Om man läser material från den svenska arbetarrörelsen i början av 1900-talet, då kan man se att Ryssland är en väldigt stor fråga. Det ryska tsarimperiet förföljde minoriteter, slog ner på oppositionen och attackerade andra länder. I Sverige användes Ryssland som skällsord. Om till exempel poliser eller soldater sattes in mot arbetare så kallade arbetarpressen det för ”Ryssland i Sverige” (Brand 4–5/1902) eller sa att det påminde om Petersburg (Social-Demokraten 1 maj 1905). Det betydde så klart inte att man var mot vanliga ryssar, eller ens Ryssland som land. Tvärtom. Den svenska arbetarrörelsen stödde aktivt den ryska oppositionen och hjälpte också politiska flyktingar som kom hit från Ryssland.
Jag tycker det är väldigt bra att man uppmärksammar de ryssar som protesterar mot Rysslands angrepp på Ukraina. Det måste krävas ett oerhört mod för att göra det. I det här landet har vi en lång och fin tradition av internationell solidaritet och av att protestera mot stormakter som attackerar andra länder. Dels förstås protesterna mot USA:s krig i Vietnam. Men också protesterna mot de sovjetiska invasionerna av Tjeckoslovakien och Afghanistan.
Det gäller att vi fortsätter den traditionen, står upp för en självständig utrikespolitik, för fred och solidaritet, för alla folks rätt att bestämma över sig själva. Vi får aldrig sluta kritisera stormakter som försöker kontrollera andra länder och som försöker bygga imperier, vare sig det handlar om Ryssland, USA eller Kina. Eller EU. Det spelar ingen roll vilka motiveringar som de använder, stormakter kommer alltid att hitta på en massa ursäkter.
Under den svenska stormaktstiden på 1600-talet och 1700-talet hade man alltid ursäkter när man skulle angripa andra länder. Ofta var det Gud och religionen som man skyllde på. När Sverige skulle gå med i trettioåriga kriget sa man att det var för att försvara de tyska protestanternas religionsfrihet. Trettioåriga kriget förödde stora delar av Europa, det förödde också Sverige även om kriget inte utspelade sig här.
Det var ungefär 100 000 svenska män och pojkar som dog som soldater i trettioåriga kriget. De borde vi minnas, men vi kan också minnas alla som vägrade. Det har ofta glömts bort i historieböckerna, men det fanns faktiskt tusentals som rymde, de gömde sig till exempel i skogarna, för att de inte ville vara med i kriget.
Svenskarna som rymde från trettioåriga kriget, de var inte fega. De var oerhört modiga. De hade säkert inget emot att försvara sin hembygd om vi hade blivit angripna, men de tänkte inte skickas i väg, långt bort till främmande land för att slaktas i något krig som det var ytterst oklart vad det handlade om.
Det finns bara en lösning på kriget i Ukraina och det är att Ryssland omedelbart avbryter sin invasion, drar tillbaka sina trupper och låter Ukraina få vara i fred. De ryssar som protesterar mot kriget de gör det för att de bryr sig om sitt folk och älskar sitt land. De älskar det så mycket att de är beredda att ta stora personliga risker för att försvara det. De förtjänar vår solidaritet.