Nina
När Albert Camus dog, skrev man om honom i franska tidningar: Un grand moraliste!
Det var det finaste man kunde säga om någon.
Idag är moralist det värsta skällsordet i den politiska debatten. Man ska inte moralisera över andra – bara att tycka något om andra är att lägga sig i saker man inte har med att göra, och den som kallas moralist har tre sekunder på sig att försvara sig och kasta bort den heta potatisen: jag är inte alls moralist, jag försvarar bara yttrandefrihet, Sverige eller mänskliga rättigheter.
Det finns en person i Sverige som vågar göra något annat, och det är Nina Björk.
För det krävs mod.
Hon säger: vänta här, varför är det ett skällsord, är inte just detta ett symtom på att vi bara har ett värde, pengarnas? skriver hon i Lyckliga i alla sina dagar. Hon hävdar i den rätten att vara moralisk, rätten att se på politik som nåt annat än ett kalkylerande med plus och minus.
För att skaka om samtiden, som bara går på räls, krävs det att man inte bara drar i bromsen utan att man rycker upp själva fundamentet, själva tänkandets järnväg, och frågar sig, vad är den byggd av egentligen? Det är det som blivit Nina Björks signum. Hon skärskådar vår tids outtalade konsensus. De ord, de tankar, de fraser som folk använder sig av utan att tänka får hon oss att säga många gånger tills de låter oigenkännliga. Varför är det bra att ha jobb? Varför vill vi ha det fint hemma? Varför tycker vi så självklart att alla kulturer är lika bra samtidigt som vi lika självklart menar att fotbindning är fel?
Mycket kan vara provocerande både för socialisten och kapitalisten, som båda tror på arbete. Men Nina Björk kan man inte säga emot med en faktauppgift eller genom att googla fram ett dräpande svar, man måste tänka.
Jag minns första gången jag hörde henne framträda, på ett miljöseminarium på Konstfack. Hon gjorde en analys av tidningen mama, som sa sig inte vilja leverera några pekpinnar. Varför är pekpinnar fel, frågade Nina och det var som om det knakade i hela publiken. Så hade de aldrig tänkt! I vår postmoderna tid ska alla ju ”bara ställa frågor, inte leverera några svar” och ”inte skriva folk på näsan.” Man själv har av någon anledning alltid svaren, men man får inte säga dem till någon annan. (Det roligaste exemplet är ju frågespalter i tidningar. Som helt i enlighet med tidsandan aldrig ger personen några råd, utan bara: ”jag förstår hur du känner, gör som du vill.”)
Nina stannade nu inte där. Hon fortsatte med att säga att mama var full av pekpinnar, vad en mamma ska konsumera, vad hon ska njuta av, vad hon ska göra på sin egentid, men det kallades tydligen inte pekpinnar.
Att reklam inte ses som propaganda, medan människor fortfarande låtsas att de är traumatiserade över att Socialstyrelsen en gång ville att vi skulle äta sex-åtta brödskivor om dagen, är symptomatiskt för det glapp som Nina beskriver, mellan vad vi säger och vad vi gör. För övrigt var sagda reklam betald av bagarnas branschorganisation och utformad av LRF, som bara använde Socialstyrelsen som argument för att sälja sina produkter, men det har fallit ur minnet.
I Nina Björks tänkande kan man skönja två linjer, den feministiska och den socialistiska.
Med Under det rosa täcket 1996 fick hon stora delar av Sverige att bli feminister, t.o.m. PM Nilsson efter han läst den på en fjällresa. Hon kallades Feministen med stort F i intervjuer och blev idol för den unga utomparlamentariska vänsterrörelsen och den mest framträdande ur den vågen av svenska feministiska författare som debuterade i början på nittiotalet, med Carin Holmbergs Det kallas manshat och Pia Laskars Anarkafeminism.
Det Nina Björk gjorde så förtjänstfullt var att hon skrev om svåra saker på ett enkelt sätt. Hon skiljde på kön och genus så att alla kunde förstå. Hon förklarade varför kvotering var en bra sak, och varför man så självklart går in på toan med symbolen kjol fast man inte har kjol på sig.
Redan då hade hon anammat sin speciella stil, som saknar motsvarighet i den svenska kritiken: isoleringen av argumentet, renodlandet av tänkandet. Nina Björk associerar sig inte fram, genom att tänka vad någon annan tycker och ta ställning utifrån det. Inte heller använder hon ad hominem. Personerna är helt ointressanta, vad de har för bakgrund, och hur de kommit fram till sin slutsats. Och inte heller använder hon sig av empiri. Fakta, procent, summor saknas i hennes texter. Det innebär att texten inte står och faller med fakta. Det enda som finns är argumentet. Hon söker inte att göra ner motståndare, och använder sig därför aldrig av deras sämsta argument, när de gjort bort sig. Hon kommer inte bakifrån och lägger krokben, hon säger, välj vilka vapen du vill, och så ska vi se vad de säger om dig. Hon använder sig alltid av motståndarens bästa, mest arketypiska argument och försöker dra dem till sin egen slutsats.
