. Trycket och hetsen från de politiskt rättrogna antikommunisterna som Kristian Gerner och Clas-Göran Karlsson och hela kopplet av följeslagare har då blivit välorganiserat och massivt.
Till denna unisona kör av rätt tanketomt skäll kom plötsligt från samma håll lika mycket kärleksförklaringar till författaren Susanna Alakoski, när det i DN avslöjades att hon tackat nej till priset med motiveringen att inte vilja bli förknippad med totalitära regimer. Detta har sen med tillfredsställelse upprepats i de flesta sammanhang där prisets presenterats och frågan är väl om Susanna Alakoski själv varit så nöjd med denna kärlek från kretsar som i andra sammanhang knappast hyllat vad hon faktiskt skrivit.
När sedan Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset presenterades har detta blivit bemött med liknande tongångar, men förstärkta med ett varnande och lite nedlåtande finger åt dessa oförståndiga ungdomar, som på detta sätt gett sig i lag med de förhatliga gamla myrdalianerna.
De otvetydigt positiva reaktionerna på priset har främst kommit från den del av vänstern med rötterna i 68-rörelsen. Kommunistiska partiets Proletären har rapporterat allsidigt och hederligt och i Folket i Bild och Clarté har man också kunnat läsa positiva kommentarer och reaktioner. Allteftersom åren gått har dock priset trots motståndet och skället eller möjligtvis tack vare detta blivit alltmer institutionaliserat och tillkännagivandet av den senaste pristagaren följdes inte bara av en förväntad ryggmärgsreflex i Expressen från Gunnar Hökmark, utan också av ett rätt gulligt feelgoodreportage i TV:s Kulturnyheterna. Denna tendens har på det lokala planet blivit än mer tydlig. Priset ges regelmässigt en seriöst och väl tilltagen bevakning i lokalpressen uppföljt av en pliktskyldig uppsträckning på ledarsidan. Genom åren har priset dessutom genererat en rad insändare av varierande kvalitet, såväl för som emot detta pris. Som gammal lärare tycker jag själv att vi på detta sätt bidragit till folkbildningen om än med de geografiska begränsningar som följer av Hallands Nyheters spridningsområde. Det grönköpingsmässiga när pensionerade specerihandlare då framträder som historiska auktoriteter, spelar nog mindre roll än den roll de spelar för att göra priset till vad det idag faktiskt är och som det från början också var ämnat att bli, en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater.
Lasse Diding
Juli 2015