Created with Sketch.
Created with Sketch.

Cecilia Cervins tal till Jenny Wrangborg

Tack för det löftet!

”ni hör oss kanske inte än
ni kanske inte ser oss
men vi är här
och vi förbereder oss på att ta över”

så slutar Din diktsamling Kallskänken och till det kan vi äldre bara säga: Tack för det löftet!

Du får i dag Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset, och Du förtjänar det innerligt väl. Robespierre presenterades när jag gick i skolan som en ful, mordisk revolutionär, som gillade att avrätta så många som möjligt. Men av bland andra Jan Myrdal har vi fått lära bättre. Det var Robespierre som första gången formulerade det som senare blev De Mänskliga Rättigheterna – -dem som vi fortsatt måste kämpa oss till.

Att det är så att de fortfarande efter ett par hundra år bara finns som en förhoppning eller något att med osäkert resultat kräva, rätten till arbete, inklusive rätten till en icke-livsfarlig arbetsmiljö, det visar Du med skrämmande skärpa i Dina dikter.

Det är något förfärligt Du skriver om: det riskfyllda, hårda arbetet, hala golv, vassa och slöa knivar, brännskador som man inte står ut att tänka på… mycket annat hemskt. Där står Du i en gammal tradition av svensk arbetardiktning, en tradition att vara stolt över. I den går Du in som en suverän förnyare.

Ditt språk är elegant, du beskriver med en humor som på intet sätt förtar skärpan i ditt budskap de mest absurda och skräckinjagande situationer och du lyckas förmedla ett hopp. Detta hopp finner du i socialismen – ett ord som tagits ifrån oss, men som du framhärdar i att blåsa liv i och använda. Du talar om och visar på den solidaritet som övervinner rädslan för arbetsgivarens förtrycksmöjligheter:

”och det största av allt
var när de i enad trupp tågade in på chefens kontor
frågade varför jag inte fick jobba kvar”

Det är långt från världsrevolutionen och det är långt från tusenårsriket, men det är en mycket bra början.

Välkommen att ta över och välkommen till det pris som Du så väl förtjänar!

Låt oss så inte glömma de två pristagare som inte är med här i dag. Jag tror att de skulle ha velat vara här, och det är sannerligen inte deras fel att de inte är det.

Johan Persson och Martin Schibbye.

Hade de varit här skulle vi ha hyllat dem med applåder och hurra-rop.

Nu föreslår jag att vår hyllning får bestå i att vi köper slut på deras tidning som finns till salu vid utgången, gärna i anslutning till Reklamen är livsfarlig med en refraktär användning av reklamsloganen för strumpor och underkläder:

Alltså: Köp en, betala för två, tre, fyra!