Om man läser material från den svenska arbetarrörelsen i början av 1900-talet, då kan man se att Ryssland är en väldigt stor fråga. Det ryska tsarimperiet förföljde minoriteter, slog ner på oppositionen och attackerade andra länder. I Sverige användes Ryssland som skällsord. Om till exempel poliser eller soldater sattes in mot arbetare så kallade arbetarpressen det för ”Ryssland i Sverige” (Brand 4–5/1902) eller sa att det påminde om Petersburg (Social-Demokraten 1 maj 1905). Det betydde så klart inte att man var mot vanliga ryssar, eller ens Ryssland som land. Tvärtom. Den svenska arbetarrörelsen stödde aktivt den ryska oppositionen och hjälpte också politiska flyktingar som kom hit från Ryssland.

Jag tycker det är väldigt bra att man uppmärksammar de ryssar som protesterar mot Rysslands angrepp på Ukraina. Det måste krävas ett oerhört mod för att göra det. I det här landet har vi en lång och fin tradition av internationell solidaritet och av att protestera mot stormakter som attackerar andra länder. Dels förstås protesterna mot USA:s krig i Vietnam. Men också protesterna mot de sovjetiska invasionerna av Tjeckoslovakien och Afghanistan.

Det gäller att vi fortsätter den traditionen, står upp för en självständig utrikespolitik, för fred och solidaritet, för alla folks rätt att bestämma över sig själva. Vi får aldrig sluta kritisera stormakter som försöker kontrollera andra länder och som försöker bygga imperier, vare sig det handlar om Ryssland, USA eller Kina. Eller EU. Det spelar ingen roll vilka motiveringar som de använder, stormakter kommer alltid att hitta på en massa ursäkter.

Under den svenska stormaktstiden på 1600-talet och 1700-talet hade man alltid ursäkter när man skulle angripa andra länder. Ofta var det Gud och religionen som man skyllde på. När Sverige skulle gå med i trettioåriga kriget sa man att det var för att försvara de tyska protestanternas religionsfrihet. Trettioåriga kriget förödde stora delar av Europa, det förödde också Sverige även om kriget inte utspelade sig här.

Det var ungefär 100 000 svenska män och pojkar som dog som soldater i trettioåriga kriget. De borde vi minnas, men vi kan också minnas alla som vägrade. Det har ofta glömts bort i historieböckerna, men det fanns faktiskt tusentals som rymde, de gömde sig till exempel i skogarna, för att de inte ville vara med i kriget.

Svenskarna som rymde från trettioåriga kriget, de var inte fega. De var oerhört modiga. De hade säkert inget emot att försvara sin hembygd om vi hade blivit angripna, men de tänkte inte skickas i väg, långt bort till främmande land för att slaktas i något krig som det var ytterst oklart vad det handlade om.

Det finns bara en lösning på kriget i Ukraina och det är att Ryssland omedelbart avbryter sin invasion, drar tillbaka sina trupper och låter Ukraina få vara i fred. De ryssar som protesterar mot kriget de gör det för att de bryr sig om sitt folk och älskar sitt land. De älskar det så mycket att de är beredda att ta stora personliga risker för att försvara det. De förtjänar vår solidaritet.

Jag ska hålla ett tal till Carl-Göran Ekerwald – ett tal som låter. Men jag ska börja med en pantomim. Pantomimen heter: ”Att läsa Carl-Göran Ekerwald” och den ser ut så här: (studsa till, le, rynka på ögonbrynen, skaka på huvudet, nicka bekräftande). Den ser inte ut så här: (bara låtsats läsa utan ansiktsuttryck).

Det vill säga: Man får många känslor och tankar av att läsa Ekerwald. Man blir inte lugn. Man vet aldrig vad som komma skall. Det är spännande och väldigt bra för humöret.

Första gången jag mötte Carl-Göran Ekerwald var på toalettgolvet i mitt barndomshem. Det var i form av en uppslagen bok som låg på golvet med omslaget vänt uppåt. Jag hade nyss lärt mig läsa så jag var väl 7-8 år, och jag kommer ihåg att jag stavade mig igenom författarnamnet, till titeln kom jag aldrig. Jag läste Carl-Göran EkerWald (varför skulle vi ha dubbelw om det uttalades på samma sätt som v?)

Nu, många år senare, tänker jag att det var ett riktigt sätt att möta Ekerwald på. Det låga, de kroppsliga behoven, det konkreta – och samtidigt det höga, de stora rymderna, tankens frihet. Helt enkelt: en författarande på ett toalettgolv. Och jag kunde läsa hans namn!

Det kändes märkligt att upptäcka att du var från änge i Offerdal, Carl-Göran Ekerwald – för det är jag med! Två Leninpristagare med bördsort änge! Sett till antalet invånare måste väl det vara den ort varifrån Lasse har plockat procentuellt flest folk hit till Varberg. När jag hittade dig på toalettgolvet hade min familj dock flyttat till just Halland några år tidigare. Så kanske var det inte de höga litterära höjderna mina föräldrar sökte när de läste den där boken, utan de kanske ville läsa någon från en nu övergiven hemort. Jag vet att du skulle ha godkänt båda skälen.

Carl-Göran Ekerwald debuterade år 1959 med novellsamlingen ”Elden och fågelungen”. Hans senaste bok var essäsamlingen ”Det som inte finns” från 2021. Däremellan har han skrivit romaner, ungdomsböcker, kärleksdikter, memoarer, gjort översättningar, varit verksam som litteraturkritiker. Han har alltså varit skribent i sex decennier. Det är en stor tidsrymd, och ingen människa står stilla i huvudet under så många år. ämnen har skiftat liksom inställningar.

Men jag anar ändå en ekerwaldsk urfråga, en som följer med honom vart han sig i världen vänder – och det är den största av frågor, nämligen ”Hur ska vi leva?”. Vi har fått vår stund på jorden, hur förvalta den?

Det tycks mig som om Ekerwald själv behöver den frågan. Han behöver ha den levande i sitt eget liv – inte primärt för att ge sina läsare ett svar. Och han håller frågan levande genom att umgås med människor – och han umgås med människor genom att läsa böcker. Där umgås han med alla människor, det spelar ingen roll om de lever idag eller om de har levt för hundratals år sedan och det spelar ingen roll om de överhuvudtaget har levt eller om de är människor i romaner. Alla är jämbördiga och alla får samma fråga: ”Du som är människa, hur gör du? Hur gör du i ditt liv; hur gör du i ditt arbete?” Genom litteraturen får han vad han kallar ett ”jämförelsematerial”.

Allt detta bygger på en människosyn som säger att just jag är inte så originell. Inte heller du är så originell. Det bygger på att vi har någonting att säga varandra. över tid och rum, över kön, bortom makt och status. Den enskilda individen är inte en unik psykologisk gåta, utan vi är alla varandras dubbelgångare.

