På grund av sin pågående asylprocess i Frankrike kunde inte 2022 års Robespierrepristagare Aleksej Sachnin resa till Sverige för att delta vid Leninprisutdelningen 2023, men han sände oss sitt tal och denna video med en uppläsning av detsamma. Vi beklagar dåligt ljud de första två minuterna av klippet.
Hej vänner!
Jag heter Aleksej Sachnin. Förra året fick jag äran att ta emot Robespierrepriset. Och såklart ville jag gärna komma till Varberg även i år för att säga dessa ord till er personligen. Tyvärr kunde jag inte göra det. För andra gången i mitt liv blev jag politisk asylsökande. För 10 år sedan fick jag asyl i Sverige. Och den här gången väntar jag på beslutet från den franska migrationstjänsten. Tills jag får mitt uppehållstillstånd har jag ingen rätt att lämna Frankrike.
Idag är jag en liten del i statistiken. FN har officiellt registrerat 114 miljoner flyktingar i år. Och mer än 70 miljoner internflyktingar. Och det här är bara toppen av isberget. Tiotals miljoner människors liv har förstörts av krig och kriser, men ingen har tagit med dem i statistiken.
Krigen i Ukraina och Gaza har redan krävt tiotusentals liv och förvandlat miljoner till flyktingar. I Ryssland blev jag två gånger hotad med arrestering för oppositionella aktiviteter. Bland annat för kommunikation med europeiska vänsterpolitiker. Sverige nekade mig medborgarskap för att SÄPO ansåg mig vara ett hot mot den nationella säkerheten. Jag tror att de såg det här hotet i mina artiklar i Aftonbladet. Nu publicerar Aftonbladet dem inte längre. Jag hoppas att jag inte ska bråka med Frankrike än. Men tack vare Lasse Diding och Jan Myrdalsällskapet är jag Robespierrepristagare. Och Robespierre var en känd extremist och ett hot mot kungarikets säkerhet.
I ungdomstid drömde jag om en epok av krig och revolutioner, då man kan förändra världen. Men det visade sig att förändringens tid känns som en tid av maktlöshet.
En av mina kompisar dödades för sex månader sedan i Ukraina nära Bakhmut. Han stred i den ukrainska armén. En annan nära kamrat, en vänster- och antikrigsaktivist, skadades nyligen nära Rabotino i Ukraina – på sydfronten. Han blev också kanonmat, bara på den ryska sidan. Jag är trött på att ta reda på vännernas namn på listorna över dödade och sårade.
Jag korresponderar med tre vänner som sitter i ryska fängelser. Men jag lider av en skuldkänsla, eftersom det är många flera av mina bekanta som är gripna och behöver stöd. Men jag orkar helt enkelt inte att skriva till dem alla. Varje fredag publicerar det ryska justitiedepartementet namnen på nya ”utländska agenter”, och nästan varje vecka är en av dem någon som jag känner personligen. Jag är väldigt trött på det här.
76 % av ryssarna saknar utlands pass. Och jag har rest i halva världen. Det är andra gången jag bor utomlands. Ibland när jag pratar med mina vänner i Ryssland avundas de mig. De fick aldrig promenera runt i Paris eller njuta av solnedgången i Stockholms skärgård. Eller att bo på ett Leninhotell i Varberg. Men jag är inte nöjd med mina möjligheter. Varje dag är jag rädd att något ska hända mina gamla föräldrar i Ryssland, och jag kommer inte att kunna komma till dem. Jag kan helt enkelt bli arresterad vid gränsen.
Men framför allt är jag trött på att känna mig maktlös varje dag. I Ryssland kände jag det på grund av diktaturen. När vi organiserade den sista massdemonstrationen mot mobilisering i Moskva för ett år sedan skickade polisen några aktivister till militärregistrerings- och mönstringskontoren. Och därifrån till kriget. När sådana saker händer deltar ingen längre i gatuprotester. Och man vill inte ens bjuda någon. Och man känner sig maktlös.
Men även här i Europa känner jag nästan total maktlöshet. Jag hoppades hitta allierade bland vänsterpolitiker, intellektuella och aktivister. Jag hoppades att tillsammans med dem kunna starta en fredsrörelse. Jag drömde att den skulle bli mäktig, som rörelsen mot Vietnamkriget hade varit en gång. Och då kommer även ryska soldater i skyttegravarna att höra om det. Och detta kommer att hjälpa oss att avsluta kriget. Och jag skulle kunna återvända till mitt hemland.
