En av de mest lästa och omdiskuterade delarna av Jan Myrdals produktion och författarskap som fortfarande, tre år efter hans död, debatteras på kultursidor och i böcker är hans Jag-romaner och autofiktionen.
En litterär form han hämtat från bland andra Jean-Jacques Rousseau, Jule Vallès och August Strindberg och som Myrdal på senare år såg Karl Ove Knausgård som den främsta samtida företrädaren av i och med utgivningen av mastodontverket Min kamp (2009-2011).
Själv har jag aldrig gjort någon hemlighet av att jag som tjugotvååring, när jag flyttade in med Jan Myrdal för att hjälpa honom i arbetet och biblioteket, hade svårt att förstå och följa med i hans många och långa monologer.
Jag kan ärligen säga att det faktiskt var rätt så omöjligt att ens få en syl i vädret till en följdfråga. Inte konstigt att det då tog ett år innan jag blev befordrad från att kallas ”hurre du” till att bli ”Anton”.
Kanske är det heller inte så underligt att jag gjorde vad jag kunde för att hitta ingångar att intressera gubben i ett samtal.
Sommaren 2012 var Karl Ove Knausgård en sådan ingång. En författare jag själv läst och beundrat och som samma vår framträtt i tv-programmet Babel i SVT och påpekat att Myrdals klassiker Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) varit en viktig förebild för honom i arbetet med Min kamp.
Men just då var Jan upptagen med att skriva en längre text om Pariskommunen och vad han ansåg vara en väldigt viktig skriftställning om sexualfrågan i forna DDR. Allt annat fick helt enkelt vänta.
Nästa person som rekommenderade Jan att läsa Knausgård var Sigrid Kahle som under ett besök i biblioteket tillsammans med sin man Carl-Göran Ekerwald gjorde sitt bästa för att få Jan att läsa mer av yngre författare.
Två namn hon särskilt nämnde var Kajsa Ekis Ekman och Karl Ove Knausgård med tillägget att ”Ja, det kan inte vara så lätt att vara ung nu för tiden”, varpå Myrdal svarade ”Nej, men det har det väl aldrig varit. Men, Pariskommunen.”
Det dröjde till augusti 2013 innan Jan läste Min kamp. Men när han gjorde det var det på ett sätt som var typiskt för honom. Han beställde alla böcker i pocket, med snabbleverans, bad mig springa till systemet för att köpa en omgång Gin & tonic och satte sig sedan i läsfåtöljen, lite motvalls, tillsammans med en drink och sa:
”Ja, ni säger att han har läst mig.”
Veckan som följde minns jag väldigt tydligt. Helt enkelt för att vi aldrig drack en droppe av Gin & tonicen, tvärtom rådde total nykterhet under hela tiden som Myrdal läste Min kamp.
Om man någon gång besökt Jan i mer än en dag, och det är det många som har, så vet man att eftermiddagsdrinken tillsammans med en roman verkligen var viktig för honom. Det var helt enkelt hans sätt att slappna av och roa sig.
Men när första drinken uteblev och han dagen efter direkt började läsa del två i bokserien sittande i läsfåtöljen som om han somnat i den kvällen innan.
Ja, då förstod jag att det var allvar.
Jag gick på helspänn runt i biblioteket i väntan på en kommentar.
Men under de fem dagar då Myrdal läste Min kamp kom det sällan mer än hummanden och ett och annat skratt från läsfåtöljen förrän han var klar med den femte delen.
Då ställde han sig upp och tittade på dom färgglada omslagen av böckerna som han kastat omkring sig under de senaste dagarna på golvet. Sen kom kommentaren:
”Ja. Det märks att han läst mig. När kommer sjätte delen säger du?”
Det är omöjligt att redogöra för allt Myrdal fastnade för under sin läsning. Men ett par saker återkom han till under de många diskussionerna vi sedan hade om Knausgård fram till Jans död 30 oktober 2020.
Först och främst speglar Karl Ove Knausgård med hjälp av jaget den lilla världen i den stora och väger det personliga sveket mot det stora samhälleliga. Detta sätt att skriva fram en helhet var en ambition som Myrdal delade.
Att Knausgård dessutom lyckas göra detta näst intill samtidigt och med lätt hand var något Myrdal höll mycket högt. ”Inte hylla sig själv. Inte lägga till från sidan. Redigera och göra rätt. Skala löken igen och igen. Det är det karln håller på med.”
I såväl Samtida bekännelser som i Min kamp formulerar också båda författarna sin uppgift vid skrivbordet tidigt i texten. Hos Myrdal är det mörk vinternatt år 1964 i villan i Fagervik.
Hos Knausgård är det sen vinterkväll år 2008 i lägenheten i Malmö. Mellan dom skiljer alltså mer än fyrtio år, ändå ställer sig båda frågan: Varför plikt framför lycka?
Myrdal låter psykoanalytikern Nic Waal (1905-1960) formulera frågan: ”Lycka? Vad ska Du med lycka till? Du ska arbeta.”
Centralt hos båda är alltså sökandet efter mening genom arbetet. ”Du vet.” som Jan sa. ”Det är på allvar för Knausgård. Han förstår vad formen används till.”
