Det är en stor ära att motta Jan Myrdals stora pris – Leninpriset. Men äran är inte obetingad, att döma av de många reaktioner som kom efter offentliggörandet av årets pris. Skam var ett ord som användes, och det är ju precis motsatsen till ära.
Borde jag skämmas över att ta emot det här priset?
Definitionen av skam i ordboken lyder: ”Skam är en känsla av medvetande om eller förståelse av vanära, onåd eller fördömande.” För egen del vill jag tillägga att skam kanske är den viktigaste sociala regleringsmekanismen vi har, och på det sättet kan man säga att frågan om skam pekar rakt in i Jan Myrdals författarskap. Ja, frågan om skam kan sägas utgöra dess innersta kärna, det som finns kvar efter att alla lager har skalats bort. Detta verkar kanske som ett märkligt påstående, eftersom Myrdal är känd som en skamlös författare, hänsynslös och brutalt ärlig, en politisk grobian, men skammen finns ändå alltid där, det är den som måste forceras, som han måste skriva sig genom, för det är på andra sidan skammen som sanningen finns. Och sanningen var för Myrdal det förlovade landet, det allt han skrev sträckte sig mot.
Jag känner protesterna som ligger i luften. Skam? Sanning? Vad pratar du om? Myrdal ljög väl? Ljög han inte om sin mor och om sin far och om hela sin uppväxt, och om kulturrevolutionen i Kina och om Pol Pot?
Det är detta jag har tänkt prata om. Skam, sanning och Jan Myrdals böcker. Eller, om ni vill, skamlöshet, lögn och Jan Myrdals böcker.
Men innan jag gör det, bör jag kanske tillägga att jag själv aldrig träffade Jan Myrdal. Han skrev ett brev till mig en gång efter att jag hade publicerat en text om Sverige, med titeln ”I cyklopernas land”, men bortsett från det hade jag aldrig något med honom att göra. Jag växte heller inte upp i Sverige, så Myrdal som offentlig gestalt har jag inget förhållande till. Det följande bygger därför uteslutande på Myrdals böcker, och då särskilt hans mästerverk ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” och barndomssviten.
Låt mig börja med protesterna jag kände låg i luften när jag nämnde Myrdal och sanning i samma mening. De rösterna tror jag att alla som skriver hör med jämna mellanrum. Rösterna frågar inte bara om det som skrivs är sant, utan också alltid vad folk kommer att tycka om det, hur folk ska reagera på det. Rösterna korrigerar. Men varifrån kommer de? De kommer utifrån, men är internaliserade. De kommer från det sociala, men uppträder i det individuella. Så när jag sade att allt Myrdal skrev sträckte sig mot sanningen, var rösterna som protesterade laddade med allt som hänt med Myrdals eftermäle i offentligheten de senaste veckorna, i och med utgivningen av brevväxlingen mellan honom och hans föräldrar, som helt och hållet verkar ogiltigförklara Myrdals beskrivning av dem och inte minst intervjun med sonen Janken Myrdal, som tecknar en bild av fadern som patologisk lögnare. Jag hörde också de inre rösterna som protesterade när jag sade att jag skulle ta emot det här priset, för hur skulle det se ut, vad skulle folk tänka om jag lät mig associeras med Jan Myrdal, en författare som inte tog avstånd från de auktoritära regimer han hade omfamnat och dyrkat i sin ungdom och – som om inte det var nog – dessutom lät mig associeras med Lenin, en diktator som närmast egenhändigt inledde en epok av ändlösa mord i Ryssland?
Ja, hur skulle jag se ut? Vad skulle folk tro om mig?
Och därefter, men alltid först därefter: själva konsekvenserna som har följt i kölvattnet av deras verksamhet, själva offren? Ska du inte visa empati och medkänsla och rätt och slätt säga nej till priset?
Jag hade själv en notorisk lögnare till far, okänslig för sina barns känslor och som jag bröt kontakten med flera gånger, så jag identifierade mig med Myrdals son när jag läste intervjun med honom. Men jag vet också att min far blev slagen av sin far och att han var traumatiserad av sin uppväxt, med andra ord att historien varken börjar eller slutar med honom. Som jag ser det, tystar inte sonens version faderns, utan tillför den komplexitet, liksom den nyligen utgivna brevväxlingen. Att stänga dörren till Myrdals litteratur på grund av det, eller att omyndigförklara den, skulle vara huvudlöst. Inte för att sanningen är subjektiv, och Jan Myrdals version därför är lika sann som alla andras, utan därför att sanningen som sådan, sanningen som fenomen, blir undersökt och satt på spel i hans verk.
”Sanningen som fenomen” – det låter bra och som alla Myrdal-läsare vet – det som låter bra, det bör man vara på sin vakt mot.
Så vad menar jag med ”sanningen som fenomen”?
