Någon jury sitter jag inte och någon diskussion om pristagarnamn har jag inte medverkat i; det vore mot själva grundkonstruktionen för sällskap och pris. Men jag blev glatt överraskad av namnen på pristagare. De ger möjlighet till en diskussion om vad som är frändskap i det radikala.
Det mesta av det som nu skrivs och officiellt diskuteras om det som kallas radikalt – och än mer om vad som kallas vänster – i konst och litteratur är för att tala med Balzac och Strindberg blague. I bästa fall – och då fortfarande på strindbergska – anpassligt mörkt tal.
Jag kan gå till min egen ungdom för att exemplifiera detta. Dels den hårda medvetenhet som då blev tvunget nödvändig. Det var inte tillfälligt att i min debutroman “Hemkomst” sjöng år 1941 den mörkblonda flickan på tåget (med vindtygsjacka och lågklackade skor) Louis Fürnbergs ”Du hast ja ein Ziel vor den Augen” från 1937. Det framgår av min text att det är en tysk eller sudettysk, tjeckoslovakisk alltså, flicka. Flykting, ungkommunist antagligen. Det var ju då i det allra tidigaste fyrtiotalet (och av dem!) jag tvangs till medvetenhet (och förälskelse). Jag vet inte om texten finns på svenska, det var på tyska jag sökte sjunga med i den: ”Du hast ja en Ziel vor den Augen,/ damit du in der Welt dich nicht irrst, damit du weisst, was du machen sollst/ …/Und hast du dich einmal entschlossen,/ dann darfst du nicht mehr rückwärts gehen…” (Du har ju ett mål för ögonen så att du inte går vilse i världen; så att du vet vad du måste göra. /…/ Och har du en gång beslutat dig får du sedan inte gå bakåt.) Så bestäms livet. Jag tänkte på Fürnberg när jag gick med Folkets Befrielse Gerilla Armé i Dandakaranyas djungel denna vinter nästan sjuttio år efter det jag först hörde hans sånger i krigsårens Stockholm.
Men livet är mångdimensionellt. En skribent som bidrog att öppna världen och litteraturen för mig var David Sprengel. Vad man ansåg om honom visste jag. När jag talade mig varm för honom och hans blodigt hånfulla kritikantologi till Agnes von Krusenstjernas försvar hemma hos Jakob och Gabriel Branting lade fadern Georg Branting ner besticket och sade: – Honom talar vi inte om här i huset. Jag visste varför. Också jag hade hört vad som sades om David Sprengel och René, Hjalmar Brantings hustru och Georgs mor, från deras tid i Italien. Fast det höll och håller jag om det tolkas i sexuell mening för otroligt.
För mig var det stora sköna hånet mot de välansade svenska litteratörerna i kritikantologin och David Sprengels arbete för att tydliggöra Diderot avgörande. Diderot och Strindberg blev litterära uppenbarelser för mig i tidiga tonår. är så än. Både för den stora friheten i ”Jakob fatalisten”. (Liksom i ”Drömspelet” ”Blå böckerna”, ”Svarta fanor”!) Det skulle ta lång tid innan romantikerna nådde i närheten av Diderot och som romantiker förmådde de inte stå skrivande som han med fötterna på jorden. Och för den helt befriande litterära hållning Diderot formulerade, den som jag kommer på mig att än i dag säga högt för mig själv vid datorn: – Knullen såsom avsadlade åsnor! Jag tillåter er gärningen, tillåt mig ordet!
Eller Per Meurling. Jo, jag hade läst honom. Inte bara i gamla nummer av Clarté utan i en för mig bestämmande bok ”Från franska till ryska revolutionen” och jag såg honom på Ny Dag när jag gjorde mitt sista volontärår som journalist 1946. 1984 skrev jag också förordet till den antologi av hans valda artiklar 1931 – 1946 vi gav ut på Folket i Bild 1984 under titeln ”Den goda tonens pingviner”.