Det betyder inte att vi kan bortse från den enskilda människans omständigheter. I en underbart kortfattad analys av Gustave Flauberts klassiska roman Madame Bovary menar Ekerwald att det Flaubert gör i den här romanen är att han om sin huvudperson säger ”Låt oss se hur hon hade det. Så här hade hon det! Fini! Det är litteratur av det stora slaget.”

Hur hade hon det? Alla människor är värda den frågan, från den minsta till den största, från den med de finaste värderingarna till den med de hemskaste. Frågan ”hur hade hon det?” är också samtidigt frågan ”hur kunde hon leva? Vilka möjligheter hade hon att leva hur?” Här finns sambandet mellan samhälle, politik – omständigheter – och den enskilda individens liv.

Vi möter så många människor i Ekerwalds böcker! Det är typ det vi gör. På ena sidan möter vi någon som gör revolution. På andra sidan möter vi någon som besöker en bondgård, betraktar en skulptur och läser en bok. Vi möter lyckliga människor, vansinniga människor, lekande, älskande, arbetande människor. Fast mötena med alla dessa människor ibland är korta reduceras personerna inte till att utgöra Exempel på en Typ. ändå lär vi oss någonting av helheten av alla vi möter: vi lär oss om det evigt mänskliga. Vi lär oss humanism.

Nu misstänker jag, i alla fall i det sammanhang som vi befinner oss i här idag, att vissa muttrar: å allt detta snack om Det mänskliga, om Humanism, detta snack Låt oss sluta polarisera och istället förenas – är det inte risk snart att jag föreslår att vi alla ska stämma upp i ”We shall overcome”?

Nej nej, den gubben går inte – det ska jag inte göra. För det gäller att skilja på en urvattnad humanism och en blodfylld sådan. Den urvattnade, den till intet förpliktigande humanismen, den bortser från omständigheter och från orättvisor. Den talar istället gärna om tolerans. Om detta vår tids honnörsord skriver Ekerwald i boken ”Diogenes lykta” från 1983, det decennium när nyliberalismen slog igenom på allvar i Sverige, där skriver han så här: ”Det finns en nedlåtenhetens tolerans. Låt dem hålla på… snart tröttnar de. Eller – prata på ni bara … det blir ändå som vi vill. Toleransen – som en säkerhetsventil i samhället. Institutionaliserad av de likgiltiga.”

Toleransens grundton är ”du angår inte mig; jag bryr mig inte. Sköt dig själv och skit i andra”. Tolerant är den som säger ”mina barn och andras ungar” – för dem gäller indirekt helt olika saker. Och visst, de har kanske helt olika villkor, men vissa villkor är bättre och andra är sämre för att en människa ska kunna njuta av livet.

Toleransen, likgiltigheten, bygger på att vi ingenting vet om vad som är bättre och vad som är sämre. På att jag inte kan veta någonting om vad du behöver eller du något om vad jag behöver. Everything goes!

I en essä om marxisten Lukács skriver Ekerwald om den inställningen inom traditionell litteraturforskning. Så här skriver han: ”Anser ni att Konstanze uppför sig riktigt? – Vilken fråga? Var och en lever sitt liv, isolerat från andra, inneslutet i subjektivitetens blykåpa – vem kan då ta ställning till vad Konstanze eller någon annan har för sig. Allt är ju till syvende og sidst obegripligt, och vanmakt är det ord som kommer sanningen om människan närmast. Det är mot en sådan resignerad, livsfientlig hållning som Lukács uppreser sig med allt sitt kunnande och med all sin erfarenhet.”

Och i detta har Lukács en kamrat i Ekerwald. Han säger att saker går att förstå, att människan går att förstå.

Motsatsen till tolerans är inte straff och förbud mot, eller cancellering av, dem som hyser andra åsikter än vi, mot dem som har andra sedvänjor än vi, de som hanterar livet på andra sätt än vi. Motsatsen är engagemang och kamp för att övertyga, för att få folk på vår sida. Den blodfyllda humanismen säger att det finns omständigheter som gör det möjligt för människor att blomstra. Och det finns omständigheter som gör det svårt, ja kanske omöjligt.

Det kräver att vi är ärliga och öppna med vår världsbild, vår människosyn och vad vi tror utgör ett gott liv. Att vi inte gömmer oss bakom den tolerans som är granne med likgiltigheten, och som säger att jag inte kan veta någonting om dig och om vad du behöver.

I boken ”Diogenes lykta” skriver Ekerwald också om när denne grekiske 400-talsfilosof gick ut med sin tända lykta fast det var ljusan dag. Han skriver att han tror att det Diogenes sökte inte var en tolerant utan en uppriktig människa. En oförställd.

Och då kan man säga: vilken tur att Diogenes hittade just Carl-Göran Ekerwald! Det tog visserligen 2400 år, och det kanske var Ekerwald som hittade Diogenes och inte tvärtom. Men ändå – bra möte.

För mig framstår Ekerwald som just en uppriktig människa. Det märks både i vad han skriver om; han vill verkligen själv veta någonting om Horatius eller om jämtar eller om Goethe. Och det märks i hur han skriver, hans stil. Ekerwald använder inte orden som vore de flaggor, som ska signalera någonting. Signalera ”jag hänger med i samtiden”, eller ”jag tillhör det här lägret”. En gång kanske sådana signalord var ”produktionsförhållanden” och ”mervärde”. Idag är de ”bruna kroppar”, ”tolerans”, ”inkludering”.

Men de ord Ekerwald använder fungerar inte så. De ord han använder använder han för att han behöver dem; de kommer inifrån. Det kan vara stora ord, abstrakta, högtidliga, existentiella. Himmelsord. Men de kombineras med de konkreta jordorden.

Det finns inga uppvisningskonster i hans texter – trots att jag har svårt att tro att det finns speciellt många i Sverige som är lika bildade och lika språkkunniga och lika belästa som han. Det är som om han, så ”kulturman” han är, har ett väldigt litet ego.

I Johan Lovéns intervjubok med Ekerwald, Tidsvittnet i Svindalen, ger Lovén honom ett erbjudande om att vara vad han kallar ett ”tidsvittne” (Ekerwald vill inte själv göra anspråk på att vara detta). Lovén föreslår att Ekerwald är en sådan hedersam person som ”vågar säga det som är obekvämt när andra tiger av det ena eller andra skälet?” Ekerwald svarar: ”Det hedersamma ligger främst däri att du säger någonting som dina medmänniskor tar till sig som stimulans till intellektuell vitalitet. Det betyder inte att du som läsare går in för en viss åsikt som tidsvittnet pläderat för, men att ditt tänkande har satts i rörelse. Du har blivit vitaliserad i ditt tänkesätt.”

