Jag ska hålla ett tal till Carl-Göran Ekerwald – ett tal som låter. Men jag ska börja med en pantomim. Pantomimen heter: ”Att läsa Carl-Göran Ekerwald” och den ser ut så här: (studsa till, le, rynka på ögonbrynen, skaka på huvudet, nicka bekräftande). Den ser inte ut så här: (bara låtsats läsa utan ansiktsuttryck).
Det vill säga: Man får många känslor och tankar av att läsa Ekerwald. Man blir inte lugn. Man vet aldrig vad som komma skall. Det är spännande och väldigt bra för humöret.
Första gången jag mötte Carl-Göran Ekerwald var på toalettgolvet i mitt barndomshem. Det var i form av en uppslagen bok som låg på golvet med omslaget vänt uppåt. Jag hade nyss lärt mig läsa så jag var väl 7-8 år, och jag kommer ihåg att jag stavade mig igenom författarnamnet, till titeln kom jag aldrig. Jag läste Carl-Göran EkerWald (varför skulle vi ha dubbelw om det uttalades på samma sätt som v?)
Nu, många år senare, tänker jag att det var ett riktigt sätt att möta Ekerwald på. Det låga, de kroppsliga behoven, det konkreta – och samtidigt det höga, de stora rymderna, tankens frihet. Helt enkelt: en författarande på ett toalettgolv. Och jag kunde läsa hans namn!
Det kändes märkligt att upptäcka att du var från änge i Offerdal, Carl-Göran Ekerwald – för det är jag med! Två Leninpristagare med bördsort änge! Sett till antalet invånare måste väl det vara den ort varifrån Lasse har plockat procentuellt flest folk hit till Varberg. När jag hittade dig på toalettgolvet hade min familj dock flyttat till just Halland några år tidigare. Så kanske var det inte de höga litterära höjderna mina föräldrar sökte när de läste den där boken, utan de kanske ville läsa någon från en nu övergiven hemort. Jag vet att du skulle ha godkänt båda skälen.
Carl-Göran Ekerwald debuterade år 1959 med novellsamlingen ”Elden och fågelungen”. Hans senaste bok var essäsamlingen ”Det som inte finns” från 2021. Däremellan har han skrivit romaner, ungdomsböcker, kärleksdikter, memoarer, gjort översättningar, varit verksam som litteraturkritiker. Han har alltså varit skribent i sex decennier. Det är en stor tidsrymd, och ingen människa står stilla i huvudet under så många år. ämnen har skiftat liksom inställningar.
Men jag anar ändå en ekerwaldsk urfråga, en som följer med honom vart han sig i världen vänder – och det är den största av frågor, nämligen ”Hur ska vi leva?”. Vi har fått vår stund på jorden, hur förvalta den?
Det tycks mig som om Ekerwald själv behöver den frågan. Han behöver ha den levande i sitt eget liv – inte primärt för att ge sina läsare ett svar. Och han håller frågan levande genom att umgås med människor – och han umgås med människor genom att läsa böcker. Där umgås han med alla människor, det spelar ingen roll om de lever idag eller om de har levt för hundratals år sedan och det spelar ingen roll om de överhuvudtaget har levt eller om de är människor i romaner. Alla är jämbördiga och alla får samma fråga: ”Du som är människa, hur gör du? Hur gör du i ditt liv; hur gör du i ditt arbete?” Genom litteraturen får han vad han kallar ett ”jämförelsematerial”.
Allt detta bygger på en människosyn som säger att just jag är inte så originell. Inte heller du är så originell. Det bygger på att vi har någonting att säga varandra. över tid och rum, över kön, bortom makt och status. Den enskilda individen är inte en unik psykologisk gåta, utan vi är alla varandras dubbelgångare.
Det betyder inte att vi kan bortse från den enskilda människans omständigheter. I en underbart kortfattad analys av Gustave Flauberts klassiska roman Madame Bovary menar Ekerwald att det Flaubert gör i den här romanen är att han om sin huvudperson säger ”Låt oss se hur hon hade det. Så här hade hon det! Fini! Det är litteratur av det stora slaget.”
