årets pristagare är typiska. Inte som i någon officiellt gängse mening att de vore genomsnittliga utan genom att de är utpräglade. Det bör man för båda priserna se närmare på.
I sin motivering för det stora priset, Leninpriset, uttryckte styrelsen sig helt korrekt när den om Mikael Nyberg skrev att ”han är en av vårt lands skarpaste kritiker av det kapitalistiska systemet” vilket gett ”unik ny kunskap och inspiration i den nödvändiga kampen för en ny och bättre värld” och att han genomfört denna sin uppgift ”envist och uthålligt i Lenins anda”. Jag är överens om detta men vill lägga till ännu en dimension, en avgörande.
Mikael Nyberg fortsätter att arbeta i en förnuftigt ställningstagande tradition. Till den hör inte bara de höga teorierna. Se till exempel på hans ”Det stora tågrånet”. Den har försvårat de härskandes liberalt folkfientliga försök att fortsätta stycka och sälja SJ.
Han formades i och av FNL-rörelsen. Det innebar ett förnuftigt – och samtidigt känslostarkt – ställningstagande och därmed arbete också mot en då först förhärskande ”allmän opinion”. Just denna motsättning mellan ett aktivt och djupt känt eget förnuftsstyrt ställningstagande och en av den härskande klassen i dess intresse formad rådande mening är dock inte särskild och speciell för just hans generation. FNL-rörelsen är inte enstaka utan typisk. Så har det varit och så kommer det att förbli i olika led hela denna epok. Om han går upp till läggen på fjärde våningen i Jan Myrdalbiblioteket kommer han där att känna igen sig i olika generationer och nationer/världsdelar i vårt långa nu.
Detta vill jag tydliggöra. På TV i radio och tidningar tycks allt ständigt fladdrande nytt. Men det är skenbarhet. Dyningarna är långa. Och motsättningar som nödvändiggör ställningstagande kommer – som Mao påpekat – finnas också om tiotusen år även om de inte kommer att ha klasskaraktär som de haft för oss sedan klassamhällets uppkomst i tvåflodslandet, vid Nilen, Gula floden och i det som nu är Mexiko eller Peru.
Detta gör att vi kan gå in i, känna igen oss och ta ställning i fjärran tiders motsättningar långt förbi våra nuvarande ideologiska föreställningar. Det stora romerska slavuppror som leddes av Spartacus mellan 74 och 71 före vår tideräkning inspirerade Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht till den Spartacusgrupp som i Tyskland drev kampen mot det Första imperialistiska kriget. Det trots att de slavmassor Spartacus ledde inte utgjorde en klass i den meningen att de om de segrat, av Luxemburg och Liebknecht hade ansetts kunna genomföra ett nytt produktionssätt. Bondekrigets Thomas Münzer är oss en föregångare och företrädare men bergfast troende var han. Vilket inte för oss förändrat hans politiska karaktär. Jag kunde ta många exempel. Från de senaste decenniernas antiimperialistiska frihetskamp inte minst.
Dessa prisers namn har karaktäriserats av vårt eget skede. Robespierre med revolutionen mot restfeodalismen i Frankrike och Bergets välde 1793 har gett form åt de nuvarande franska, tyska och även svenska så kallat ”välfärdssamhällen” vilka tvungits fram av de senaste decenniernas klasstrider. Lenin, det är synen på imperialismen och därmed revolutionen, de segrande antikoloniala frihetsrörelserna. I alla dessa skeenden kan vi se hur de drivs av stora folkliga (populistiska kallar borgarna dem) rörelser vars mål och riktning hela tiden formgetts av en handfull skribenter; sådana Lenin kallade yrkesrevolutionärer. Det är ingen motsättning; det är en nödvändig symbios.
Den utvikningen är viktig då den härskande föreställningen medvetet undervärderar betydelsen av det förnuftiga intellektuella arbete som ihärdigt, droppe för droppe urholkar den bestående oordningen. Det genomförs därför ofta i utkanten, och periodvis öppet mot den för tillfället rådande intellektuella och akademiska skiktningen.
Det är med ett sådant envetet och förnuftsstyrt arbete, ofta i små tidskrifter som Clarté och Folket i Bild/Kulturfront, Mikael Nyberg verkar. Det är för detta han skall hyllas.
