Leninpriset är ju till sitt namn en medveten provokation, inte bara mot borgerligheten och de goda börskurserna utan också mot de tysta, de försiktiga och försynta, som sitter still och tålmodigt väntar på vad överheten ska komma fram till, som t ex till januariöverenskommelsen i år, om vilka klyftor som ska vidgas och vilka sociala rättigheter som ska beskäras.
Det är en ära för en akademisk samhällsforskare att få årets upplaga av detta pris tillsammans med de stora kritiska kulturskapare som fått det före mig. Och att bli presenterad – upptagen som bror – av landets störste skådespelare. Jag vill varmt tacka Lasse Diding och hans rådgivare för priset. Lasse påminner oss om Manifestets ord: ”Bourgeoisien har spelat en högst revolutionär roll i historien.”
Jag vill också tacka Jan Myrdal, som ju var prisets andre upphovsman, en av Nordeuropas stora intellektuella i vår tid. Liksom många har jag ofta varit oense med honom, men jag har aldrig stått honom så nära att vi blivit ovänner.
Ingen Nobelpristagare brukar bli tillfrågad om vad hon tycker om Nobel och om dynamit. Men en Leninpristagare undgår inte frågor om Lenin, ofta upphetsade. Lenin var ju ingen salongsbolsjevik, utan en hängiven och hänsynslös revolutionär, som utan förbarmande försvarade revolutionen i ett inbördeskrig på liv och död och mot samtidiga invasioner av ett antal utländska makter. Vi, som Brecht kallade Die Nachgeborenen, de efterkommande, bör betrakta den tiden med eftertanke, utan romantik, utan skygglappar och utan godtrogenhet inför de sentida segrarnas sägner. Lenin var en av de få aktiva politiska motståndarna till det första världskriget och dess meningslösa människoslakt. Han kan inte jämställas med figurer som Harry Truman, som med ett penndrag lät utradera 230 000 civilas liv, i Hiroshima och Nagasaki.
Lenins kritik av Stalin är välkänd, men det diskuteras fortfarande i vad mån i den monstruösa staliniseringen av kommunismen fanns gener från Lenin. Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. Sedan är det en annan sak, att Lenin som tänkare och politiker kan påminna nutida läsare för ofta om Hans Rosling, ”Jag har rätt, du har fel”.
Lenin var obestridligen en central gestalt i en revolutionär epok, som började med de amerikanska och franska revolutionerna, som fortsatte under 1900-talet med de ryska, kinesiska och kubanska revolutionerna och som slutade ungefär vid millennieskiftet. Epoken hade ett centralt begreppspar för den samhällsförändring som eftersträvades, emancipation, frigörelse, befrielse, begrepp med rötter i Upplysningstidens målsättning om människors myndighet, autonomi, frigörelse ur burar av rättslöshet. Begreppen användes om religiösa minoriteter – judarnas, katolikernas (t ex i England) emancipation – slavars, nationers, arbetarklassens, kvinnornas frigörelse eller emancipation.
Emancipationen/frigörelsen behövde inte nödvändigtvis vara våldsam eller ens omstörtande, men den skulle vara omvälvande, en klar brytning med tidigare tillstånd av ofrihet.
Begreppen hade kvar sin centralitet i progressivt tänkande på 1960, 1970-talen, Women’s emancipation/liberation, Black liberation, nationella befrielserörelser, befrielseteologi. Man kunde också, i den anglo-saxiska världen, stöta på Gay Liberation Front. Men arbetarklassens befrielse lät redan inte riktigt övertygande, och mot århundradets slut tystnade också de andra frigörelserna/befrielserna.
Varför? Troligen mest därför att den skarpa gräns mellan nu och framtiden som burbefrielsebilden uttryckte inte längre verkar övertygande som realistisk bild, vare sig av nuet eller en mer otydlig framtid. Positiva förändringar hade tillkämpats som gjorde att bur- och omyndighetsbegreppen inte riktigt gick att känna igen.
1900-talets revolutioner och sociala omvälvningar drevs fram av två stora dialektiska processer, där systemets utveckling drev fram och förstärkte sin motståndare. Den ena var industrikapitalismen, vars utveckling skapade industriarbetarklassen, koncentrerad och exploaterad i Petrograd. Ryska revolutionen var den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott, men samma dialektik kunde också flyta långsammare och bredare. I Västeuropa nådde industriarbetarklassen sin största omfattning, sin starkaste ställning på arbetsmarknad och arbetsplatser och i politiken åren om kring 1970.