”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” kom ut 1964. Den cirklar runt en händelse i Myrdals liv och det är cirklandet som utgör handlingen, inte händelsen i sig. Händelsen är lika enkel som brutal: en ung kvinna, i boken kallad A, som lånade Myrdals lägenhet, tog en dag livet av sig i hans kök. Det boken försöker få klarhet i är vilken roll Myrdal själv spelade, hur mycket han förstod av situationen hon var i, vad han kunde ha gjort annorlunda. Vägen dit är full av undvikande, avbrott, förtigande, förskönande, romantisering, av och till regelrätta lögner. Gång på gång avbryter Myrdal sig själv, alltid misstänksam mot sina egna tankar. Så här kan det till exempel låta:
Jag läser igenom vad jag skrivit, det är ju helt ofarligt, även för mig själv. Det är lögnaktigt.
Jag kan inte acceptera denna beskrivning av mitt förhållande till omvärlden. Den är romantisk och därmed lögnaktig.
Allt detta kan vara sant. Och även om det är i så mån sant som det beskriver min faktiska situation – så är det bara ett försvarstal. Jag har dåligt samvete inför A.
Min lögnaktighet stramar som alun i huden. Jag gör mitt normala och rätt slätstruket ynkliga beteende heroiskt. Och det utan att direkt kunna beslå mig med lögn i ord eller beskrivning av förlopp.
Därför är nu att säga att hela denna teckning av min situation hösten 1945 dock är grundfalsk. Falsk utan att ett ord är lögn. Ty jag förteg det viktigaste.
Men denna framställning av fakta skjuter över skulden från mig till det mer abstrakta samhället för att sedan i några glosor lägga skulden på ”de objektiva förhållandena” i detta fall ”samhället sådant det är”. Lögn. Så enkelt kan J.M. inte få undkomma.
Och på det sättet kunde jag ha fortsatt att citera. Den innersta insikten, när alla lagren av förställning är avskalade, är att han visste att hon kom att ta livet av sig och kunde ha gjort mer för att rädda henne. Den insikten lyfter han så mot slutet upp till ett politiskt plan: vi vet om krigen. Vi vet om grymheterna, orättfärdigheten, tortyren, svälten, nöden, fattigdomen. Men vi gör ingenting för att förhindra det. Det är det totala och slutgiltiga sveket, skriver han.
Hur kan vi leva vidare som förr, när vi vet att vi sviker?
Det är det ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” utforskar. Hur vi bedrar oss själva, i oss själva. Förskönar, förställer, förskjuter, ursäktar, minimerar. Mot det kunde man invända att ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” i sig är en förställning – för visst måste Myrdal i bokens början ha vetat vilket slags skuld han hade i självmordet. Hela processen mot insikten, det vill säga hela boken, blir då på låtsas. Men då tar man inte med i beräkningen att detta att tänka och detta att skriva det tänkta, är två olika saker. Att skriva något är alltid, under alla omständigheter, att rikta sig mot någon. Språket i sig själv riktar sig alltid, under alla omständigheter, mot en annan. Att skriva är därför en social handling. Detta icke-subjektiva element, som finns i allt skrivande, är helt avgörande för att förstå vad en bekännelse är och vad den innebär. När man skriver om sig själv, kommer det man skriver att framträda som det ser ut för andra, inför en själv. Där finns rösterna, de som korrigerar och dem kommer man inte undan, dem måste texten förhålla sig till, antingen genom att rätta sig efter dem eller genom att gå emot dem. Den processen är sällan medveten. Men om man skriver en vacker mening när man skriver om sig själv, vem skriver man den för? Jaget speglar sig i den, men först via den andre, den som språket vänder sig till. Det betyder att det finns korruption i själva skrivakten. En annan bok som arbetar med detta, är Peter Handkes ”Berättelse om ett liv”. Den kom ut 1972, alltså åtta år senare, och handlar också om ett självmord. I Handkes bok är det modern som begår självmord och uppmärksamheten riktas inte mot vad författaren visste, utan mot språket som finns tillgängligt för att berätta om det, som i sig själv förvrider verkligheten, gör den större eller mer romantisk eller mer märkvärdig än den var.
För Myrdal var ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” en politisk bok. Självbedrägeriet som den klär av lager för lager gällde inte bara honom utan alla och det låg inte i idéerna eller idealen, hade ingenting med livssyn att göra, utan befann sig i det allra mest intima, en människas tankar om sig själv, spelet i det sociala, som med andra ord också finns där, i det innersta av människan men som först blev tydligt i det att det blev nedskrivet. En form av osynliga åsikter, osynliga krav, osynliga hållningar som berättaren kämpar för att göra synliga, för att på det sättet bli fri från dem, se sig själv och verkligheten som den är – och handla.
Det här kan man vända upp och ner på. För vad är det sociala? Vad kämpar man sig fri ifrån när man kämpar sig fri ifrån det? Det sociala, det är ju vi. Det är ju vi. Det är ju du och jag. Det är det vi har tillsammans. Att vara trogen det, vad är det annat än att vara solidarisk? I stället för att se på skam som en mekanism som binder individen och gör den ofri, kan man se på det som en mekanism som är till för det gemensammas bästa och som reglerar den livsviktiga balansen mellan den enskilda och oss alla. Är man skamlös kan man utnyttja andra och det är ju motsatsen till solidaritet.
