Tack för Leninpriset! Nu ska jag hålla tacktal! Plus prata om vår tids ödesfråga. Men först ett citat, som jag tror gör sig bäst på göteborgska, nu när vi ändå är här på västkusten: ”Studera Marx och Lenin och förena er /Klass mot klass måste striden stå”. Så sjunger Dan Berglund i ”De mördades republik” från 1975. Här har jag felat, det ska sägas med en gång. Jag har studerat Marx, check på den. Men jag har inte studerat Lenin, ocheck där. Därför vet jag inte heller vad en marxist som bara har gjort halva sin läxa förlorar. Eller vad hon vinner.
Jag har främst stött på Lenin som en samtida kamrat i Rosa Luxemburgs liv och kamp, om vilken jag skrev en bok för några år sedan. Av Luxemburgs brev framkommer att hennes katt tyckte mycket om Lenin – han var tydligen generös med smekningar. Själv uppskattade hon hans intellekt; han var en människa med vilken hon kunde diskutera, tala uppskattande om: ”Vad ett parti förmår uppbringa av mod, handlingskraft och revolutionär förståelse i en historiskt avgörande situation, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo lyckats med” (Zur russichen Revolution, 1918, postumt utkommen).
Men han var också en tänkare hon kunde kritisera. I Organisationsfragen der russichen Sozialdemokratie (1904) skriver hon till exempel: ”Den av Lenin förordade ultracentralismen ter sig dock i hela sitt väsen som genomsyrad inte av en positiv, fruktbar anda utan av en nattväktaranda. Hans idé är i huvudsak att kontrollera partiverksamheten, inte att befrukta den, att begränsa rörelsen och inte att hålla samman den”.
Lenin var också ambivalent inför Luxemburg. I en artikel i Pravda, publicerad efter att Rosa hade mördats, utgick han från en rysk fabel och skrev att ”örnar kan ibland flyga lägre än hönor, men hönor kan aldrig resa sig till örnars nivå”. Han menade alltså att Rosa Luxemburg ska vi inte minnas för vad han såg som hennes misstag, utan för att hon var och förblev en örn. När jag skrev om Rosa upptäckte jag att ytterligare en man hade liknat henne vid en örn, nämligen hennes far Eliasz i det sista brev han skrev till henne innan han dog. Han beklagade där att hon bara pratade om att hon skulle besöka honom, men sen alltid sköt upp besöket. ”En örn svävar så högt att den helt förlorar jorden nedanför ur sikte. Du är så upptagen av sociala frågor att familjens angelägenheter inte förtjänar ens en tanke.”
örn eller höna? De stora sammanhangens uttolkare eller den lilla tillvarons omhändertagare? Däremellan utspelar sig våra liv. Och örnen och hönan är väl egentligen svåra att skilja åt.
De stora sammanhangen – vårt ekonomiska system, kapitalismen – det system som enligt Marx och Engels skulle ”förstöra alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden” och inte lämna kvar några andra band mellan människor än ”det nakna intresset, det känslokalla ’kontant betalning’”.
Idag är det systemet äldre, men det sprider sig som det alltid har gjort. Ut i världen har det spritt sig, raderat ut tidigare försörjningssätt och dragit in allt fler människor i sin speciella vinstdrivande logik. In i vårt svenska samhälle sprider det sig idag och drar in områden som tidigare styrdes efter behovsprinciper – vård, skola, omsorg, den reformatoriska socialdemokratins stolthet – som nu drivs med vinst som mål. In i människan sprider kapitalismen sig och gör varor av livmödrar, njurar, blod. In i växtriket sprider det sig och tar patent på gener.
Kapitalismen koloniserar vår värld, vår inre och vår yttre värld. Vi må uppfatta den som vår vän eller vår fiende, men på ett sätt spelar det ingen roll. För påverkar oss gör den oavsett – helt enkelt för att kapitalism är det sätt genom vilket vi försörjer oss. även jag. Att vara socialist gör det inte möjligt att ställa sig utanför vårt kapitalistiska produktionssätt. Men man kan ställa sig utanför försvaret av detta produktionssätt, man kan ställa sig utanför ideologin som backar upp det – man behöver alltså inte bli liberal i sina tankar.
Men de konsekvenser som kapitalismen tvingar oss att acceptera tvingar den oss inte att acceptera genom övertalning eller genom ideologi, utan att helt enkelt vara verksamt. Det kanske allra viktigaste som vi tvingas om inte acceptera så i alla fall inse just nu är att det här ekonomiska systemet tar något djupt mänskligt ifrån oss. Nämligen: människans specifika sätt att förhålla sig till tid.
Hur menar jag? Jag menar så här: Människan skiljer sig från de övriga djuren bland annat för att hennes handlande är förändrande och medvetet. Människan är det djur som kan tänka det som icke är och vilja det som skulle kunna vara. Det är därför människan – till skillnad från andra djur – har en historia. (Ni vet: Vi kan, på ett sätt som kor eller hundar inte kan, tala om att ”så här gjorde vi förut, men nu gör vi så här”. Om kor eller hundar har en annan tillvaro i dag jämfört med den de hade för hundra år sedan så beror det på att vi människor har förändrat deras livsvillkor; ingen ko skulle själv ha spänt en mjölkningsmaskin till sitt juver; ingen hund skulle själv ha valt att tävla i agility.)
Människan är det djur som inte är fången i instinkten och i nuet. Hon kan fråga sig ”lever vi på rätt sätt?” Hon kan som inget annat djur föreställa sig morgondagen som någonting annat än dagen, och hon kan planera för denna morgondag. Just den förmågan är i ljuset av vår tids ödesfråga, klimathotet, absolut livsnödvändig just nu. ändå tycks vi ha avsvurit oss just den förmågan!
