Created with Sketch.
Created with Sketch.

Kajsa Ekis Ekmans tacktal

När jag var fem ville jag bli uppfinnare. Då tog jag en planka och så skrev jag på den: ”Min fina planka, det här blir början till en stor uppfinning.” Sen spikade jag in lite spikar och band trådar runt spikarna och det såg ut som en maskin, men jag bara: ”Hur får man den att röra sig?” Så jag blev inte någon uppfinnare. Sen när jag var 15 ville jag bli gitarrist och då gillade jag Jimi Hendrix och så tänkte jag att det kan väl inte vara så svårt? Så jag såg framför mig när jag stod där och spelade och så, men hur kommer man från där jag var nu, där jag inte kunde någonting, till dit? Då sa jag till pappa, som sitter där: ”Kan jag få gå på gitarrlektioner?” ”Ja, det kan du få.” Och sen så efter några gånger sa läraren: ”Men du, hur många timmar om dagen övar du egentligen? Du kan ju ingenting.” ”Nä, men vadå timmar liksom? Jag övar bara en kvart innan jag ska gå hit.”

Då sa pappa: ”Du kommer inte bli någon Jimi Hendrix, för de som blir gitarrister de kan inte hålla sig ifrån gitarren. De bara sitter där och spelar hela tiden. Men jag ser att du inte är intresserad av det här egentligen. Det enda du gör är att du sitter och skriver allting. Du skriver ner alla konversationer vi har i familjen. Du skriver brev till massa människor.” (Jag hade väl 50 brevkompisar då runt i hela Sverige.) ”Du skriver olika berättelser, dagbok och så vidare så det är väl det du ska syssla med.” Och så blev det. Så jag vill tacka min pappa för det och jag vill också tacka honom för att han visade mig världen. Han gav mig ett intresse för politik, musik och kultur bortom Europa, tog mig till så många platser och lärde mig att det gäller att vara framåt i livet och praktiskt lagd och inte klaga om man ska få något gjort.

Just de internationella frågorna är något som förenar de flesta som har fått det här priset före mig och det gör mig väldigt stolt över att ingå i den gruppen. För ibland känner man sig lite ensam när man håller på med internationella frågor. Idag i Sverige känns det lite som att andra länder är antingen hemska eller helt ointressanta. Jag tycker att den mest meningslösa frågan, och kanske väldigt typiskt för vår tid, som man alltid får är: ”Vad kommer hända nu?” Man kan aldrig veta vad som ska hända. Det kan ingen veta vad som kommer hända.

I början av nittonhundratalet var det få som kunde ana att revolutionen skulle komma i det outvecklade Ryssland istället för det industrialiserade Tyskland där arbetarklassen var organiserad. Vem kunde ana det? Vem kunde tro att det var Venezuela, hemvist för Latinamerikas brackor, det land som blev känt för en fras: Es barato, dame dos! – Det är billigt, ge mig två! när de flög över till USA för att shoppa, ett oljeland, att det var det landet som skulle starta den vänstervåg som sedan spreds över kontinenten och nu har kämpat sig tillbaka efter ett par år av statskupper och lawfare.

Vem kunde ana att historien upprepar sig, men som negation? Vem kunde tro att futuristerna skulle dyka upp på scenen igen 60 år senare som punkare under slagordet ”No future”? I början av förra seklet diskuterade Socialdemokraterna om det var revolution eller reformism som var den bästa vägen. Vem kunde då tro att i de länder där socialismen infördes genom revolution skulle den avvecklas genom kontrarevolution och att i de länder där den infördes genom reformer skulle den avvecklas genom kontrareformer? Och vem kunde tro att det inte var kapitalismen som skulle leda till kommunism utan att det tvärtom var kommunismen som lade grunden för kapitalismen i länder som Kina, genom att tillgodose behovet av utbildad befolkning, infrastruktur och elektricitet? Och vem kunde tro att det var just när socialismen förklarades död i Europa som den föddes på nytt i Latinamerika?