Han, denna bildade människa, vågar också vara barnsligt förundrad, som när han i en essä skriver: ”Det som hos människan är ett så ytterst angenämt tillstånd, nämligen att andas in luft efter en utandning, det måste hos en val som hållit andan kanske en dryg halvtimme vara extremt behagligt.” Det har man inte tänkt på va? Hur är det att andas in om man är en val?

Ekerwald är inte, tycks det mig, så förtjust i att skriva teori eller göra generaliseringar. Men det är jag och eftersom jag är det så ska jag avsluta här med att göra en reducerande generalisering av något som jag tycker mig ha fått syn på i Ekerwalds alltid konkreta gestaltningar av frågan om liv och mening.

Så här: I förhållande till vad som gör livet till meningsfullt liv kan människor inta två olika positioner. En del tycker att det som sätter livet i blixtbelysning och får oss att förstå vad det hela handlar om, vad meningen är – det är undantagen, det ovanliga. Det är extasen, döden, festen, striden, farten. Andra tycker att det är vardagen, lunken, som ger livet mening. Solen som går upp varje morgon, det dagliga brödet, det dagliga arbetet, det stilla och lilla. Grässtrået. Kanske har det en daggdroppe på sig just den här morgonen?

Det är nog inte några medvetna, intellektuella beslut som ligger bakom vilken av dessa två positioner som en människa intar. Det är nog en fråga om kynne.

Mitt kynne är sånt att jag gärna ger svar. Alltså, hur ska vi leva? Vi ska existentiellt försöka leva så att vi skapar ”ett kärleksförhållande till livet”, som är en formulering Ekerwald använder i sin essä om Nietzsche. Vi ska politiskt leva så att vi ger alla människor i alla fall en möjlighet att skapa ett kärleksförhållande till livet.

Ekerwald är i båda fallen en stor hjälp. Grattis Carl-Göran!

Den heliga revoltkänslan

Den här texten ”Den heliga revoltkänslan” har tillkommit som ett försök att på något sätt gengälda det storslagna pris som jag idag fått genom Lasse Diding.

Bland muslimer finns det ett ord ”sakha” som betyder oegennyttig generositet. Den är ovanlig. Den anses bana väg för en lycklig framtid. Jan Myrdals stora pris manifesterar det frikostiga hos människan. I Persien brukar nygifta bjuda hem till sig främmande på middag för att inför himlen bevisa att det har ”sakha”, generositeten. Min familj blev på det sättet hembjudna till ett främmande par nygifta i Kermanshah. Hustruns kvinnliga släkt satt på golvet och såg på när vi festade med brudparet. – Det var högtidligt – man fick en glimt av ett mänskligt drag som hör evigheten till. Den slår igen dörren till snikenhet och girighet.

Den mest kände anarkisten på 1800-talet var Michail Bakunin (1814-1876). Här i Sverige blev han känd. Karl XV tog emot honom i audiens. Bernadotterna har alltsedan fältmarskalkens tid under Napoleon haft en svag sida för vänsterradikala. Den tyske filosofen Fichtes porträtt prydde fältmarskalkens vägg – Fichte som ställde frågan ”Vad ska man ha akademiker till?” Underförstått om de inte vill avskaffa samhällets orättvisor. Fichte – en av revoltandans främste!

Det är Bakunin som förklarat människans ”revoltkänsla” vara ”helig”. Vilhelm Ekelund citerar det med värme. Och det är klart att ett ”nej” är heligare än ett ”ja”, för ett ”ja” är en eftergift, bjuder inget motstånd. Låter allt förbli som det är.

Ett ”nej”, en ”revolt” – så mycket riskablare. Och ändå med tanke på människosläktets utsatthet av animala instinkter å ena sidan och samvetskval å den andra, så nödvändigt ett ”nej” måste vara. Det förklarar dess helighet. Revoltkänslan är oangriplig eftersom den är människans starkaste beskydd.

Ibland hör man att det är under puberteten som revoltkänslan först gör sig påmind. – I mitt fall gjorde revoltkänslan sig starkt drabbande när jag var fem år!

Det var julen 1928. Vi hyrde fyra rum och kök på övervåningen hos bonden Erik Sundkvist i änge i Offerdals socken. – Offerdal i Jämtland vid gränsen till Norge.

Julgranen är klädd. I taket girlander av rött crepespapper. Julbordet dukat, skinkan griljerad. Mamma och jag går runt och väntar på pappa som är nere hos Sundkvist och önskar god jul med en liter Renat brännvin.

Jag är förväntansfull. Julklapparna ligger under granen. Det var idag Jesus blev född och lagd i en krubba. Jag hade i Sundkvists stall sett krubban och hoppades att Jesus sluppit tungan från en häst eller mulåsna.

Vi väntar på pappa. Mamma tänder ljusen på bordet. Och då kommer han. äntligen.

Ett barn ser omedelbart om någon av föräldrarna påverkats av alkohol. Det går inte att dölja. Förälderns väsen har av spriten blivit starkt förändrat – kyligare, mer metalliskt. Barnet ser plötsligt denna förvandling. Pappa har blivit främmande.

På julbordet hälls öl och brännvin upp i glasen. Jag får sockerdricka i mitt glas.

Nu ska festen börja. Men hos mig finns redan en otäck förnimmelse av pappas främlingskap. Varför är han inte som vanligt? Han pratar lite sluddrigt och högröstat och skrattande åt sitt besök på nedre botten. Det var klart att julspriten skulle avsmakas.

Nu ska pappa skära julskinkan. Han fumlar med den stora förskäraren och plötsligt åker den ur hans hand och ner på golvet.

Och nu kommer det.

Detta står jag inte ut med. Detta passar inte mig. Nu får det allt vara nog. Och detta på själva den efterlängtade julaftonen!

Jag stiger ner från stolen och lägger haklappen på bordet och går min väg.

När jag skriver detta är jag strax 99 år gammal. Minnet från femårsåldern är än idag nästan fysiskt förnimbart.

Denna barnets revolt var helt spontan. Oöverlagd. Det var inte förståndet som revolterade, det var samvetets eller ”själens” reflex. Det är här – hör och häpna! – ”smaken” som avgör. Denna situation är så osmaklig att närvara i – nu går jag. Det är anarkistiskt. Man tar inga hänsyn till konsekvenserna.

När Vilhelm Ekelund en gång på färjan till Helsingör tog sig en öl i restaurangen, var det en som spelade dragspel. Ett par steg upp och dansade. De var väl en smula berusade och båda dansade ”otuktigt” på ett för alla stötande sätt. Vad som går an i det privata blir utmanande ute i offentligheten. Ekelund fick efter en stund nog av denna dans. Han tog ett askfat och slängde det emot dem, varpå dansen upphörde.

Min revolt blev kortvarig. Pappa reste sig, tog mig hårt i armen och ledde mig tillbaka till bordet. Stämningen lättade efterhand. Som julklapp fick jag en bil i plåt. Den körde jag omkring med.