Bara ett konkret exempel på detta: Den senaste IPCC-rapporten, som kom i augusti i år, slog fast att det är mänskliga aktiviteter som ligger bakom klimatförändringarna. Om vi vill hålla jordens medeltemperatur på en nivå som möjliggör ett anständigt liv på planeten måste vi alltså planera för aktiviteter som inte innebär ett ökat utsläpp av koldioxid.
Vi kan alltså inte agera enligt vana, utan vi måste medvetet och rationellt planera för en framtid som inte får likna nuet om vi ska undkomma alltför stora temperaturhöjningar.
Bara några veckor efter IPCC:s rapport la den svenska regeringen fram ett förslag inför den kommande höstbudgeten. Regeringen ville genomföra skattesänkningar på sammanlagt 10,5 miljarder kronor. I en artikel i Dagens Nyheter motiverade finansminister Magdalena Andersson förslaget med att detta är ett sätt ”att få fart på ekonomin efter nedgången under pandemin”. Andersson hade inte upptäckt några speciella behov som människor har nu, men som inte kan tillfredsställas med nuvarande skattenivåer, utan motivet till förslaget var helt enkelt att ”– Hushåll med lägre inkomster konsumerar mer när de får mer i plånboken”. Finansministern förespråkade alltså konsumtion för konsumtionens egen skull. Och eftersom konsumtion kräver produktion förespråkade hon även produktion för produktionens egen skull.
Detta gjorde Magdalena Andersson för att det är vad vårt nuvarande ekonomiska system kräver för att vi inte ska hamna i kriser, hon har helt rätt i det. Vilket väl i sig visar att vår nuvarande ekonomi knappast kan sägas vara en ekonomi i ordets bokstavliga betydelse, nämligen ”hushållning av begränsade resurser”. Hur skulle vi ens kunna försöka ”hushålla med begränsade resurser” i ett samhälle vars mål är tillväxt?
Men själva människolivet på jorden kräver någonting annat. Under corona-pandemin sjönk de globala utsläppen av koldioxid för första gången sedan 2008, då vi ju också hade en allvarlig ekonomisk kris. Detta visar att vi lever i en ekonomi som står i motsättning till klimatet. Det som är bra för ekonomin är dåligt för klimatet och det som är dåligt för klimatet är bra för ekonomin.
I den situationen måste vi agera som just människor, och inte som ekorrar. Ekorrar? Jo, dessa djur utsattes för några år sedan för ett experiment – och det här exemplet snor jag från religionshistorikern Stefan Arvidsson som har skrivit om det i en bok – ett experiment där forskare fyllde ekorrarnas bon med nötter, mängder av nötter. Forskarna ville veta hur ekorrarna reagerade inför fyllda förråd. Skulle de inse att syftet med deras samlande redan var uppfyllt och därför ta det lugnt? Men nej, deras naturliga instinkt för samlande visade sig vara större än deras förnuft – ekorrarna fortsatte att bete sig som vanligt och jobbade på för att få fler nötter.
Det är inte våra naturliga instinkter som gör att vi fortsätter producera ständigt fler varor och tjänster, trots att vi redan lever i ett materiellt överflöd som om det fördelades rättvist skulle räcka för att göra alla jordens människor mätta. Det är vårt nuvarande ekonomiska system som tvingar oss till detta. Det är kapitalismen som hindrar oss från att på ett politiskt plan agera som människor: rationellt och planerande, med ett för vår art unikt tidsmedvetande. Så länge vi har denna ekonomi är vi oförmögna att hantera klimathotet. Vi måste välja: kapitalism eller ett levbart klimat?
På de tyska socialdemokraternas partidag år 1891 stod ordförande August Bebel i talarstolen och sa: ”Jag är övertygad om att förverkligandet av våra slutliga mål är så nära att endast några få i denna sal inte kommer att få uppleva de dagarna”.
Det kan inte jag säga från den här talarstolen i Varberg år 2021. Men det jag kan säga – det vi alla kan säga – är att vi fortfarande är här, August Bebel. Vi är fortfarande här, vi socialister. Den socialistiska tanken på en utökad demokrati som även omfattar det ekonomiska området lever fortfarande. Den socialistiska tanken på jämlikhet och rättvisa lever. Vi existerar såsom vi har gjort i många många år.
I Berlin i Tyskland finns ett minnesmärke över en av de miljontals människor som genom historien har kämpat för socialism, nämligen över Rosa Luxemburg. På det minnesmärket står det Die toten manen uns, de döda manar oss. Vi har att förverkliga de dödas drömmar. En dag ska jag kunna se min syster och min broder i ögonen och säga: Du och jag är här på jorden samtidigt och jag tar ingenting ifrån dig, du tar ingenting ifrån mig. Vi delar. Och om det inte blir jag som kan säga det, så blir det framtidens människor. Jag tror helt ärligt att drömmen om det röda inte går att utplåna så länge det finns människor på jorden.
Nu har den – som han själv påstår ”halvbildade miljonären” Lasse Diding (och inom parentes tror jag faktiskt att du har lite för höga tankar om vad helbildade människor kan om du ser dig själv som enbart halvbildad) – nu har han delat med sig till mig. Jag är så tacksam för detta. Det betyder lugn och ro att kunna skriva längre saker. Och jag är också tacksam för att det finns människor som vill läsa det jag skriver. Utan er – inga böcker. Så tack!