Det är just därför hon är helt unik i svensk offentlighet: hon är verkligen en demokratisk tänkare. Hon använder inte jargong, vilket gör hennes texter eviga. Det är också just därför att hon tar orden på allvar, som hon sa i sitt sommarprat 2001.
Hur långt det har gått sedan dess tänker man på när man hör hennes exempel. Nina Björk använder sig nämligen alltid av ett konkret exempel när hon vill presentera någon tanke.
Exemplet var att Expressens sportkrönikör Mats Olsson hade vägrat skriva om damfotboll. ”Damfotboll, damfotboll, damfotboll. Sådär, nu har jag gjort min plikt.” Expressen använde citatet i sin reklam, där Olsson hyllades för att ”inte lämna någon oberörd.” Viktigare än att argumentera, har blivit att beröra.
”Ni får skärpa er. Jag har inte längre tid att lyssna på någon som vill beröra bara för berörandets skull. Här med förklarar jag provokationen vara ett överspelat stilgrepp i kulturlivet. Ni kan lägga av nu” sade Nina.
Provokationer skulle det bara bli fler av, men Mats Olsson skriver nu om damfotboll, i ordalag som ”fullständigt häpnadsväckande bra match.”
Idag framstår Under det rosa täcket nästan som ett queerfeministiskt manifest med sin tanke om genus som performance. Man måste då förstå tiden den skrevs i. 1996 låg Män är från Mars, kvinnor från Venus på bestsellerlistan, och en jungiansk backlash hotade att dra tillbaka kvinnors framsteg med tankar om att mammor skulle vara hemma och att kvinnan representerar kaos och mannen ordning.
Hade Nina inte skrivit Under det rosa täcket, och den inte fått ett sådant genomslag, hade vi kanske fortfarande haft det som i Norge där dessa tankar fortfarande anses helt normala.
Men sedan blev hennes analys allmängiltig! Alla tyckte så! Queer blev närapå officiell politik och det kunde varit enkelt för Nina att rida på det och bli en av Sveriges många Ulrikor som fortfarande förfäktar det som var edgy i deras ungdom.
Hon kunde också lutat sig tillbaka som litteraturkritiker, där hon levererat både analyser av kön och modernitet värdiga Ebba Witt Brattström i Sireners sång, och one liners i DN Kultur, som när hon skrev 1998 om Bridget Jones dagbok att ingen borde läsa den för du ”har redan läst den. Och sett den. Men förhoppningsvis inte levt den”.
Men det tillkommer bra skribenter att veta när deras samhällskritik blir hegemonisk.
Och då la Nina in en ny växel.
Entré gör texten Skitdrömmar 2007.
Den texten är ett bra exempel på hur Nina arbetar. Den inleds med en allmänmänsklig betraktelse, som kunde vara hämtad från vem som helst:
”Vårt hem börjar bli ganska trasigt. Golvlampan har revor i skärmen. Soffbordet står på rangliga ben och matsalsstolarna är udda. Därför har jag skrivit en lista: ”Att köpa när vi får pengar.”
I dag rev jag den listan. Jag har ändrat mig.”
Texten avslutas:
”Vi har byggt ett samhälle där vi måste vara missnöjda med gamla köksbord och ärvda kusinkläder till barnen. Vi har byggt ett samhälle där vi måste drömma om isskåp och dressingrooms. Vi har byggt ett samhälle av skitdrömmar. Det är bara att inse. Jorden har redan insett det. Den reagerar med värme. Hur vi reagerar på den värmen avgör framtiden.”
Texten slog ner som en bomb.
Men varför då, egentligen? Hade inte folk kritiserat kapitalismen hela tiden? Vad var nytt med det? Jo, Nina riktade in sig rakt in i det känsligaste, våra hem. Hon talade inte om behovet för kapitalet att ackumulera, hon visade på hur det manifesterar sig rakt i våra drömmar. Just därför fick det sån effekt. ”Skitdrömmar är 2007 års obehagligaste begrepp” skrev Expressens ledarkolumnist. Sällan har man sett så många vitt skilda debattörer anfalla en så kort text av så olika skäl. Ena gången var Nina ilsken adolescentrebell, andra gången var hon en elit som såg ner på andra för att hon själv hade ärvda saker. De kunde inte bestämma sig varför de var arga.
