Tack så mycket! Det är alltid roligt när historia uppmärksammas. Det är inte alltid det gör det. Kultursidorna handlar ofta till exempel om vad som stod på Twitter häromdagen eller någonting sådant. Men det kan vara bra att ha det lite längre perspektivet ibland.
För mig är den svenska historien en man som hette Dick. Det är mycket möjligt att Dick inte var hans riktiga namn, men det var det som han kallades. Dick var slav på den svenska kolonin Saint-Barthélemy i början av 1800-talet. Vi vet egentligen bara en sak om honom och det är att han försökte rymma, eller snarare – han lyckades rymma. Det står i en notis i den lokala tidningen. Notisen finns med i en bok som heter Slavhandel och slaveri under svensk flagg, av Holger Weiss.
Det har alltid funnits människor som gör motstånd. När jag skulle skriva Gudarnas krig, som är en barnbok om trälar på vikingatiden, ville jag inte skriva om trälar som det är synd om. Det var i och för sig ganska synd om trälarna, men jag ville skriva om trälar som rymmer. Det är egentligen en av de få saker som vi verkligen vet om trälarna på vikingatiden – att de rymde ibland. Det kan man bland annat se i gamla lagtexter.
Det har alltid funnits människor som har accepterat att vara förtryckta. Men det har alltid också funnits människor som vägrar. Det finns de som omedelbart när de har fått kedjan runt foten börjar planera för hur de ska kunna fly och en dag bli fria. Det är de människorna som har byggt det här landet.
Jag har av princip inga idoler eller förebilder. Men det finns tre personer som har betytt väldigt mycket för mitt skrivande:
Dels är det Jan Myrdal. Ibland blir folk upprörda när man nämner Jan Myrdal. Kanske inte just här, men i andra sammanhang, och så får man frågan vad man tycker om det som Myrdal har sagt om olika saker. Det är inget som jag reflekterar över. Jan Myrdal får ta ansvar för det han skrev, jag tar bara ansvar för det som jag själv skriver. Men jag står för att Jan Myrdal har haft en stor betydelse. Hans böcker var mitt gymnasium och mitt universitet. Framför allt samlingsvolymerna Skriftställning 1–19. När han skrev saker, oavsett om han hade rätt eller fel, jag tycker personligen att han hade rätt många gånger och fel många gånger, så var det alltid ordentligt redovisat, så att man kunde ta ställning själv. Man ska undersöka saken och gå till källorna. Det lärde mig att inte lita på auktoriteter, att undersöka saker själv och att inte tro på allt som folk säger. Och inte tro på allt som Jan Myrdal säger heller.
När det gäller språket så finns det ingen som har betytt lika mycket som Sven Wernström. Sven Wernström var från början typograf och dåtidens typografer arbetade mycket med att korrekturläsa och redigera journalisternas texter. Det gjorde att han hade ett väldigt rakt, enkelt och korrekt språk.
En annan författare som påverkat mig mycket, inte minst mina barnböcker, det är Maria Sandel, som skrev böcker i början av 1900-talet. Framför allt om arbetarkvinnor i storstäderna. Hon skrev om hur svårt de hade det, men också om hur de gjorde för att få ett värdigare liv mitt i allt elände. Hon skrev om människor som hjälper sina grannar, som sätter krukväxter i fönstret – nästan alla goda människor i hennes böcker har krukväxter, de läser böcker i stället för att supa och går på fackföreningsmöten.
Jag har alltså inga idoler, men om jag skulle nämna någon inspirationskälla för det jag håller på med så är det dels trälarna och slavarna som försökte rymma, men också den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet, som förändrade Sveriges utrikespolitik genom gräsrotsorganisering. Och sist men inte minst den svenska organiserade arbetarklassen, arbetarrörelsen och de andra folkrörelserna. Jag har lärt mig mycket genom att vara en del av den, bland annat genom att ha varit fackligt aktiv i Kommunal.
Borgerligheten brukar beskriva den svenska arbetarklassen som enfaldig och likriktad. Det stämmer ju absolut inte, det vet alla som varit ute på arbetsplatserna. Den svenska arbetarklassen är betydligt mer mångfacetterad än vad ledarskribenterna är, eller för den delen vad kulturskribenterna är. Arbetarklassen är samer, judar, bögar, flator och transpersoner. Det är människor som är olika på ytan, men som förenas av gemensamma intressen. Allting vi har, alla rättigheter, inklusive rättigheten att skriva vad vi vill i tidningarna utan att polisen kommer, det har vi fått därför att de här människorna har organiserat sig och kämpat tillsammans.
Jag gillar att skriva romaner ibland, framför allt för barn. Men det finns vissa saker som inte passar lika bra för skönlitteratur. Häxprocesserna är en sådan sak, det hände på riktigt men verkar helt enkelt för orealistiskt. Samma sak gäller med hjältarna i historien.
Jag tror inte att någon skulle ha tagit mig på allvar om jag hade skrivit en roman om två män, två arbetare i slutet av 1800-talet som hade ett förhållande med varandra och stod för det och som verkar ha blivit ganska accepterade av sina grannar och sina familjer. Ingen skulle ha trott på det. Men det har hänt på riktigt, så därför gick det att skriva reportageboken Frans och Lars om dem.
Samma sak med gråkoltarna. Det var en religiös väckelserörelse på 1730-talet på Södermalm i Stockholm. Det var människor som satt hemma och studerade och insåg att statskyrkans präster hade fel. De stod upp i kyrkan och sa det till prästerna. Det har också hänt på riktigt och boken Gråkoltarna bygger på riktiga protokoll.
Jag är glad om ni gillar mina böcker, men det enda jag har försökt göra är att beskriva verkligheten som den är, det arbetande folket som det är och historien som den är. Tack!