Hur hade hon det? Alla människor är värda den frågan, från den minsta till den största, från den med de finaste värderingarna till den med de hemskaste. Frågan ”hur hade hon det?” är också samtidigt frågan ”hur kunde hon leva? Vilka möjligheter hade hon att leva hur?” Här finns sambandet mellan samhälle, politik – omständigheter – och den enskilda individens liv.
Vi möter så många människor i Ekerwalds böcker! Det är typ det vi gör. På ena sidan möter vi någon som gör revolution. På andra sidan möter vi någon som besöker en bondgård, betraktar en skulptur och läser en bok. Vi möter lyckliga människor, vansinniga människor, lekande, älskande, arbetande människor. Fast mötena med alla dessa människor ibland är korta reduceras personerna inte till att utgöra Exempel på en Typ. ändå lär vi oss någonting av helheten av alla vi möter: vi lär oss om det evigt mänskliga. Vi lär oss humanism.
Nu misstänker jag, i alla fall i det sammanhang som vi befinner oss i här idag, att vissa muttrar: å allt detta snack om Det mänskliga, om Humanism, detta snack Låt oss sluta polarisera och istället förenas – är det inte risk snart att jag föreslår att vi alla ska stämma upp i ”We shall overcome”?
Nej nej, den gubben går inte – det ska jag inte göra. För det gäller att skilja på en urvattnad humanism och en blodfylld sådan. Den urvattnade, den till intet förpliktigande humanismen, den bortser från omständigheter och från orättvisor. Den talar istället gärna om tolerans. Om detta vår tids honnörsord skriver Ekerwald i boken ”Diogenes lykta” från 1983, det decennium när nyliberalismen slog igenom på allvar i Sverige, där skriver han så här: ”Det finns en nedlåtenhetens tolerans. Låt dem hålla på… snart tröttnar de. Eller – prata på ni bara … det blir ändå som vi vill. Toleransen – som en säkerhetsventil i samhället. Institutionaliserad av de likgiltiga.”
Toleransens grundton är ”du angår inte mig; jag bryr mig inte. Sköt dig själv och skit i andra”. Tolerant är den som säger ”mina barn och andras ungar” – för dem gäller indirekt helt olika saker. Och visst, de har kanske helt olika villkor, men vissa villkor är bättre och andra är sämre för att en människa ska kunna njuta av livet.
Toleransen, likgiltigheten, bygger på att vi ingenting vet om vad som är bättre och vad som är sämre. På att jag inte kan veta någonting om vad du behöver eller du något om vad jag behöver. Everything goes!
I en essä om marxisten Lukács skriver Ekerwald om den inställningen inom traditionell litteraturforskning. Så här skriver han: ”Anser ni att Konstanze uppför sig riktigt? – Vilken fråga? Var och en lever sitt liv, isolerat från andra, inneslutet i subjektivitetens blykåpa – vem kan då ta ställning till vad Konstanze eller någon annan har för sig. Allt är ju till syvende og sidst obegripligt, och vanmakt är det ord som kommer sanningen om människan närmast. Det är mot en sådan resignerad, livsfientlig hållning som Lukács uppreser sig med allt sitt kunnande och med all sin erfarenhet.”
Och i detta har Lukács en kamrat i Ekerwald. Han säger att saker går att förstå, att människan går att förstå.
Motsatsen till tolerans är inte straff och förbud mot, eller cancellering av, dem som hyser andra åsikter än vi, mot dem som har andra sedvänjor än vi, de som hanterar livet på andra sätt än vi. Motsatsen är engagemang och kamp för att övertyga, för att få folk på vår sida. Den blodfyllda humanismen säger att det finns omständigheter som gör det möjligt för människor att blomstra. Och det finns omständigheter som gör det svårt, ja kanske omöjligt.
Det kräver att vi är ärliga och öppna med vår världsbild, vår människosyn och vad vi tror utgör ett gott liv. Att vi inte gömmer oss bakom den tolerans som är granne med likgiltigheten, och som säger att jag inte kan veta någonting om dig och om vad du behöver.