Få vänsterintellektuella kan drömma om ett sådant genomslag.
När många får barn blir de borgerliga, men för Nina vart det tvärtom. När hon fick barn blev hon
antikapitalist.
året därpå 2008 kommer hennes avhandling Fria Själar, också den skriven med ett folkligt tilltal, och den inleds:
”Det var så det började. Jag hade fått mitt andra barn och tyckte mig upptäcka någonting: att vi lever i en kultur som i grunden förnekar vad det är att vara människa.”
I det nakna spädbarnet ser hon en biologisk kropp som behöver sömn, mat och kläder, men också en relationell varelse, en beroende varelse, som behöver tas om hand och som inte kan betala. Hon ser hur hela den moderna identiteten i den borgerliga romanen skapas genom att förneka detta beroende. Människans natur som beroende varelse, en människa som föds utan att kunna gå, inte som en sköldpadda, de behöver ingen socialism. Men det gör alltså vi människor. Nina finner socialismens raison d’être i människans natur, där tidigare så många bara hittat ojämlikhet, just därför att hon inte utgår från den vuxne mannen, utan från det lilla barnet.
Och i detta föds också den nya Nina Björk, som alltmer kommer att kritisera kapitalismen.
2012 kom Lyckliga i alla sina dagar, som blev dåvarande vänsterledaren Jonas Sjöstedts boktips, och 2016 Drömmen om det röda – som jag tyckte skulle heta Under Rosas täcke, boken om Rosa Luxemburg, som förklarar marxismens grundprinciper på ett enkelt sätt. Hur häftigt det var att landets främsta feminist ger sig i kast med marxismen har jag nog inte förstått förrän senare.
Om Nina Björk som varit feminist hade setts som radikal, kom hon som socialist ofta att bli omnämnd som konservativ, kanske för att hon tog avstamp i människans biologi. Vi har haft motsatt bemötande där tror jag – Nina blev hyllad som feminist och nedgjord som socialist och för mig har det varit tvärtom. Om man har glömt vad en av Ninas senaste böcker handlar om kan man inte läsa recensionerna för det står inte där. Det är sorgligt att se att hon står på arenan, ber motståndarna, landets liberaler och högertänkare att välja vapen, men de hörsammar inte uppmaningen utan ropar ”det brinner” och utrymmer läktaren.
Men också kanske därför att hon gör något man absolut inte ska – hon lägger sig i. Hon tror verkligen på valet – inte val av elbolag, utan valet i Sartres bemärkelse. Att den som väljer, väljer åt alla. Det finns inga privata val, alla val angår oss alla och politik är att lägga sig i. Hur människor tar hand om sina barn, hur de lever, vad de håller upp som önskvärt. Hon liknar Elin Wägner i det, i det här att se på omvårdnad och moderlighet som något som vi människor borde ha som ideal, inte något som vi borde förkasta.
Det var för övrigt genom Elin Wägner som vi lärde känna varann. Jag hade skrivit en artikel om Wägner 2007 i bang, och Nina skrev om den i DN. Sen träffades vi på ett frilansmöte och hon sa, det var modigt att skriva om Wägner men du kanske inte vet det, att det är omodernt alltså?
– Nej det vet jag nog inte.
– Nehej, du vet inte det.
Sen blev vi bekanta, och som vän är hon en helt vanlig vän. Det är ovanligt i den här världen, i den här branschen. Många man lär känna genom skriveriet är konjunkturkänsliga. Om de plötsligt inte håller med en om nåt då är de borta, och ens hemligheter är ute på nätet. Nina är inte så. Hon är som vem som helst, nån man kunde lärt känna på högstadiet.
Hon är faktiskt genuint snäll.
Och det kännetecknar också hennes roll i debatten, där hon inte alls är intresserad av att vinna. Hon vill reda ut saker. Det gjorde Expressens recensent Karin Olsson helt paff i recensionen av Ninas senaste bok Om man älskar frihet. ”Nina Björk är generös mot sina debattmotståndare”, skrev Olsson, ”man blir nästan lite häpen, van som man är vid no mercy i kulturdebatten.” Nina vill inte trycka ner, hon vill att vi ska tänka tillsammans, och detta kopplat med att hon inte räds för de stora orden: natur, existens, kön, och talar om dem på ett sätt som vi oavsett ålder eller bakgrund kan förstå, gör henne till en verkligt folklig tänkare.
Som Lenin sa: kastar man ut naturen genom dörren kommer den tillbaka genom fönstret.
Och det tycker jag är en bra motivering till varför Nina ska ha det här priset. Grattis min fina vän!