Detta är det femte året för denna prisutdelning. Det är därför värt några ord i princip innan jag börjar tala till årets prismottagare.
Nu efter nio pristagare är det helt möjligt att se att de representerar en viss traditionell falang i svenskt kulturliv dessa senaste sekel. Roy Andersson har påpekat detta tidigare. Men vilken? Sällskapet har använt ord som ”olydiga”, själv har jag brukat använda ord som ”refraktära”. Ingetdera ordet täcker riktigt innehållet. Men tydligt är att denna traditionella gruppering i vår kultur är på en gång mycket bred och ordentligt avgränsad. Som en solfjäder.
Se på namnen: Mattias Gardell, Roy Andersson, Kajsa Ekis Ekman, Maj Wechselmann, Martin Schibbye, Sven Lindqvist, Jenny Wrangborg, Maj Sjöwall, Gabriela Pichler. Något parti rör det sig inte om. Jag tror heller inte de skulle fås att svära på någon gemensam trossats.
Men det karaktäristiska och gemensamma kom tydligt att framträda när motståndarna agerade. Deras oresonliga hätskhet var inte unik den var också den traditionell. Det var ju inte bara vanliga dussintyckare och eländig journalism av gängse slag som agerade. Nu som i sådana konflikter tidigare utgjorde regeringen och Svenska akademien de stora kanonerna. Angreppen leddes av den aristokratiske excellensen Bildt, djupt besmutsad av Lundinoljeskandalen och av den Svenska Akademiens ständige sekreterare som anpassligt pudlat sig upp från ungdomsradikalism till att få skaka hand med kungen. Dem följde rasket ledarskribenter med egna tveksamheter i förhistorien och hojtande skribenter vilkas tonläge steg allt högre till dess de tycktes närma sig en propp.
Men så har de brukat vara. Vår svenska kultur är i grund kluven. Läs Vilhelm Fredrik Palmblads angrepp på Carl Jonas Love Almqvist. Särskilt då det han skrev i sin Tiden efter Almqvists flykt från riket. Följ Strindbergsfejden. Eller beställ på bibliotek David Sprengels kritikantologi ”förläggarna, författarna, kritikerna om Agnes von Krusentsjerna och hennes senaste arbeten”. Jag kunde göra en hel katalog fram genom konflikten om ”proletärförfattarna” och den kamp Tingsten och hans följe förde mot politiskt avvikande författare och konstnärer fram till i dag. Men det behöver jag inte repetera i detalj. Det viktiga är att kunna urskilja den djupa klyftan tvärs genom kulturen också i detta land.
Men märk att även om några av dessa på andra sidan som poeten Oscar II och de mindre i akademiföljet varit lika eländiga som vår tids ledarskribenter och allmänt hojtande kändisar så var Palmblad, Wirsén, Landqvist, eller för den delen Heidenstam, Hedin och Tingsten inte oduglingar. Tvärtom. Men de fanns på andra sidan. Också det bör man hålla i minnet. Klyftan skiljer inte nödvändigtvis god och dålig kvalitet.
Och inte heller är de våra enhetliga. Jag behöver bara hänvisa till Almqvist och Strindberg. Jag tror inte några här i salen kan hävda att de helt och hållet identifierar sig med alla deras ord och åskådningar. Dock är de våra och vi deras.
Till det allmänna medielarmet hör upprördhet över namnen Lenin och Robespierre. Detta är dock mest ett uttryck för bristande bildning. De båda var mångsidiga och fascinerande historiska gestalter. När såväl hela den dåvarande arbetarrörelsen och de borgerligt demokratiska organisationerna imploderade 1914 och ledarna drev sina underställda väljare och medlemmar ut i ett fasansfullt massmördande tillhörde Lenin det lilla fåtal som stod emot. Så räddades något av socialismens och demokratins besmutsade och förrådda namn. Vi hade också svenska politiker, diktare och konstnärer – minns Ture Nerman och Naggen – som tog motsvarande ställning. Men Lenins storhet var att han förmådde förklara hur detta gått till. Det var arbetarrörelsens omsorg om sina funktionärers löner och partiets egendom som fört folken ut i katastrofen. Detta förklarar än i dag den svenska arbetarrörelsens oförmåga i avgörande ögonblick. Innan Lenin blev helt arbetsoförmögen 1923 och avled året efter sökte han driva igenom att de nya partier han var med att bygga upp skulle inse att de koloniserade och avhängiga folkens befrielse på egna villkor var själva förutsättningen för arbetarklassens i ”hemländernas”, de imperialistiska staternas, befrielse. Han lyckades till en del så länge han levde. Men när de ”egna” koloniernas folk tog till vapen vacklade sedan också kommunistiska partier som det franska – av samma skäl som 1914.
Till detta kommer att de demokratiska reformerna i staten Sverige efter 1917 inte kunnat genomföras utan den skräck revolutionen i Ryssland satte i sådana som familjen Bildts ämbetsmän.
Vad Robespierre beträffar är det enklare ändå. Det var hans reformer – inom det kapitalistiska samhället – som de reformistiska partierna i Europa sökte förverkliga efter 1945. De reformer som nu avvecklas.
Maj Sjöwalls verk har haft en stor betydelse för att ge svensk och internationell publik en möjlighet att se sin samtid och sitt samhälle klarare. De är realistiska, socialt och mänskligt realistiska, verk. Därtill kommer att hennes och Per Wahlöös samarbete utgör ett slående exempel på att ett plus ett inte behöver nöja sig med att bli två utan kan ta språnget vidare till tre och fyra. Men det är ett arbete för litteraturhistorikerna. (Jag använder av intellektuellt renlighetsskäl inte det missvisande uttrycket ”Litteraturvetenskap”.)