Visst mindes jag hur han hoppat politiskt i början av det Kalla kriget och hoppat mycket långt. Hans spioneribok finner jag inte bara skev utan riktigt avsiktligt låg och dålig. Fast det påverkar inte min syn på det goda han skrev. När de akademiskt välartade så kallade marxisterna i Göteborg höll litterärt seminarium om Meurling och den svenska litterära trettiotalsmarxismen utan att bjuda in huvudpersonen, fil. dr. Per Meurling, fann jag beteendet typiskt och eländigt svenskt. Skulle det vara vänsterbeteende i någon klassisk mening från 1793 och framåt när det dånat i förnuftets krater? Ta mig i dalen! Nå Meurling hade strupcancer när vi skulle ge ut hans texter. Han skrattade cancerkraxande i luren när jag diskuterade med honom. – Du har fel om du tror att de kommer att skriva något. I vart fall skriva något resonerande och vettigt om mina ord. De har aldrig förlåtit mig att jag var mer begåvad.
Och i det hade och har han ju rätt. För att inse det behöver man bara läsa hans texter jämsides med dåtida akademablas och erkändas, höger som vänster, Eller rättare sagt; i ideologisk mening från gängse akademisk hönster och vänger.
De tidskrifter och tidningar Meurling skrev i då för nästan åttio år sedan var små. Upplagorna knappast ens på Folket i Bild Kulturfronts nuvarande nivå. Det kan alltså tyckas att den diskussion han deltog i fördes endast inom en mycket begränsad krets. Dock kan var och en som intresserar sig för svensk litteratur se att det som skrevs i denna begränsade krets dock fick stort inflytande under de kommande decennierna. Det är också en lärdom.
Men gå in i det hela på ett annat håll. Tag bildvärlden. Till det jag – och Gun Kessle, glöm inte hennes arbete! – sysslade med hörde såväl Angkor och buddhistisk grottskulptur som tolvhundratalets kristna kyrkoskulpturer i Frankrike och Norge. Men varför dokumentera senfeodala reliefer i Angkor under det att Förenta Staternas bombplan sökte förinta det folkliga motståndet i Sydostasien? Och varför dokumentera en katolsk bildvärld från en tid där frågan om kvinnliga präster inte på numera upplyst svenskt sätt ens existerade i Kyrkan? Jo, just därför. Inte acceptera den härskande klassens nutidstillfälliga fixering, dess propaganda att historia är traditionellt skitprat (som den moderne Henry Ford sade på löpande bandets tid 1916.) Alltså uppgiften att öppna tiden och så göra oss seendet möjligt!
Därför ville vi att det som då skapats också skulle återges korrekt. Djungeln kring Angkor gör att färgfoto låter skulpturerna dränkas i ett slags spenatstuvning; alltså fotografera svartvitt med extremt rödfilter. Så tas stenens yta fram.
Kyrkoskulpturerna från tidig medeltid dör när de hamnar på museum. Alltså i befintligt ljus även om exponeringstiderna blir mycket långa. Därtill ur rätt synvinkel; den dåtida publikens för vilken de var skapade. Respekt för stenmästarna alltså.
Därtill rätt diskussion. Visa de samhällen där bilderna skapades och göra deras ideologi rättvisa. (För att jag i skrivandet inte med ideologisk nutidsförorening skulle feltolka elvahundratalets europeiska kristna lära bad jag såväl den högkyrklige Dag Sandahl som den lågkyrklige Jonas Jonson kontrolläsa. Ansåg de båda att jag tolkat korrekt var det nog någorlunda riktigt). Angkorboken blev en internationell framgång; kom häromåret på Thai i Bangkok. Men boken om det kristna Europas bildvärld på tolvhundratalet fick ingen hyllning i Sverige vare sig i frikyrkorörelsens Dagen eller bland de högkyrkliga. (Dock fick den det i de svenska katolikernas, de kunde läsa den!) I Västerås där några av Guns bilder ställdes ut i kyrkan som exempel på den dåtida kristenhetens syn på synd och nåd försökte såväl kyrkofullmäktige som den ledande tidningen hejda detta – då de fann bilderna oanständiga! Prästen skrattade: – Så lite vet de om sin tro!
Men rätt skall vara rätt. Vi fick ställa ut Guns bilder av detta elva- tolvhundratals europeiska genombrotts kyrkoskulptur från Frankrike och Norge på såväl Nationalmuseum som andra museer (och i Frankrike). Fast jag har inget minne av att vare sig officiell svensk ”vänster” eller officiell svensk kyrklighet visade intresse för, och/eller trivdes med, troende förfäders bildvärld.