Sápmi Sisters, Maxida och Mimi Märak är inte här. Men som vi av tradition säger: Bjuden är fägnad. Deras, det andra priset bär inte bara en annan laddning. Det är det traditionellt motstående arbetssättet. Visst utnyttjar också de medvetenhet i ord och argument men de gör det som estradörer. De arbetar inte bara med överlagda ord i sång och tal, de utnyttjar rösten i tonläggning och jojk och kroppen i rörelser och rytmik med smycken och smink i en traditionellt utformad klädsel för att inför en avsiktligt medryckt publik föra den till sin egna medvetna syn. En politisk en alltså, en om ägandeförhållanden, etniskt förtryck och rätten till liv och personlighet. Mikael Nybergs läsande publik brukar inte resa sig från läsandet av hans texter, sträcka armarna i luften, vagga och ropa. Liksom att systrarna Märaks publik när systrarna framställer sig på scen inte nöjer sig med att blott eftertänksamt nicka och humma. Men de arbetar alla tre traditionellt medvetandegörande.
Vad som är typiskt för systrarna Märak är inte bara det tillsynes sentida framträdandet; ljusspelet, mikrofontekniken, sminket, kroppssmyckandet, upplägget, sättet att framföra rappandet. Typiskt är att de genomför detta i en såvitt jag förstår medveten anknytning till en folklig (”underklassig” har de övre ständigt sagt), upprorisk och musikaliskt estraderande tradition.
Jag kunde välja exempel från såväl Frankrike som Indien och Latinamerika. Men jag väljer ett från Förenta staterna som direkt kom att påverka det svenska under decennierna från sjuttiotalet. Jag som fick det på min sena barndom, tidiga ungdom i New York under trettiotalets sista år var med om att söka sprida det i Bromma på fyrtiotalet och sedan i SKU. Blues alltså och det som kallades ”folk”. (Den som har kvar gamla nummer av ”Sing Out” vet vad jag menar.)
Skolan, ”Lincoln School” var både elitär och progressiv och lärarna läste ”New Masses”. Alltså var det far och son Lomax som gav riktning för musikundervisningen. Huddie Leadbetter, Leadbelly, kom till lektionen. Man talade om Bessie Smith, hennes sång som inte bara var emotion och sexualitet utan även hade socialt upproriska texter. Och starkt om hennes död. Hon blödde ihjäl av vita rasfördomar. Jag fick med mig henne på stenplattor när jag fördes till Sverige. Blev helt präglad av hennes röst. Jag säger detta för man måste kunna förstå de traditioner inom vilka årets Robespierrepristagare verkar och medvetandegör.
Jag vill därtill förklara något som kan missförstås. Jag ville att dessa priser skulle döpas om från Jan Myrdals priser till Jan Myrdalbibliotekets priser ty de är inte mina priser så som Ivar Los pris är hans. Detta hans pris ges av hans royalties och hans egen konstsamling. Det priset har nu vilat i två år i väntan på tillflöde. Jag äger ingenting att ge. Gun och jag gav i enlighet med vår uppfattning av kulturell allemansrätt bort våra samlingar till olika institutioner och hela vårt bibliotek till Jan Myrdalsällskapet. Det är Lasse Diding som står för priset. Det skall han ta emot ordentlig ära för.
Biblioteket som sådant är nu ett LIBRIS-bibliotek under Kungliga Biblioteket. Det har c. 50 000 volymer av vilka 30% inte finns i andra svenska Librisbibliotek. Här tas i enlighet med Guns och min tryckfrihetsfundamentalistiska grundsyn inte hänsyn till äldre eller nuvarande svensk eller utländsk politisk, ideologisk och moralisk straffbarhet eller lämplighet. Så skall det kunna ge intresserade och aktiva möjligheter att vidga vyer och därmed arbetsinsatser långt bortom det rätt provinsiellt inskränkta svenskt akademiska.
Detta har möjliggjorts genom att vi skänkte det hela då mina barn delade Guns och min och mina föräldrars syn på den kulturella allemansrätten. Samt ordentliga kapitalinsatser från Henning Mankell och Lasse Diding och därtill ständiga insatser från biblioteksvänner. 179 bidrag om 103 479,90 kr. år 2013. 220 bidrag om 107 756,11 kr. år 2014. 72 850,00 kr. år 2015. Till detta kommer insatsen från alla de, från bibliotekarier och arkivarbetare till bokbindare, vilka arbetat frivilligt och oavlönat i äldre svensk folkrörelsetradition vecka efter vecka för att möjliggöra detta för alla (utom boktjuvar) öppna forskningsbibliotek.