Mikael Wiehe!
Det är naturligtvis en mycket stor ära att få hälsa Dig som Leninpristagare. En presentation behövs ju egentligen inte i detta stora sällskap. Du är välkänd och uppskattad av många fler än vad som ryms i denna visserligen överfulla teater idag.
Möjligen kan jag berätta något som alla inte visste om Mikael Wiehe. Han har skrivit inte mindre än två psalmer i det senaste supplementet till Svenska Kyrkans psalmbok. Den här!
Visste ni det? Nå, det här innebär nu inte att jag vill beskylla Mikael Wiehe för något slags världsfrånvänt religiöst fromleri. Nej, sedan länge har du vetat att ta avstånd ifrån den sorten. Redan i början av sextiotalet blev Du djupt besviken på din konfa-präst därför att han blev mer chockerad över nakna skådespelare än över deras vittnesbörd om den då aktuella och pågående tortyren. Då frågade du: ”Vem kan man lita på?”
Och sedan dess har det varit fullt klart att Dig har man kunnat lita på i alla politiska och – för att använda Jan Myrdals ord – refraktära sammanhang. Som en sann refraktär i hans anda har Du tagit ställning och medvetandegjort oss alla. Bara ett par goda exempel: Vi minns väl, i alla fall i min generation, demonstrationen mot tennismatchen i Båstad. Också de som är betydligt yngre än jag minns rimligen EU-ministrarnas besök i Göteborg. Vid både de tillfällena tog Du självklar ställning, och Dina sånger har handlat också om detta. Du har heller inte glömt att förtryck och maktmissbruk ju har förekommit i alla tider. Ett exempel har Du lyft fram i dina texter om Cheopspyramidens arbetare, de som bokstavligen byggde Cheops pyramid. Och det är viktigt, tror jag, vad Myrdal säger, att vi minns också historien i sådana här sammanhang.
Men Du, Mikael Wiehe, har också troget tjänat i den vardagsoppositionella verkligheten, och det kanske är en ännu kinkigare och svårare uppgift; att hålla radikalismen mot det dagliga och mera maskerade förtrycket och maktmissbruket. En klar linje har Du hela tiden hållit – den refraktära oppositionen mot maktförtryck i alla former och den medmänskliga kampen för de fattiga och förtryckta.
Men Leninpriset är ju inte bara ett refraktärt, utan också ett litterärt pris. Därför vill jag också framhålla vidden, och bredden, i Din konst. Dina sånger har med Ditt gillande kunnat användas i de mest skilda sammanhang, ofta i sådana som Du kanske inte hade tänkt Dig från början. Till exempel vid kyrkliga förrättningar som dop, vigsel, begravning. Du har med gillande citerat ”Psalmboken är till också för dem som inte funnit fram till Gud”. Låt mig vända på saken:
Dina sånger har en mångsidighet, och de är också till för dem som ännu inte har nått fram till Din politiska ståndpunkt. Men – i politiken finns sångerna, och kan genom dem nå fram till de många.
Strindberg sade en gång pessimistiskt att man tog det granna papperet – den litterära formen, de vackra uttrycken och de slående formuleringarna – men fluggiftet – budskapet – tog man inte. Om man använder detta på Ditt författarskap, Mikael, så visar det bara hur ini hästväg fel Strindberg hade den gången, i den frågan. Nog sjutton går fluggiftet fram. Politiken, radikalismen, udden i Dina texter. Också det här är i Jan Myrdals anda. Många gånger har jag kommit överens med honom om att i den politiskt refraktära kampen spelar det inte så stor roll varifrån man kommer, var man har sin utgångspunkt. Huvudsaken är de gemensamma målen. För fred, frihet, rättvisa, medmänsklighet. Och dit visar Du vägen, och jag vet att Ditt budskap går fram.
Tack för vad Du gör, och vad Du gjort, och vad Du kommer att göra, Mikael Wiehe!