Jan Myrdalsällskapets stora pris – Leninpriset har i år tilldelats filmregissören Maj Wechselmann. Det är glädjande. En värdigare mottagare av detta fina pris är svårt att hitta.
Det svenska filmlivet är i grunden mångfasetterat, rikt och dynamiskt. Men en stor del av de alster som skapas på detta område får inte den uppmärksamhet de förtjänar. Det ofarliga, det som inte är stötande, besvärligt och framförallt inte angeläget men lättsmält och lättsålt har under lång tid fullständigt ockuperat det offentliga rummet.
Det händer ofta att jag av medierna får frågan om vilken svensk film jag tycker har varit årets eller till och med årtiondets bästa. Jag har då svarat att jag inte vill utnämna någon film som den bästa men att jag kan säga vilken film jag anser vara den viktigaste och mest angelägna. Det är den knappt trettio minuter långa dokumentären ”Agent Orange” av filmskaparen Maj Wechselmann. Inte en enda gång har det hänt att det medium som ställt frågan, TV, radio, eller tidning, har återgett mitt val och min motivering.
”Agent Orange” är en ohygglig film, eller rättare sagt en film om någonting ohyggligt. Och detta ohyggliga är inte förorsakat av övermäktiga naturkrafter såsom jordbävningar och tsunamin. Detta ohyggliga är resultat av människohand.
I några vietnamesiska bondkök får vi möta något som borde vara värre än själva helvetet. Barn med fruktansvärda, obotliga eksem, barn utan ögon, barn med alla tänkbara fysiska missbildningar och barn med grav mental efterblivenhet. De är barn till föräldrar som från amerikanska flygplan besprutats med avlövningsmedlet ”Agent Orange” som förorsakar genetiska skador på kommande generationer.
Vad som gör filmen nästan outhärdlig att se är avsaknaden av upprördhet både i Maj Wechselmanns speakerröst och i föräldrarnas lågmälda, fåordiga berättelser. Vi får möta människor som beträtt en helvetesvandring förbi smärtan. Tystnaden har tagit vid. Och vi åskådare blir ensamma med den isande skammen.
Precis som Nazi-Tyskland gjorde före anfallet mot Polen iscensatte USA ett falsarium, i Tonkinbukten, för att få en förevändning att fälla över 7 miljoner ton bomber över Vietnam, avfyra tusentals ton 12 cm projektiler från fartyg utanför kusten, bränna av 557 kilo ammunition per vietnames, tortera, skända och mörda mellan 2 till 3 miljoner människor och spruta 72 354 miljoner liter växtgift över den vietnamesiska jorden. (Uppgiften från Memorial War Museum, Hanoi).
Efter att ha bevittnat rättegången mot SS-officeren Adolf Eichman, en av de huvudansvariga för deportationerna av judar till förintelseläger, skrev filosofen Hannah Arendt boken ”Den banala ondskan”. I den hävdar hon att Eichman inte var mer ond än någon annan människa. Att han endast var en plikttrogen byråkrat som utförde det som ålades honom. Hennes tes är att ondskan helt enkelt är banal.
Det må vara att ondskan är banal men till det fordras enligt min mening att den är skamlös. Jag vill mena att det är skamlösheten som banar väg för den banala ondskan. Med hjälp av skamlösheten har kolonialmakternas utplundring av koloniernas naturtillgångar och arbetskraft inte varit eller är något moraliskt problem. Inte heller att tillfoga dem genetiska skador hos kommande generationer.
Att i Tonkinbukten fuska sig till en förevändning att bomba sönder och förgifta ett fattigt bondeland som inte ville låta sig koloniseras är en skamlig handling. Men inte för den skamlöse, till en början. Han förstår det först när han inser att den skamliga handlingen blev en ärelös handling.
Inte bara ”Agent Orange” utan så gott som hela Maj Wechselmanns produktion ser jag som en oförtröttlig kamp mot skamlösheten. Hennes sanningssökande och avslöjanden på en mängd områden har gjort många skamlösa personer välförtjänt ärelösa. Det är en ärofull gärning om något!