På kvällen när jag skulle lägga mig, sa mamma; ”Att du vågade göra så mot pappa! Du måste akta dig.”

ända från denna barnsliga revolt har jag uppmärksammat andras heliga revolter, Vilhelm Tell, Olaus Petri, Engelbrekt, Voltaire, ända fram till Gramsci och Andreas Baader och Ulrike Meinhof.

Men det är en rysk adelsman av judisk börd som jag särskilt fäst mig vid. Jag hade varit fem, han sexton, gymnasist vid läroverket i Kazan 1887. Tsaren lät hänga hans bror Alexander som varit inblandad i en komplott mot överheten. Och nu svor sextonåringen en ed att han inte skulle ge sig förrän han hämnats på tsarfamiljen och hissat röda blodsfanan på vartenda rådhus i Ryssland.

Vladimir Uljanov som tog sig namnet ”Lenin”, är ett sagolikt exempel på det överraskande i historiens gång. En ung gymnasist vände upp och ner på ett av jordens största riken, Ryssland. Det tog sin tid. Lenin var 47 när han flyttade in i Smolny och började styra Sovjetunionen.

– O –

Tsarens auktoritära våldsregim som inte tvekar att bruka fysiskt våld – och rent av med visst nöje gör det genom skenavrättningar (Dostojevskij!) – vilken revolt går segrande inför en sådan motståndare?

Svaret är revoltören som utgår från samvete, själ och kärlek. Allt detta ”som fysiskt inte finns” krossar enväldet och makthavarna.

Det är Paulus som i Första Korinterbrevet 1:28 formulerar denna lyckliga ordning här på jorden: ”Gud valde åt sig det som inte finns för att därmed tillintetgöra det som finns.”

Att citera Bibeln i detta politiska sammanhang är naturligt, Lenin är nämligen inspirerad av bibelläsaren Leo Tolstoj. Och det är Georg Lukacs – kommunisten – som konstaterar: ”Die Bibel ist eine Fibel des Aufstands … Bibeln är revolutionens ABC-bok.”

Behövs det exempel? Hos Markus 11:15: ”Jesus gick till templet. Där jagade han ut dem som köpte och sålde. Han vräkte omkull borden för de som höll bank och växlade pengar.”

Cf. Andreas Baader som så äcklades av de välmåendes konsumtionsiver att han satte eld på Frankfurts största varuhus 1969.

Den ryske tsarens motsvarighet i Israel – den judiska överklassen – förklarade uttryckligen: ”Jesus uppviglar folket i hela Judeen med sin undervisning, från Galileen och ända hit till Jerusalem.” (Luk.23:5) Ordet ”uppvigla”, ”commoveo”, ”anaseiå” är det ord överheten använder om revoltörens agitation. Den måste stoppas ”innan hela folket går under” (översteprästen Kaifas, Joh. 11:50).

Revoltörens svar är att smäda överheten: ”Ni huggormars avföda … Ve er rika. Ni som skrattar nu, ni kommer att få sörja och gråta” (Luk. 6:24).

Revoltören Jesus sände ut 72 lärjungar att gå från by till by och upplysa människorna om det helt onödiga med att fråga prästerskap och myndigheter (”de äldste”) till råds, för dessa tillgodoser endast sina egna intressen. Och här gäller det samvetet.

Lärjungarna, de 72, skulle inte åka runt som välbetalda konsulter. Nej, de skulle gå barfota, alltid utan pengar och matsäck. Jesus utlovade dem mycket stryk. De skulle komma att pryglas och mördas – men förbli jublande glada eftersom de på bästa sätt tjänade sin nästa. De skulle ”störta härskare från deras troner och upphöja de ringa” (Marias jubelsång, Luk. 1:46). Inför domstol aldrig tala förberett – men från hjärtat.

William Butler Yeats sammanfattar de 72 lärjungarnas uppgift. Den var att störta makthavarna, både religiösa och politiska för att införa en social ordning villkorad av vars och ens personliga samvete – det vill säga vars och ens förhållande till Gud – Han som inte finns fysiskt utan enbart som ”ande”. –

Vad Jesus predikade var att ”Guds rike är nära” – så nära att det finns inuti varje människa. ”Gå in i dig själv” – där får du veta allt du behöver för detta jordiska liv (Luk. 11:52).

Jesus budskap till den israeliska överheten var avgörande: ”Den rådande legala ordningen i landet är vedervärdig. Bort med den! Och bort med religionen! Den är bara mänskliga påhitt och pålagor.”

Att Jesus blev avrättad kan inte förvåna när man ser det ur den romerska guvernörens eller myndigheternas synvinkel. Makt vill ha lugn i landet.

Vad beträffar religiösa lagar och riter – judendomen åberopar sig på patriarken Abraham, Jesu egen anfader, det är ”Abrahams Gud” som Paulus tillber. – Då är det att märka: Abraham levde 500 år före Mose lag – de tio budorden – och 2000 år före evangelierna. Abraham var en ”hanif”, det betyder en ”vän” till Gud. Abraham saknade religion i den mening vi lägger i ordet.

– O –

Lenins märkliga och mäktiga revolt är inspirerad av Leo Tolstojs pamfletter. Själva andan i dessa vitt spridda texter finns i komprimerad form i Tolstojs dagböcker. Det är inte marxism – men anarkism!

Om man går till 1890, då Lenin var tjugo år, skriver Tolstoj uttryckligen: ”Anarkisterna har rätt i allt! Privat egendom måste förbjudas. Allt ska ägas kollektivt.” (1890 8/5, 13/4, 16/11)

Striden mellan underklass och överklass måste gå vidare. Anstränga sig att samla kapital – betrakta snikenhetens fula tryne. Människor som lever på vad andra slavat ihop i hårt arbete – de lever ett skamligt liv. Kyrkan är en institution som vilseför människorna bort från samvetet. (19/8 1890) Tolstoj blev bannlyst av Heliga Synoden.

Dessa dagboksanteckningar utgör basen för pamfletterna. Tolstoj är sannerligen en uppviglare, på uppdrag av sin obetvingliga revoltkänsla.

Att Svenska Akademien inte gav Tolstoj nobelpriset, trots invändningar både från Selma Lagerlöf och Strindberg, kan man förstå mot bakgrund av Tolstojs uttalade sympati för anarkisterna. Detta var för borgarna ett moraliskt klavertramp – det måste ju misslyckas! – Sovjetunionen är Lenins svar.

– O –

När Finland bad om vapenstillestånd i september 1944 var det Finlands ambassadör i Sverige, Georg Achates Gripenberg som förhandlade med madame Kollontai i Saltsjöbaden – Stalins utsända representant. Han lyckades sedan den finska regeringen gjort kommunistledaren Yrjö Leino till inrikesminister och chef för polisen. När avtalet vart slutet kom två finska kommunister till Gripenberg och bad honom ordna så att de fick träffa Stalin. Genom Kollontais förmedling blev de två inbjudna till Kreml.