1900-talets andra stora dialektik var den moderna kolonialismens. Den stoppade ekonomisk utveckling i länder som Indien och Kina, men den gav också ett utbildat skikt en inblick i idéer om nation, folkstyre och emancipation. Nationella befrielserörelser uppstod som kom att genomföra en världsomspännande avkolonisering.
Lenins största politiska betydelse var att han kom att uttryckligen och effektivt koppla ihop den revolutionära delen av europeisk arbetarrörelse med de antikoloniala rörelserna. Den kopplingen ledde så småningom fram till den stora revolutionen i Kina.
1900-talets båda dialektiker är nu historia. Den framgångsrika avkoloniseringen har gjort slut på den koloniala, och i den sionistiska bosättarkolonialismen finns ingen inneboende social dialektik. Kapitalismen består förvisso, men industrin överflyglas av finanskapitalism, som knappast skapar någon antagonistisk finansarbetarklass. Det europeiska industrisamhället kommer inte att återskapas i den Globala Södern. Industrisysselsättningen har redan börjat minska i Indien, Kina och Latinamerika, på en nivå på 12–15 procent av de verksamma.
En revolutionär epok må ha slutat, men en andra börjar. Inga tecken tyder på att världen som helhet håller på att bli stilla och förnöjsam, ännu mindre att den skulle ha någon anledning till det. Tvärtom kan man säga. Framgångsrika urbana uppror har kommit tillbaka, ett århundrade efter att Friedrich Engels, Generalen från l848 års barrikader, förklarade dem förlegade. Från Manila och Bangkok till Khartoum, Alger och Tunis finns exempel. Det kan invändas att upprorens sociala innebörd, trots deras regimstörtande, är oklar, flertydig, och åtminstone hittills inte socialistisk eller anti-imperialistisk. Vårt århundrades revolutioner har ingen utvecklingslogik, och inga förutbestämda huvudaktörer, inga säkra segrare, ens i det långa loppet.
Men tre pågående och alltmer sammanlänkade processer kommer att driva fram sociala revolutioner lika genomgripande som den industriella revolutionen och kommer att generera maktkonflikter och politisk omstörtning. Vart dessa kommer att bära hän går inte att förutsäga.
Den tydligaste av de tre processerna är den accelererande ojämlikheten i världen, som blir alltmer synlig, eftersom den blir mer koncentrerad på nära håll, inom landet, och mer globalt exponerad. I den postindustriella världen kommer de här klyftorna inte att kunna tacklas i förhandlingar mellan kapitalet och starka fackföreningar och i koalitioner mellan reformpartier engagerade för ”den sociala frågan”. Sådana aktörer är utdöende, eller ålderdomssvaga. Kampen mot de privilegierades hamstring av resurser och möjligheter kommer sannolikt mer att likna de Gula Västarnas mera våldsamma kampanjer och den Globala Söderns IMF-riots mot de nyliberala anpassningsprogrammen på 1980-talet.
Den andra stora omvälvande processen är hela arbetslivets omstöpning med artificial intelligence, robotisering och machine learning. Den här digitala revolutionen har möjlighet att omskapa arbete, livsuppehälle, sociala relationer lika omfattande och radikalt som de historiska agrara och industriella revolutionerna. Det skräckinjagande är att den drivs och domineras av en handfull kapitalistiska jätteföretag som behärskar hela världens ekonomi. Vem ska bestämma om vem som ska få arbete och vem inte i den nya ekonomin? Och på vilka villkor?
Klimatkrisen och den fortgående uppvärmningen av Jorden är den tredje omskakande världsprocessen i vår tid, den allra allvarligaste. Mellan apokalyps och teknokratisk solskensoptimism ligger, mestadels odiskuterade, de nya sociala frågorna: Hur mycket måste förändras? Hur fort? Vem ska stå för anpassningen? Vem ska stå för betalningen? Vem ska kunna fortsätta sin livsstil som förut? Det är runt dessa frågor som vårt århundrades tredje sociala revolution kommer att utspelas.
Vi som är här är engagerade för alla människors frihet, jämlikhet och möjlighet att leva och utvecklas på jorden. Vi kan inte längre åberopa historiens dialektik på vår sida. Vi är inte längre säkra på vad mänsklighetens befrielse skulle innebära.
Vad vi vet och känner är ojämlikheten, otryggheten, orättvisan och ondskan i dagens värld. Lenins politik hör till en annan epok. Men hans tankekraft, djärvhet och mod kommer att behövas i vårt århundrades sociala omvälvningar.