Det billiga Malmö är ju ett ganska välkänt fenomen. En stad där det både är billigt att bo och leva, där man kan få en falafel för trettio kronor och klippa håret för en femtiolapp. Och det är ganska romantiserat i vissa kretsar, livet runt Möllan har kallats för ”Lilla Berlin” av vissa. Men den här verkligheten bygger på ett skuggsamhälle och en svart ekonomi, som är själva förutsättningen för den där billiga falafeln och den där billiga hårklippningen. Och det bygger ju på låga löner och dåliga, eller till och med usla, anställningsvillkor för dem som utför de här jobben.
Vissa politiker har velat dra det så långt som att de som konsumerar de här tjänsterna till och med är med och bidrar till den groende gängkriminaliteten. Jag själv vill nog inte riktigt dra det så långt, men jag har i alla fall fått en hel del insikter i Malmös svarta ekonomi. Särskilt under arbetet med föreställningen Blue Dreams som jag skrev manus till. Det var en teaterpjäs som utspelade sig i en bil som körde runt i Malmönatten, där två skådespelare satt i framsätet och publiken i baksätet. Och det var en berättelse om en restaurangchef som letar efter sin papperslösa diskare som är försvunnen och det blir mer och mer dramatiskt ju längre tiden går.
Som en del av researchen till den här föreställningen pratade vi i teamet med personer som hade erfarenhet både av den vita och den svarta delen av restaurangbranschen. Och då pratade vi bland annat med Daria Bogdanska, som har en ganska speciell historia och ganska ingående kunskap om Malmös svarta restaurangvärld. Det är så att Daria kom till Sverige 2013 för att börja studera på Serieskolan som finns i Malmö. För att kunna försörja sig började hon jobba som servitris på flera av de här indiska restaurangerna som finns runt Möllan, som är kända för sin billiga öl och billiga mat.
Ganska snabbt upptäckte hon att lönerna var låga och villkoren dåliga, men det var också så att det var väldigt ojämlika villkor. Att svenska anställda fick en lön och hon som polack fick en lön och allra lägst lön fick de personerna från Bangladesh som var landsmän till chefen och ägaren av stället. Så Daria bestämde sig snart för att försöka göra det som arbetare i alla tider har gjort för att råda bot på orättvisor på sina arbetsplatser: Att gå samman med sina kollegor och organisera sig. Problemet är ju att de fackföreningar som vi har i Sverige idag, särskilt inom LO-kollektivet, har svårt att ta i det här med papperslösa och svartanställda och det var först när de pratade med syndikalisterna i SAC som saker och ting började hända.
Daria började också dokumentera allt det fiffel som chefen på de här restaurangerna höll på med och kom också i kontakt med en journalist som höll på med ett gräv om Malmös svarta arbetskraft. Sedan hände det en massa andra saker, vissa av de som Daria försökte organisera sig med vågade inte löpa hela linan ut av rädsla för hot och repressalier från den här chefen och hans vänner. Daria hamnade till slut i ett möte med den här chefen och vann sin konflikt och fick allt det som han hade undanhållit i lön. Men hon nöjde sig inte bara med att vinna den här arbetskonflikten utan hon bestämde sig också för att berätta om alla sina erfarenheter, också för att inspirera andra att kämpa och vinna.
Resultatet blev den här boken som Lasse visade upp innan, Wage Slaves, som är en serieroman som inte bara handlar om arbete och kamp på jobbet. Det är också en självbiografisk skildring av att komma som ny till Sverige och inte kunna så jättemycket svenska till en början och vänskap och kärlek. Det är också en skildring av punkscenen runt Norra Grängesbergsgatan i Malmö. Det är en oerhört väl berättad och inspirerande bok som i mina ögon håller hög internationell klass och det är också så att boken har blivit översatt till en rad språk: Franska, spanska, engelska och tyska ska den också komma på snart. Jag vet också att Daria har flera serieböcker på gång. Hon håller bland annat på med en självbiografisk berättelse om den allt mer segregerade bostadsmarknaden. Och så har hon ett projekt längre fram som jag personligen ser fram väldigt mycket emot: En biografisk skildring av hennes mormors liv. En kvinna som har upplevt stora delar av Polens väldigt dramatiska 1900-tal.
Men Daria har också fortsatt att engagera sig fackligt och nyligen var hon med och hjälpte till att organisera en grupp östeuropeiska migrantarbetare som arbetar inom den skånska salladsindustrin. De tog fajt med det bemanningsföretag som hade betalat dem väldigt dåliga löner och vann. En seger som denna är ett bevis på att vi som vill ha en mer jämlik värld aldrig får ge upp utan fortsätta kämpa och vi kommer också att vinna då och då. Så ett stort grattis till 2019 års Robespierrepristagare Daria Bogdanska.