De satt inne hos Stalin och denne undrade vad de ville veta. De frågade; ”Vad är själva kärnan i kommunismen?”

Stalin svarade: ”Det är att göra människan bättre!”

Han ger det svar som också Lenin skulle ha gett. Det är budskapet från Tolstoj och från revolutionens ”ABC-bok”.

Innebörden har en religiös klang. Ryssarna var inte sekulära. Budskapet från Lenin fick ett gensvar.

Men när Gorki sökte övertala Lenin till att öppet samarbeta med ortodoxa kyrkan eftersom det i grunden fanns en ideologisk gemenskap, då vägrade Lenin och det på samma grunder som Tolstoj anförde: Kyrkan för människorna bort från revoltandans kärna – samvetet.

Gramsci säger att all politik har en privat bakgrund. Lenin hade privata skäl att störta tsarfamiljen. Och han har det ideala kontraktet mellan tanke och känsla som Lukacs¹ lovprisar: lev som du tänker. Nina Björks texter är exempel på detta ideala kontrakt mellan förstånd och känsla.

Några imperiedrömmar ingick inte i Lenins tänkande. Han gav obekymrat Finland, Estland, Lettland och Ukraina frihet att själva bestämma sina öden. Hans sista brev till Stalin: ”Använd inte enbart tvång – pröva frivillighet också!”

Slutligen, vi ogillar manligt övervåld. Hur skötte sig då Lenin? Lukacs? Karl Marx? Sartre? Behöver de skämmas. Jag tror att Lukacs svarar för dem alla när han säger: ”Allt jag gjorde skedde för att jag skulle bli godkänd av Gertrud” (hans hustru, läkaren Gertrud Bortstiber.) Ingen av dem skulle ha publicerat en text som den älskade ogillat, Jenny, Krupskaja, Gertrud, Simone.

¹ Beträffande förbindelsen Lenin-Lukacs: Lenin krävde daglig radiokontakt med Bela Kuns kommunistledda regering i Budapest 1919 – Lukacs var en av Bela Kuns närmaste i politbyrån.

När jag var fem ville jag bli uppfinnare. Jag tog en planka och så skrev jag på den: ”Min fina planka, det här blir början till en stor uppfinning.” Sen spikade jag in lite spikar och band trådar runt spikarna och det såg ut som en maskin, men jag bara: ”Hur får man den att röra sig?” Så jag blev inte någon uppfinnare. Sen när jag var 15 ville jag bli gitarrist. Jag gillade Jimi Hendrix och tänkte att det kan väl inte vara så svårt? Så jag såg framför mig när jag stod där och spelade och så, men hur kommer man från där jag var nu, där jag inte kunde någonting, till dit? Då sa jag till pappa, som sitter där: ”Kan jag få gå på gitarrlektioner?” ”Ja, det kan du få.” Och sen efter några gånger sa läraren: ”Men du, hur många timmar om dagen övar du egentligen? Du kan ju ingenting.” ”Nä, men vadå timmar liksom? Jag övar bara en kvart innan jag ska gå hit.”

Då sa pappa: ”Du kommer inte bli någon Jimi Hendrix, för de som blir gitarrister de kan inte hålla sig ifrån gitarren. De bara sitter där och spelar hela tiden. Men jag ser att du inte är intresserad av det här egentligen. Det enda du gör är att du sitter och skriver allting. Du skriver ner alla konversationer vi har i familjen. Du skriver brev till massa människor.” (Jag hade väl 50 brevkompisar då runt i hela Sverige.) ”Du skriver olika berättelser, dagbok och så vidare så det är väl det du ska syssla med.” Och så blev det. Så jag vill tacka min pappa för det och jag vill också tacka honom för att han visade mig världen. Han gav mig ett intresse för politik, musik och kultur bortom Europa, tog mig till så många platser och lärde mig att det gäller att vara framåt i livet och praktiskt lagd och inte klaga om man ska få något gjort.

Just de internationella frågorna är något som förenar de flesta som har fått det här priset före mig och det gör mig väldigt stolt över att ingå i den gruppen. För ibland känner man sig lite ensam när man håller på med internationella frågor. Idag i Sverige känns det lite som att andra länder är antingen hemska eller helt ointressanta. Jag tycker att den mest meningslösa frågan, och kanske väldigt typiskt för vår tid, som man alltid får är: ”Vad kommer hända nu?” Man kan aldrig veta vad som ska hända. Det kan ingen veta vad som kommer hända.

I början av nittonhundratalet var det få som kunde ana att revolutionen skulle komma i det outvecklade Ryssland istället för det industrialiserade Tyskland där arbetarklassen var organiserad. Vem kunde ana det? Vem kunde tro att det var Venezuela, hemvist för Latinamerikas brackor, det land som blev känt för en fras: Es barato, dame dos! – Det är billigt, ge mig två! när de flög över till USA för att shoppa, ett oljeland, att det var det landet som skulle starta den vänstervåg som sedan spreds över kontinenten och nu har kämpat sig tillbaka efter ett par år av statskupper och lawfare.

Vem kunde ana att historien upprepar sig, men som negation? Vem kunde tro att futuristerna skulle dyka upp på scenen igen 60 år senare som punkare under slagordet ”No future”? I början av förra seklet diskuterade Socialdemokraterna om det var revolution eller reformism som var den bästa vägen. Vem kunde då tro att i de länder där socialismen infördes genom revolution skulle den avvecklas genom kontrarevolution och att i de länder där den infördes genom reformer skulle den avvecklas genom kontrareformer? Och vem kunde tro att det inte var kapitalismen som skulle leda till kommunism utan att det tvärtom var kommunismen som lade grunden för kapitalismen i länder som Kina, genom att tillgodose behovet av utbildad befolkning, infrastruktur och elektricitet? Och vem kunde tro att det var just när socialismen förklarades död i Europa som den föddes på nytt i Latinamerika?

Det är därför man inte kan välja rätt sida. Det finns ingen rätt sida av historien och det är därför om man är dialektiker som man alltid är optimist. För då vet man att alla situationer bär fröet till sin egen motsats. Att allt förtryck föder motstånd. Jag blir besviken varje år när Nobelpriset delas ut och det inte går till den albanske författaren Ismail Kadare. För han är min absoluta favoritförfattare som lever idag. I sin bok Den hårda vintern så skildrar han ett hyreshus under brytningen med Sovjet. Albanien bröt med Sovjet, det känner säkert ni som sitter här till. Där bor partisaner i det här hyreshuset, sekreterare, människor som kommunismen har lyft från fattigdomen. Men längst ner på nedre botten bor en gammal jordägarfru.