Det är därför man inte kan välja rätt sida. Det finns ingen rätt sida av historien och det är därför om man är dialekter som man alltid är optimist. För då vet man att alla situationer bär fröet till sin egen motsats. Att allt förtryck föder motstånd. Jag blir besviken varje år när Nobelpriset delas ut och det inte går till den albanske författaren Ismail Kadare. För han är min absoluta favoritförfattare som lever idag. I sin bok Den hårda vintern så skildrar han ett hyreshus under brytningen med Sovjet. Albanien bröt med Sovjet, det känner säkert ni som sitter här till. Där bor partisaner i det här hyreshuset, sekreterare, människor som kommunismen har lyft från fattigdomen. Men längst ner på nedre botten bor en gammal jordägarfru.

Hon som en gång rådde över jättelika ägor och hundratals människor är nu deklasserad. Så hon stickar tröjor åt sina forna tjänare och hon väntar spänt vid radion på varje skälvning i Hoxhas regim. Från hennes lilla rum hörs hela tiden, skriver Kadare, ord på franska, ord på italienska, jämmer över priserna, över det frivilliga arbetet, över kvartersråden, föraktfulla skämt om tilltalsordet kamrat – särskilt när det används till en kvinna, hånfulla yttranden och framför allt rädsla. Den här romanen, jag tycker det är den bästa dialektiska romanen för den visar på att genom att suga ut de fattiga så sålde ju den här jordägarfrun fröet till sin egen deklassering. Men i hennes hämndbegär ligger också fröet till kommunismens fall, där den här klassen skulle återta det de hade förlorat.

Så ingen kan veta hur det blir eftersom människor skapar historien. Det gäller ju också som skribent. När jag började skriva då trodde jag att det mest kontroversiella man kunde säga det var ”Krossa kapitalismen”. ”Nu säger jag det. Krossa kapitalismen!” Ingen bryr sig! Det är som att säga ”Bingolotter, bingolotter!” Ingen hör mig överhuvudtaget. Vem kunde ana då att det mest kontroversiella skulle vara att säga att ”ja, jag tycker det finns män och kvinnor men jag tycker inte att det hänger ihop med manligt och kvinnligt”? Vem kunde ana att den här feminismens klassiska grundtes plötsligt skulle bli sprängstoff? Vem kunde ana att man skulle få kyrkan, RFSL och Göteborgs-Posten emot sig?

Det är som en borgerlig livssyn som sprider sig. Allt ska vara så passande nu, man ska inte ifrågasätta någonting för det ska vara trevligt och bra. Fast man använder andra ord som låter samtida, inkludering och så vidare. Men egentligen är det den här typiska borgerliga idén om att man inte ska komma och lägga sig i och det som är privat är privat och det ska ingen annan på något sätt ha att göra med. Vi låtsas på något sätt tala om känslor och jaget men det är ju fejkkänslor som folk tror att de har, men som de inte har.

Jag kan därför inte beskriva hur otroligt tacksam jag är till dig Lasse, för att du finns och hjälper författare som mig att få verka och leva. För jag har ju skrivit mina senaste två böcker, den om Grekland och den om könet, delvis på Hotell Havanna. Så jag vill verkligen tacka dig för att du har gett mig lugn. Jag är ensamstående med två barn och jag har fått komma hit, jag har fått sitta och skriva hela dagarna och sen äta och bada. Hela historiekapitlet om Grekland kom till här, där jag kunde sitta och bara koncentrera mig och skriva. Så utan dig hade jag nog inte kunnat skriva de här två senaste böckerna.

Jag vill också tacka för priset och för det gamla priset som jag fick för tio år sedan. Då var det lite som Nobelpriset till Obama, jag hade ju liksom inte gjort något än. Men nu har jag skrivit några böcker och så får vi se, det kanske blir några fler. Och så ska jag ge er ett råd om ni träffar en författare, fråga aldrig så här: ”Skriver du på något nytt?” Alltså vi hatar det! Det är det värsta som finns. Om vi skriver på något nytt så vill vi absolut inte säga det till folk. Om man går omkring och säger det till alla, vad händer då? Sedan kommer de efter fem år: ”Jag hörde att du höll på att skriva om det där.” Så blev det inget. Det är skitpinsamt, så fråga aldrig det. Till sist vill jag tacka alla människor som trots borgarnas försök att göra oss obildade fortsätter att läsa böcker.