En annan författare som skrev om det sociala som ofrigörande, var Aksel Sandemose. Han skrev som bekant Jantelagen. Du skall inte tro att du är något. Du skall inte tro att du är bättre än oss andra, och så vidare. För Aksel Sandemose handlade lagen om gruppens förtryck av individen och var något förfärligt. Vad som inte är lika känt är att Aksel Sandemoses son, Jørgen, skrev en biografi om sin far. Boken är kanske det brutalaste karaktärsmordet i skandinavisk litteratur. I vilket fall, i den boken vänder Jørgen Jantelagen upp och ner och läser den som en lag om att hålla samman. Om solidaritet.
Jørgen Sandemose var kommunist. Det var även Jan Myrdal. När man läser ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”, med dess starka individcentrering, kan det verka paradoxalt, så mycket i den boken handlar om att vara utan band till andra, för att man själv ska kunna stå fri – till exempel i den lilla passagen mot slutet, där en ung Jan Myrdal bråkar med en äldre Nic Waal, känd norsk psykoterapeut och kommunist, om några rader i en bluestext: ”You can’t trust nobody/you might as well be alone”. Myrdal skriver under på meningen, Nic Waal protesterar: ”Hon talade om att man måste lita, måste lita, måste lita.”
Det är just det Myrdal inte gör i den här boken, han litar inte på något eller någon, heller inte på sig själv, för det som binder honom till samhället är ju lögnaktigt, ja samhället självt är byggt på en lögn. Språket som rör sig genom samhället, mellan människorna och långt in i människorna, upprätthåller lögnen, upprätthåller sveket. Och är det så, måste ju sanningen komma som något fristående, obesläktat och djupast sett oönskat. Men också, för några, som en plötslig frigörelse.
I boken ”Barndom”, som kom 1982, tecknar Myrdal en bild av en pojke som växer upp i en familj som inte stämmer för honom, han är som en främling för sin mor och en främling för sin far och det avståndet verkar vara helt avgörande för honom, också för de böcker han skulle skriva. Till slut ser pojken allt som ett spel, hela den sociala härvan föräldrarna är inbegripna i och deras relation till honom, det är ett spel – vilket betyder två saker, det är inte äkta, och lika viktigt: det kunde ha varit annorlunda. Det sociala, med alla sina seder och bruk, tabun och regler, är godtyckligt. Att bryta ett tabu är ingenting i sig själv, det är först det sociala som gör det till något genom skammen. Men detta gällde inte bara den svenska kulturen och det svenska samhället han växte upp i, detsamma gäller den europeiska. Han skriver: ”Men det var europeiskt perspektiv. Det måste korrigeras. Sedan jag kom hem till Sverige hade jag planmässigt försökt läsa in de parallella traditionerna; arabiska och kinesiska (…) för att planmässigt bryta ner mitt etnocentriska europeiska perspektiv.”
Ser man det sociala som ett spel är man inte bunden till det, och är man inte bunden till något, finns det heller ingen skam i förhållande till det. Men även om människorna spelar, är de inte själva ett spel, och det att man är fri i förhållande till det de gör betyder inte att man är fri i förhållande till det de är.
”Barndom” utspelar sig i mina ögon där, den prövar relationen till föräldrarna och familjen, prövar själva begreppen hem och härkomst och Myrdal gör det på Myrdals vis, genom att så noggrant som möjligt försöka att rätt återskapa vad han kände och tänkte och inte vika från det oavsett hur obehagliga känslorna och tankarna var och vilka konsekvenser de kunde tänkas få – det skulle vara att svika sig själv och egentligen allt han stod för – boken fick inte vara ett spel, känslorna i den. Så han är skamlös. Skrev han sig fri?
Att jag står här, mer än åttio år senare och pratar om hans relation till sin mor och far och att medier de senaste veckorna har varit fulla av stoff om dem, tyder på att han inte gjorde det. Men det betyder också att vi fortsätter att läsa hans böcker, att de fortsätter att vara relevanta och det har, tror jag, med samma sak att göra. De flesta böcker från sextiotalet är nästan oläsliga i dag, just för att de är så sextiotalsaktiga. De är befolkade av sextiotalsmänniskor som tänker sextiotalstankar med sextiotalshållningar. Bara de böcker som har böjt på nacken och sökt efter sitt, egna och envisa, låter sig fortsatt läsas, för de handlar om något som inte går över. Jan Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” är en sådan bok, den kunde ha varit skriven i går eller för hundra år sedan, det är en enastående bok, så som flera av Myrdals böcker är, och det är därför det är en stor ära att få det här priset, som jag med detta vill tacka så mycket för.
Övers. från norska: Malin Ullgren