Myrdal gjorde själv aldrig en hemlighet av att det han skrev i sin autofiktion var just fiktion.
För att kunna skriva denna typ av roman menade Jan att det krävdes ett visst förhållningssätt. Man måste vända sig om och öppna dörrarna till de faktiska rummen, alltså platserna, i det förflutna.
Sedan gällde det att lita på själva skrivandet. Gå in i rollen som säg en elvaåring och skriva utifrån dennes horisont.
I efterordet till Den samlade barndomsberättelsen (1992), påpekar Myrdal att brev och arkiv som kan motbevisa honom i biografisk mening inte är av intresse.
Det intressanta är istället frågorna; hur och varför kommer jaget ihåg vissa händelser och inte andra? Och varför agerar jaget som det gör?
Tänk därför hans glädje när han i Min kamp läste att denne norrman bortsett från några enstaka händelser, inte minns så gott som någonting från när han var barn.
Men han minns rummen. ”Alla platser och rum. Bara inte det som hände i dem.” (Knausgård s.195:1)
Denna typ av frågor kände Myrdal särskilt igen sig i. Som passagen då Knausgårds jag frågar sig varför denne gråter när han ser en vacker målning men inte när han ser sina barn?
Något Jan påpekade är ”Jävligt intressant. Jag menar har du någonsin frågat dig varför man gråter när hunden dör men inte när man lämnar sina barn för att resa till Asien på ett par år?”
Att jag kunde svara Jan att jag aldrig haft hund, barn eller rest till Asien det spelade då ingen roll, för nu hade Knausgård satt i gång frågor inuti Myrdal.
Sådär extra glad var Jan också över att döden fick så stor plats i Min kamp.
För utan den skulle det ju varken kunna bli någon helhet eller projekt, och utan projektet jag, det som Myrdal formulerar för sig själv både i brev i ungdomen och vid skrivbordet i Samtida bekännelser, ja då hade det ju aldrig blivit någon Jan Myrdal.
Kanske påverkades han därför särskilt av slutet i Min kamp när författarjaget deklarerar att det sätter punkt och inte längre är. Eftersom helheten därmed är skapad.
För bara då kan ju det lilla livet på riktigt ses i det stora.
Detta märks i Myrdals sista Jag-roman Ett andra anstånd (2019) där han blinkar till bundsförvanten Knausgård och försöker sig på samma grepp.
Febrigt drömmer nämligen författarjaget om att ta sitt liv på bokens sista sidor vid luciamorgonen 2018 och precis som Knausgård få sätta stopp och deklarera slut.
Sådan himla otur då att vännen Lasse Diding, med dålig tajming och handlingskraft, kommer på besök i biblioteket precis i tid för att rädda livet på Jan.
Sådana vänner det kan man ju bara inte ha.
Ja, när Myrdal läste Knausgård, då hände något. Kanske var det en nyfunnen glöd för formen, kanske en revanschlust? Det kan bara spekuleras i.
Men sakta började det skickas fragment och olika ansatser fram och tillbaka till den närmsta kretsen läsare på vad som senare skulle bli Ett andra anstånd.
Att Karl Ove Knausgård var helt avgörande för att Jan skulle hitta orden, det råder det ingen tvekan om. Utan Min kamp hade Myrdal helt enkelt aldrig fått den sista upprättelse som han längtade så mycket efter.
För läsarna hade serien jag-romaner slutat med, handen på hjärtat, den inte helt lyckade Gubbsjuka (2002). Bara det kan man ju tycka är värt ett leninpris.
Så hur blev det då med läsningen av den sista och sjätte delen i Min kamp? Jo, samma dag som den kom ut köpte jag den och tog med den hem till biblioteket.
Där mötte jag en Myrdal som häpnade både inför omfånget men framförallt av bara tanken på att rent tekniskt knyta ihop säcken och placera den omtalade essän om Hitler i textens mitt. Sen gick allt väldigt fort.
Jan bad mig gå ner i källaren och leta upp material till en skriftställning han bara måste formulera för att reda ut Dackefejden och Nils Dackes egentliga uppsåt.
Men när jag kom tillbaka från källaren så var Jan borta, dörren mellan våra vardagsrum var stängd och min bok spårlöst försvunnen. Skriftställningen, den var visst inte så viktig.
När jag långt senare hittade boken, efter viss möda, låg den gömd bland travar av böcker, tavlor och afghanfällar i soffan i vardagsrummet.
Med Jan Myrdals största Exlibris inklistrat i sig, precis bredvid min namnteckning.
Det var alltså inte längre min bok, det var Jans.
Karl Ove Knausgård, som vid det laget packat väskan och flyttat från cyklopernas land Sverige, var enligt Myrdal inte längre en skandinavisk författare, han var och är en samtida europeisk intellektuell.
Så skrattade Jan också när han kom på mig med att stjäla tillbaka boken:
”Ja, ta hit honom. Vi måste få resonera. Föreslå honom till priset. Du vet familjer, dom kan vara jävliga. Men karln han kan ju skriva. Nähä. Gin & tonic.”