Det gäller att balansera på såpad stång om man med hedern och självrespekten i behåll skall verka konstnärligt i Sverige. Jag har varit med om att framställa en spelfilm jag är helt nöjd med. Det är ”Myglaren”. Den gjorde vi på 60 000 kronor och den bedömdes omedelbart som okonstnärlig såväl av Filminstitut som regering. Ja, de hade rätt i den beskrivningen. Filmen var inte bara gjord i extrem fattigdom utan var därtill medvetet okonstnärlig. ”Ty konsten ljuger med form”, som jag då uttryckte det. Vi arbetade med underdrift. Först då blev allt tydligt. (Om ni ser den – iaktta hur vi skildrar myglaren och hans älskarinna!) Efter den filmen stoppades mina möjligheter göra film. ”Aldrig Jan Myrdal!” sade bolagen då när vi skulle återta diskussionen från innan ”Myglaren”. Men filmen fick ett enormt publikgenomslag. (Den skapade ett nytt uttryck i språket.)
Jag kunde ta många exempel från mer än femtio år av arbete med text och bild, utställningar och dokumentärfilmer. Men min avgörande erfarenhet är att det som kallar sig konstnärlig vänster mest är ett elände. Minns någon debatten om Balzac och ”realismens seger” då för trettio/fyrtio år sedan? Den var stor och larmande. Men den avtog och tystnade när Jan Stolpe påpekade att motståndarna nog inte läst de skrifter ur vilka de citerade. De fanns i Sverige inte i något bibliotek – blott hemma hos Jan Myrdal. De officiella marxologerna citerade ur tredjehandskällor. Intellektuell uselhet!
Att CIA satsade stora summor på att få den konstsyn Museum of Modern Art i New York sökte prägla som modernism att dominera visste vi redan då för femtio, sextio år sedan. Vi diskuterade detta Svenolov Ehrén, Gun Kessle och jag. Det eländiga var att så många av våra konstnärsvänner snällt och viljelöst lät sig flyta med i vad det trodde vara det moderna när husse med de stora pengarna och feta gallerikontrakten pekade med hela handen. Det var just de år då även kamrater på Mejan började rinna och ruta och släppte realismen. Utan någon inre och egen konstnärlig nödvändighet! Jag säger om detta som Gun brukade säga: – Om de själva verkligen ser det så och därför själva börjar måla därefter är det riktigt.
Men när hon frågade kamraterna om de börjat se och uppleva på det sättet började de bara humma och se skevt och skelande på henne.
Vi kan gå tillbaka i tiden och diskutera till exempel 1830-talets radikala konst och litteratur i Frankrike. Vilken brytningstid? Och hur med dåtidens orléanistiska profitsamhälle? Jag har i Sverige som ”5 år av frihet. Daumier och Grandville mot bankirernas Kung Päron” gett ut texter och gjort utställning på Nationalmuseum med bilder från ”La Caricature” där jag diskuterat just kring detta. Men i Frankrike kunde jag inte ge ut ”Fem år av Frihet”. Efter lång tvekan och många underhandlingar gav förlaget, Picassos och kommunisternas, upp. Varför? Så rått kan man inte göra det i Frankrike. Se på Sarkozy! Inte ser han ut som ett päron, inte ens ett skrumpet ett, men såväl hans som företrädarens politik är ju orléanismens! Beriken er!
Men vi skall inte förhäva oss utan kan också ställa oss frågan vad det var i Sverige som gjorde att den utåtblickande debatt om socialism och kommunism som fanns från Götrek och i sådana tidskrifter som Palmblads konservativa Tiden ännu 1850 sedan i offentligheten kastrerades och tystades ända till dess mäster Palm kom hem från Tyskland.
Trettio år av platt isolering! Visst skrevs intressanta texter och målades ett och annat också då men Sverige var precis som ”Revue des Deux Mondes” på den tiden skrev ett efterblivet och lite feudalryskt europeiskt undantag. Det var mitt i denna svenska sump Strindberg började skriva när han tog sitt arv från den äldre Dickens och Mark Twain på andra sidan oceanen och alltså blev radikal. Det förtjänar att tänka på. (Engels förklarade det paradoxala sammanhanget när han skrev om Henrik Ibsen.)
Också ur den subsidiära ödemarken i vår nutida kråkvinkel har vi nog något att komma med!