I boken ”Diogenes lykta” skriver Ekerwald också om när denne grekiske 400-talsfilosof gick ut med sin tända lykta fast det var ljusan dag. Han skriver att han tror att det Diogenes sökte inte var en tolerant utan en uppriktig människa. En oförställd.
Och då kan man säga: vilken tur att Diogenes hittade just Carl-Göran Ekerwald! Det tog visserligen 2400 år, och det kanske var Ekerwald som hittade Diogenes och inte tvärtom. Men ändå – bra möte.
För mig framstår Ekerwald som just en uppriktig människa. Det märks både i vad han skriver om; han vill verkligen själv veta någonting om Horatius eller om jämtar eller om Goethe. Och det märks i hur han skriver, hans stil. Ekerwald använder inte orden som vore de flaggor, som ska signalera någonting. Signalera ”jag hänger med i samtiden”, eller ”jag tillhör det här lägret”. En gång kanske sådana signalord var ”produktionsförhållanden” och ”mervärde”. Idag är de ”bruna kroppar”, ”tolerans”, ”inkludering”.
Men de ord Ekerwald använder fungerar inte så. De ord han använder använder han för att han behöver dem; de kommer inifrån. Det kan vara stora ord, abstrakta, högtidliga, existentiella. Himmelsord. Men de kombineras med de konkreta jordorden.
Det finns inga uppvisningskonster i hans texter – trots att jag har svårt att tro att det finns speciellt många i Sverige som är lika bildade och lika språkkunniga och lika belästa som han. Det är som om han, så ”kulturman” han är, har ett väldigt litet ego.
I Johan Lovéns intervjubok med Ekerwald, Tidsvittnet i Svindalen, ger Lovén honom ett erbjudande om att vara vad han kallar ett ”tidsvittne” (Ekerwald vill inte själv göra anspråk på att vara detta). Lovén föreslår att Ekerwald är en sådan hedersam person som ”vågar säga det som är obekvämt när andra tiger av det ena eller andra skälet?” Ekerwald svarar: ”Det hedersamma ligger främst däri att du säger någonting som dina medmänniskor tar till sig som stimulans till intellektuell vitalitet. Det betyder inte att du som läsare går in för en viss åsikt som tidsvittnet pläderat för, men att ditt tänkande har satts i rörelse. Du har blivit vitaliserad i ditt tänkesätt.”
Han, denna bildade människa, vågar också vara barnsligt förundrad, som när han i en essä skriver: ”Det som hos människan är ett så ytterst angenämt tillstånd, nämligen att andas in luft efter en utandning, det måste hos en val som hållit andan kanske en dryg halvtimme vara extremt behagligt.” Det har man inte tänkt på va? Hur är det att andas in om man är en val?
Ekerwald är inte, tycks det mig, så förtjust i att skriva teori eller göra generaliseringar. Men det är jag och eftersom jag är det så ska jag avsluta här med att göra en reducerande generalisering av något som jag tycker mig ha fått syn på i Ekerwalds alltid konkreta gestaltningar av frågan om liv och mening.
Så här: I förhållande till vad som gör livet till meningsfullt liv kan människor inta två olika positioner. En del tycker att det som sätter livet i blixtbelysning och får oss att förstå vad det hela handlar om, vad meningen är – det är undantagen, det ovanliga. Det är extasen, döden, festen, striden, farten. Andra tycker att det är vardagen, lunken, som ger livet mening. Solen som går upp varje morgon, det dagliga brödet, det dagliga arbetet, det stilla och lilla. Grässtrået. Kanske har det en daggdroppe på sig just den här morgonen?
Det är nog inte några medvetna, intellektuella beslut som ligger bakom vilken av dessa två positioner som en människa intar. Det är nog en fråga om kynne.
Mitt kynne är sånt att jag gärna ger svar. Alltså, hur ska vi leva? Vi ska existentiellt försöka leva så att vi skapar ”ett kärleksförhållande till livet”, som är en formulering Ekerwald använder i sin essä om Nietzsche. Vi ska politiskt leva så att vi ger alla människor i alla fall en möjlighet att skapa ett kärleksförhållande till livet.
Ekerwald är i båda fallen en stor hjälp. Grattis Carl-Göran!