Created with Sketch.
Created with Sketch.

Göran Therborns tal till Kajsa Ekis Ekman

Tal till 2020 års Leninpristagare, Kajsa Ekis Ekman

Det här är tolfte gången som priset utdelas. Det har belönat samhälls- och kulturkritiska insatser på ett brett spektrum av verksamhetsfält, film, musik, vetenskap, teater och litteratur. Men priset har hittills varit ett äreminne över en generation av kritiker och revoltörer, ”68-generationen”. De präglades alla av Vietnamkriget och antiimperialismen, och de fick alla – utom minstingen Mikael Nyberg, född l953 och sedermera det senkapitalistiska arbetslivets skarprättare, – sitt kritiska genombrott på 1960-l970-talen. Nio av de elva första pristagarna kan räknas dit.

Den allra förste pristagaren, religionshistorikern, islamkännaren Mattias Gardell (född l959), var lite udda. Medan vi andra kämpade mot imperialismen och dess medlöpare, brottades Mattias, enligt egen uppgift, med Gud. Med det var han av allt att döma mer framgångsrik än vad vi andra var. Det var ett välförtjänt val, som fortsatte traditionen från de sovjetiska Lenin-fredsprisen, av respekt för kulturellt och socialt engagemang och skapande utanför marxist-leninistiska partilinjer.

”68”, inom symboliska citationstecken för ett decennium (minst), var en skapande brytningstid, så det är naturligt att de påföljande prisen kom att riktas till den generationen. Efter l980 gick världen utför, finanskapitalet tog makten, och de sociala klyftorna vidgades igen. Vänsterns politiska drömmar grusades, medan kulturella landvinningar delvis bevarades, sex- och genusrelationer, anti-rasism. Men omkring 2000 började den nyliberala post-l980 kapitalismen krascha, i Ostasien l997-98, i Latinamerika i början av 2000-talet, i USA och Europa 2008. Med den havererade nyliberalismens styvbarn växte en ny, internationell vänstergeneration upp.

I det tröga Sverige har dess framväxt hittills inte haft samma brytningskraft som i England eller USA med den stora ungdomliga uppslutningen kring radikala rörelser och antisystemiska politiker som Jeremy Corbyn och Bernie Sanders.

Men den finns här, och i dag firar vi den nya vänstergenerationens främsta intellektuella representant, Kajsa Ekis Ekman. Kajsa har en kombination av empirisk överblick och intellektuell skärpa och djup som jag tror är unik i Sverige i dag. De enda jämförelser som jag kan tänka på är de lite äldre internationella systrarna Naomi Klein och Arundhati Roy. Internationellt skulle man kunna kalla den nya generationen Jacobin-generationen, efter den kloka och utmanande radikala amerikanska vänstertidskriften Jacobin. Som tidigare Robespierrepristagare är Kajsa en starkt meriterad företrädare.

Kajsa själv har med ett citat av Peps Persson kallat den ”den grundlurade generationen”: ”Vi trodde vi hade alla möjligheter… men …vi fick inga förstahandskontrakt och vi fick inga fasta jobb. åren går och vi fortsätter att vara lösa. Hälften av alla i Sverige mellan 20-27 år har inget eget boende och häften av alla anställda under 26 år har ett tidsbegränsat arbete.” Det är den nyliberala utestängningens generation, den som återinfört socialismen in i den politiska debatten i Spanien, Grekland, England och USA.

Kajsas vanligaste skriftform är den snärtiga artikeln, också byggsten i hennes böcker. Artiklarna kan handla om det mesta i livet och samhället. Många finns lyckligtvis samlade i en stor volym, Texter 1998-2015, grupperade efter olika genrer; debatt, essä, litteraturkritik, ekonomi, utrikes, porträtt, aktivism och ungdomssynder. En sådan är goda råd för att besnatta kapitalet, tillsammans med storasysterliga varningar för riskerna.
Hon har vidare skrivit tre lysande, uppmärksammade och översatta böcker, Varat och varan: prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan (2010), Skulden. Eurokrisen sedd från Aten (2013) och den prispostuma Om könets existens från 2021. Alla är drivna av ett hett personligt engagemang omsatt i in- och djupgående kritiska studier.

Varat och varan är Ekis mästarprov. En briljant Marxiansk – mera än marxistisk i traditionell mening – analys av kvinnokönets kommodifiering och reifikation under senkapitalismen i vittfamnande och inträngande studier av sexhandelns och livmoderhandelns, surrogatmödraskapets, i grunden likartade sociala ekosystem. Den samtida sex- och livmoderindustrin analyseras ur många olika synvinklar på såväl faktiska förhållanden som ideologiska draperingar, och med olika metoder, med en närmast totalitär inläsning av allt relevant material och med avslöjande nyckelintervjuer i flera länder. ”Vårt mål är att lära dem bli bättre prostituerade”, säger en representant för en EU-finansierad organisation i Amsterdam. Undersökningarna levereras med en vass grundlighet som krävde 456 fotnoter, till forskningsrapporter, vittnesmål, slibbiga hallickar och till apologetiska inlägg av både filosofiska virrpannor och slickade PR-typer, samt till en intellektuell ram från Aischylos’ Orestien till Marx’ Parismanuskript och Sartres L’Être et le Néant.

Skulden är en hårtslående och oslagbar, väl sammanvävd kombination av mångsidigt reportage, multikulturell dagbok, samhällsekonomisk upplysning (om finanskrisen) och träffsäker, förintande kritik av den nordeuropeiska, inklusive högersvenska, mytbildningen om de ”lata” och överbetalda grekerna.

