Jan!
ännu sju år efter att du slutat på internatskolan Solbacka, var du ”legendarisk som den ’käftigaste’ realskoleeleven någonsin på skolan”.
”Käftig” har du förblivit, eller refraktär som Jan Myrdal brukar kalla det, d.v.s. olydig, trotsig, motståndskraftig, genom ett långt skrivande liv. Mycket har du åstadkommit med det och det är därför vi hyllar dig i dag.
Med någon underdrift kan det sägas att du är välkänd för din publik. Därför bara några korta hållpunkter.
Från början hade du tänkt läsa juridik för att den vägen kunna komma åt internatskolornas pennalism. Mer eller mindre av tillfälligheter kom du in på journalistiken och fann den vägen minst lika effektiv. Ett tidigt reportage och senare romanen Ondskan knäckte Solbacka. Lundsberg återstår, men vi har goda förhoppningar att du skall lyckas också där.
Du började som journalist på FiB/Aktuellt, gick därifrån till Folket i Bild/Kulturfront. Nu låter det som en tvär övergång. Men du har beskrivit den som följdriktig i din utveckling som skrivande och politisk person. Under tiden på fibban gjorde du det stora scoopet: IB-affären. Ditt avslöjande av den olagliga svenska spioneriverksamheten gjorde att du fick fängelse som spion!! Något som för Dig blev en inte helt oangenäm tid för reflexion. Du burades in som refraktär och förblev så även i fängelset även om – om man får tro din självbiografi – du p.g.a. samma raffinerat utnyttjade egenskap släpptes ut i förtid.
Erfarenheterna och kontakterna från IB-affären gav dig stoff till Hamiltonböckerna, ditt stora publika – och ekonomiska – genombrott. Du har själv beskrivit hur du lagt upp dem. Du ville ”skriva om den politiska utvecklingen i Sverige, inom ramen för ett spionäventyr” och på ett sådant sätt att du skulle få många läsare.
I din första ungdom drömde du om att bli finkulturell och tråkig som den nya franska romanen, men det blev du aldrig. Claude Simon, Le Clézio och de andra beundrade du, men i deras efterföljd blev du inte berömd. I gengäld fick du alltså stora nya grupper av läsare, sådana som annars aldrig skulle läst en bok. ”För det borde jag fått medalj” skriver du, ”och det fick jag också. Fast bara i Frankrike.”
Nu får du Leninpriset och det är mycket finare än någon medalj. Det är inte bara för din folkbildningsverksamhet i läsandets tjänst. Med din serie om Arn, korstågsriddaren har du skapat ett sällan skådat historieintresse. Inte heller det, hur berömvärt det än må vara, ger dig just detta pris, utan din underliggande politiskt refraktära medvetenhet.
Från engagemanget för Vietnam kom du att särskilt arbeta för den palestinska saken. När du så konfronterades med bilden av muslimer i film och TV efter Sovjetunionens fall, märkte du hur ”den onde ryssen var på väg att ersättas av den onde muslimen” och hur ett nytt Heligt Krig var på väg med NATO i spetsen. Du fick tanken att jämföra de medeltida korstågen med nutidens. I denna politiska medvetenhet kom alltså Arnböckerna till.
Strindberg sade en gång om sitt eget skrivande att publiken ”tog det granna papperet, men fluggiftet tog man ej”. Om din publik helt tagit till sig ditt refraktära fluggift eller ej, det vet jag inte. Rimligen har det i alla fall droppat in i dina läsares medvetande, åtminstone till den subliminala nivå som psykologerna talar om.
Men säkert är att ditt enorma skönlitterära författarskap inklusive den senast serien Brobyggarna har givit dig en unik plattform av förtroende hos din stora publik, när du i ditt skriftställarskap slåss mot både dagsaktuella och gamla vardagliga fördomar. Ett budskap från en så djävligt bra författare får naturligtvis en särskild tyngd.
Som refraktär har du solidariserat dig med utsatta grupper. Dina allmänt uppmärksammade politiska ställningstaganden mot Vietnamkriget och för palestinierna har jag redan nämnt. Du skrev tidigt om orättvisorna mot samerna, liksom du nu skriver mot vår tids kusliga rasism. Listan kunde göras lång.
Till Jan Myrdal kan man ibland säga: detta som nu sägs som nyheter i debatten skrev du ju om redan under 60-talet. Vad man skulle önska att det inte längre behövde sägas! Och när det nu ändå, fortfarande, behöver sägas: så skönt att du säger det!
Att ni båda gör så tackar vi för i dag!