Hon som en gång rådde över jättelika ägor och hundratals människor är nu deklasserad. Så hon stickar tröjor åt sina forna tjänare och hon väntar spänt vid radion på varje skälvning i Hoxhas regim. Från hennes lilla rum hörs hela tiden, skriver Kadare, ord på franska, ord på italienska, jämmer över priserna, över det frivilliga arbetet, över kvartersråden, föraktfulla skämt om tilltalsordet kamrat – särskilt när det används till en kvinna, hånfulla yttranden och framför allt rädsla. Den här romanen, jag tycker det är den bästa dialektiska romanen för den visar på att genom att suga ut de fattiga så sådde ju den här jordägarfrun fröet till sin egen deklassering. Men i hennes hämndbegär ligger också fröet till kommunismens fall, där den här klassen skulle återta det de hade förlorat.

Så ingen kan veta hur det blir eftersom människor skapar historien. Det gäller ju också som skribent. När jag började skriva då trodde jag att det mest kontroversiella man kunde säga det var ”Krossa kapitalismen”. ”Nu säger jag det. Krossa kapitalismen!” Ingen bryr sig! Det är som att säga ”Bingolotter, bingolotter!” Ingen hör mig överhuvudtaget. Vem kunde ana då att det mest kontroversiella skulle vara att säga att ”ja, jag tycker det finns män och kvinnor men jag tycker inte att det hänger ihop med manligt och kvinnligt”? Vem kunde ana att den här feminismens klassiska grundtes plötsligt skulle bli sprängstoff? Vem kunde ana att man skulle få kyrkan, RFSL och Göteborgs-Posten emot sig?

Det är som en borgerlig livssyn som sprider sig. Allt ska vara så passande nu, man ska inte ifrågasätta någonting för det ska vara trevligt och bra. Fast man använder andra ord som låter samtida, inkludering och så vidare. Men egentligen är det den här typiska borgerliga idén om att man inte ska komma och lägga sig i och det som är privat är privat och det ska ingen annan på något sätt ha att göra med. Vi låtsas på något sätt tala om känslor och jaget men det är ju fejkkänslor som folk tror att de har, men som de inte har.

Jag kan därför inte beskriva hur otroligt tacksam jag är till dig Lasse, för att du finns och hjälper författare som mig att få verka och leva. För jag har ju skrivit mina senaste två böcker, den om Grekland och den om könet, delvis på Hotell Havanna. Så jag vill verkligen tacka dig för att du har gett mig lugn. Jag är ensamstående med två barn och jag har fått komma hit, jag har fått sitta och skriva hela dagarna och sen äta och bada. Hela historiekapitlet om Grekland kom till här, där jag kunde sitta och bara koncentrera mig och skriva. Så utan dig hade jag nog inte kunnat skriva de här två senaste böckerna.

Jag vill också tacka för priset och för det gamla priset som jag fick för tio år sedan. Då var det lite som Nobelpriset till Obama, jag hade ju liksom inte gjort något än. Men nu har jag skrivit några böcker och så får vi se, det kanske blir några fler. Och så ska jag ge er ett råd om ni träffar en författare, fråga aldrig så här: ”Skriver du på något nytt?” Alltså vi hatar det! Det är det värsta som finns. Om vi skriver på något nytt så vill vi absolut inte säga det till folk. Om man går omkring och säger det till alla, vad händer då? Sedan kommer de efter fem år: ”Jag hörde att du höll på att skriva om det där.” Så blev det inget. Det är skitpinsamt, så fråga aldrig det. Till sist vill jag tacka alla människor som trots borgarnas försök att göra oss obildade fortsätter att läsa böcker.

Tack så mycket! Det är alltid roligt när historia uppmärksammas. Det är inte alltid det gör det. Kultursidorna handlar ofta till exempel om vad som stod på Twitter häromdagen eller någonting sådant. Men det kan vara bra att ha det lite längre perspektivet ibland.

För mig är den svenska historien en man som hette Dick. Det är mycket möjligt att Dick inte var hans riktiga namn, men det var det som han kallades. Dick var slav på den svenska kolonin Saint-Barthélemy i början av 1800-talet. Vi vet egentligen bara en sak om honom och det är att han försökte rymma, eller snarare – han lyckades rymma. Det står i en notis i den lokala tidningen. Notisen finns med i en bok som heter Slavhandel och slaveri under svensk flagg, av Holger Weiss.

Det har alltid funnits människor som gör motstånd. När jag skulle skriva Gudarnas krig, som är en barnbok om trälar på vikingatiden, ville jag inte skriva om trälar som det är synd om. Det var i och för sig ganska synd om trälarna, men jag ville skriva om trälar som rymmer. Det är egentligen en av de få saker som vi verkligen vet om trälarna på vikingatiden – att de rymde ibland. Det kan man bland annat se i gamla lagtexter.

Det har alltid funnits människor som har accepterat att vara förtryckta. Men det har alltid också funnits människor som vägrar. Det finns de som omedelbart när de har fått kedjan runt foten börjar planera för hur de ska kunna fly och en dag bli fria. Det är de människorna som har byggt det här landet.

Jag har av princip inga idoler eller förebilder. Men det finns tre personer som har betytt väldigt mycket för mitt skrivande:

Dels är det Jan Myrdal. Ibland blir folk upprörda när man nämner Jan Myrdal. Kanske inte just här, men i andra sammanhang, och så får man frågan vad man tycker om det som Myrdal har sagt om olika saker. Det är inget som jag reflekterar över. Jan Myrdal får ta ansvar för det han skrev, jag tar bara ansvar för det som jag själv skriver. Men jag står för att Jan Myrdal har haft en stor betydelse. Hans böcker var mitt gymnasium och mitt universitet. Framför allt samlingsvolymerna Skriftställning 1–19. När han skrev saker, oavsett om han hade rätt eller fel, jag tycker personligen att han hade rätt många gånger och fel många gånger, så var det alltid ordentligt redovisat, så att man kunde ta ställning själv. Man ska undersöka saken och gå till källorna. Det lärde mig att inte lita på auktoriteter, att undersöka saker själv och att inte tro på allt som folk säger. Och inte tro på allt som Jan Myrdal säger heller.

När det gäller språket så finns det ingen som har betytt lika mycket som Sven Wernström. Sven Wernström var från början typograf och dåtidens typografer arbetade mycket med att korrekturläsa och redigera journalisternas texter. Det gjorde att han hade ett väldigt rakt, enkelt och korrekt språk.

En annan författare som påverkat mig mycket, inte minst mina barnböcker, det är Maria Sandel, som skrev böcker i början av 1900-talet. Framför allt om arbetarkvinnor i storstäderna. Hon skrev om hur svårt de hade det, men också om hur de gjorde för att få ett värdigare liv mitt i allt elände. Hon skrev om människor som hjälper sina grannar, som sätter krukväxter i fönstret – nästan alla goda människor i hennes böcker har krukväxter, de läser böcker i stället för att supa och går på fackföreningsmöten.