I förorden till nyutgåvan på Piratförlaget skrivs det som om sextiotalet varit specifikt. Det begriper jag inte. Modet växlar år från år. Just nu är män orakade för att visa sin manlighet samtidigt som de rakar bröstet för att inte vara ludna. Det är klart att man som författare lägger märke till och utnyttjar sådant. Skriver man om fredsdagen i Stockholm bör man inte skildra studenter med lundastuk på den vita mössan. Men det är teknik och inte litterärt avgörande.
Viktigt är att i dessa böcker skildras korrekt och igenkännbart en samhällsomvandling. En som pågår. Jag nämnde den i samband med Robespierre. Nedmonteringen. Men än viktigare är att just den övergripande titeln ”Roman om ett brott” direkt anknyter till en stor europeisk tradition.
”Roman om ett brott” ingår uttryckligen i denna tradition. Just den som inte är ”deckarens”, en tillfällig sidogenre. Till det som lästes på vår kant decennierna före under och efter Andra världskriget var Egon Erwin Kisch ”Prager Pitaval.” Text om brottet i sitt sammanhang. Ordet Pitaval var inte ett tillfälligt val.
François Gayot de Pitaval (1673–1743) var advokat och gav ut tjugo volymer i vilka han diskuterade kända och mindre kända rättsfall. Det särskilda var att han inte som annars brukligt var – och är – bara skildrade det juridiska förloppet. Han skildrade i stället såväl de psykologiska som sociala förhållanden vilka omgav och ledde till brottet. Friedrich Schiller i Tyskland översatte och bearbetade dem. Han beskrev den samlingen som ”ett bidrag till mänsklighetens historia”. Det var så ordet Pitaval fick den särskilda betydelse som Egon Erwin Kisch begagnade.
Jag minns inte att jag på den tiden diskuterat detta med Maj Sjöwall och Per Wahlöö och jag vet alltså inte om det finns någon direkt koppling i läsupplevelse. Däremot anser jag det tydligt att Maj Sjöwall ingår i denna stora europeiska intellektuella och litterära tradition. ”Roman om ett brott” är just denna breda skildring som placerar brottet i sitt sammanhang.
Att jag aldrig lyckats få någon svensk förläggare intresserad av att ge ut Pitaval är blott ett tecken på ”fasterlandets” provinsiella efterblivenhet.
Gabriela Pichlers film ”äta, sova, dö” är ett stort konstverk. De bland er som inte sett den bör göra det. Den reser frågor jag tror det är nödvändigt att ta upp.
Det är en medveten film. Till Proletären 20 december 2012 sade hon:
– I ”äta sova dö” ville jag beskriva stoltheten i arbetet och identiteten man skapar utifrån sitt arbete som löses upp när man förlorar sitt jobb. Jag ville visa hur samhället skyller på individen och att det i sin tur rör upp främlingsfientlighet och konkurrens människor emellan istället för solidaritet.
Till Expressen 8 oktober 2012 hade hon förtydligat:
– Det är naivt, men jag vill förändra världen. I ”äta sova dö” lyfts debatten om det finns klasser i Sverige. För min del är det viktigt att berätta om de här människorna för det är därifrån både jag och Nermina kommer. Allt är inte okej i det här landet just nu.
En medveten nutida arbetarskildring alltså. Just här gäller det att se upp. Om den svenska proletärlitteraturen och dess specificitet har jag skrivit. Jag tror mig se samband mellan Pichlers film och verk av författare som Moa Martinsson och Ivar Lo Johansson. Men viktigare är själva genren.
Det finns ett slags skildring som på tyska kallats ”Armenleutelitteratur”. På svenska skulle vi sagt ”Stackars fattigfolkskildring”. Det finns faktiskt stor sådan. Tag Hans Falladas ”Kleiner Mann – was nun?”, ”Hur skall det gå med Pinnebergs?” från 1932. Den förklarar det skeende som då var det tyska. Men den bidrog knappast till något medvetande som kunde förändra.
Woody Guthrie var en konstnär som ville förändra världen med sin musik och sina ord. Han påpekade att det dåliga och farliga i all konst var den som fick publiken att känna sig mindrevärdig och eländig. Inte så att man inte kan skildra det eländiga. Men det är tonen det gäller. Lyssna till den sång ”Tom Joad” som han inspirerades till efter att ha sett Henry Fonda som ”Tom Joad” i John Fords filmversion av Steinbecks roman ”Vredens druvor”. Woody Guthrie är en av de viktiga klassmedvetna konstnärerna i vår tid. (På tidigt femtiotal när vi sökte lansera honom i Sverige gick det inte; tiden var inte mogen men på sextiotalet blev han här inspirerande för en generation unga musiker.)
Jag ser Pichlers film i den traditionen. Men denna vår tradition är mångdubbel. Att Raša i ”äta, sova dö” inte är – åtminstone inte ännu – den stenhårt politiskt medvetna ”Rebel Girl” som Joe Hill skrev och sjöng 1911 hindrar inte att de i vår – inte Kiplings – mening är systrar under huden.
Jag är nu glad och stolt över att kunna be först Maj Sjöwall och sedan Gabriela Pichler komma upp för att ta emot sina priser.