I förordets första meningar får läsaren situationen i Grekland sammanfattad i blixtljus: ”Föreställ dig att din lön en dag upphör att komma. Månaderna går. Chefen säger fortsätt arbeta eller så blir du avskedad. Föreställ dig samtidigt att alla du känner får sina löner halverade eller blir arbetslösa. Att SVT och SR stängs ner över en natt och att de privata radiostationerna har ersatt de anställda med en spellista. Att DN, SvD, Sydsvenskan och Aftonbladet går i konkurs inom loppet av ett halvår. Att skärgården säljs ut till spekulanter. Att sjukvården skärs ner så mycket att du uppmanas att själv ta med sprutor och bandage till sjukhuset. Att du en dag ser din kompis mormor ligga utanför ICA.”

Med sin vingbredd från inhemsk och internationell mediaöverblick och djupgrävande medicinsk journalistik till lärdomshistoria och dialektisk materialism och med sina 625 fotnoter är Om könets existens ett typiskt, mästerligt Ekis Ekman-verk. Den dissekerar den s k transfrågan, ett minerat debattfält om könsbyte och könets betydelse, från framför allt två sidor. Den ena är den snabbt framväxande marknaden för barns könsbyte, främst bland flickor just före eller alldeles i början av puberteten. Det är en marknad som för sin lönsamhet är mycket beroende av att skattebetalarna betalar, och Kajsa drar fram i ljuset det postmodernistiska ekosystem som utvecklats, internationellt och i Sverige, snarlikt det hon fann kring prostitutionen och surrogatmödraskapet: ett ekosystem av mycket små, artikulerade personliga intressegrupper, vårdprofessionella, idealister, liberala ideologer, specialiserade media sites, vinstjagande företag och statliga pengar.

Liksom målkvinnorna i Varat och varan är de könsosäkra unga flickorna, ofta med andra psykiska problem, utsatta och sårbara. De lockas att blockera sin pubertet och sedan gå vidare till hormonbehandling och operationer, med risk för svåra biverkningar i outredd omfattning, bl.a. sterilitet. Liksom prostitutionen och surrogatmödraskapet presenteras könsbytet som utökad valfrihet för barnen, som inte ska få hindras av föräldrars farhågor.

Den ideologiska grunden för den här verksamheten är en ny könsdefinition, som fått officiell status i flera länder: en persons kön är vad personen vill att det ska vara. Om man känner sig osäker på eller obekväm med det kön man föddes i kan och bör man byta kön, så tidigt som möjligt. Därur kommer marknaden för könsbyte på barn. Men könsvalfriheten ger också en annan möjlighet, mer utnyttjad efter puberteten och av män. Man kan helt enkelt uttala att från och med nu är jag kvinna. Könet sitter i huvudet och inte i könsorganen. Den rätten är nu sanktionerad i åtskilliga länder.

Vad den trans-möjligheten inrymmer är Kajsas andra perspektiv. Hon visar på problem med kvinnliga rum öppnade för manliga transkvinnor, som omklädningsrum, damklasser i elitidrott, kvinnofängelser, och framför allt på hur könsidealismens logiska konsekvens gör kvinnors förtryck och diskriminering osynligt och omöjligt att tala om. Könets materiella existens upplöses. ”Undvik ordet kvinna”, står det i den svenska Vårdguiden ”för att beskriva att kroppar ser ut på vissa sätt.” Bokens kritiska skärpa slutar i ett mollackord ur en feministisk mardröm: ”När vi försöker kämpa för våra rättigheter, märker vi att vår grupp inte finns längre. Numret du ringer har upphört. Hänvisning saknas.”

Som reporter har Kajsa sin egen utpräglade stil. Hon är orädd och både deltagande och observerande. I Barcelona bor hon i ett hus där prostituerade bor. I Caracas bor hon med en chavista militant i ett ”övergivet lager som fattiga människor ockuperat och håller på att bygga om till bostäder”. Hon deltar i klimatdemonstrationerna i Köpenhamn och på Ship to Gaza, där en Mossadofficer upplyser henne om att den israeliska polisen vet i vilken skola hennes son går. ”är du inte orolig för att något ska hända honom när du är borta?”

Hon flyter in i alla miljöer, i Aten har hon vänner längs hela den sociala stegen, från prekariatet till överklassen. Både i Aten och 2019 i Caracas intervjuar hon såväl affärsmän och högerpolitiker som vänsteraktivister. Engagemanget och deltagandet är regelmässigt förenade med blickar långt bort och djupt ner i dokumentariska källor.

Hon är en författare med språkligt gehör, som till exempel reder ut begreppen om det personliga, det privata och deras relation till politik, och om de nya förvirrande turerna mellan kön och genus, och de begreppsglidningar som förenar ”homofoba traditionalister och ultraliberala progressiva postmodernister”.

Det glödande engagemang som driver Kajsas skriftställning är feministiskt och humanistiskt. ”Det som oroar mig”, skriver hon om surrogatmödraskap, ”är varufieringen av människan, kvinnan och barnet.” ”är det inte själva feminismens grundprincip – att kvinnor inte ska vara redskap för andra …?” Som hon är mycket medveten om är det också den marxistiska humanismens och antikapitalismens grundprincip. Därför är hon vänster i bred och stridbar mening utan att ansluta sig till någon av vänsterns olika politiska varianter.

För mig är det är en ära och en stor glädje att som den kanske siste pristagaren från 68-generationen vara med om att överlämna Leninpriset till en lysande samhälls- och kulturkritiker från en ny internationell generation, av nyliberalismens upproriska styvbarn. En kritiker som alltid är brett och djupt påläst, med analytisk falkblick, och en rakkniv i datorn. Därför kan hon, som i Aftonbladets vänsterserie för ett par år sedan, se kapitalismen som ett skägg.