Men inget sådant pågår. Vänstern vill inte prata om kriget. Eller så säger de abstrakta ord som de är vana vid, utan att tänka på vad de kommer att betyda i verkligheten. Vissa vänsterpolitiker ansluter sig till NATOs generaler och kräver fler vapen, mer pengar till kriget. De vill ha en NATO-seger över Ryssland. Andra – och det finns fler av dem – kräver tvärtom att vapenleveranserna till Ukraina stoppas. Det är allt. Jag har själv blivit kallad för ”Putins agent” och ”Putins nyttiga idiot” i Sverige, men den här gången måste jag hålla med: Det är precis vad Putin vill höra. Han vill att Väst ska återgå till Chamberlains och Daladiers tid, till politiken att ”blidka angriparen”. Den stora delen av den härskande klassen här i Väst drömmer också om att glömma kriget och återvända till ”business as usual”.
Istället för en stor folkrörelse mot kriget har vi just politiker som försöker att göra ett ”klokt val”: vilket av de två imperialistiska monstren är bättre att stödja. Och hur man döljer detta stöd bakom humanistisk demagogi. Det här är det jag är mest trött på.
I själva verket är fredsprogrammet inte en seger över Ryssland. Men inte heller ett avtal med Putinregimen. Freden är inte längre kompatibel med Putin. Kanske är han inte längre kompatibel med Biden, Macron, Carl Bildt, Ulf Kristersson, NATO. Här, mitt i en stabil politisk ordning, låter det nog konstigt. Men i Ryssland blir detta tydligt för ett växande antal människor. Framförallt för soldater vid fronten, som skickas för att dö och döda för mål och värderingar som är helt obegripliga för dem. Dessa soldater är inte bara redo, de är ivriga att höra fredsprogrammet.
Jag menar inte alls ett program av Rysslands nederlag. Inte en strategi att man måste återvända till den där ”regelbaserade värld” som Stoltenberg, Biden och andra upprepar. Folk minns att det var exakt dessa regler som gjorde oss fattiga och maktlösa. Alla minns hur Jeltsin enligt dessa regler sköt sönder parlamentet i Ryssland 1993 och Bill Clinton och Carl Bildt stödde honom. Alla minns att Putin också fick sin makt tack vare samma ”regler”. Det är dessa regler som ledde till kriget. Så, nej, ett sådant program är inte lämpligt.
Vi behöver ett helt annorlunda program. Program för självbestämmande för alla folk. Gränser och skolplaner bör inte sättas av diktatorer, byråkrater och oligarker. De bör väljas av folket själva. Vi behöver ett program för att återställa våra krigshärjade länder – både Ryssland och såklart Ukraina. Men det är inte de fattiga som skickas för att dö i dag som måste betala för detta, utan miljonärerna som blomstrade tack vare diktaturen som startade kriget. Detta är ett program för expropriering av privat rikedom, istället för sanktioner, som bara gör smöret dyrare för min mamma.
Om vi skulle ha ett sådant program, då skulle en halv miljon smutsiga, nerkylda, trötta soldater vid fronten vara mycket närmare ett uppror än man tror. Vänsterns ansvar här i Väst är att nå ut till dessa människor. Att ge dem garantier att om de utmanar sina generaler ska inte deras frihet och deras land stjälas från dem, som hänt många gånger tidigare i Ryssland – år 1991, 1993, 2000. Och miljontals vanliga människor här i Väst borde bekräfta dessa garantier med att delta i stora fredsrörelser. Nu är de tysta, röstar inte i val eller röstar på högerpopulister. För vem ska de rösta på? För NATOs och Israels vänner? Eller för de skurkarna som vill dela upp världen i inflytandesfärer med Putin?
Jag är trött på att inte ha en plattform till att diskutera ett sådant fredsprogram. Men så dök Lasse och Jan Myrdalsällskapet upp, och gav mig denna möjlighet att klaga på livet och dela mina revolutionära utopier. Trots allt ansågs Robespierres eller Lenins tro också ha varit grundlösa utopier. Tills de en gång hördes av miljontals smutsiga, hungriga, outbildade och oförskämda människor. Och så gick de ut och förändrade världen, vilket de också var väldigt trötta på.
Jag hoppas och vill önska att de kamrater som får priser i år eller sitter här i salen, kommer att bidra till skapandet av ett sådant program för fred för folket, och inte för de härskande klasserna. Då får vi alla en chans att övervinna maktlösheten och bli en kraft i samhället!
Tack!