Jag har alltså inga idoler, men om jag skulle nämna någon inspirationskälla för det jag håller på med så är det dels trälarna och slavarna som försökte rymma, men också den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet, som förändrade Sveriges utrikespolitik genom gräsrotsorganisering. Och sist men inte minst den svenska organiserade arbetarklassen, arbetarrörelsen och de andra folkrörelserna. Jag har lärt mig mycket genom att vara en del av den, bland annat genom att ha varit fackligt aktiv i Kommunal.

Borgerligheten brukar beskriva den svenska arbetarklassen som enfaldig och likriktad. Det stämmer ju absolut inte, det vet alla som varit ute på arbetsplatserna. Den svenska arbetarklassen är betydligt mer mångfacetterad än vad ledarskribenterna är, eller för den delen vad kulturskribenterna är. Arbetarklassen är samer, judar, bögar, flator och transpersoner. Det är människor som är olika på ytan, men som förenas av gemensamma intressen. Allting vi har, alla rättigheter, inklusive rättigheten att skriva vad vi vill i tidningarna utan att polisen kommer, det har vi fått därför att de här människorna har organiserat sig och kämpat tillsammans.

Jag gillar att skriva romaner ibland, framför allt för barn. Men det finns vissa saker som inte passar lika bra för skönlitteratur. Häxprocesserna är en sådan sak, det hände på riktigt men verkar helt enkelt för orealistiskt. Samma sak gäller med hjältarna i historien.

Jag tror inte att någon skulle ha tagit mig på allvar om jag hade skrivit en roman om två män, två arbetare i slutet av 1800-talet som hade ett förhållande med varandra och stod för det och som verkar ha blivit ganska accepterade av sina grannar och sina familjer. Ingen skulle ha trott på det. Men det har hänt på riktigt, så därför gick det att skriva reportageboken Frans och Lars om dem.

Samma sak med gråkoltarna. Det var en religiös väckelserörelse på 1730-talet på Södermalm i Stockholm. Det var människor som satt hemma och studerade och insåg att statskyrkans präster hade fel. De stod upp i kyrkan och sa det till prästerna. Det har också hänt på riktigt och boken Gråkoltarna bygger på riktiga protokoll.

Jag är glad om ni gillar mina böcker, men det enda jag har försökt göra är att beskriva verkligheten som den är, det arbetande folket som det är och historien som den är. Tack!

Tack för Leninpriset! Nu ska jag hålla tacktal! Plus prata om vår tids ödesfråga. Men först ett citat, som jag tror gör sig bäst på göteborgska, nu när vi ändå är här på västkusten: ”Studera Marx och Lenin och förena er /Klass mot klass måste striden stå”. Så sjunger Dan Berglund i ”De mördades republik” från 1975. Här har jag felat, det ska sägas med en gång. Jag har studerat Marx, check på den. Men jag har inte studerat Lenin, ocheck där. Därför vet jag inte heller vad en marxist som bara har gjort halva sin läxa förlorar. Eller vad hon vinner.

Jag har främst stött på Lenin som en samtida kamrat i Rosa Luxemburgs liv och kamp, om vilken jag skrev en bok för några år sedan. Av Luxemburgs brev framkommer att hennes katt tyckte mycket om Lenin – han var tydligen generös med smekningar. Själv uppskattade hon hans intellekt; han var en människa med vilken hon kunde diskutera, tala uppskattande om: ”Vad ett parti förmår uppbringa av mod, handlingskraft och revolutionär förståelse i en historiskt avgörande situation, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo lyckats med” (Zur russichen Revolution, 1918, postumt utkommen).

Men han var också en tänkare hon kunde kritisera. I Organisationsfragen der russichen Sozialdemokratie (1904) skriver hon till exempel: ”Den av Lenin förordade ultracentralismen ter sig dock i hela sitt väsen som genomsyrad inte av en positiv, fruktbar anda utan av en nattväktaranda. Hans idé är i huvudsak att kontrollera partiverksamheten, inte att befrukta den, att begränsa rörelsen och inte att hålla samman den”.

Lenin var också ambivalent inför Luxemburg. I en artikel i Pravda, publicerad efter att Rosa hade mördats, utgick han från en rysk fabel och skrev att ”örnar kan ibland flyga lägre än hönor, men hönor kan aldrig resa sig till örnars nivå”. Han menade alltså att Rosa Luxemburg ska vi inte minnas för vad han såg som hennes misstag, utan för att hon var och förblev en örn. När jag skrev om Rosa upptäckte jag att ytterligare en man hade liknat henne vid en örn, nämligen hennes far Eliasz i det sista brev han skrev till henne innan han dog. Han beklagade där att hon bara pratade om att hon skulle besöka honom, men sen alltid sköt upp besöket. ”En örn svävar så högt att den helt förlorar jorden nedanför ur sikte. Du är så upptagen av sociala frågor att familjens angelägenheter inte förtjänar ens en tanke.”

örn eller höna? De stora sammanhangens uttolkare eller den lilla tillvarons omhändertagare? Däremellan utspelar sig våra liv. Och örnen och hönan är väl egentligen svåra att skilja åt.

De stora sammanhangen – vårt ekonomiska system, kapitalismen – det system som enligt Marx och Engels skulle ”förstöra alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden” och inte lämna kvar några andra band mellan människor än ”det nakna intresset, det känslokalla ’kontant betalning’”.

Idag är det systemet äldre, men det sprider sig som det alltid har gjort. Ut i världen har det spritt sig, raderat ut tidigare försörjningssätt och dragit in allt fler människor i sin speciella vinstdrivande logik. In i vårt svenska samhälle sprider det sig idag och drar in områden som tidigare styrdes efter behovsprinciper – vård, skola, omsorg, den reformatoriska socialdemokratins stolthet – som nu drivs med vinst som mål. In i människan sprider kapitalismen sig och gör varor av livmödrar, njurar, blod. In i växtriket sprider det sig och tar patent på gener.

Kapitalismen koloniserar vår värld, vår inre och vår yttre värld. Vi må uppfatta den som vår vän eller vår fiende, men på ett sätt spelar det ingen roll. För påverkar oss gör den oavsett – helt enkelt för att kapitalism är det sätt genom vilket vi försörjer oss. även jag. Att vara socialist gör det inte möjligt att ställa sig utanför vårt kapitalistiska produktionssätt. Men man kan ställa sig utanför försvaret av detta produktionssätt, man kan ställa sig utanför ideologin som backar upp det – man behöver alltså inte bli liberal i sina tankar.

Men de konsekvenser som kapitalismen tvingar oss att acceptera tvingar den oss inte att acceptera genom övertalning eller genom ideologi, utan att helt enkelt vara verksamt. Det kanske allra viktigaste som vi tvingas om inte acceptera så i alla fall inse just nu är att det här ekonomiska systemet tar något djupt mänskligt ifrån oss. Nämligen: människans specifika sätt att förhålla sig till tid.

Hur menar jag? Jag menar så här: Människan skiljer sig från de övriga djuren bland annat för att hennes handlande är förändrande och medvetet. Människan är det djur som kan tänka det som icke är och vilja det som skulle kunna vara. Det är därför människan – till skillnad från andra djur – har en historia. (Ni vet: Vi kan, på ett sätt som kor eller hundar inte kan, tala om att ”så här gjorde vi förut, men nu gör vi så här”. Om kor eller hundar har en annan tillvaro i dag jämfört med den de hade för hundra år sedan så beror det på att vi människor har förändrat deras livsvillkor; ingen ko skulle själv ha spänt en mjölkningsmaskin till sitt juver; ingen hund skulle själv ha valt att tävla i agility.)

Människan är det djur som inte är fången i instinkten och i nuet. Hon kan fråga sig ”lever vi på rätt sätt?” Hon kan som inget annat djur föreställa sig morgondagen som någonting annat än dagen, och hon kan planera för denna morgondag. Just den förmågan är i ljuset av vår tids ödesfråga, klimathotet, absolut livsnödvändig just nu. ändå tycks vi ha avsvurit oss just den förmågan!

Bara ett konkret exempel på detta: Den senaste IPCC-rapporten, som kom i augusti i år, slog fast att det är mänskliga aktiviteter som ligger bakom klimatförändringarna. Om vi vill hålla jordens medeltemperatur på en nivå som möjliggör ett anständigt liv på planeten måste vi alltså planera för aktiviteter som inte innebär ett ökat utsläpp av koldioxid.

Vi kan alltså inte agera enligt vana, utan vi måste medvetet och rationellt planera för en framtid som inte får likna nuet om vi ska undkomma alltför stora temperaturhöjningar.

Bara några veckor efter IPCC:s rapport la den svenska regeringen fram ett förslag inför den kommande höstbudgeten. Regeringen ville genomföra skattesänkningar på sammanlagt 10,5 miljarder kronor. I en artikel i Dagens Nyheter motiverade finansminister Magdalena Andersson förslaget med att detta är ett sätt ”att få fart på ekonomin efter nedgången under pandemin”. Andersson hade inte upptäckt några speciella behov som människor har nu, men som inte kan tillfredsställas med nuvarande skattenivåer, utan motivet till förslaget var helt enkelt att ”– Hushåll med lägre inkomster konsumerar mer när de får mer i plånboken”. Finansministern förespråkade alltså konsumtion för konsumtionens egen skull. Och eftersom konsumtion kräver produktion förespråkade hon även produktion för produktionens egen skull.

Detta gjorde Magdalena Andersson för att det är vad vårt nuvarande ekonomiska system kräver för att vi inte ska hamna i kriser, hon har helt rätt i det. Vilket väl i sig visar att vår nuvarande ekonomi knappast kan sägas vara en ekonomi i ordets bokstavliga betydelse, nämligen ”hushållning av begränsade resurser”. Hur skulle vi ens kunna försöka ”hushålla med begränsade resurser” i ett samhälle vars mål är tillväxt?

Men själva människolivet på jorden kräver någonting annat. Under corona-pandemin sjönk de globala utsläppen av koldioxid för första gången sedan 2008, då vi ju också hade en allvarlig ekonomisk kris. Detta visar att vi lever i en ekonomi som står i motsättning till klimatet. Det som är bra för ekonomin är dåligt för klimatet och det som är dåligt för klimatet är bra för ekonomin.

I den situationen måste vi agera som just människor, och inte som ekorrar. Ekorrar? Jo, dessa djur utsattes för några år sedan för ett experiment – och det här exemplet snor jag från religionshistorikern Stefan Arvidsson som har skrivit om det i en bok – ett experiment där forskare fyllde ekorrarnas bon med nötter, mängder av nötter. Forskarna ville veta hur ekorrarna reagerade inför fyllda förråd. Skulle de inse att syftet med deras samlande redan var uppfyllt och därför ta det lugnt? Men nej, deras naturliga instinkt för samlande visade sig vara större än deras förnuft – ekorrarna fortsatte att bete sig som vanligt och jobbade på för att få fler nötter.

Det är inte våra naturliga instinkter som gör att vi fortsätter producera ständigt fler varor och tjänster, trots att vi redan lever i ett materiellt överflöd som om det fördelades rättvist skulle räcka för att göra alla jordens människor mätta. Det är vårt nuvarande ekonomiska system som tvingar oss till detta. Det är kapitalismen som hindrar oss från att på ett politiskt plan agera som människor: rationellt och planerande, med ett för vår art unikt tidsmedvetande. Så länge vi har denna ekonomi är vi oförmögna att hantera klimathotet. Vi måste välja: kapitalism eller ett levbart klimat?

På de tyska socialdemokraternas partidag år 1891 stod ordförande August Bebel i talarstolen och sa: ”Jag är övertygad om att förverkligandet av våra slutliga mål är så nära att endast några få i denna sal inte kommer att få uppleva de dagarna”.

Det kan inte jag säga från den här talarstolen i Varberg år 2021. Men det jag kan säga – det vi alla kan säga – är att vi fortfarande är här, August Bebel. Vi är fortfarande här, vi socialister. Den socialistiska tanken på en utökad demokrati som även omfattar det ekonomiska området lever fortfarande. Den socialistiska tanken på jämlikhet och rättvisa lever. Vi existerar såsom vi har gjort i många många år.

I Berlin i Tyskland finns ett minnesmärke över en av de miljontals människor som genom historien har kämpat för socialism, nämligen över Rosa Luxemburg. På det minnesmärket står det Die toten manen uns, de döda manar oss. Vi har att förverkliga de dödas drömmar. En dag ska jag kunna se min syster och min broder i ögonen och säga: Du och jag är här på jorden samtidigt och jag tar ingenting ifrån dig, du tar ingenting ifrån mig. Vi delar. Och om det inte blir jag som kan säga det, så blir det framtidens människor. Jag tror helt ärligt att drömmen om det röda inte går att utplåna så länge det finns människor på jorden.

Nu har den – som han själv påstår ”halvbildade miljonären” Lasse Diding (och inom parentes tror jag faktiskt att du har lite för höga tankar om vad helbildade människor kan om du ser dig själv som enbart halvbildad) – nu har han delat med sig till mig. Jag är så tacksam för detta. Det betyder lugn och ro att kunna skriva längre saker. Och jag är också tacksam för att det finns människor som vill läsa det jag skriver. Utan er – inga böcker. Så tack!